Oscarsfavorit?

Jag försöker så sakta att kolla på så många Oscarnominerade filmer som möjligt innan den stora dagen, som vanligt. Jag måste säga att det här kanske är det året som jag, hittills i vart fall, inte riktigt hittat den där Sara-filmen. Nåt att bli kär i och hålla på lite extra. Det brukar alltid finnas någon.

Närmast kanske The Shape of Water (2017) kommer, men jag funderar fortfarande över den, en dryg vecka efter att jag såg den på bio. Men den är klart vackrast hittills, inte minst var musiken fantastisk. Och det är en vacker historia med absolut bra rollprestationer (även om jag nu hade velat se Michael Shannon göra en annan typ av roll), med välgjorda miljöer och välskrivna karaktärer. Men det är ändå något som gör att jag inte helt stämt in i hyllningskören.

Sally Hawkins och Doug Jones

Kanske det kommer, den där riktiga höjdarfilmen. Jag har än så länge bara sett 12 av de nominerade så det finns många kvar på listan.

Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.

Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

Recensioner

Film 2018: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

I måndags efter jobbet hämtade jag ut två gratisbiljetter till förhandsvisningen av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och ikväll tog jag med bästa Lil'sis för att se den. Jag var lite osäker på om hon skulle gilla den men vi gick båda ifrån biosalongen väldigt nöjda.

En mamma till ett mordoffer har ledsnat på att månaderna gått utan att den lokala polisen kommit ens i närheten av att lösa det brutala mordet på hennes dotter och hyr tre stora reklamskyltar intill en glest trafikerad väg för att påminna dem och bygden om att så är fallet. Det skapar turbulens i staden och då det visar sig att den utpekade polischefen (Woody Harrelson) dessutom är döende i cancer så är sympatierna för Mildred (Frances McDormand) inte helt självklara.

Jag har varit en stor beundrare av McDormand sedan jag såg henne i en av mina absoluta favoritfilmer Fargo (1996) och hon gör mig på intet sätt besviken den här gången heller. Hon vann en Golden Globe i söndags natt för sin insats och den var absolut välförtjänt. Detsamma gjorde för övrigt Sam Rockwell för sin biroll som den alkoholiserade, och inte alltför smarta, polisen Dixon, också det välförtjänt. Filmen fick för övrigt två Globes till; för bästa screenplay (manus) och för bästa drama. Så att den kommer att dyka upp på listan över nomineringar till Oscargalan är väl något att räkna med.

Trailer (se inte för länge bara, som vanligt ges för mycket av storyn):

Filmen är som sagt välspelad rakt igenom och jag älskar hur karaktärerna är skapade; mångfacetterade med bra såväl som dåliga sidor som inte alltid gör det som kanske skulle gynna dem själva mest. Så ska det vara, människor är inte onda/goda eller ständigt välgenomtänkta. Jag tycker dessutom att filmen tar svängar som jag åtminstone inte kunde förutse och den skriver verkligen ingen på näsan. Ortsborna håller som bäst på att lära sig att det inte är okej att särbehandla, eller för den delen tortera, svarta människor (och kanske inte heller homosexuella) men har inte riktigt kommit så långt som att se problemet med att göra den kortväxta medborgaren James (Peter Dinklage) till allas driftkucku. Hela den delen är t.ex. skriven med glimten i ögat även om ämnet är seriöst betonat. En välbalanserad film jag varmt rekommenderar; betyg 4/5.

Recensioner

The Big Sick (2017)

Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).

Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.

Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/Mayos The Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.

Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.

Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)

Film jag sett...del 6

Nu börjar jag snart vara lite ikapp de filmer jag sett den senaste månaden eller så. Här kommer synpunkter på några till;

The Invasion of the Body Snatchers (1956)

På svenska förärad med det betydligt sämre namnet "Världsrymden anfaller". Ortens läkare, Dr Bennell (Kevin McCarthy), kommer tillbaka från en konferens och får veta av sin sköterska att flera av ortens invånare besökt mottagningen och verkat förvirrade, hävdande att deras anhöriga inte inte är sig själva. En gammal flickvän till Bennell, Becky (Dana Wynter), ber Bennell besöka hennes kusin som menar att hennes pappa inte längre är hennes pappa, så han följer med Becky dit. Långsamt dras de in i en komplicerad historia där ortens medborgare successivt verkar förvandlas till känslomässigt kontrollerade personer vars uppdrag är att få alla andra att ansluta sig till deras grupp.

Med 60 år på nacken är det förstås komiska "effekter", inte minst de utomjordiska kokonger som mest liknar målade frigolitbitar, men faktum är att spänningen ändå byggs upp ganska effektivt och blandat med det engagerade skådespeleriet och charmen blir resultatet riktigt bra. Nu återstår att försöka hitta igen remaken från 1978 med Donald Sutherland i huvudrollen som ska vara än bättre. Men betyget på denna blir 3/5.

Kevin McCarthy

Den Allvarsamma Leken (2016)

En kärlekshistoria i flera akter, är väl det bästa sättet att beskriva den här berättelsen, skapad 1912 av Hjalmar Söderberg. Arvid Stjernblom (Sverrir Gudnason) är den unga mannen som lämnat glesbygden för att skapa sig ett förhoppningsvis framgångsrikt liv som journalist. Han träffar Lydia Stille (Karin Franz Körlof), en konstnärsdotter och de inleder en relation. En relation som dock inte kan bli något då Arvid inte har råd att gifta sig, en relation fel i tiden, med andra ord. År senare möts de igen, då har båda barn och är gifta på varsitt håll och inser att dragningskraften fortfarande finns kvar.

Söderberg (en favorit från ungdomens ivriga läsperiod) i kombination med Pernilla August som regissör kändes som en lovande kombination. Och det hela började väldigt bra. Men tempot var för långsamt, historien blir för repetitiv och jag lyckades till och med störa mig på musiken (pianoslingan som återkom alldeles för många gånger). Så nej, för min del så blev det inte alls den lyckade film jag hade tänkt mig. Mycket mer än godkänt blir det inte, 2/5. (Bio)

The Drop (2014)

Bob (Tom Hardy) jobbar som bartender på en pub i Bronx tillsammans med den förre ägaren "Cousin Marv" (James Gandolfini, hans sista film tyvärr). Marv ägde tidigare puben själv men tvingades sälja den till nån lokal kriminell ledare som använder puben som "Drop off"-ställe, dvs pengar lämnas bl.a via dolda hål i bardisken och hämtas sen av ägarens anhängare. No questions asked. När puben blir rånad en kväll kräver ägaren tillbaka pengarna från Marv. Bob försöker hålla sig på avstånd från affärerna men ser hur Marv blir alltmer indragen i dåliga saker.
Parallellt hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna som ägs av en tillbakadragen och misstänksam kvinna, Nadia, (Noomi Rapace). Han är ovan med hundar medan hon arbetat med dem så han får lite hjälp med sin hittehund och successivt kommer de varandra närmare. Samtidigt dyker även en man som visar sig tillhöra Nadias förflutna upp runt omkring Bob allt mer.
Det här är en lugnt berättad historia utan onödiga musikpålägg eller förskönande omständigheter, ganska mycket i linje med hur andra Dennis Lehane-böcker (den här baseras på en novell kallad Animal Rescue) gestaltas. Inga onödiga känslor, vilket speciellt Tom Hardy är riktigt bra på. Hans ansikte utstrålar just inte mycket i filmen, till en början störde det mig men sen gillade jag det. Det blir framför allt väldigt svårt att veta riktigt vart man har honom. Över lag är The Drop en välspelad film (även Matthias Schoenaerts som Deeds är bra) och den är riktigt spännande och svår att förutse. Men lunken blir kanske lite väl och jag tappar nästan intresset lite mot slutet och börjar sakna bara lite mer känslospel. Allt som allt en helt okej thriller, 3/5.

Film jag sett...del 5

Jag har haft tillfälle att se en del film igen och det börjar rent av kännas som att den här hösten kan bli precis som filmtät som den borde vara.

Love & Mercy (2014)

Med föräldrar som var unga på 60- och 70-talet så har jag förstås växt upp med en massa musik från den tiden. The Beach Boys var väl inget stort inslag, men de fanns absolut med och pappa hade Surfin' Safari och Pet Sounds på LP. Vad som pågick bakom framgången hade jag däremot ingen aning om, förrän när filmen om Beach Boys Brian Wilson kom ut.

Filmen handling börjar i mitten av 60-talet med en av Wilsons (Paul Dano) ångestattacker som föranleder att han övertygar sina bandkollegor om att det bästa är att de turnerar i Japan själva medan han stannar hemma och skriver musik. Hastigt får vi följa hur de psykiska problemen blir allt större och hur de samtidigt tycks bidra till hans musikaliska udd och 'genialitet', om man så vill. Han tar in hundar i studion och tvingar musiker till oändliga omtagningar.

Parallellt får vi följa Wilson 20 år senare, då spelad av John Cusack. Wilson är ett uppenbart vrak som inte riktigt verkar veta vad som är verkligt, som har förlorat sin familj och sin framgång och som ständigt övervakas av en psykiater, Dr Landy (Paul Giamatti) som också utnämnts till hans förvaltare. Han träffar en bilförsäljare, Melinda (Elizabeth Banks), men deras relation förhindras av de som numera har Wilson i sin kontroll.

Å ena sidan ser vi en man som sakta bryts ner av psykisk ohälsa i kombination med droger, å andra sidan en variant av samma man som gör sitt bästa för att försöka plocka ihop fragmenten av sig själv och komma tillbaka till livet. Ett smart drag av regissören Bill Pohlad på många vis. Min tveksamhet finns i Cusack vars prestation känns väldigt mycket "Cusack". På sätt och vis är han bra i just såna här roller, men å andra sidan känns hans version av Wilson så långt ifrån den smått briljanta såväl som obehagliga versionen som Dano gör så jag har lite svårt att få ihop det till samma person. Men över lag är det mycket känsla i filmen, den är snygg och märklig och den glättiga strandmusiken blir en bra kontrast för att det inte ska bli alldeles svart. Betyget blir 3/5. (Viaplay)

Florence Foster Jenkins (2016)

Det har blivit ganska många biopics för min del det senaste och det här är ytterligare en. Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en mycket förmögen kvinna som med hjälp av sina pengar och människor som brydde sig om henne lyckades leva ett väldigt lyckligt och utåtriktat liv trots att hon smittades av syfilis av sin första make. Efter några år som pianolärare i New York träffade hon en brittisk skådespelare vid namn St Claire Bayfield (Hugh Grant) som hon inledde en relation med. Samma år ärvde hon sin stora förmögenhet av sin far och kunde börja leva som hon önskade.

Det är just där filmen startar. Vi blir bekanta med "Lady Florence" och hennes för den tiden ovanliga relation till en man som på riktigt verkar älska henne bortom rikedomen. Hans relation, kärleken till trots, verkar på många sätt vara hans heltidsarbete. När Jenkins somnat på kvällarna promenerar han hem till sin lägenhet och sin flickvän och gör sitt bästa för att finnas till hands även där.

Så önskar Lady Florence leva ut sin barndomsdröm. Till en början handlar det bara om att ta sånglektioner men då alla runtomkring, delvis motiverade av pengar som Bayfield sticker till dem så snart det behövs, överöser Florence med beröm ser hon sin möjlighet och bokar en stor scen att framträda på. Kruxet? Hon kan inte alls sjunga. Den anlitade pianisten (överraskande bra spelad av Simon Helberg) oroar sig för sin karriär medan Bayfield svettas över att Florence inte ska tas emot som den stjärna hon själv tror sig vara.

Den stora behållningen är Meryl Streep, som i allt hon gör. Hon är fantastisk och jag kan inte förstå hur hon och de övriga lyckades hålla sig nog för att få till sångscenerna. Hugh Grant och som sagt Simon Helberg gör också riktigt fina insatser och tillsammans med en bra regi av Stephen Frears (som också gjort The Queen och Philomena tex) och ett snyggt foto och scenografi så blir det en mindre njutning att se. Liten dipp i tempot mot slutet kombinerat med nästan-en-överdos av feelgood drar ner betyget lite lite, men en svag 4/5 skulle jag nog ändå ge dem, mest för känslan och det proffsiga skådespeleriet. Under filmens gång brottades jag lite med tanken om det verkligen var rätt att försöka upprätthålla charaderna kring Florence, och den tanken följer mig än. Harmlöst? Kärleksfullt? För egen vinning? Ja, jag vet då inte svaret. (Bio)

While We're Young (2014)

På ett eller annat sätt är det ju tänkt att filmer ska beröra och ja, det får jag nog säga att Noah Baumbachs While We're Young (2014) lyckas ganska bra med. Jag går från igenkänning till skratt, till engagemang och nyfikenhet, snubblar en kort stund över lite trött besvikelse för att avsluta med en känsla av irritation. Bra jobbat, Baumbach!

Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts) är ett ganska etablerat par just över 40 där han varit en ganska lyckad dokumentärfilmare som nu fastnat sedan flera år tillbaka i uppföljaren och där hon är en stabil filmproducent som dock jobbar med egna projekt. De har det ganska stabilt, men har misslyckats med att skaffa barn vilket sätter en del prägling på förhållandet även om de försöker vara okej med det och se fördelarna med att leva utan. Runt omkring har dock alla vännerna små barn och kan inte låta bli att ständigt påpeka hur bra det vore om också de gjorde det. Under en av sina föreläsningar träffar Josh på en ung aspirerande dokumentärfilmare, Jamie (Adam Driver), som är gift med Darby (Amanda Seyfried) som gör egen glass. De två paren börjar umgås och ganska snart känner sig Josh och Cornelia mer sedda, mer hemma och deras relation får ny fart, långt ifrån diskussioner om öppen förskola och sömnlösa nätter. På vilket sätt begränsar ens ålder egentligen hur man får lov att leva?

Naomi Watts

 Det låter nog lite klyschigt men som inte-riktigt-40 måste jag svagt motvilligt erkänna att jag känner igen en del i åldersnojorna och -funderingarna som Josh och Cornelia har. Kanske är jag mer tillfreds med delar av det, men många av frågorna har definitivt svept förbi mig. Baumbach lyckas glädjande nog hålla sig ifrån att överdriva när det inte behövs. Autenticiteten i skildrandet av 25-åringarna är jag mer osäker på. Darby och Jamie ska vara lite extra trendiga (även om de själva skulle hävda att de är precis det motsatta, något jag tror är ganska spot-on) så att de vägrar google och streaming, går på shaman-seanser för att planerat spy hela natten etc, är antagligen helt korrekt.

Helt utan lite Stiller-humor i bakgrunden kan man ju inte vara

Det finns många poänger i filmen och det är inte sällan i de pratiga scenerna som det gnistrar. Det ärliga samtalet mellan Josh och hans kompis som just blivit pappa, tex, eller i den korta scenen där Cornelia och Darby kommer in på föräldraskapet. Jag vill se mer av det, men Baumbach vet nog vad han gör som inte dräller i det för länge. Det känns som en ganska ärlig film och den är väldigt välspelad. Watts är den hyperstabila skådespelerskan som alltid imponerar och som vanligt gillar jag Stiller i en mer allvarlig roll. Mot slutet tappar filmen dock en del udd tyvärr och sensmoralen (som jag tolkade den) i slutet gjorde mig som sagt rent irriterad. Men det är nog på nåt vis också en bra grej, jag har inte tänkt färdigt kring det än. Utan att avslöja för mycket så hade jag önskat att svaret var att det finns fler än en väg, så att säga.

Ytterligare en bra film av den spådda efterträdaren till Woody Allen alltså, men fortfarande håller jag hans film från 2005, The Squid and the Whale, som hans främsta. Hade den inte tappat en del mot slutet tvivlar jag inte på att den varit i samma klass hela vägen och det hade genererat ett eller två snäpp högre på betygskalan. Betyget blir 3,5/5. Se!

Film jag sett... Del 4

Jag skriver ju alldeles för lite om film nuförtiden, mest kanske för att jag inte ser så mycket som jag brukade. Trötthet gör ofta att jag hellre väljer en serie, vilket inte är särskilt logiskt egentligen. Hursomhelst så tänkte jag dela med mig av lite tyckande om några av de filmer jag faktiskt sett i sommar.

The Nice Guys (2016)

Russel Crowe och Ryan Gosling spelar privatdetektiver i LA på 70-talet och sammanförs då de båda hamnar i en halvt bisarr jakt på en ung kvinna vid namn Amelia (Margareth Qualley). Holland (Gosling) har dessutom en brådmogen och mycket charmig dotter, Holly (Angourie Rice) som spelar en viss roll i filmen. Men ju mindre du vet innan, desto bättre blir nog filmen, så se inte alldeles för långt på trailern... Välspelad och oerhört rolig. Inte minst är detektivduon en större hit än jag förväntade mig. Betyg 4/5. (Bio)

Mr Brooks (2007)

En skådespelare åtminstone jag inte ser så ofta längre är Demi Moore, men hon dyker upp som en vass och envis polis i en modern variant av Dr Jekyll and Mr Hyde där en annan ganska osynlig men stor skådespelare spelar huvudrollen; Kevin Costner. Två stora 90-talsnamn i samma film alltså. Detective Tracey Atwood (Moore) är mitt inne i en smutsig skilsmässa när hon återgår till jobbet efter att ett mord, som liknar tidigare mordfall som hon arbetat med men aldrig löst, plötsligt sker igen. Costner spelar mördaren Earl Brooks, som är en framgångsrik affärsman och älskad make och familjefar på dagen men som på kvällen drar sig tillbaka till sin "keramikhobby" i gårdshuset (...), men som alltså i själva verket är ute och tar livet av slumpmässigt utvalda offer. Påhejad och uppmanad av ett för andra osynligt osynlig alter ego; Marshall (William Hurt).  En kväll råkar han få ett vittne på halsen, ett vittne som inget hellre önskar än att få vara en del av hans nattliga mördaräventyr.
Personligen tycker jag att det är en ganska fånig historia som aldrig engagerar särskilt. Det är för många fåniga lösningar för att få till historien och inte ens hyfsat skådespel räddar storyn. Betyg 2/5. (Netflix)

The Legend of Tarzan (2016)

Det är en ganska duktig utmaning att få en 100-årig historia som Tarzan att kännas både sann mot sig själv och trovärdig som film och innan jag besökte bion hade jag bara sett en trailer som inte imponerat så mycket. Alltid ett bra utgångsläge inför en biofilm.
Den här filmen placerar historien om Tarzan i 60-talet då Kung Leopold II just ska till att lämna över Kongo till Belgien och dess kung. Tarzan aka John Clayton (Alexander Skarsgård) har lämnat djungellivet och flyttat till sitt gods i Storbritannien tillsammans med sin hustru Jane (Margot Robbie), långt ifrån den djungel och den gorillafamilj han tillhörde då de två träffades ett antal år tidigare. Så får de besök av George Washington Williams (Samuel L Jackson) som bestämt hävdar att något hemskt är planerat av den belgiske kungen som kommer att drabba Kongodjungelns invånare drastiskt. tillsammans reser de tre och blir vittne till hur Belgien förslavar tusentals svarta människor och hänsynslöst skövlar djungeln i jakt på värdefulla stenar. Hastigt tvingas Tarzan ta fram gamla talanger och ta hjälp av gamla lierade för att avslöja de hemska planerna.

Att man placerar Tarzan i ett historiskt korrekt sammanhang är ett smart drag, enligt mig. Historien blir mer komplex än att handla om djur och människor och jag satt ganska klistrad i biostolen hela tiden. Jackson bidrar med rätt mycket välbehövlig humor, Robbie får dessvärre tala för alla andra kvinnor i filmen och Skarsgårds obehagligt vältränade kropp var det mest omtalade utanför biosalongen. Men de tre funkar riktigt bra tillsammans i filmen och jag tycker att resultatet är både välspelat, spännande och snyggt. Lite trist är det att Christoph Waltz gör en snudd på tjatig repris av flera av sina tidigare karaktärer när han spelar den illasinnade Leon Rom. Betyget blir 4/5. (Bio)

Film jag sett, del 3

Det har fortsatt varit stark betoning på tv-serier det senaste. Mest för att jag får för mig att koncentrationen och orken inte räcker, delvis också för att jag aldrig lyckas bestämma mig för vad jag vill se, såvida jag inte springer på bio. Så ja, inga giltiga ursäkter egentligen. Mest en massa dum tid till halvbra serier.

Anyway, det här är det mesta av det jag sett sedan sist:

The Intern (2015) -regi av Nancy Meyers

Jules Ostin (Anne Hathaway) är en framgångsrik kvinna i 30-årsåldern som lyckas starta ett webbaserat klädföretag vars framgångar överträffade allas förväntningar redan första året. Hon arbetar hela tiden men känner ändå att hon inte hinner med allt och har ständigt dåligt samvete för at hon inte är hemma med familjen (man och 5-årig dotter) mer. Som ett steg i framgången hakar företaget på ett nytt projekt som anställer pensionerade personer som praktikanter. En av dessa är Ben Whittaker (Robert De Niro), en 70-årig man som ledsnat på sitt hemmaliv sedan hustrun dött och han gått i pension. Till en början är inte Jules särskilt intresserad men självklart ändrar sig det på vägen och de båda visar sig vara ett ganska bra team.

Det är en sockersöt film som absolut kan vara allt man behöver en trött fredagskväll. Jag gillar framför allt att Jules inte måste vara elak eller obrydd bara för att hon är stressad karriärkvinna; den karaktären har vi sett för mycket av redan. Samtidigt så tänder storyn aldrig riktigt till ordentligt. Saker faller på plats som i en saga och ärligt talat är det ganska orealistiskt rakt över. Men jag gillar det ändå. Det är fint och lite småroligt. Och inte minst välspelat! Betyg 3/5. (Viaplay)

Enough Said (2013) -regi av Nicole Holofcener

James Gandolfinis absolut sista roll innan han avled på tok för tidigt blev mot Julia Louis-Dreyfus i den här lite stillsamma romantiska filmen om ett medelålders par som hittar kärleken igen efter sina respektive skilsmässor. Eva (Louis-Dreyfus) är massör och släpar runt sin bänk i tid och otid hem till minst sagt blandade typer av människor. Albert (Gandolfini) oroar sig för att hans dotter ska flytta hemifrån men har i övrigt en ganska laid-back inställning till tillvaron. De båda träffas på en fest och det visar sig att de funkar ganska bra ihop. Men komplikationer uppstår förstås, eller snarare; vi får se dem uppstå i ett ganska långsamt mak.

Jag gillar humorn och kemin dem emellan och det ganska trovärdiga inledande (men osmickrande förstås) tveksamheterna som Eva hyser mot Alberts ganska oglammiga liv och yttre. Också Toni Collette förgyller filmen i birollen som Evas vän Sarah. En mysig film som förvisso skaver lite obekvämt efter ett tag men på ett ganska trovärdigt sätt alltså. En väldigt välspelad film som dock ger lite tråkig eftersmak med tanke på att det inte blir mer för Gandolfinis del. Betyget blir 3+/5 (Viaplay)

10 Cloverfield Lane (2016) -regi av Dan Trachenberg

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) lämnar sitt hem och sin vigselring i en hast och sätter sig i bilen, upprörd och till synes bara planlöst körande bort från något/någon. Lika hastigt råkar hon ut för en olycka och hamnar i diket. När hon vaknar upp sitter hon i en källare med ett dropp i armen och en kedja runt foten utan att veta var hon befinner sig. Det visar sig att hon tagits om hand av två män; Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr) och under tiden som hon varit medvetslös så har USA alt hela jorden drabbats av någon form av katastrof där alla människor utan skydd omkommit. Enligt Howard går det inte att ta sig ut igen utan att dö och med flera säkerhetsanordningar har han sett till att det inte heller går alldeles enkelt. Han har å sin sida förutsett en katastrof av något slag och byggt sin underjordiska bunker en längre tid. Där finns vattenrening, el och mat för de tre länge. Michelle är inte helt säker på vad som är sant och inte, och när hon försöker komma närmare den yngre och till synes lite lättledda Emmet så bryter Howard alltid in.

Titeln säger förstås en del så jag kan väl inte säga att jag blev vidare värst förvånad över slutet, men det är i vart fall vad som totalkraschade hela den här filmen. Den byggs upp psykologisk väldigt bra till en början men sen kommer den inte riktigt längre. Det blir aldrig särskilt läskigt det gör mig lite besviken. Behållningen är Goodmans rollprestation som är otrevlig och småmysig på en och samma gång. Han gör rollen som den uppenbart lurige Howard med den äran. Winstead gör det inte heller dåligt men hennes roll är inte riktigt lika välspelad. Majoriteten av filmtiden hamnar på en svag trea medan slutet landar på en etta. Så ja, betyget blir 2-/5 och jag kan verkligen inte förstå alla hyllande recensioner den fått. (Bio)

Par i dokumentärer

Jag såg ett par dokumentärer i helgen som jag kan tipsa om. Ganska olika men samtidigt två viktiga samtidsdokument. 

Den första var Lasermannen (2005) på SvtPlay. En dokumentär som jag har några år på nacken men som ändå är sevärd och inte minst viktig. Den bygger på Gellert Tamas bok (som fortfarande är en av de bästa böcker jag läst), samma bok som tv-serien som gick för några år sedan baserades på. Han är dessutom en av skaparna av dokumentären.

Hursom en viktig dokumentär som inte bara tar sig an att problematisera och försöka berätta mer om mannen som blev Lasermannen, Wolfgang Zaugg (mfl namn), utan även sätter händelserna i perspektiv för den samtid som var med dansande galosch-hojtande Ny Demokrati i riksdagen och nyhetsrapporter om rasism på gatorna, inte helt olik den tid vi befinner oss i just nu tragiskt nog. Välgjord och intressant, även om man läst boken.

Den andra var väl på något samma tema; Valkyrie: The Plot to Kill Hitler (2008) som nu finns på Netflix. Jag har sedan tidigare sett spelfilmen Valkyrie (också 2008) som också är helt okej med bra skådespelare även om det förstås inte blir så spännande om man känner till historien.

Dokumentären var ganska omfattande; den handlade inte bara om just mordförsöket från 20 juli 1944 utan även ganska mycket om kriget i sig och hur det drabbade människor. Mest intressant var kanske ändå hur den berättade att Tyskland upplevde kriget efter den så kallade befrielsen. Det har jag nog inte läst sådär väldigt mycket om. Det var såklart inte en befrielse för alla och jag var ganska ovetande om hur de överlevande efter attentatförsöket betraktades av den tyska befolkningen tex. 

Också den viktig och bra även om den kändes lite lång stundvis. Men mer än sevärd med många (ofta skrämmande) delar av autentiskt filmmaterial från journalfilmer som nazisterna var glada i att skapa. Och med en hel del intervjuer i modern tid av bl.a ättlingar till de inblandade.

Room (2015)

Lite för många gånger de senaste åren har de dykt upp; kvinnor som rymt från män som kidnappat och låst in dem under flera års tid. Amanda Berry, Natascha Kampusch och Elisabeth Fritzl är tyvärr bara några utav dem vi kunnat läsa om. Emma Donoghue skrev en roman inspirerad av de hemska händelserna och hon skrev också manus till den filmatisering som nu blivit förärad med fyra Oscarsnomineringar.

I Room (2015) kommer vi in i historien sju år efter att Joy (Brie Larson) kidnappats av ”Old Nick” (Sean Bridgers). Hon sitter i ett skjul där ett badkar, en spis och en säng trängs i det enda rum som finns. Hon har där gjort sitt bästa för att skapa ett eget universum för sin 5-årige son Jack (Jacob Tremblay) där allt de kan se i rummet finns på riktigt medan det de ser på den lilla tv-apparaten bara finns på låtsas. Men Jack börjar bli stor nog för att ställa fler frågor, för att förvänta sig mer av det han ser på tv och dessutom visar Nick ett obehagligt intresse för Jack. Hon behöver komma på ett sätt att ta sig ut.

Jag var till en början skeptisk till storyn. Rädslan för att det skulle bli ett vältrande i elände och plåga var stor, men det har regissören Lenny Abrahamson gjort ett bra jobb att förhindra. Klart att storyn är hemsk, men relationen mellan Joy och Jack, det universum de skapat i skjulet, den glädje de hittar i små saker; det lyfter filmen och känns så genuint och fint att vältrandet uteblir även om det hela tiden känns precis inom räckhåll.

Det är en något ojämn film, speciellt andra halvan har dippar som förvirrar lite. Som tur är varar de inte så länge, men de kapar lite den intensitet som andra halvan annars präglas av. Miljöerna är begränsade filmen igenom så det är framför allt personporträtten som står i fokus. Och de är nästan alla smått fantastiska. Alla starkast lyser den då 7-åriga Jacob Tremblay som gör en obegripligt bra insats som Jack, men också Brie Larson (som vann en Oscar för sin roll), Joan Allen, Tom McCamus och Cas Anvar imponerar.

Den här filmen lyckades på riktigt beröra utan att bli för tung och eländig, det funkade alldeles utmärkt på mig, betyget blir 4/5.

Vad jag sett del 2

Jag har ju försökt att se så många Oscarsnominerade filmer som möjligt inför galan på söndag natt. Jag har sett färre än vad jag brukar, kan jag säga, men än är det inte söndag. Här är lite kort om några av de jag hunnit med.

Brooklyn (2015)

Filmen, som baseras på en bok av Colm Tóibín, startar i Irland på 50-talet där Eilis (Saoirse Ronan) bor med sin mamma och äldre syster. Genom systerns kontakter får hon så möjligheten att lämna födelselandet för USA och en ljusare framtid än vad Irland kan erbjuda henne. Eilis har lite svårt att anpassa sig i sitt nya hemland men saker blir helt klart enklare då hon träffar Tony (Emory Cohen). Snart görs sig dock Irland åter påmint och Eilis slits plötsligt både mellan länderna och personerna som finns där.

Brooklyns styrka är definitivt miljöerna, kläderna och fotot. Jag kan inte heller klaga på skådespelarinsatserna men faktum är att jag inte riktigt känner så mycket "gnistor" där de borde vara. Jag brukar som bekant uppskatta filmer där karaktärerna inte är så svartvita utan får lite mänskliga bra och dåliga sidor. Det lyckas man med när det gäller Eilis, men jag har lite svårt att riktigt tycka om henne eller känna med henne. Snarare tycker jag att hon beter sig lite otrevligt samtidigt som hon ofta har ett 'drabbat' uttryck över sig. Regisserad av John Crowley och nominerad till tre Oscars. Betyget blir 3/5, mer för det visuella än själva innehållet. Nominerad till 6 Oscars.

Bridge of Spies (2015)

Efter andra världskriget befann sig som bekant USA och Sovjetunionen i ett kallt tillstånd rent politiskt och bredvid kommunistskräcken fanns också en misstänksamhet och rädsla för spioner i USA. Steven Spielberg har filmatiserat den sanna historien om händelserna som utspelade sig efter att man tagit en misstänkt sovjetisk spion, Rudolf Abel (Mark Rylance) i slutet av 40-talet.

Tom Hanks spelar advokaten James B. Donovan som trots sin ringa erfarenhet av brottsmål utses att försvara Abel och som väljer att ta sitt uppdrag på allvar. Parallellt får vi följa hur några unga amerikanska män utbildas i ett superhemligt spionplan som ska flyga över Sovjet. Snart ska dessa händelser komma att få betydelse för varandra.

Bridge of Spies är en ganska traditionell spionfilm med en tydlig Spielberg-stämpel på. Tom Hanks visar att han fortfarande är en stabil och skicklig skådespelare och Rylance bidrar lite oväntat med en viss komisk touch till kalla kriget-stämningen. Jag skulle inte vilja påstå att det är en film som kommer med större överraskningar men det är ändå en intressant och åtminstone lite spännande handling. Den är inte heller helt svår att koppla till dagens politiska läge, inte minst förstås frågeställningen om vilka liv som är mest värda som ganska snart och sedan filmen igenom präglar handlingen. Är spioner förrädare eller lojala samhällsmedborgare? Stabilt och välspelat; 3,5/5 i betyg.

Spotlight (2015)

Många är som sagt de verklighetsbaserade filmerna bland Oscarsnomineringarna i år och Spotlight är en av dem. I början av 2000-talet tog den välkända Spotlight-gruppen bestående av ett litet antal grävande journalister på The Boston Globe sig an att utreda ryktena om systematiskt mörkande av ett större antal katolska prästers övergrepp på barn. Några mindre försök hade redan gjorts men av olika anledningar slutade det ändå som notiser i skymda delar av tidningen. Den här gången hamnar arbetet rätt och trots motgångar försöker gruppen gå till botten med anklagelserna. Men det är stora makthavare de brottas med.

Tom McCarthy har regisserat en film som åtminstone får mig att känna att 2001-2002 är mer "förr i tiden" än jag tänkte mig. Det känns plötsligt väldigt länge sedan. Det är lite murriga färger, nedtonade karaktärer och en gestaltning av en skrivande redaktion som bortsett datorerna nästan känns antik, och kanske lite romantiserad med sina pappersöverösta kontorslandskap. Trots det motbjudande ämnet är det gjort med viss charm (om man nu får säga så) och redaktionen som spelas av idel välkända skådespelare (Mark Ruffalo, Rachel McAdams, Liev Schreiber, Michael Keaton, John Slattery och Brian d'Arcy James) gör ett genomgående bra jobb. Det inte helt okända händelseförloppet blir kanske inte alldeles spännande, men det är ändå omöjligt att inte slås av hur det faktiskt förhöll sig. Verkligheten överträffar fiktionen, helt klart. Snyggt förpackat utan att stjäla uppmärksamheten från självaste storyn, skickligt gjort; 3,5/5 i betyg. Också nominerad till 6 Oscars.

Trumbo (2015)

Ett flertal av de Oscarsnominerade filmerna i år har verklighetsbaserad bakgrund, och det gäller även för Trumbo (2015) nominerad till Bästa manliga skådespelare genom Bryan Cranston. Cranston spelar Dalton Trumbo, en framstående manusförfattare som tillsammans med nio andra personligheter hamnade på The Hollywood Ten, dvs de tio personer i Hollywood som i slutet av 40-talet blev svartlistade och inte fick lov att anlitas på något vis på grund av att de var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet. Trumbo motsatte sig svartlistan och hävdade i rätten sin konstitutionella yttrandefrihet men dömdes ändå till fängelse i 11 månader.

Efter fängelsestraffet var Trumbo och hans familj fortsatt utfrysta precis som hans andra författarvänner. Han fortsätter dock att skriva och även om ingen riktigt vågar gå emot svartlistan så börjar så smått Trumbo anlitas av Hollywood, men utan att få något erkännande för det annat än pengar i handen. Filmer som egentligen skulle ha burit hans namn var tex Roman Holiday (Prinsessa på vift) och The Brave One, vilka tog hem Oscars för manusen, men utan att hans namn stod som vinnare.

Dean O'Gorman som en ung Kirk Douglas

Cranston gör sin Trumbo väldigt bra. Han har ett stort register och den komiska talangen passar väldigt bra. I andra roller hittar vi bl.a Louis C.K, Diane Lane, Alan Tudyk, John Goodman och Ellie Fanning med flera. Nämnas bör också definitivt Helen Mirren som skvallerskribenten Hedda Hopper med otäckt mycket makt i filmkorridorerna (och med en intressant ensemble av hattar...) samt David James Elliott i rollen som John Wayne. De lyfter filmen ett snäpp och bidrar med några av de mest intressanta scenerna.

Bryan Cranston och Helen Mirren

Det är en intressant bit historia som berättas och det är absolut något som känns aktuellt och viktigt att komma ihåg. Men själva berättandet blir stundtals lite segt och de dryga två timmarna känns lite för långa. Det blir en del transportsträckor, vissa scener känns upprepande (antagligen för att ytterligare förstärka en sida hos Trumbo, något som känns ganska onödigt) och jag vet inte om jag riktigt tycker att balansen mellan Trumbos familjeliv och yrkesroll blir helt lyckad. Kort och gott så tycker jag att Jay Roach har skapat en intressant men något för omständig biografisk film som bara fungerar delvis. Betyget blir 3/5.

Youth (2015)

I Youth (2015) följer vi två bästa vänner kring 80-strecket som båda spenderar tid på något slags rekreationshotell för kända människor i behov av frivillig isolering nånstans i alperna. Fred (Michael Caine) är en pensionerad kompositör och dirigent medan Mick (Harvey Keitel) fortfarande regisserar filmer, med lite tveksam eller åtminstone okänd framgång. Franks dotter tillika assistent Lena (Rachel Weisz) är på väg att lämna sin far på hotellet för semester med sin make (Mikes son...) men då han lämnar henne på flygplatsen för Paloma Faith (spelad av sig själv) återvänder hon och ansluter sig till "de sökande själarnas gäng" på hotellet. Mike, som har med sig ett gäng av aspirerande, unga manusförfattare i syfte att skriva slutet på sin kommande film, drabbas av ett hårt avhopp samtidigt som Frank uppvaktas av självaste brittiska kungahuset då drottningen av England vill att han ska dirigera ett av sina verk under prins Philips födelsedagsfirande.

Jag har inte sett något av den italienska regissören Paolo Sorrentino tidigare men under nästan hela filmen har jag en känsla av att jag ser en film regisserad av en väldigt deprimerad Wes Anderson. Hotellet känns många gånger som det i The Grand Budapest Hotel (2014), karaktärerna skulle kunna vara skapade av honom också, men sen är det som att både miljö och karaktärer har gråats ner av Roy Andersson.

Men den största skillnaden mot Anderson-filmer är att det här är ganska tråkigt. Det spretar väldigt mycket och är alldeles strösslat med karaktärer vars enda gemensamma drag är att de är lite eländiga. Paul Danos trötta skådespelarkaraktär Jimmy glimmar till ibland, och jag gillar stunderna med den tysta massösen (Luna Mijovic) som har hittat ett sätt att känna sig lycklig på sin lediga tid utanför det deprimerande hotellet. Jag tycker också att Rachel Weisz gör en fin prestation. Caine och Keitel är förstås Caine och Keitel och stundvis är deras dialoger rätt fantastiska, men oftare rätt fåniga och tråkiga och deras tråkgubbiga fluktande är inte särskilt roande. Över lag är det här en film som försvinner i just tråkigt prat om livet, för många trådar och historier och ett bildspråk som förvisso är ganska vackert men som inte matchas särskilt bra tillräckligt ofta av det övriga. Den Oscarsnominerade musiken är storslagen men fungerar som ett avslutande kapitel på en film som vid det laget inte berört mig särskilt mycket. Betyget blir 2,5/5.

The Danish Girl (2015)

The Danish Girl (2015) i regi av Tom Hooper marknadsförs som en sann historia. Det är bara delvis rätt och det faktum att man valt att basera filmen om den verkliga, mest troligt första, transpersonen som genomgick ett könsbyte, på en roman om den samma istället för den egna självbiografin, kan ha varit ett felaktigt beslut. Nu har jag inte läst någondera av böckerna, men efter att i efterhand ha läst på om Lili Elbe/Einar Wegener så förstår jag att inte jättemycket stämmer.

Till att börja med känns filmen mer baserad på hustrun Gerda Wegener och dessutom gestaltas paret som att de vore 20-nånting, medan de i själva verket var en bra bit över 40 när filmens huvudsakliga händelser inträffade. Utöver det pratar samtliga (vilket till majoriteten består av danskar och tyskar) engelska, som tur är utan fånig brytning men det stör mig ändå till en början.

Efter den ganska kritiska inledningen vill jag ändå säga att filmen var svår att inte tycka mycket om. Alicia Vikander som Gerda och Eddie Redmayne som Lili/Einar utgör ett fantastiskt par på duken. Visst blir Einars förvandling till Lili lite av en kvinnokarikatyr stundvis i sin väldiga skörhet och nästa extrema 'femininitet', men jag kan samtidigt inte säga att det inte kan ha varit just så. Gerda framstår som den starka och bär inte bara Lili och sitt allt mer trasiga äktenskap utan i stort sett hela tillvaron på sina tunna axlar. Hennes pressade situation är kanske den som kommer fram allra tydligast och som också bär filmen många gånger. Jag har svårt att se Gerda som en biroll just därför.

Tom Hooper har tidigare gjort mig tårögd framför vita duken med A King’s Speech (2010) och Les Miserables (2012) och även om han nästan lyckas även den här gången så håller jag nog båda de nämnda föregångarna högre än den här sammantaget sett. 

Sammanfattningsvis vill jag säga att miljöerna är fantastiska, skådespeleriet är välförtjänt Oscarnominerat och manuset är bra. Men kanske är det känslan av att för mycket är uppdiktat och inte riktigt på riktigt som stör mig. En känsla jag alltså fick bekräftad i efterhand.

Betyget är svårsatt, men jag tror att jag landar på 3,5/5 till sist, men skådespeleriet är värt mer än så. Jag skulle inte bli förvånad om Redmayne får sin andra Oscar om ett par veckor, extra kul förstås om Vikander kan glida in och ta motsvarande för sin "biroll", men det känns mer osäkert.

Cinderella (2015)

Jag är ganska svag för sagor. Både fantasy såväl som klassiska sagor, kanske tom en viss övervikt åt det senare. Men trots det var jag lite skeptisk och frågande till filmatiseringen av Askungen och undrade om det verkligen fanns ett behov av en ny. Tills jag såg att Kenneth Branagh, en liten husgud när det kommer till mer klassiskt drama, stod för regin.

Och Cinderella (2015) har ganska mycket av Branaghs berättande i sig. Det nästan barnlika berättandet där saker är lite svart/vitt. Som bara fungerar i sagan eller teatern egentligen.

Castingen är relativt okänd men innehåller några roliga överraskningar. Som Cate Blanchett som den elaka styvmodern tex, eller Helena Bonham Carters väldigt passande gestaltning av den goda fén. Också Stellan Skarsgård dyker upp i en inte riktigt lika spännande biroll. Huvudrollen som Askungen (eller Cinder-Ella) görs av Downton alumnen Lily James som passar bra som den evigt perkiga och goda Ella. Även en av styvsystrarna har Downton på sin cv; Sophie McShera.

Historien följer sagan utan större överraskningar. Men den är ganska tekniskt/scenografiskt välgjord och jag gillar speciellt de fina effekterna som känns, om än inte så påkostade, men genomtänkta och sagolika. Askungens snudd på naiva styrka och tro på godhet görs bra och även om jag inte riktigt köper den akuta kärleken till den ganska bleka prinsen så funkar det. Fast lite knappt. Prinsen (Richard Madden) tar ner betyget och det är ju lite svårt att inte erkänna att Frost-brudarna slår Ella ganska rejält vad gäller förebild 2015. Man kunde helt klart ha hottat upp berättelsen lite lite. Men, jag är svag för konceptet, som sagt, vilket snudd på plockar upp betyget ett snäpp. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så blir det dock bara 2,5/5 i betyg.

Liten filmresumé

Den här bloggen har ju varit mycket. Allt från en politisk tankebok, till personlig dagbok och något svårkategoriserat och kluvet. Den har också varit min alldeles egna tv- och filmsida. Mycket helt enkelt, den har väl fått lov att följa med mina egna svängar helt enkelt. Jag vet inte vilken kostym den gör sig bäst i.

Nu var det i vart fall länge sedan den förekom några recensioner här och det kan jag sakna lite. Mitt eget resonerande och tyckande som på något vis kan få vara mycket mer oredigerat och ocensurerat än annat, av olika skäl. Jag hoppas komma tillbaka med mer sånt nu, inte minst inför den stundande Oscargalan. Så jag startar lite försiktigt med nån form av resumé av lite filmer jag sett den närmaste tiden. Del 1:

Tusk (2014) i regi av Kevin Smith:

Nästan omöjlig att beskriva utan att det låter fånigt, märkligt eller lågbudget. Och det är säkert lite av varje, men faktiskt så funkar det bättre än jag kunde tänka mig. Jag såg den utan att veta vad som komma skulle och det är nog bästa sättet att se den på. Wallace Bryton (Justin Long) ska göra en intervju med en mystisk man mitt i de kanadensiska skogarna och försvinner. Under tiden hans vänner söker honom är han med om något minst sagt obskyrt. Lika dålig som den är bra (slutet är tex horribelt fantastiskt) får den 3/5 i betyg, men det kunde blivit nästan vad som helst. Har ni sett annat av Kevin Smith (Clerks, Mallrats...) så tror jag ni förstår hur jag menar...

Cake (2014) i regi av Daniel Barnz:

Jag gillar Jennifer Aniston, hon har begåvats med humor, charm och självdistans (förutom att vara något av det snyggaste som Hollywood sett) men dessutom är hon en bra dramaskådis.

I Cake spelar hon Claire som efter en olycka lider av kronisk smärta. Hon är välbeställd men har förlorat det mesta som betyder något för henne. Däribland sin son. Hon missbrukar smärtstillande, är oförskämd med de flesta, lyckas bli utkickad ur sin stödgrupp och utnyttjar människor utan eftertänksamhet. Vid sin sida har hon egentligen enbart Silvana (Adriana Barraza), hemhjälpen som står pall oavsett.

Jag ska inte säga att det är den bästa dramarollen Aniston gör, men hon gör den klart godkänt. Jag gillar å ena sidan att det inte är så överdramatiskt, så Hollywoodskt, men samtidigt går storyn lite lite på tomgång tyvärr. Inte ens huvudstoryn där Claire blir besatt av en medlem i stödgruppen som tagit livet av sig tar sig riktigt på riktigt. Så jag är kluven men tycker att den förtjänar 3/5 i betyg.

The Ice Harvest (2005) i regi av Harold Ramis:

Ghostbustersregissören lyckas göra något jag skulle kalla för klassisk John Cusack-film som känns mer 90-tal än 2000-tal. Antagligen kunde Cusack, och Billy Bob Thornton och Oliver Platt med för den delen, göra den här filmen i sömnen. För det känns som att den gjorts så många gånger redan, inte minst av dem själva. Det roliga i kråksången är att det inte gör något.

Cusack spelar en rätt eländig, frånskild jurist som hamnar i en kriminell härva med klassiska bad guys och sömnigt skjutande mitt under en väldigt stillsam jul i en mindre i stad nånstans i USA. Inget roligare än så. Samtliga kvinnor är bifigurer i alla bemärkelser. Men jag såg den någon av årets mest stillsamma dagar, någonstans mellan jul och nyår, och för det ändamålet gjorde den sig godkänd. Även om så inte var fallet för min del så kan jag rekommendera den som en klassisk bakfyllefilm. Betyg 2/5.

What We Did on Our Holiday (2014) i regi av Andy Hamilton/Guy Jenkin:

Så en brittisk film då. Också något jag skulle beskriva som en bra söndagsfilm. Rosamund Pike och David Tennant spelar det äkta paret Abi och Doug som bestämt sig för att skiljas men som för sakens skull i skenet av en normallycklig familj åker till Skottland för att fira Dougs pappas (Billy Connolly) troligen sista födelsedag. Charmigt och välspelat (inte minst av barnen), vi bjuds på en film vars feel-good och charm lite påminner om Little Miss Sunshine (2006) och stundvis lyckas den lika bra. Den brittiska feelingen finns där och jag tror att de flesta kommer känna sig rätt nöjda med slutet när eftertexterna rullar (jag säger inte mer än så). Betyget blir i det hela en stark 3/5.