Den här bloggen har ju varit mycket. Allt från en politisk tankebok, till personlig dagbok och något svårkategoriserat och kluvet. Den har också varit min alldeles egna tv- och filmsida. Mycket helt enkelt, den har väl fått lov att följa med mina egna svängar helt enkelt. Jag vet inte vilken kostym den gör sig bäst i.
Nu var det i vart fall länge sedan den förekom några recensioner här och det kan jag sakna lite. Mitt eget resonerande och tyckande som på något vis kan få vara mycket mer oredigerat och ocensurerat än annat, av olika skäl. Jag hoppas komma tillbaka med mer sånt nu, inte minst inför den stundande Oscargalan. Så jag startar lite försiktigt med nån form av resumé av lite filmer jag sett den närmaste tiden. Del 1:
Tusk (2014) i regi av Kevin Smith:
Nästan omöjlig att beskriva utan att det låter fånigt, märkligt eller lågbudget. Och det är säkert lite av varje, men faktiskt så funkar det bättre än jag kunde tänka mig. Jag såg den utan att veta vad som komma skulle och det är nog bästa sättet att se den på. Wallace Bryton (Justin Long) ska göra en intervju med en mystisk man mitt i de kanadensiska skogarna och försvinner. Under tiden hans vänner söker honom är han med om något minst sagt obskyrt. Lika dålig som den är bra (slutet är tex horribelt fantastiskt) får den 3/5 i betyg, men det kunde blivit nästan vad som helst. Har ni sett annat av Kevin Smith (Clerks, Mallrats...) så tror jag ni förstår hur jag menar...
Cake (2014) i regi av Daniel Barnz:
Jag gillar Jennifer Aniston, hon har begåvats med humor, charm och självdistans (förutom att vara något av det snyggaste som Hollywood sett) men dessutom är hon en bra dramaskådis.
I Cake spelar hon Claire som efter en olycka lider av kronisk smärta. Hon är välbeställd men har förlorat det mesta som betyder något för henne. Däribland sin son. Hon missbrukar smärtstillande, är oförskämd med de flesta, lyckas bli utkickad ur sin stödgrupp och utnyttjar människor utan eftertänksamhet. Vid sin sida har hon egentligen enbart Silvana (Adriana Barraza), hemhjälpen som står pall oavsett.
Jag ska inte säga att det är den bästa dramarollen Aniston gör, men hon gör den klart godkänt. Jag gillar å ena sidan att det inte är så överdramatiskt, så Hollywoodskt, men samtidigt går storyn lite lite på tomgång tyvärr. Inte ens huvudstoryn där Claire blir besatt av en medlem i stödgruppen som tagit livet av sig tar sig riktigt på riktigt. Så jag är kluven men tycker att den förtjänar 3/5 i betyg.
The Ice Harvest (2005) i regi av Harold Ramis:
Ghostbustersregissören lyckas göra något jag skulle kalla för klassisk John Cusack-film som känns mer 90-tal än 2000-tal. Antagligen kunde Cusack, och Billy Bob Thornton och Oliver Platt med för den delen, göra den här filmen i sömnen. För det känns som att den gjorts så många gånger redan, inte minst av dem själva. Det roliga i kråksången är att det inte gör något.
Cusack spelar en rätt eländig, frånskild jurist som hamnar i en kriminell härva med klassiska bad guys och sömnigt skjutande mitt under en väldigt stillsam jul i en mindre i stad nånstans i USA. Inget roligare än så. Samtliga kvinnor är bifigurer i alla bemärkelser. Men jag såg den någon av årets mest stillsamma dagar, någonstans mellan jul och nyår, och för det ändamålet gjorde den sig godkänd. Även om så inte var fallet för min del så kan jag rekommendera den som en klassisk bakfyllefilm. Betyg 2/5.
What We Did on Our Holiday (2014) i regi av Andy Hamilton/Guy Jenkin:
Så en brittisk film då. Också något jag skulle beskriva som en bra söndagsfilm. Rosamund Pike och David Tennant spelar det äkta paret Abi och Doug som bestämt sig för att skiljas men som för sakens skull i skenet av en normallycklig familj åker till Skottland för att fira Dougs pappas (Billy Connolly) troligen sista födelsedag. Charmigt och välspelat (inte minst av barnen), vi bjuds på en film vars feel-good och charm lite påminner om Little Miss Sunshine (2006) och stundvis lyckas den lika bra. Den brittiska feelingen finns där och jag tror att de flesta kommer känna sig rätt nöjda med slutet när eftertexterna rullar (jag säger inte mer än så). Betyget blir i det hela en stark 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar