I Youth (2015) följer vi två bästa vänner kring 80-strecket som båda spenderar tid på något slags rekreationshotell för kända människor i behov av frivillig isolering nånstans i alperna. Fred (Michael Caine) är en pensionerad kompositör och dirigent medan Mick (Harvey Keitel) fortfarande regisserar filmer, med lite tveksam eller åtminstone okänd framgång. Franks dotter tillika assistent Lena (Rachel Weisz) är på väg att lämna sin far på hotellet för semester med sin make (Mikes son...) men då han lämnar henne på flygplatsen för Paloma Faith (spelad av sig själv) återvänder hon och ansluter sig till "de sökande själarnas gäng" på hotellet. Mike, som har med sig ett gäng av aspirerande, unga manusförfattare i syfte att skriva slutet på sin kommande film, drabbas av ett hårt avhopp samtidigt som Frank uppvaktas av självaste brittiska kungahuset då drottningen av England vill att han ska dirigera ett av sina verk under prins Philips födelsedagsfirande.
Jag har inte sett något av den italienska regissören Paolo Sorrentino tidigare men under nästan hela filmen har jag en känsla av att jag ser en film regisserad av en väldigt deprimerad Wes Anderson. Hotellet känns många gånger som det i The Grand Budapest Hotel (2014), karaktärerna skulle kunna vara skapade av honom också, men sen är det som att både miljö och karaktärer har gråats ner av Roy Andersson.
Men den största skillnaden mot Anderson-filmer är att det här är ganska tråkigt. Det spretar väldigt mycket och är alldeles strösslat med karaktärer vars enda gemensamma drag är att de är lite eländiga. Paul Danos trötta skådespelarkaraktär Jimmy glimmar till ibland, och jag gillar stunderna med den tysta massösen (Luna Mijovic) som har hittat ett sätt att känna sig lycklig på sin lediga tid utanför det deprimerande hotellet. Jag tycker också att Rachel Weisz gör en fin prestation. Caine och Keitel är förstås Caine och Keitel och stundvis är deras dialoger rätt fantastiska, men oftare rätt fåniga och tråkiga och deras tråkgubbiga fluktande är inte särskilt roande. Över lag är det här en film som försvinner i just tråkigt prat om livet, för många trådar och historier och ett bildspråk som förvisso är ganska vackert men som inte matchas särskilt bra tillräckligt ofta av det övriga. Den Oscarsnominerade musiken är storslagen men fungerar som ett avslutande kapitel på en film som vid det laget inte berört mig särskilt mycket. Betyget blir 2,5/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar