Världen är tokig

På radion i morse sa de att den hemska skolskjutningen i USA inatt var den 18:e i år. Jag tänkte att de måste ha fel, men att det kändes konstigt att de halvvägs in i februari skulle ha tänkt att det fortfarande var 2017. Jag bytte kanal en stund och även där kom uppgiften. 18 på 6 veckor? Kan det stämma?

Jag skrev det till M i ett chattmeddelande och en stund senare kom ett svar att det visst var den 273:e skolskjutningen sedan 2012. Så 18 bara i år och alltså 273 skolskjutningar på drygt sex år? Helt vansinnigt. Det låter ju helt åt fanders, varför har inte det fått större rubriker?

Och kanske än mer märkligt; varför är det inreseförbud och murar som diskuteras i USA och inte det här? Visst, det diskuteras vapenlagar men om något så blir det ju inte svårare att få tillgång, snarare enklare. Åtminstone känns det så. T.ex stoppade Trump lagen som Obama påbörjade som skulle göra det svårare för psykiskt sjuka att skaffa vapen. En lag som föreslog efter att 20 små barn sköts ihjäl på en skola. Snarare verkar Trumps svar vara att om alla bara är beväpnade så kan de ju försvara sig mot tex skolskjutningar. Som att skicka beväpnade barn till skolan lagligt skulle vara svaret på det här.

Ibland känns världen helt uppochner.

Sveriges nationaldag

Sveriges nationaldag brukar väl inte direkt få så mycket uppmärksamhet från mitt håll. Inte så att jag inte är glad över landet jag bor i, tvärtom, men har kanske alltid tyckt det varit konstigt att fira. Eller? Jag vet inte säkert. Det är väl känslan av tillfällighet att jag faktiskt lever här, framför allt är född här. Det hade ju inte behövt vara så.

I en tid av terror, eller i vart fall ny variant av terror (jag minns ju IRA, ETA osv från min uppväxts kvällstidningar) så funderar jag ändå över det. Jag känner mig relativt trygg som jag lever, just vad gäller sådant, och jag blir arg över att det är just tryggheten som attackeras. Att det dessutom späds på av media så pass. Inte så att det ska tystas ner, men kanske inte heller dras på som det vore en en fiktiv aktion eller såpa.

Inför resan i sommar finns en viss oro. Det är så svårt att förutse, det skapar oro, precis som det är tänkt förstås. Och lika lite som jag inte vill "spela med" genom att stanna hemma, lika lite vill jag bli en siffra i terrorstatistiken förstås. Men det finns självklart med i bakhuvudet att något kan hända. 

Jag vet inte hur, men jag hoppas att det här också, likt mina minnen från IRA och ETA, blir en period i historien snart. Det är nog en av mina starkaste, om än inte den starkaste önskan den här nationaldagen. 

Och så är jag lite, men bara lite, besviken att jag inte såg till att äta en nationalbakelse idag... Hur goda ser de inte ut?

Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

Den där omvärlden

Utan tid att läsa eller höra några nyheter kom jag hem ikväll helt ovetandes om det som skett i Bryssel idag. Och så snart jag satt på tv:n så känns det som att hela jag zonar ut. Orkar inte riktigt ta in hur världen är. Och känner mig kluven över nyhetsrapporteringen. Å ena sidan är det självklart att vi har rätt till nyhetsbevakning och rapporter om vad som händer i vår värld, å andra sidan är det just den uppståndelsen våldsverkarna vill åt. Panik, rädsla och otrygghet. Ofrånkomligt att de lyckas och det gör mig arg. Och jag blir rädd för vad konsekvenserna av det här nu ska bli.

"Stay hungry, stay foolish"

Jag hade som sagt svårt att somna inatt och satt därför fortfarande uppe när beskedet om att Steve Jobs avlidit kom. Direkt följde en våg på samtliga sociala forum med kondoleanser, det tog en bra stund innan svenska medier var ifatt.

Världen har förlorat en speciell människa, det är ett som är säkert. Steve Jobs drevs av andra saker än vad den gemene företagsledaren gör idag. Han drevs av visioner snarare än av siffror. Twitter har fortsatt svämma över av kloka citat från Jobs som bevisar det. 

Man kan aldrig veta men samtidigt är det svårt att föreställa sig dagens teknologiska samhälle utan arvet från Steve Jobs. Utan Apple och utan Pixar, som båda var Jobs skapelser. En datavärld där vi helt skulle vara utelämnade till Microsofts långsamma teknikutveckling låter i sanning horribel. Linux hade kanske haft större andelar men det kunde aldrig bli det som Apple är idag utan sin egen Steve Jobs. Att lyckas så att man får konsumenter att tråna efter en produkt som inte ens finns, som inte har kända specifikationer, det är verkligen något ganska unikt.

Frågan är vad som händer med Apples utveckling utan Jobs. Vi vet vad som hände med Apple när Jobs kom tillbaka 1997 efter att ha varit borta drygt tio år. Men förhoppningsvis har han på den här tiden lyckats knyta an nya visionärer och vågade utvecklare som lever efter sina drömmar och ser design som en del av tekniken och inte bara yta.

Steve Jobs 1955-2011

Förhoppningsvis vågar vi lyfta fram fler personligheter som Steve Jobs framöver. Som tänker annorlunda och hungrar efter utveckling. Det, om något, borde Steve Jobs liv ha lärt oss.

Läs mer om Steve Jobs liv på Wired.

Dödsstraff tillhör dåtiden

Skyldig eller inte skyldig. I det här fallet talar många om att det inte på långa vägar var ställt utan rimligt tvivel att det var Troy Davis som dödade polismannen 1989. Ändå avrättades han inatt. Men även om han var skyldig hör det inte till en demokrati att ha dödsstraff. Det är inget straff, det är ett brott mot mänskliga rättigheter. En stat borde inte ha rätt att döda sina invånare. Jag kan förstå känslan hos en anhörig till ett brottsoffer att man vill se den som gjorde det avrättad, men en stat, en demokrati kan aldrig gå på känslor när man dömer straff.

Och även om man skulle hävda att dödsstraffet är rätt i de mest vidriga fall så har USA:s historia visat mer än en gång att risken för att avrätta oskyldiga i allra högsta grad är en potentiell verklighet. Hur många har kunnat frias med bevis i efterhand? Att låsa in oskyldiga är illa nog, men att avrätta? Vansinne.

Dödsstraff tillhör en mindre utvecklad tid. Hur många fler ska avrättas innan USA:s samtliga stater inser det? Troy David blev den 35:e att avrättas bara i år. 

Världen andas ut, eller?

Och Bin Laden är död. Jag läste det imorse men tänkte att jag kanske inte riktigt var vaken så jag iddes inte kommentera det då. Men så tycks det vara. Jakten är över, eller? Är vi säkra nu? Är det slut på röntgenapparater i flygkontrollen? Får jag ta med mig min vattenflaska ombord på planet nu? Pretty please? Antagligen inte.

Och vad hände med internationell rätt? Mänskliga rättigheter borde omfatta även de som misstänks ha kränkt dem. Hur det än är anser jag att det skulle varit en internationell domstol som dömt Bin Laden. Precis som med Saddam Hussein är det en snabb död som föredras, och jag undrar lite varför. Vad är faran med att ställa dessa personer till rätta för de dåd de misstänks för?

Simultankapaciteten är noll?

Och snabbt var det förresten gjort så finns inte Libyen med på löpsedlarna eller ens bland huvudnyheterna längre. Det har under helgen petats ner av melodifestivalen (!) och idag återfinns det långt under nyheten om Alexander Bard som idoljurymedlem på skvallerkvällstidningarnas hemsidor. Även på SvD och DN har nyheten sjunkit ner en bit, om än inte riktigt på samma vis. Men fascinerande ändå. Kan vi inte hålla fler än en internationell krisnyhet i huvudet åt gången?

(Precis före katastrofen i Japan tog vid såg jag också att Charlie Sheen var på löpet på ena kvällstidningen snarare än Libyen. Klart att det är viktigare...)

Kommentar om Japan

Jag tror att jag nästan instinktivt undviker alla krigsrubriker om det katastrofala läget i Japan. Det är så oerhört svårt att ta in. När jag först såg tsunamibilderna på tv en kväll på jobbet stelnade jag till en kort stund, rös och gick iväg. Det är så ohyggligt mycket kraft i naturen och jordbävningar och tsunamis visar det mer än väl.

Just nu oroas omvärlden (ibland på lite väl egoistiskt vis, som att importerade grönsaker från Japan till Sverige vore det största orosmolnet just nu) allra mest över kärnkraftverket som nästan bokstavligt talat är en tickande bomb i Japan. Och jag förstår att diskussionen om kärnkraft kommer upp. Alla borde se vilka risker det för med sig. Oavsett hur 'säkra' nationerna hävdar att just deras är. Står de inte pall för naturens krafter (eller för människans hand, för den delen) så ska de inte finnas och garantier är svåra att ge. Mina åsikter representeras i stort på ett bra sätt i ledarkrönikan här från i söndags.

Kan man vara bad guy och hjälte samtidigt?

Läser morgonens nyheter och kommer som typ alla mornar den sista tiden in på artiklar och bloggar med Assange-kopplingar. Jag är lite less på den där historien nu och det är ganska sällan man stöter på sansade artiklar eller blogginlägg. Just idag snubblade jag dock över det här som var ganska bra.

Jag har också fått frågan vad jag anser och istället för ett långt inlägg som inte tillför något är det här i korthet mina åsikter:

• Det tycks fortfarande som att människor måste ha allt svart eller vitt; man kan inte både göra goda (enl vissa iaf) saker för världen och samtidigt vara omoralisk/ett svin/whatever privat. Det funkar även åt andra hållet; någon som varit ett svin på ett håll kan inte samtidigt vara en snäll förälder/trevlig granne/bra på sitt jobb osv. Har vi ff så dålig insikt om mänskligheten?
• Det är märkligt att Assanges utseende kommer in så ofta i debatten. Vi lär oss långsamt, som det verkar.
• Jag hoppas att det svenska rättssystemet även i samtliga andra misstänkta våldtäktsfall sätter in lika mycket krut på att få in en misstänkt till förhör.
• Jag tror att många inte ens orkar försöka förstå vad Wikileaks avslöjar mer än att det gör regeringar lite här och var arga. När det kommer till våldtäktsmisstankar där enbart två personer i världen vet sanningen är dock åsikterna och 'kunnandet' stort.
  
• Jag delar åsikten att om vi haft en granskande mediamakt på riktigt (i Sverige tycks den delen tex utgöras av Mr Josefssons tv-program, hur granskande det nu är egentligen) så hade vi inte behövt Wikileaks från början.

Så, that's that.

Gulag ok, men Paris?

Även om jag faktiskt också inser att det kan innebära en hel del strul av olika slag så måste jag erkänna att jag någonstans har liiiite svårt för de nu ivrigt upploppande klagoartiklarna om folk som sitter fast i Paris, Spanien, London osv pga askmolnet. Skulle vilja ha lite mer av samma respons som från Rachel i Vänner när hon strandade ensam i Grekland; "Miserable? Hell, I was in Greece!"*.

*Nu var hon ju inte så lycklig där när allt kom till kritan, men ni fattar vad jag menar...

Next step: the aliens

Vulkanaska från Island stänger allehanda flygplatser i Sverige idag. Känns lite som inledningen på en sci-fi- eller katastroffilm, gör det inte?

Katastrof för alla

Jag har förstått att det kan verka provocerande för vissa, men jag för min del tycker att det är strålande att WSPA gör gemensam sak med en rad olika djurskyddsorganisationer och samlar in pengar till hjälp för djur som drabbats av katastrofen på Haiti.

Jag är alldeles övertygad om att vi i omvärlden gemensamt har pengar över nog för att hjälpa både djur och människor. Och djurens överlevnad och välmående har visats vara viktigt för återuppbyggandet av drabbade länder tidigare (om man nu behöver en nytta-för-människan-anledning), då både husdjur och arbetsdjur spelar roll för människor i kris.

När min nästa lön kommer ska jag definitivt komplettera mitt tidigare bidrag till Läkare utan Gränser med ett litet bidrag till WSPA.