De korta telefonköernas dag

Idag hade jag gjort en kort lista över saker som behövdes göras. De tre översta var telefonsamtal. Först ringa ComHem och säga upp telefonen där eftersom jag aldrig använder den utan bara betalar nästan hundra kronor varje månad för att blandade försäljare och undersökare ska kunna ringa och lämna tomma meddelanden på min svarare.

ComHem tycks ha tagit åt sig av kritiken som lämnats angående deras kundservice. De var nästan övertrevliga redan på de förinspelade valen och under väntetiden (som var under 2 minuter). Jag fick sen prata med en man som också han var len som socker och hela tiden upprepade mitt förnamn (fick nästan ruggiga kopplingar till ljudboken jag lyssnar på där det förekommer en ibland märklig överanvändning av ett visst förnamn). Men han löste mig från telefonen, om 3 månader iaf, och gav mig även tips på att mitt bredbandsavtal är uråldrigt och att det finns stora fördelar med att binda om det. Fast han var übernoga med att inte vara pushig; "Ska du flytta inom ett år, Sara, så kanske det inte är nån bra idé".

Nästa på tur var ICA-banken som skickat mig ett nytt kort till ett nytt konto jag inte bett om. Där var väntetiden också kring 2 minuter men istället för trevliga informativa meddelanden fick jag lyssna på skränig orgelmusik av sällan skådat slag. Det gjorde ont i örat att ha telefonen nära. Kvinnan som sen svarade var också hon trevlig (även om hon inte använde mitt förnamn någon gång alls) och kunde efter en stund hjälpa mig att reda ut det nya kortet. Det visade sig att min ex-ex-sambo (vi talar mitten av 90-talet här) ansökt om ett kort och då hade tydligen det vi hade gemensamt för en istid sedan legat kvar. Så när de gav honom ett nytt fick jag automagiskt ett nytt också, trots att jag sedan år tillbaka delar ett med M. Rörigt, men det löste sig det med och jag fick klippa kort.

Sist, men jobbigast, ringde jag och sa upp mitt fadderskap hos Barnfonden. Jag har tänkt göra det sedan länge då det kostar en del och mina autogiron till blandade välgörenheter är lite för höga för min ekonomi. Sist jag hade det på en to-do-lista kom det samma dag (och jag skojar inte!) ett handskrivet litet brev från pojken i Brasilien där han frågade varför jag inte hört av mig. Ont i hjärtat gjorde att det ströks från listan den dagen. Men nu fick det bli gjort, hur hemskt det än känns. Jag tycker fortfarande att i stort sett alla kunde ge någon procent av sin inkomst till välgörenhet, men mina procenter har varit lite för många ett tag nu. Det är min skrala ursäkt.

Men trots allt känner jag mig lite duktig som betat av telefonköeri från min to-do-lista idag. Lite.

Katastrof för alla

Jag har förstått att det kan verka provocerande för vissa, men jag för min del tycker att det är strålande att WSPA gör gemensam sak med en rad olika djurskyddsorganisationer och samlar in pengar till hjälp för djur som drabbats av katastrofen på Haiti.

Jag är alldeles övertygad om att vi i omvärlden gemensamt har pengar över nog för att hjälpa både djur och människor. Och djurens överlevnad och välmående har visats vara viktigt för återuppbyggandet av drabbade länder tidigare (om man nu behöver en nytta-för-människan-anledning), då både husdjur och arbetsdjur spelar roll för människor i kris.

När min nästa lön kommer ska jag definitivt komplettera mitt tidigare bidrag till Läkare utan Gränser med ett litet bidrag till WSPA.

Gott och ont; snarare gråskala än svartvitt?

Det här är ju lite intressant. Det finns flera olika listor, hyllningslistor om man så vill, över de snuskigt rika människor som har den vänligheten att ge bort en del av sin rikedom till bättre behövande. Och det är ju bra, självklart.

Men om man bortser från att de summor de faktiskt ger knappast skapar ett tomrum i deras kassavalv så finner jag det lite märkligt att man inte med ett ord nämner att tex Bill & Miranda Gates Foundation länge varit i blåsväder för att deras investeringar kanske inte riktigt går hand i hand med den goda image de har (läs tex här och här.) För det måste väl ändå spela roll varifrån pengarna kommer? Eller gör det inte det?

Om man investerar i etiskt unkna saker och gör en massa pengar på det av vilket man sen donerar fem procent (jag vill minnas att det är spärren för att finnas med på en del av de där listorna) av vinsten i goda saker; går man verkligen plus rent goodwill-mässigt då? Finns inte risken att man skapar mer elände än man botar, så att säga? Ska man då verkligen finnas med på en hederslista? Jag hade gärna sett en deklaration över varifrån pengarna som så givmilt doneras kommer ifrån.

Ett annat, svensk exempel är Svenska Kyrkan som gör en hel del goda saker både inom och utanför landet men som fortfarande (och till och med ökande, läste jag för ett tag sen) investerar en del av sina pengar i bl.a vapenindustrin. Enligt Svenska kyrkans egen finanschef ser man inga problem med det så länge företagen man investerar i inte bryter mot "konventionerna om inhumana vapen". Så behjärtansvärt.

Hur lite gott krävs för att sudda ut mycket dåligt?

Famous or poor -vem ska vi bygga om hos?

Dagens spaning; "gör om mitt hem"-program. I USA där man saknar en allmän socialförsäkring och en massa människor lever i en verklighet svenskar inte ens kan drömma om (även om berättelser ibland gör att man funderar om vi är på väg åt det hållet) har man det oerhört snyftframkallande "Extrem Home Makeover"; ett tv-program med några överaktiva programledare som gråter floder i varje program (ok jag är inget fan av sentimentala program av det där slaget, tyvärr). Man river gamla sunkiga hus och bygger nya, överlyxiga hem med en massa hysteriska funktioner. Ofta har familjerna tusen olika stora problem; barnen är handikappade, pappan har dött, mamman har tappat synen och hunden har tre ben. Ni vet. Det är välgörenhet på bästa programtid.

I Sverige, där vi har socialförsäkringssystem renoverar vi hus åt en av våra mest kända friidrottare; Carolina Klüft, eller bygger ny inredning till tv-divan Carolina Gynnings lägenhet (inventarier hon sen säljer på blocket).

Inte världens bästa spaning kanske, men jag kunde inte låta bli att reflektera över det då jag bläddrade mellan kanalerna och såg skillnaden. Ska vi börja oroa oss för välfärden på riktigt när bygg-om-tv blir välgörenhet för andra än redan hyfsat välbeställda? Är renoveringsprogram på tv vårt lackmuspapper för välfärd?

Gala till helgen

Jo, jag passerade också Öppen gemenskaps fotoutställning med bilder på utsatta personer. Men det var lite jobbigt och snörde ihop hjärtat lite så jag stannade inte och läste historierna som fanns med bilderna. På lördag hålls en gala till förmån för nämnda organisation som gör ett väldigt bra arbete och som är värda alla slantar de kan få ihop. Väldigt bra att frågan lyfts också på ett bra sätt. Lite synd att jag jobbar hela helgen, men jag hoppas att jag ska orka mig ner en stund på dagen i vart fall. När Anna och jag var på stan i förra veckan köpte vi på oss några av de fina väskor som säljs i och med satsningen. Visst var den snygg? Den är gjord av återvunna PET-flaskor och säljs för 20kr styck. Otroligt billigt. Det ska bli min nya jobbväska och så blir det kommande presenter av ett par andra.