Idag hade jag gjort en kort lista över saker som behövdes göras. De tre översta var telefonsamtal. Först ringa ComHem och säga upp telefonen där eftersom jag aldrig använder den utan bara betalar nästan hundra kronor varje månad för att blandade försäljare och undersökare ska kunna ringa och lämna tomma meddelanden på min svarare.
ComHem tycks ha tagit åt sig av kritiken som lämnats angående deras kundservice. De var nästan övertrevliga redan på de förinspelade valen och under väntetiden (som var under 2 minuter). Jag fick sen prata med en man som också han var len som socker och hela tiden upprepade mitt förnamn (fick nästan ruggiga kopplingar till ljudboken jag lyssnar på där det förekommer en ibland märklig överanvändning av ett visst förnamn). Men han löste mig från telefonen, om 3 månader iaf, och gav mig även tips på att mitt bredbandsavtal är uråldrigt och att det finns stora fördelar med att binda om det. Fast han var übernoga med att inte vara pushig; "Ska du flytta inom ett år, Sara, så kanske det inte är nån bra idé".
Nästa på tur var ICA-banken som skickat mig ett nytt kort till ett nytt konto jag inte bett om. Där var väntetiden också kring 2 minuter men istället för trevliga informativa meddelanden fick jag lyssna på skränig orgelmusik av sällan skådat slag. Det gjorde ont i örat att ha telefonen nära. Kvinnan som sen svarade var också hon trevlig (även om hon inte använde mitt förnamn någon gång alls) och kunde efter en stund hjälpa mig att reda ut det nya kortet. Det visade sig att min ex-ex-sambo (vi talar mitten av 90-talet här) ansökt om ett kort och då hade tydligen det vi hade gemensamt för en istid sedan legat kvar. Så när de gav honom ett nytt fick jag automagiskt ett nytt också, trots att jag sedan år tillbaka delar ett med M. Rörigt, men det löste sig det med och jag fick klippa kort.
Sist, men jobbigast, ringde jag och sa upp mitt fadderskap hos Barnfonden. Jag har tänkt göra det sedan länge då det kostar en del och mina autogiron till blandade välgörenheter är lite för höga för min ekonomi. Sist jag hade det på en to-do-lista kom det samma dag (och jag skojar inte!) ett handskrivet litet brev från pojken i Brasilien där han frågade varför jag inte hört av mig. Ont i hjärtat gjorde att det ströks från listan den dagen. Men nu fick det bli gjort, hur hemskt det än känns. Jag tycker fortfarande att i stort sett alla kunde ge någon procent av sin inkomst till välgörenhet, men mina procenter har varit lite för många ett tag nu. Det är min skrala ursäkt.
Men trots allt känner jag mig lite duktig som betat av telefonköeri från min to-do-lista idag. Lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar