Film 21/10: Remember Me

Så till en oväntad pärla. Jag kan dock vara fel ute för innan jag såg filmen drog jag mig till minnes att jag läst en rad olika sågande recensioner. Speciellt en kommentar hade nästlat sig fast som handlade om att enbart riktigt inbitna Robert Pattinson-fans skulle kunna bli nöjda. Så mina förväntningar var helt enkelt kanonlåga. Kanske bidrog det till att jag ensamt applåderar denna film.

Yes, det är alltså en Robert Pattinson-film det handlar om; Remember Me från i år. Det är en rollista med idel kända namn förutom Pattinson; Lena Olin, Pierce Brosnan och Emilie de Ravin. Pattinson spelar Tyler, en 21-årig svårmodig (alltid ett bra ord) man med en rätt tydlig aggression mot sin frånvarande, framgångsrika far (Brosnan). Han skriver texter till sin döda storebror, går på universitetet utan att vara inskriven av ren kunskapsnyfikenhet och har egentligen bara en enda riktigt ljus relation; den till hans yngre lillasyster. Han delar en halvsunkig lägenhet med en college-klyscha, Aidan (Tate Ellington) och en kväll när de är ute hamnar de mitt i ett slagsmål och grips av polis. Aidan upptäcker att polisen (Chris Cooper) som grep dem har en dotter, Ally (de Ravin), som råkar gå i samma klass som Tyler och Aidan får Tyler att ingå ett slags vad som går ut på att han ska lyckas få Ally i säng som nån typ av hämnd. Tyler som halvhjärtat går med på vadet tycks snart glömma det och blir istället förälskad i Ally.

Visst är det en ganska klyschig film bitvis och visst hackar dialogen ibland, men samtidigt var det något med den som gjorde att jag totalt fastnade i den. Kanske blir jag lite charmad av Pattinson trots allt, som spelar så oerhört mycket bättre i den här än i Twilight-filmerna (där hans ansiktsuttryck alltför ofta lämnar mig frågande). Och kanske relaterar jag på något vis till pappa-barn-ämnet som är genomgående i filmen på fler än ett sätt. Och klyscha eller inte; jag får sällan nog av slitna NY-lägenheter med en brandstege utanför fönstret som rökruta...

Starkast är filmen dock i början och i slutet. Slutet är helt klart det mest överraskande jag sett på ett tag. Det lämnade mig lite andlös. Och visst, det gör nog Pattinson också. Det är bara att erkänna; den här filmen fick mig nästan över kanten till rummet med de trånande tonåringarna. Nästan. Betyg: svag, svag 4/5.