Precis som många andra före mig kommenterat kan man hitta mycket av Christopher Nolan's tidigare filmer i Inception (2010) Det är definitivt inte en dålig sak. Hans repetoar innehåller idel toppfilmer (där kanske The Prestige (2006) är min absoluta favorit) som innehåller magi och mysterier såväl som våldsam action och intressant hjärnspökeri. Och det är nästan så att man hittar lite av allt i denna hans senaste film.
Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är en välanlitad specialist på att ta sig in i människors drömmar och stjäla deras idéer eller hemligheter på uppdrag av andra, med blandade syften. Själv drömmer han om att få möjlighet att komma hem till USA och familjen igen, då han lever på flykt undan rättvisan. Så får han ett uppdrag som kan uppfylla hans dröm och bli hans absolut sista; istället för att stjäla en idé ska han plantera en idé i en arvinges undermedvetna genom att styra hans drömmar. Till sin hjälp har han ett gäng bestående av bl.a en ung arkitekt, Ariadne (Ellen Page) vars uppgift är att bygga drömmarna i form av labyrintliknande landskap så trovärdigt som möjligt så att den som drömmer inte misstänker att något är fel.
Metoden är dock känd och arvingen (Cillian Murphy) har blivit lärd en form av försvar mot dröminkräktare, varför Cobb och hans gäng måste ner flera lager i hans drömmar, (dvs en dröm som är i en dröm som är i en...osv) och varje lager innebär en ökad risk. En riskfaktor är också Cobbs förflutna som ständigt gör sig påmint och som nästlar sig in i drömmarna i form av olika projektioner som påverkar handlingen och riskerar hela gruppens säkerhet.
Före filmen kände jag faktiskt viss oro för att jag inte skulle hänga med i svängarna (jag hade hört sådana rykten) alternativt att alla diskussioner och förvrängande av olika verkligheter skulle skapa ångest. Men faktum är att det hela gjorts på ett oerhört snyggt och smidigt sätt av Nolan att ingetdera blev något problem. Snarare kanske historien blev lite för enkel att hänga med i, jag tyckte nog att jag hade det hela väldigt klart för mig när jag gick ur biosalongen. Så samtidigt som det är en skön känsla att faktiskt hänga med och förstå filmen var det en pytteliten besvikelse att jag inte kände mig, åtminstone lite, bortkollrad någonstans.
På plussidan finns flera saker; musiken (Hans Zimmer såklart), skådespelarna (framför allt nämnda Page imponerar lite, men även de andra Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy m.fl gör bra insatser) och tempot som pendlar mellan hård pang-pang-action till existentiella samtal utan att för den delen förlora mitt intresse alls. Sen är den i vanlig Nolan-anda väldigt snyggt gjord också. Ett exempel på det är när Cobb testar Ariadnes förmåga och hon vänder uppochner på staden de går i, leker med speglar etc.
DiCaprio själv briljerar dock inte. Jag såg Shutter Island alldeles nyligen och i mångt och mycket är Cobb samma person som Teddy Daniels, bara med lite olika specialiteter. Han kör en del på rutin och verkar nästan för trygg i sin tolkning av Cobb att han stundtals tappar i trovärdighet när hans familjekänslor ska fram.
Filmen är såklart inte utan små tricks. Ariadne har självklart fått sitt namn från en historisk labyrinttjej och musiken som var gruppens "wake-up-call" (Non, je ne regrette rien) har kanske en koppling till en roll som Marion Cotillard, som spelar Cobbs fru Mal i filmen, haft tidigare? (Det sista tricket kom jag dock inte på själv utan läste mig till efteråt.) Tex.
Sammanfattningsvis är det är riktigt bra film. Inte Nolan's bästa (har han gjort någon sämsta?) men helt klart sevärd, och det gärna på bio. En något svag 4/5 blir betyget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar