Pappa

Idag är det 8 år sedan pappa gick bort, blott 57 år gammal. Jag tänker fortfarande mycket på honom, men minnena är som ändå lite ljusare. Jag ser mer och mer av honom i mig själv, kan åtminstone ana vad jag fått för egenskaper av honom, sen om det är inbillning eller inte är svårt att veta. I takt med att hans sjukdom blev värre och alkoholkonsumtionen allt större så försvann också mycket av det som var han, men när jag anstränger mig så kan jag komma på händelser eller så som ger mig en hint om vad som var han.

En dåligt avfotad bild på raggarpappan och Sara -79?

Han var generös och väldigt snäll och jag tror att han tänkte och funderade mycket. Kände mycket. Utan att egentligen veta helt exakt men efter att ha läst läkarutlåtanden etc efter hans död har jag förstått att det fanns oändligt mycket ångest redan från ungdomstiden och det kan jag ju känna igen mig i, även om vi sen hanterat det väldigt olika. Jag vet att han var väldigt rädd för döden (som jag), alltid ville göra ett bra jobb och vara omtyckt (som jag). Samtidigt höll han sig mer undan människor än vad jag gör, han gillade inte kalas och kom inte gärna på skolavslutningar ens. Om det berodde på skam eller på folksamlingen vet jag faktiskt inte säkert. 

Och så ville han att jag skulle bli en självständig person. Gav mig egna verktyg då jag flyttade hemifrån och redan före det hade han sett till att jag kunde hantera de enklare fixarna med min gamla moppe som alltid strulade. "Jag kan berätta men gör det själv så minns du när du är ensam och behöver klara dig själv." En sida som återkommer hos mannen jag delar mitt liv med, slump?

Ja, idag försöker jag som sagt att minnas det fina. Skratten och kärleken. Jag blev inte statsminister som han brukade säga att jag skulle bli, men jag tror och hoppas att han skulle vara lite stolt ändå över sin stortjej (eller "lilla råttan" som han kallade mig, av någon anledning)... Han fattas mig!

Just nu:

Precis så. Och jag kan faktiskt till och med höra pappas bullerskratt åt Berra-skämten. Det är Sällskapsresan, Smokey and the Bandit, nån slags Hawaii-filmserie med en tjock man och en tunnare man som jag inte minns namnet på, Ett päron till farsa och Herbie, som jag har tydliga minnen från att ha sett tillsammans med honom. I övrigt hade han ofta inte ro att sitta stilla framför film särskilt ofta. Men när han gjorde det så skrattade han, med hela stormagen.

Annars har vi ätit av julmaten både en och två gånger, druckit varm choklad (på mormors goda vis) med marshmallows, ätit paradis-choklad, druckit mer kaffe från ny-maskinen (inte jag men kaffedrickarna) och slötittat på några bitvis roliga SNL-avsnitt (vars sketcher tenderar vara antingen tokroliga eller inte roliga alls). Utanför har snön regnat bort och det viner lite om husknuten.

All is good.

Fars dag

Fars dag idag. Och jag blir faktiskt inte ledsen av att läsa på FB osv om allt firande som vänner haft med sina fäder. Det är fint och inget kan ändra det faktum att min pappa inte längre finns. Och så vet jag att även om han gjorde det är chansen ganska liten att jag hade firat honom i den bemärkelsen, det fungerade ju inte riktigt så mellan oss längre. Ett sms kanske han hade fått, eller troligare ett vykort.

Men när vi var små firade vi pappa och han blev alltid lika glad och stolt oavsett vad vi kom hem med. Om det så var egenhändigt ritade teckningar, pärlplattor eller köpta slipsar (pappa bar slips kanske 3-4 gånger under sin livstid). Stolthet är nog det jag minns från pappas ögon vid de tillfällena. 

Nån skrev på twitter att man inte borde fira Fars dag eftersom det är en så självklar uppgift. Men jag vet inte om jag håller med. Är det så självklart verkligen? Det borde kanske vara det men det är ju inte det. Och är det därför vi firar? Att det är kommersiellt kan jag däremot hålla med om, men det kan man ju å andra sidan välja själv egentligen. Att uppmärksamma personer man tycker är bra är väl dock aldrig fel, oavsett hur självklara roller de har eller inte.

Men nog är vi många som saknar idag. 

Att växa upp med Burt Reynolds

Lil'sis och jag fastnade förresten framför Smokey and the Bandit II (1980) på tv nu på eftermiddagen. Hade nog glömt att det gjorts en uppföljare (två till och med) och jag är ganska osäker på om jag sett den förut. Den första filmen är som ett viktigt minnesmärke från barndomen så även om den antagligen inte är en film jag skulle tokgilla om den kom ut första gången idag så gillar jag den just för den där goda känslan av gamla, bra minnen som den ger. Bra pappa-minnen.

Min pappa såg i stort sett aldrig på tv, men det fanns några ytterst få undantag. Ett var då han kom hem med en hyrd VHS-kassett (och -spelare) med just Smokey and the Bandit (1977), eller "Nu blåser vi snuten", vilket hände några gånger under 80-talet. Den såg han flera gånger och tyckte, som jag minns det, att den var lika bra och rolig varje gång. Burt Reynolds var en av få idoler pappa hade. Jag minns att han också gillade Bud Spencer-filmerna om Trinity, men jag har inte lika tydligt minne av dem. Han hyrde alltid någon barnfilm också, Herbie (1968) och dess uppföljare minns jag tex. Så de såg vi först, men jag gillade att se det pappa såg, säkert just för att det var så ovanligt, så jag kunde se Smokey om och om igen.

Vi skrattade åt det där nån gång, M och jag, när vi "jämförde" våra barndomar. Han kommer från en familj där man inte fick lov att äta godis, jag kan citera repliker från The Best Little Whorehouse in Texas* (1982). Det ÄR ju faktiskt ganska roligt. Och kanske en ypperlig mix om vi nån gång lyckas yngla av oss...

I alla fall så kändes han lite levande igen idag när jag satt med syrran och såg Burt Reynolds och Sally Field lura den dumma sheriffen och hans son på en roadtrip genom USA med den ena osannolika biljakten efter den andra. En väldigt bra känsla.

*Som dessutom, utöver Reynolds, har Dolly Parton i huvudrollen, ytterligare en av få pappaidoler jag minns och som jag ärvt i nån bemärkelse.

Fyra år går fort

Och jo, igår var det fyra år sen pappa fick somna in, bara 57 år gammal. Jag hade inte glömt det, snarare var det tvärtom ganska svårt att inte tänka på det, men jag fick som inte till orden. Saknar honom fortfarande även om jag kanske inte tänker på honom precis varje dag som under de första två åren. Men han finns i dofter från barndomen, musik på radion, filmer på tv:n, platser människor nämner och i en rad massa andra företeelser som får mig att tänka på honom. Han blir aldrig glömd.

<3 The redhead och hennes raggarpappa. Gissningsvis 1979

Saknad...

Från morgonens garv till eftermiddagens tårar. Parenthood (sry, jag bara måste) trycker på alla mina knappar just nu. Bölade till gränsen för hulkningar efter att ha sett nattens nya avsnitt. Hela den här pappa-rehab-gå-vidare-leva-i-dåtid-grejen är bara för mycket. Det är inte händelserna i sig utan känslorna som uppstår som triggar igång och raserar alla skyddsmekanismer på samma gång. Not good. Eller så är det det.

Jag försökte stänga av lite i helgen med allt allhelgona-prat, men sanningen är att jag saknar pappa jättemycket. Fortfarande. Varje dag. Den han kunde varit, den han borde varit och den han var när det var som bäst.

Favorit i repris; pappa och jag -79

För tre år sedan

Idag för tre år sedan kom det väntade men fruktade samtalet från sjukhuset i södra Sverige som menade att det nog var dags att stänga av pappas respirator. I fem veckor hade han legat på intensiven och inget gick åt rätt håll, snarare tvärtom. Han hade inte varit medveten om omgivningen i någon större utsträckning sedan jag och syskonen lämnade sjukhuset nån vecka tidigare. Jag är fortfarande tacksam för att jag aldrig fick en direkt fråga av läkaren. Hur tar man ställning till nåt sånt?

En dryg timme senare, vid femtiden på eftermiddagen ringde det igen och pappa var borta. 'Lugnt och stilla', 57 år gammal. Min stora pappa med det stora hjärtat men med de stora bekymren.

Första året fanns han konstant med mig hela tiden. Nu är det på ett annat sätt. Jag tänker på honom väldigt ofta och mycket, men inte längre bara med sorg. På något märkligt sätt känns det som att jag förstår honom så mycket bättre nu än när han levde och alla hinder och sårade känslor fanns emellan oss. Att tvingas gå igenom de få tillhörigheter han hade var på ett sätt också nyttigt. Och möjligheten att kunna tänka bakåt utan att rädas framtiden. Jag har fler svar på frågan 'varför' och ser fler likheter och gemensamma drag mellan oss nu. Vi delar samma skörhet, men där han nog såg svaghet har jag försökt finna styrka. Jag känner såklart fortfarande sorg, inte bara för att han dog utan också, och kanske mer, för allt som aldrig blev.

Hur det än var så var jag alltid 'pappas flicka' och så känns det fortfarande. Jag är dock innerligt tacksam att jag valt att hantera negativa egenskaper och bekymmer på ett annat sätt än vad han valde att göra. Pappa lärde mig också indirekt att se människan bakom problemen och människan bakom hans problem är den jag hoppas bära med mig livet ut. Fina pappa.

Den finns alltid där

Jag vet inte om det var samtalet Simon och jag hade igår, eller kanske det faktum att hans sparade saker nu står i min hall i väntan på ny förvaringsplats sedan B flyttat in, men ibland väller den där ständigt lite närvarande saknaden upp. Idag lyssnar jag på den här låten, skriven av Olle Ljungström, och låter saknaden finnas med en stund när jag diskar.

Ibland slutar man faktiskt fylla år

På tal om födelsedagar så hade det igår också varit min pappas 60-årsdag om livet tett sig annorlunda. Nu blir inte livet alltid som man tänkt sig men jag hoppas att jag ska lyckas vara mer till freds med mitt liv vid 50 plus än vad pappa var. Jag hoppas att jag ska vara det tidigare än så.

Två år sen

Idag är det två år sedan läkarna stängde av pappas respirator och lät honom somna in. Två år sedan. Det känns märkligt. Jag bär fortfarande med mig det och det finns i mitt medvetande så ofta. Jag har accepterat att han är borta, att han fick ett 57 år kort liv och jag har nog också accepterat att han var som han var och att förhållandet oss emellan såg ut som det gjorde. Att han valde (i den mån man faktiskt väljer) det liv han valde och konsekvenserna av det. Det är något som kommer att fortsätta prägla mig resten av livet, men på nåt sätt har jag blivit sams med det.

Svårare är det att acceptera allt som inte var. Allt som inte blev och allt som jag saknat. Alla hål som jag vill fylla med mitt eget liv och mina egna val men som jag ännu inte lyckats med. Och saknaden efter pappa, den går nog aldrig bort.

Jag på promenad med min blonda, snälla raggarpappa, gissningsvis nån gång 1979 i Mjölbytrakten.

En dag senare

Igår var det Fars Dag, denna kommersiella påminnelse på bra, dåliga, frånvarande, avlidna etc fäder som vi ska handla saker till. Jag är någonstans (såklart) motståndare till sådant, men samtidigt känns det som en vettig dag om man bara slipper den värsta kommersen kring det. Själv har jag fått ett litet sting av sorg i hjärtat varje dag de sista veckorna då reklam av alla de slag har dimpt ner i min inbox med förslag på saker att handla till just min enastående far. När han levde var det en påminnelse om vår nästan icke-existerande sårade relation. Nu när han inte längre finns blir det en sorg över hans sista tid i livet och över allt det vi inte hade tillsammans. Bara för lite reklam.

Egentligen hade jag med tänkt skriva något igår och det är nog t.om på tiden att jag skannar in något av de få foton som jag tagit hand om, men kanske är det fortfarande så mycket av ett öppet sår att jag bara inte kunde förmå mig riktigt. Faktum är att det var först för några veckor sedan som jag för första gången insåg att det hade gått någon dag sedan jag tänkte på honom sist. Och det var ett konstaterande av både sorg och lättnad samtidigt.

Men min rss-feed svämmar över av hyllningar, saknader och funderingar av pappor av alla de slag. Väldigt fint.

Kissefödelsedag!

På tal om kissekatter så fyller min allra finaste Smilla-katt 9 år idag. Hon har firats med räkfrossa tillsammans med resten av kissefamiljen.

(Det hade också, om det inte gått som det gått, varit pappas födelsedag. Han hade blivit 59 år idag. Men det försöker jag att inte fundera så mycket på.)

Mors dag är pappas dag

Idag är annars en dag med en sorgklump i magen. Känns som att jag laddat inför den hela veckan. Idag är det ett år sedan pappa dog. Ett helt år har tydligen gått, trots att det fortfarande känns helt nyligt. Jag hade hoppats att det skulle kännas bra eller iaf skapligt vid det här laget, men det är inte riktigt så. Den lättnad som jag långt innan han blev akut sjuk (för sjuk var han ju länge på ett sätt) hade förväntat mig känna när han väl gått bort, den infinner sig inte riktigt. Jag känner mest sorg och saknad.

Han har funnits i mitt huvud varje dag hela året, men kanske extra mycket sista veckan. Jag nämnde det lite (malplacerat kanske, för en grillkväll) igår kväll men i övrigt har han mest varit en ständigt närvarande tanke. Idag har jag dock farit och handlat en mini-solros lite symboliskt till hans minne. Solrosor var pappas favoritblomma, han hade alltid solrosor i trädgården var vi/han än bodde. Nu står det en outslagen solros på min balkong.

En sista bild av pappa

Fick just ett mejl från en mina fastrar vars syfte var att dela på kostnaden för gravvården. Tråkig men nödvändig ordningsgrej. Men så hade hon dessutom hittat en bild i sin kamera på pappa. En inte särskilt gammal bild.

Till saken hör att ingen trodde sig ha en sådan bild och att vi inte hittade några nytagna bilder i hans lägenhet heller (pappa hade ett stort fotointresse tidigare, men framför kameran var han kanske den mest kameraskygga jag vet). Så nu blev det lite ledsamt och jobbigt igen. Samtidigt som det såklart är kul att ha en bild av honom från det sista året.

Ska nog vänta med att skicka den vidare till syskonen tills jag hunnit förvarna först.

En bättre vecka önskas

Sådärja. Nu börjar det kännas lite bättre. Jag har känt mig konstig i en dryg vecka, men nu börjar jag komma i fas med mig själv, tror jag.

Allhelgona är över. Och trots att jag försökte låtsas som att det regnade så fanns det såklart i huvudet. Jag hade fått en inbjudan till kyrkan där pappa är begravd då hans namn skulle läsas upp på gudstjänsten i söndags tillsammans med övriga i församlingen som gått bort. Jag vet faktiskt inte om någon av mina syskon gick dit, jag tror inte det. Men jag är övertygad om att han ändå fanns i våra tankar större delen av helgen. Det kunde som inte hjälpas.

Nu är det tisdag redan och jag har börjat ta tag i saker jag inte fått gjort än. Det har skramlat in mejl i olika angelägna syften under veckan och helgen och jag har inte hunnit gå igenom allt och svara på allt än. Men det är på gång i vart fall. Gillar inte att känna mig stressad, men lite så känns det just nu.

Mardröm

Snurrig morgon idag. Jo, det är snart lunch men vi kom hem vid ett inatt och jag tänkte slippa behöva sova nån timme i eftermiddag innan jag går på jobbet ikväll, så planen var att sova länge idag. Vaknade strax före tio med ett ryck ur en läskig mardröm. Jag avskyr verkligen psyko-mardrömmar. Drömmen gick ut på att jag fick veta att det inte alls är över; att jag var tvungen att bestämma vart pappa skulle hamna nu. Och det handlade inte om det klassiska som himmel eller helvete utan mycket mer värderande och bredare spektra än så. Hysteriskt och otroligt läskigt. Alla val jag gjorde ur nån slags katalog skulle få konsekvenser för honom sen, konsekvenser jag inte kunde förhindra.

Uhää, läskigt. Hoppas jag tappar den snart. Sitter och dricker te i soffan, omgärdad av tre katter som tycks ha saknat mig lite även om de var lite småsura när vi kom insläntrande inatt.

Pappa är i jorden

Idag har jag hissat ner min pappas aska i en urna i ett hål i marken med hjälp av ett tygband. How weird is that? Det hela var över på några sekunder, sen stod vi där och försökte smälta det konstiga innan vi tände några ljus och la lite blommor på graven. Så nu är pappa i jorden. Hela hans stora kropp är reducerad till vad som får plats i en liten grönaktig metallurna med hans plakett med hans namn på. Nu ska bara farmor och farfars gravsten lämnas in för gravering så ska det hela vara klart. Sen är de där, alla tre, i graven farfar valde ut när farmor dog, precis vid åkerskanten med Omberg i bakgrunden. Väldigt fint. Men konstigt är det. Finaste pappa.

Roadtrip igen

Jag har verkligen ingen lust alls att åka "hem" till helgen. Och samtidigt som jag skriver det får jag lite dåligt samvete för att jag känner så. Men så är det. Jag har inte gjort färdigt minnesboken vi fick från begravningsbyrån och jag har inte heller scannat in alla foton pappa hade, och jag vet att jag kommer att få frågor om det. Men jag har inte orkat. Kanske jag skulle försöka sno ihop den där boken imorgon, bara för att få det gjort. För att ha varit lite duktig. Samtidigt har jag ju faktiskt fått ta hand om allt annat. Nästan.

Lite tror jag att oviljan beror på att det faktiskt är "över" så snart askan är i jorden på fredag eftermiddag. Då är det klart, på nåt vis. Jag tror att allt pappersarbete är klart, betalningar fixade, försäkringar hittade osv. Det är skönt att det är över, men samtidigt känns det konstigt. Pappa har som varit med mig en massa den här tiden och samtidigt som det vore skönt att släppa det så vill jag inte att han försvinner. Vet inte om det verkar logiskt alls.

Lillasyster ska inte med så det blir en roadtrip för bara mig och Mattias. Vi får väl försöka göra resan trevlig även om ändamålet suger. Några idéer? Vi kanske skulle stanna nånstans på vägen upp? Får fundera lite över det.

Förändringarnas tid

Ytterligare en konstig dag. Nya papper, nya besked och nya telefonsamtal i denna pappa-härva. Inte visste jag att det var så utdraget med dödsfall och dess efterdyningar. Känslomässigt, visst, men alla dessa papper, försäkringar, besked och annat? En riktig djungel.

Lillasyster hörde av sig och ville ha sällskap ner till Stockholm i november på en en Slipknot-konsert. Nu såg jag att den var slutsåld just i Sthlm, men annars vore väl det lite koolt. Vi kan säkert få tag på biljetter på nåt sätt. Det vore kul. Gammal som jag är kan jag inte låta bli att notera förändringen hos min snart 16-åriga lilltjej. Förra gången vi var på konsert tillsammans var det Darin, hennes dåvarande idol, på folkets hus i Umeå... Inte riktigt Slipknot kanske. Hon har gått från att vara en liten ljus tyst tjej som tyckte hennes äldre syster var ganska kool (tror jag iaf) till en svartklädd tjej med svart och lila hår som himlar med ögonen och tycker att storasyster är rätt gammal och oroar sig för mycket (och kanske liiiite kool ibland iaf)... Shit.

Jobbig måndag

Ingen bra start på måndagen idag. Jag har haft en ganska usel förmiddag, måste jag säga. Det började på saltsjöbanan in till stan där vi hamnade snett mittemot en man som var väldigt väldigt lik min pappa. Inte porträttlik kanske, men kroppsspråket, kroppsformen, händerna, de trötta ögonen... Det kände väldigt mycket pappa. Och genast kom bilder från sjukhuset upp, pappas varma hand i min, hur han försökte mima något. Skitjobbigt. Satt och nöp Joakims hand hela vägen och tvingade honom att prata om något med mig för att distrahera. Han är inte den pratsamma typen på morgonen men han gjorde ett gott försök att prata trafikskolor iaf, och det funkade hyfsat.

Nästa grej var såklart mitt eget fel, men det kändes ändå som att jag blev felaktigt bemött. Och visst, jag hade ju efter tågresan laddat upp mig känslomässigt och var kanske inte fullt med i huvudet, men ändå. Jag hade flygbuss till Bromma förbetald på min flygbiljett och visade upp den på bussen. Föraren knappade in numret men hävdade bestämt att det inte fanns någon. "-Men det står ju i klartext flygbuss Bromma", hävdade jag flera gånger och pekade. Han sa bara att antingen fick jag betala eller kliva av. Fram med kortet som halverades i värde, 110 fucking spänn för biljett. När vi åkt en kort bit fick jag känslan av att vi åkte åt fel håll, och råkade samtidigt se att det på en lapp framme i förarområdet stod "Arlanda". Jag gick fram och frågade vart vi var på väg, och mycket riktigt var det ju alltså helt fel buss, han hade inte förstått att jag skulle till Bromma (?). Snabbt av bussen nånstans strax efter LO-borgen (tror jag) och halvspringa tillbaka till Cityterminalen.
Nästa gick först kl 10, skulle ta 20 minuter och jag hade ingen aning om när incheckningen skulle stänga på Bromma. Tänk om det är kö? I väntan på bussen försökte jag förmå mannen i flygbusskassan att köpa tillbaka min nyss inköpta arlanda-biljett men han typ hånskrattade och menade på att "det var ju en bra historia, varför skulle du köpa biljett om du redan hade en?". Eh...för att chauffören sa att den inte fanns kanske? Totalt kalla handen, på ett ganska otrevligt sätt. Är det vanligt att folk med en biljett till Arlanda (köpt mindre än 15 min tidigare) brukar åka (i ljusets fart eller nåt) till Arlanda och sen komma åter för att försöka lura till sig pengarna tillbaka?

Full av flygångest, pappabilder och ledsen över det otrevliga bemötandet ringde jag tårig och eländig till Mattias för support. Jag hatar att bli ledsen offentligt. Men det var lite mycket i huvudet på en gång. Struntar väl egentligen i både pengar och gubben, men det välde som över lite. Skulle gissa att bilden av pappa skapade det här mer än det andra, men jag blev ändå arg över att jag lyckas bli så satans svag ibland. Arg, ledsen och stressad; folk måste trott jag var galen eller nåt.

På Bromma var det lugnt iaf, jag fick checka in utan problem i Brysselkön istället, och kom i god till innan ombordstigningen började. Själva flygresan var väl ingen picknick, men det gick faktiskt ganska bra trots allt. Ganska lite turbulens. Gillar nog Malmö Aviation-planen bäst. De känns som bulliga och trygga på nåt sätt. Oavsett var det otroligt skönt att mötas av Mattias på flygplatsen och få lov att åka hem och gosa katt.

Nu ska jag varva ner och försöka få en lite bättre eftermiddag.