Pappa är i jorden

Idag har jag hissat ner min pappas aska i en urna i ett hål i marken med hjälp av ett tygband. How weird is that? Det hela var över på några sekunder, sen stod vi där och försökte smälta det konstiga innan vi tände några ljus och la lite blommor på graven. Så nu är pappa i jorden. Hela hans stora kropp är reducerad till vad som får plats i en liten grönaktig metallurna med hans plakett med hans namn på. Nu ska bara farmor och farfars gravsten lämnas in för gravering så ska det hela vara klart. Sen är de där, alla tre, i graven farfar valde ut när farmor dog, precis vid åkerskanten med Omberg i bakgrunden. Väldigt fint. Men konstigt är det. Finaste pappa.

Roadtrip igen

Jag har verkligen ingen lust alls att åka "hem" till helgen. Och samtidigt som jag skriver det får jag lite dåligt samvete för att jag känner så. Men så är det. Jag har inte gjort färdigt minnesboken vi fick från begravningsbyrån och jag har inte heller scannat in alla foton pappa hade, och jag vet att jag kommer att få frågor om det. Men jag har inte orkat. Kanske jag skulle försöka sno ihop den där boken imorgon, bara för att få det gjort. För att ha varit lite duktig. Samtidigt har jag ju faktiskt fått ta hand om allt annat. Nästan.

Lite tror jag att oviljan beror på att det faktiskt är "över" så snart askan är i jorden på fredag eftermiddag. Då är det klart, på nåt vis. Jag tror att allt pappersarbete är klart, betalningar fixade, försäkringar hittade osv. Det är skönt att det är över, men samtidigt känns det konstigt. Pappa har som varit med mig en massa den här tiden och samtidigt som det vore skönt att släppa det så vill jag inte att han försvinner. Vet inte om det verkar logiskt alls.

Lillasyster ska inte med så det blir en roadtrip för bara mig och Mattias. Vi får väl försöka göra resan trevlig även om ändamålet suger. Några idéer? Vi kanske skulle stanna nånstans på vägen upp? Får fundera lite över det.

Den ständiga planeraren

Känns lite som ett inlägg som ofta kommer i repris, men idag kan jag banne mig inte sova. Vaknade före kl12 efter ca 3,5 timmars sömn och hade bara den icke-bokade urnsättningen i huvudet. Kyrkan okejjade tydligen inte urnsättningar på helgerna (enbart ons-fre vid två bestämda tidpunkter per dag gick vägen, konstigt stelt) så det blev ett nytt pusslande med tre miljarder syskon för att hitta ett nytt datum. Alternativen tycktes till sist stå mellan nästa fredag och en fredag i slutet av november. Jag bokade således det förstnämnda och nu gäller det bara att ena fastern hinner godkänna att urnan ska vara i farmor och farfars grav innan onsdag så ska det väl vara fixat. Hoppas jag. Jag har jagat syskon, pastorsexpedition, fastrar och min chef på telefon under eftermiddagen idag för att få till det. Och nu tycks då nästan alla ha sagt okej till min nya plan. Det blir bilresa ner på torsdag natt och sen urnsättning fredag eftermiddag och sen ska det vara klart. Ska passa på att snusa på lillebrors bebis, fira den andra lillebroderns födelsedag lite i förtid samt kanske kanske hinna träffa en Mia om hon finns tillgänglig också, innan vi far hem igen på söndagen.

Är det över sen? Jag vet inte. Och nu när allt är i stort sett ordnat; varför sover jag inte?