Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Målinriktad igen

Förra veckan utmanade M mig via aktivitetsappen till våra klockor med en motionsutmaning. Idiotiskt att anta en utmaning från en medlem i en väldigt tävlingsinriktad familj, men det kallas ju inte utmaning för att det är enkelt? Att jag inte skulle vinna hade jag väl koll på, men bortsett det så var det en riktigt bra vecka för min del, mycket faktiskt tack vare vår lilla tävling.

Jag blev manad att promenera mellan möten även vid sämre väder och varje kväll turades vi om att gå på bandet i vardagsrummet. Vissa dagar fick jag faktiskt ihop fler poäng, men i slutet vann han just så pass som det behövdes.

Jag passade på, smart nog, att starta om mitt matt-koll-program (viktklubb) i mobilen också och försöka kombinera dem och därmed ge mig själv en bra start. Och det funkade riktigt bra! Jag vägde in mig i måndags och i fredags morse, fyra dagar senare, tjyvvägde jag mig av nyfikenhet och kunde se att jag lyckats tappa 1,7 kg i vikt. Bra start! Nu har vi varit iväg i helgen och jag har inte hållit kosten helt bra (men ändå tänkt på vad jag valt osv) så invägningen imorgon kanske inte blir lika lyckosam, men bara vetskapen om att jag varit där har gett mig blodad tand.

Imorgon startar vi en ny tävlingsrunda!

Fortsatta "goda vanor"

De äldre stammiskvinnorna på simhallen har börjat hälsa på mig på mornarna nu. Betyder det att jag är en i gänget nu? Som mysigt att simma på morgonen. Jag var förvisso hemskt trött idag och tog en kortare runda än vanligtvis, men jag gjorde det i vart fall. Det känns alltid väldigt bra. 

Jag fick definitivt en rumpspark att fortsätta träna och att kapa ner på fikat igen (det har av någon anledning blivit betydligt mer av den varan den sista tiden) när jag ställde mig på vågen i morse. Ett par kilo plus duger ju inte. Neråt ska det. Men jag har inte räknat kalorier på riktigt sedan före jul egentligen och träningen har ju gått lite si och så. Men nu är den igång igen så då ska jag försöka återuppta det andra också. 

Just räknandet och noterandet av maten i appen är så lätt att tappa. Det räcker med att jag äter ute eller nåt anant som är svårräknat så tappar jag lätt bort att lägga till resten av dagen också. När jag var som duktigast så hittade jag på saker att notera för det jag inte visste. Bara för att få in något. Så det går, jag får bara inte glömma. Idag har jag räknat, så då finns all anledning att fortsätta imorgon också.

Återgå

Åh trögmåndag! Det gick som segt idag, men jag lyckades ändå ha ett strukturerat personalmöte med en av mina arbetsgrupper i eftermiddags. Mina tre möten imorgon bokade av sig själva ett efter ett under dagen och jag borde kanske ha sett till att ha samlat ihop saker möjliga att jobba med hemifrån och sen gjort det imorgon istället, men det blev inte så. Jag hade tänkt simma efter jobbet idag men trög-/tröttheten gjorde att jag bangade ur och tänkte att jag skulle kunna försöka åka före jobbet imorgon istället och för att inte vara alldeles urspårad så tänkte jag försöka hålla den planen även om jag inte har några möten att passa.

Det kanske är en god idé att börja simma före jobbet istället efter. Åtminstone då jag inte får med mig Lil'sis (som har bekymmer med en ond handled) eftersom jag då har en ökad tendens att hoppa över det och åka hem istället. De mornar som det finns gott om banor i hallen för motionsim och som som jag inte har tidiga morgonmöten på åtminstone. 

Jag måste ju få styr på den här kroppen igen och inte låta saker sakta återgå igen. Min rygg mår så tydligt bra av att simma och jag mår bra av att vågen pekar nedåt och att jag känner mig lättare, piggare och rörligare. Jag måste påminna mig själv lite extra om det ett tag nu och återgå till att regga kalorierna igen. Jag vill ju det och jag behöver det.

Att plocka ner sig på jorden

Jag nämnde igår att jag tror mig se smalare ut i ansiktet. Kul nog (på fler än ett sätt) träffade jag på en gammal fin kollega idag på stan som jag inte träffat på mer än ett år. Jag var lite ihopkrupen i min vinterjacka med luvan uppdragen över huvudet men trots det var det första hon sa "Oj vad du blivit liten!". Alltid en skojig sak att höra då det händer alldeles för sällan (hej bekräftelsebehov!). Men intressant att det syntes med tanke på funderingen igår.

Väl tillbaka på kontoret gick jag förbi en spegel, tittade upp lite snabbt och tänkte direkt "Jo, jag ser allt lite gammal och sjuk ut." Så fort gick den boosten över. Men jag såg hängig ut; trött och de där ringarna under ögonen som är mer som permanenta fåror än något ytligt numera och som inte alls vill låta sig sminkas över. Förhoppningsvis var inte upplevelsen representativ för alla dagar, kanske bara just idag efter en promenad ute i kyligt och snöigt väder? Får vi hoppas.

Jag måste bli bättre på att sminka mig. Eller kanske på att sova bra och inte oroa mig så mycket? Eller all of the above kanske.

Och på tal om det; har vi inte passerat "början av veckan" nu?

Stickigt

Planen var att ta en tur på bandet ikväll "som vanligt" efter middagen, men så blev jag sittande med en sovande kattunge i knäet och tänkte att det kunde vänta lite. När klockan så plötsligt slog 20 så kom jag på mig själv med att vara så trött att ögonlocken kändes blytunga. Jag tänkte att jag skulle piggna till då jag varit ute och ropat efter Alice på gården, men den kyliga luften hjälpte föga.

Så jag skippar motionen ikväll. Även om det känns surt. Men hela kroppen skriker efter sängen just nu.

Jag har vaknat hemskt tidigt hela veckan. Före 5. Jag brukade ju vakna just före 6 förut så jag skyller på den dumma klockomställningen. Före 6 var irriterande nog. Ibland somnade jag om och vaknade dödstrött när klockan ringde 20-30 minuter senare (så dålig idé att snooza, vem kom på det?). Ibland låg jag kvar, startade tv:n i väntan på nyheter och kelade katter som sakta vaknade till liv. Men före fem är bara idiotiskt. Speciellt då huvudet känns som att det inte alls kan tänka sig att somna om igen. 

Så i morse var jag på jobbet en timme före utsatt tid. Och då hann jag ändå med att riva ut halva garderoben i jakt på nåt att ha på mig. Hur svårt ska det vara att hitta en tröja som passar? Jag måste verkligen ta tag i att gå igenom den där garderoben och slänga/donera/sälja det som inte längre sitter bra. Det slutade med att jag tog på mig en vinröd stickad som satt oväntat bra och som jag inte kunde komma på varför jag inte använt på så länge.

I bilen på väg ut genom byn kom jag på svaret. Den sticks nämligen nåt så eländigt mycket. Så idag blev det "tema: självplågeri" på jobbet.

Det går framåt-nedåt, del 18

Jag är fortfarande lite orolig för att klämma fast nån nyfiken kattsvans under bandet, men M är nog mer orolig för att jag av nån anledning ska trilla av bandet bakåt och falla nedför trappen. Hur nu det skulle gå till... Sött att han oroar sig ändå, han nämner det så snart jag säger att jag ämnar träna på bandet. "Ställ den in mot rummet en bit." Fin-mannen min.

Men ingen mosad katt idag heller. Det var framme två stycken nyfikna ett par gånger men de for iväg då jag hyschade bort dem bäst jag kunde. Det blir lite mindre träningsfokus då jag måste ha koll bakom ryggen på de nyfikna, men det funkar. Jag har ställt bandet bättre till och ställt saker i vägen så att de inte ska kunna komma under det, men lite nervig blir jag ändå.

Jag är lite på gång igen, det får jag väl säga. Även om jag inte är lika duktig som då det gick som bäst. Jag har evigt svårt att ta mig till simhallen själv plötsligt och då Lil'sis är förkyld fortfarande så har jag inte tagit mig dit. Men jag promenerar raskt på bandet nästan varje dag som jag inte kommer iväg på annat i vart fall, alltid minst 30 minuter, men gärna längre. 

Och jag är ju fasligt nära mitt ursprungliga stora mål. Som både känns nesligt nära samtidigt som jag mentalt bestämt mig för att jag ska fortsätta några kilon till, ungefär sju till, vilket gör det där målet lite mindre viktigt, dumt nog kanske. 

Jag noterar inte allt jag äter riktigt lika notoriskt som tidigare men jag har inte lagt undan det heller.  Jag försöker hålla det bra de flesta vardagar åtminstone. Det känns bra att jag ändå lyckas ha rätt bra koll, utan appen. Jag kollar per automatik på förpackningar och i listor efter kaloriinnehåll och räknar i huvudet så att jag håller mig där jag ska. Det jag kanske avviker mest ifrån är jag lite lite oftare tackar jag till fika än tidigare. På gott och ont. Jag vill inte tappa bort "är det värt det?"-tanken för att undvika att slentrian-äta saker jag egentligen inte är så sugen på eller tycker särskilt mycket om. Det känns viktigt. Samtidigt vet jag att sånt där fika är lurigt; en chokladboll eller ännu hellre en s.k rawboll som känns mindre onyttig än tex en mindre bakelse eller liknande behöver inte alls vara det (åtminstone inte kalorinumerärt). Det har jag ju lärt mig. Annars tycker jag just fikabröd är svårt att uppskatta. Både i storlek och vad det kan generera för kalorinivå.

Jag fortsätter framåt-nedåt med andra ord och försöker allt jag kan att få med mig huvudet. Jag försöker prata om det, med M mest, för att "normalisera" eller vänja mig vid att se och tänka på saker på ett annat sätt. Identifiera mig på annat sätt. Det lär fortsätta vara svårt, troligen svårare än de kvarstående kilona.

Men ja, ifall ni undrade (...) om jag gett upp så är så inte fallet alltså. Still going!

Trångt på hemma-gymmet

Jag försöker komma tillbaka till min dagliga dos av "minst 30 minuters motion", vilket innebär att jag behöver röra på mig mellan träningspassen med simning och badminton. Jag har inte riktigt tordats ta fram gåbandet eftersom jag vet hur nyfikna de små svansarna är. Och jag hade rätt.

De vuxna katterna går som närmast en omväg omkring bandet när det är igång och pojkarna har hittills varit lite skräckblandat nyfikna. Men så har vi Nemi. Bus-Nemi. Inte-rädd-om-de-9-liven-Nemi.

Hon satt på armstödet till soffan och kikade länge när jag halvjoggade fram så jag tog upp mobilen och tänkte fota henne... Bilden ovan är en bråkdels sekund innan hon kastade sig ner på bandet och jag var så nära att trampa på henne men hann hoppa upp på sidorna med fötterna och rycka i säkerhetsbandet som stoppar maskinen. Hon klamrade sig fast vid fronten och rusade sen iväg.

Blev hon rädd och undvek bandet?

Nope. Idag när jag drog fram det var hon snabbt framme igen. Men hon höll faktiskt lite avstånd då jag väl startade igång det. Så kanske kanske hon lärde sig något ändå. Busfian. Helt tryggt att använda bandet känns det inte (trots mina fina klämma-katt-skydd som ni ser längst bak på bandet...), men jag får ha koll helt enkelt och vara snabb med att mota bort de närgångna. 

Pannkakstjuv och konstiga cravings

Jag brukar ju säga att jag inte har några förbud vad gäller ätandet och att jag inte saknar något. Det är inte riktigt sant. Lite som att jag brukar säga att jag inget saknar sedan jag blev vegetarian för mer än halva livet sedan. Jag saknar, märkligt nog, kåldolmar/-pudding och isterband rätt ofta. Jag vill inte äta det med kött i, men det är nåt i det som jag ändå kan känna lite cravings efter.

Och så nu sedan jag blev lite mer kalori-medveten då. Jag önskar att det gick göra "mindre onyttiga" matpajer och jag har det senaste haft en sjuk längtan efter pannkakor, som inte innehåller så mycket bra saker alls, bara en väldig massa kalorier. Jag har valt bort båda, men främst då det kommer till pannkakor så vet jag inte om jag kan säga att det varit helt "frivilligt".

Så idag när jag jobbade hemma blev det pannkakor till lunch. Inte så gott som jag hade hoppats, men det kom mer an på att jag hade en crappy lågkalori-sylt (och ingen grädde) till pannkakorna. De gjorde jag på havremjölk för att göra dem liiiite mindre onyttiga och de blev absolut goda.

När de var färdigstekta ställde jag tallriket med pannkakorna på köksbordet och vände mig om bara för att röja bort lite innan jag skulle äta. I ögonvrån såg jag snart hur en liten svans försökte rusa förbi osynligt med en pannkaka i munnen. Jag såg den ihopvikta triangeln slänga fram och tillbaka när han försökte rymma med det lite för stora bytet. Han och de andra fick dela på en halv pannkaka sen och det var visst en riktig kalasmåltid. Men kanske inte det bästa för magarna, av döma av de kattfisar som sen omgärdade mig i vardagsrummet då jag satt och jobbade. Sötnötar.

Busy week

En riktigt måndagstrött Sara idag. Just efter lunch var jag nära att kasta in handduken då jag kände mig febrig och färdig för att däcka, men jag hade en träff som jag tänkte vänta in först. Men sen, lite i vanlig ordning, så gick tiden bara och jag kände mig faktiskt lite piggare så det blev en heldag ändå.

Kombinationen förkylning med uppbokad kalender är ju dålig tajming om inte annat. Jag har planerat vara ledig fredag och hela torsdagen går till utbildning. Trots det har jag lyckats boka in tre personalmöten den här veckan, plus ett teammöte, en träff med rehabkonsulten och lite annat spännande. Nästan fullbokat, då jag måste hinna färdigt med löneadministrationen där emellan också innan lönekörning. Normalt sett gör det mig inget, jag gillar tempo och att det händer saker. Det är bara det att hjärnan funkar lite långsammare då det är såhär och det gör mig frustrerad.

Men alltid spännande med personalmöten och jag ser fram emot utbildningsdagen på torsdag. Vi får som sagt se om M får ledigt på fredag, annars kanske jag tar tillbaka min ledighet och jobbar lite. Eller så borde jag inte det... 

Hursom så längtar jag efter att få komma igång med träning igen. Jag står irriterande stilla igen på vågen och det känns som att jag  har tappat det där tydliga fokuset jag hade förut lite. Jag vill tillbaka till det. Framåt, nedåt osv.

Det går framåt-nedåt, del 17

Lil'sis var både upptagen och förkyld idag och jag kände mig ganska seg så jag hoppade över den tänkta simningen idag och for hem med sikte på att återinviga gåbandet igen nu när det börjar bli både mörkt och kallt (och jägartätt) ute. Det gick ju sådär.

Inte nog med att jag hade tre nyfikna småsvansar som verkade tro att bandet var en ny kattbädd, när jag väl lyft bort dem och börjat så stannade den och pep högt nästan direkt med ett felmeddelande blinkande. Testade att starta om ett par gånger men samma resultat. Typiskt.

Det får bli simning imorgon.

Jag har faktiskt inte tappat bort motionen och matpassningen. Inte helt. Jag lämnade appen därhän under semestern, plus nån vecka till, men därefter har jag faktiskt kommit igång ganska bra igen. Jag simmar igen 2-3 gånger/vecka och räknar kalorier minst 5-6 dagar i veckan. Promenaderna har det blivit mindre av däremot. Och det går inte så fort nedåt som jag hade hoppats men utöver de 1,2 kg som jag faktiskt gått upp under semestern så har jag gått ner ytterligare ett drygt kilo till. 1,5 kvar till det stora delmålet. Sen är planen att gå ner ca 7kg till.

Jag träffade en gammal kollega för nån vecka sen som utbrast direkt att jag gått ner mycket i vikt. Det var faktiskt väldigt roligt och en riktig ego-boost. Jag ser det nämligen fortfarande inte själv direkt. Vilket är lite konstigt eftersom jag i veckan letade fram och utan problem drog på mig ett par jeans som jag hade då jag träffade M för typ 14 år sedan. De var dock inte så snygga, eller snarare inte så bekväma i formen, så jag tror att jag nöjer mig med att ha haft dem en dag. Och jag köpte två blusar i förra veckan i storlek 40 som satt alldeles bra. Inte 46 längre utan 40 alltså. Win!

Jag skulle så gärna vilja köpa ett par nya, snygga jeans. Nånting annat än de flertal likadana svarta Dr Denim-låtsasjeans (jeggings/leggings?) i superstretch utan framfickor som jag sportar nästan varje dag. De är supersköna men jag har länge längtat efter ett par riktigt snygga blåjeans. Men jag vet inte om jag är där än, om jag skulle bli nöjd. Och kanske dumt om jag tänkt gå ner mer i vikt förstås.

Det var dagens kanske inte superintressanta rapport från förändringsfabriken :)

Filmpod, söndagsblues och fåniga uttryck

Helgerna går alltid fort, så också denna. Men den har varit bra och trevlig, jag känner mig lite påfylld faktiskt, för att använda ett uttryck jag egentligen genuint avskyr. M for söderut för ett par timmar sedan och jag dämpade separationsångesten med att klippa gräset och lyssna på ett avsnitt av Kermode & Mayo (bästa filmpodden!). De lyckades i vanlig ordning få mig att skratta rakt ut i min ensamhet, bl.a då de försökte enas om hur man uttalar "Ove" då de skulle recensera En man som heter Ove. De är opretentiösa, roliga, intressanta, kunniga såväl som lite gubbiga, and I love it! Ett klart pod-tips.

Jag plockade en skål hallon (och insåg att det bitvis var försent, framför allt med de vilda hallonen) och såg att jag måste plocka vinbär och krusbär imorgon efter jobbet. Det är ganska trevliga sysslor och det är ganska precis tomt i frysen på bär nu så det kommer i rätt tid. Jag önskar att jag plockat blåbär och hjortron men den dumma ormrädslan gör fortfarande att jag håller mig ifrån skogen, vilket är rådumt egentligen.  

Imorgon är det dags för jobb igen och det känns helt okej. Jag hoppas på en produktiv och dramafri arbetsvecka och att jag hinner till simhallen några gånger. Jag är nästan helt på banan igen med mitt kaloriräknande och motionerande igen och jag hoppas att jag snart kan lägga mitt adderade sommarkilo till handlingarna och fortsätta nedåt igen.

Nu ska jag duscha, måla naglarna, dricka te och försöka kela med hela kattgänget. Och hitta en ny Sara-serie att följa på nån av streamingtjänsterna.

Det går framåt-nedåt, del 16

Den 1 februari påbörjade jag mitt lilla "projekt" efter att jag hade bestämt mig för att en riktig förändring var oundviklig. Första stora målet sattes till semesterns start och tanken var att jag skulle ha gått ner 19 kilo tills dess. Igår gick jag som bekant på semester och på morgonen visade vågen att resultatet var -16,9 kilo.

Inte riktigt hela vägen, med andra ord. Det saknas ganska precis två kilo till målet. Men jag visste att det var lite av ett tufft mål att uppnå på den tiden och på riktigt så känner jag mig faktiskt inte särskilt besviken, något jag var rädd att jag skulle göra. Det känns helt okej och jag kan nog snarare känna mig lite stolt över det jag klarat av.

Jag har dock lite svårt att se skillnaden (trots en minskning på just över 15 cm i midjan) men det tänker jag fortsätta fundera lite över och eventuellt adressera i ett lite senare inlägg. Idag ska jag försöka att bara se framgången och glädjas åt det så gott jag kan. Fokusera på det som inte längre gör ont i kroppen (eller mindre ont när det gäller ryggen och skoliosen tex), på känslan av att må lite bättre och känna mig på rätt väg. Det blir dagens fokus. Sen får vi se.

Jag gjorde det inte riktigt enligt målbilden, men jag gjorde det ändå! Heja mig!

Stulen bild från the internetz, men ack så sann!

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).

Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

Alkoholtvånget

Imorgon har vi AW med jobbet vilket känns kul. Jag har en ny klänning som jag fick hem så sent som igår och som jag kunde ha trots chansning med storleken (yeay!). Två storlekar mindre än tidigare! Hoppas jag ska känna mig fin i den bara, det beror nämligen lite mer på dagsformen det.

Från esprit, bild från ellos.se

Hursom så ser jag fram emot en kväll med kollegorna, det blir förhoppningsvis trevligt. Jag tror att jag har bestämt mig för att köra bil hem själv så det blir en nykter kväll. Det finns ett sånt där lite tråkigt inslag bland kollegorna med tjatande om att man ska dricka och gärna si och så mycket så att "det blir roligt" och/eller "jag slappnar av". Ett inslag jag har väldigt svårt för. Snudd på att jag reagerar tvärtom rent av. Det där fenomenet finns lite överallt och jag tycker helt enkelt att det är både märkligt och fånigt att man ska behöva förklara varför man inte dricker. Det kanske inte är sammankopplat med "avslappnat" och "kul" för alla?

Jag har skjuts hem om jag vill via bästa Lil'sis som erbjudit sig, men mitt allt vanligare mantra "är det värt det?" kickar in och jag vet inte om svaret är ja. Dricker jag så är det ändå bara några glas vin eller öl och jag kan på riktigt avstå dem likväl för att kunna köra hem själv när jag vill och dessutom vara pigg och ångestfri imorgon. Men jag får väl se. Hur det än blir hoppas jag på en kul kväll!

Det går framåt-nedåt, del 14

Snart är en riktigt fylld-till-bredden-vecka på jobbet över och det känns skönt, måste jag säga. Jag tror att jag är rätt redo för semester nu även om jag har en månad kvar lite drygt tills det blir verklighet. Det har varit en rätt hektisk vår så det är väl inte konstigt om jag och kollegorna är lite slitna. Idag vinkade jag "Trevlig semester!" till två kollegor som var först ut att gå på ledigt och snart följer fler. Förhoppningsvis väntar en lite lugnare sommarperiod strax. Bara en massa "bara" löser sig.

Den här veckan har jag passerat 14kg i viktnedgång och jag borde vara glad och nöjd, men i vanlig ordning tänker jag att "äh, det är ju inte så mycket egentligen, vänta bara tills jag når...". Vet inte varför jag gör så. Delvis kanske för att det inte syns så mycket. Jag vet inte. Eller så vill jag inte ge mig själv framgången. Det vore ju trist om det var så.

Men lite medvind i motionen just nu och maten trillar på som om det vore en riktig vana. Skönt att vara igång igen efter veckorna med hostandet. Jag var rädd att jag skulle tappa bort mig, jag vet hur skört nya vanor är, men jag tror att jag är uppe i sadeln igen. Ett litet "heja mig" kan jag ju förtjäna i vart fall.

Det går framåt-nedåt, del 13

Morgonens vägning gick ju snudd på oförskämt bra med tanke på hur lite jag motionerat ändå senaste veckan. Att vara sjuk och inte så sugen på ätbara saker kanske också ger resultat. Men jag vill ju simma igen och kunna ta ut mig lite mera på promenaderna, inte bara gå.

Men, totalt minus 13,5 kg är resultatet just nu och det måste jag ju få vara lite stolt över. Jag har passerat mitt andra tiotal sedan starten för ganska exakt 4 månader sedan.

Eftersom jag hostar som en lungsjuk och kanske inte är så pigg som jag försöker låtsas på jobbet så blev det ju ingen simning idag heller. Fredag siktar jag på nu. Istället for jag iväg till Lil'sis på lunchen, åt sallad med henne och så gav vi oss ut på en långpromenad med finhunden Bowser vid Nydalasjön istället. Ganska bra tempo hade vi (fast det tyckte nog inte Bowser) och jag var ganska slut då jag kom tillbaka till jobbet efter min långlunch. Ett ganska bra alternativ dagar då man inte ids simma eller göra nåt annat. Och bra omväxling, väldigt trevlig väg att gå på.

Jag har medvind nu, det är ett som är klart. Det känns nästan oförtjänt. Jag skulle gärna offra lite av den till Lil'sis som skulle behöva lite skjuts i sitt eget projekt just nu. Men det kommer nog. Trägen vinner.

Det går framåt-nedåt, del 12

Jag hade ju förresten knäppat till mig då jag beställde klänningarna som jag skrev att jag skulle hämta ut i förra veckan. XL var det jag beställt, inte mindre som jag trodde/mindes. På tok för stort då. Något som mitt huvud inte riktigt fattat än, tror jag. Det stämmer nog det där jag läste; det svåra är inte att sluta vara tjockis rent fysiskt utan att sluta vara tjockis psykiskt.

Över lag börjar det bli ont om kläder som sitter bra nu. Jeansen med hög midja som köptes då magen putade betydligt mer går nu så högt upp att det är komiskt, klänningar och tunikor känns som säckar och shaping-trosorna jag tidigare med lite teknik ålade på mig (superbra under klänningar) sitter mer likt "mormorstrosor", insåg jag i helgen. Tjusigt. Och poänglöst.

Men ändå tycks det inte synas så mycket. Vi besökte en pizzeria i helgen som vi inte varit på sedan kanske årsskiftet och ägaren hälsade på oss då vi kom in "Det var länge sedan ni var här! Oj, vad smala ni har blivit!" Sen la han till "Särskilt du", och nickade mot M. (Han kopplade sen också ihop vår frånvaro med vårt utseende, vilket blev lite komiskt...)

På morsdag var vi hos svärföräldrarna och också de kommenterade att M tappat i vikt. Inte en gest åt mitt håll dock.

Ingen tycks se det och egentligen ska det väl inte spela nån roll, men ibland skulle jag behöva den där fåniga bekräftelsen, hur ytligt det än är. Sen har M tappat i vikt och det syns verkligen även om det viktmässigt är mindre än hälften av vad jag tappat. Men han hade ju inte så mycket att ta av från början. Och jag unnar honom den bekräftelsen. Han kunde ju dock pekat åt mitt håll ibland också...(skojar bara). Jag önskar dock att jag tagit en "före-bild" så att jag åtminstone för egen del hade kunnat ha något att jämföra med, men tanken att förekomma på bild har inte varit (och är inte) något jag varit bekväm med.

Men än mer anledning att fortsätta på då; jakten på lite bekräftelse (uppepå allt det andra positiva på listan). En tjyvkik i morse skvallrade om att jag nog kan passera appens nästa delmål på vägdagen på onsdag. Det vore förstås en än bättre skjuts i fortsatt nedåtgående riktning.

Det går framåt-nedåt, del 11

Idag känner jag mig lite taggad igen. Har ätit bra, simmat i bra takt med världens bästa Lil'sis och promenerat mig svettig på bandet nu ikväll för att ticka över de 10.000 stegen. Som det ska vara, med andra ord, men inte riktigt har varit. Det är väl så, att det går upp och ner, och i sanning så finns inga enkla lösningar, det är lite jobb som ligger bakom resultat. Det kan vara det mesta påståendet som sagts i Biggest Loser som känts riktigt vettigt.

Jo, jag ser det, men inte med full ingivelse. Det är första säsongen jag ser, i vart fall av den svenska. Den amerikanska har jag sett delar av och den är förstås extra allt av det mesta. Men också den svenska finns det en del av ha synpunkter på. Jag ska inte gå in på det en massa men häromveckan då det var "frestelse-tävling", då var jag ganska irriterad. I början av säsongen tyckte jag också mig se en ganska stor skopa av den i min mening falska bild av "tjockisar" som lite korkade. Sådana personer finns förstås också, men antagligen inte mer än genomsnittet. Antingen har jag blivit immun (alt fördummad) eller så har det blivit mindre av den varan ju längre programmet gått. Fastnat har jag iallafall, och kommer att följa säsongen ut. 

Och just det, jag kom ju i de beställda arbetsbyxorna, två storlekar mindre än de förra. Återstår om det även gäller för tre klänningar som jag väntar hem, också beställda i samma storlek. Vi får väl se. Om inte så kanske de får bli ett litet kommande mål att uppnå.

Det går framåt-nedåt, del 10

Ikväll gick jag på bandet igen. Det var mer än en vecka sedan sist. Jag har inte velat störa då bandet står bara ett par meter från där Alice och kattbebisarna befinner sig. Men idag fick jag känslan av att det började bli en ursäkt och jag ville motbevisa det så jag drog fram det och provade för att se hur Alice reagerade. Och hon reagerade bara lite först med att se vad som hände, men efter en stund så var det lugnt och tyst i lådan igen. Så jag tror det gick bra.

Förra veckan hade jag tappat mer än på länge, utan att jag hade rört mig särskilt mycket. Men frågan är om bristen på rörelse inte kommit surt i efterhand. Efter helgen, som förvisso innehöll både chips till ESC och en pizza med bästmannen, så hade jag gått upp mer än ett kilo, insåg jag igår. Den känslan var inte alls kul och jag är lite småspänd inför vägdagen imorgon. Jag hoppas ju att jag ska ha tappat igen med hjälp av bra mat och både simning och promenad igen.

Men jag måste skärpa till mig igen bara. Se till att få upp stegantalet igen och inte falla för "det är bara en glass"-frestelsen alltför ofta. Det börjar ju bli den tiden nu och det har jag svårare att motstå än annat faktiskt. Och nu när det kanske kan dämpa sig åtminstone lite på jobbet så ska jag försöka få till en lunchpromenad lite nu och då.

Jag tänker inte ge upp nu, det är då ett som är säkert! De kilon som redan trillat av saknar jag inte på något vis.