Det går framåt-nedåt, del 16

Den 1 februari påbörjade jag mitt lilla "projekt" efter att jag hade bestämt mig för att en riktig förändring var oundviklig. Första stora målet sattes till semesterns start och tanken var att jag skulle ha gått ner 19 kilo tills dess. Igår gick jag som bekant på semester och på morgonen visade vågen att resultatet var -16,9 kilo.

Inte riktigt hela vägen, med andra ord. Det saknas ganska precis två kilo till målet. Men jag visste att det var lite av ett tufft mål att uppnå på den tiden och på riktigt så känner jag mig faktiskt inte särskilt besviken, något jag var rädd att jag skulle göra. Det känns helt okej och jag kan nog snarare känna mig lite stolt över det jag klarat av.

Jag har dock lite svårt att se skillnaden (trots en minskning på just över 15 cm i midjan) men det tänker jag fortsätta fundera lite över och eventuellt adressera i ett lite senare inlägg. Idag ska jag försöka att bara se framgången och glädjas åt det så gott jag kan. Fokusera på det som inte längre gör ont i kroppen (eller mindre ont när det gäller ryggen och skoliosen tex), på känslan av att må lite bättre och känna mig på rätt väg. Det blir dagens fokus. Sen får vi se.

Jag gjorde det inte riktigt enligt målbilden, men jag gjorde det ändå! Heja mig!

Stulen bild från the internetz, men ack så sann!

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).

Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?