Hosta och kattsaknad

Trots att M varit dålig i tre veckor så har jag lyckats undvika hans influensa, märkligt nog. Fast i söndags började jag hosta och känna av astman rätt mycket plötsligt. Och det sitter i, speciellt på kvällstid. Typiskt då att jag inte har medicin kvar, jag skulle hämtat ut ny före jul men var bara ett par dagar sen då recepten precis hunnit gå ut. Just då kändes det inte så bråttom men just nu känns det som nåt jag skulle ha tagit tag i. Förstås. Istället hostar jag mig trött periodvis under dagarna.

Jag längtar lite efter vår nu faktiskt. Speciellt då jag ser foton med vårsol och gröna gräsmattor på sociala medier från bekanta och släkten söderöver. Just nu är det packad ishalka ute, speciellt på uppfarter och cykelbanor. Det töade just så pass i helgen att det blev blött överst på snöhögarna och sen frös det igen. Katterna har börjat vilja vara ute mer igen, vilket är lite av ett vårtecken, tänker jag. De börjar bli rastlösa inne och hittar på det ena buset efter det andra, så det är bra om de kan rusa av sig lite ute. Igår satt tex Nemi på en byrå och gjorde små veck i tapeten som hon sen tog tag i med tänderna och rev loss långa bitar av. Perfekt. Och så såg hon förstås helt oförstående ut då jag sa till henne. Á la kattbeteende.

Gamm-finisarna

Fantastiska kattfamiljen till trots så drömmer jag fortfarande om våra gamm-katter. Jag kan vakna och undra vart Smilla är då jag inte känner hennes varma päls och surrande sovljud bredvid mitt huvud. Jag saknar henne så enormt mycket. Alla de äldre. De har som en särskild plats och jag vet inte om sorgen och saknaden någonsin kommer att mattas av helt.

Kattänder

Igår var jag som sagt ledig, för att ta med Rosa till veterinären och fixa till tandrötter. Allt gick bra, eller ja, det skedde i vart fall inga dåliga saker. De lyckades inte sätta kanyl och kunde därför inte söva henne med gas som tänkt och de kunde/vågade därför inte ha henne sövd så länge att de hann fixa till alla tänder som behövdes greja med. Så vi måste tillbaka. Bra var att tandroten efter den utslagna tanden, den som var prio ett att ta bort igår, den bedömdes ha blivit bra och slutits in som den skulle. Men FORL-angrepp på en kindtand (bara kronan dock) och så en annan tandrot från en hörntand behöver tas bort.

Hon var rädd, men duktig. Jag fick vara med tills den lugnande sprutan gett effekt och det kändes inget kul att lämna henne även om jag vet att hon är i goda händer där. När jag hämtade henne var hon fortfarande omtöcknad men verkade glad att se mig och la huvudet i min hand så snart jag kom nära. Väl hemma envisades hon med att gå runt, trots att hon knappt kunde hålla sig på tassarna utan ramlade in i både saker och en något förskräckt Smilla. Hon skulle gå i trappen och försöka hoppa upp i möbler så jag hade fullt sjå att hålla koll på henne så hon inte gjorde sig illa. Det blev bättre framåt kvällen men för säkerhets skull så kom Lil'sis hit då och stannade med henne även i förmiddags då jag behövde på kurs med jobbet.

Idag har hon varit ute en liten sväng med mig och verkar som vanligt ganska mycket. Lite extra tillgiven kanske. Hon känns alltid lite 'skör' när hon varit iväg på såna äventyr. Och det smärtar lite att vi snart måste iväg på en till alltså. Men enligt veterinären har hon mest troligt ont av de dåliga tänderna så det är klart att det måste fixas.

Satt och kikade i ett par album jag har från studenttiden som var då jag skaffade kattorna. Idag är Rosa en långbent och stor katt, en ganska bra bit större än Smilla, men annat var det för sisådär 15 år sedan:

Inte så stor då inte... Taget i min studentlägenhet i Örebro, ungefär ett halvår innan Mina kom och bestämde sig för att bo hos oss också. Mina finaste vänner i världen.

Att vara "noga"

"Om hon inte verkar sjuk så är det inte tvunget att du gör uppföljningsprovet", sa veterinären i torsdags då jag efter en gnagande känsla i bakhuvudet till sist tagit mig för att ringa. Provet som togs i våras var just under den övre gränsen och jag fick då veta att det kunde vara mening att ta om det efter några veckor "om jag var noga".

Klart jag är noga, det är ju min familj!

Så i fredags for vi dit, jag och Smilla. Åter fick jag höra att hon inte kunde anas vara 16 år med tanke på sin fina päls, fina tänder och allmänt pigga utseende. Det var lite som att hon tog provet för min skull. "Jag kan inte säga vad det är, men något är annorlunda", sa jag. Efter en stunds väntan kom veterinären åter; "Vet du, din känsla var helt rätt, det har gått upp ganska mycket, nu har hon per definition problem med njurarna", sa hon.

Huvudpersonen tog både resan, provtagning
och undersökning med stor ro.

Min dumma känsla. Precis som med Rosa några år tillbaka när jag var säker på att hon hade nåt bekymmer med ämnesomsättningen. De tyckte att hon inte var smal nog och inte såg sjuk ut. Men jag envisades och vid provtagning så hade hon så höga värden att de nästan gick i taket för vad som var mätbart. Och tack vare att jag tog tag i det innan hon faktiskt blev supermager och fick andra bekymmer så kunde hon botas helt från sin struma.

Så kanske kan vi stävja de icke botningsbara njurproblemen också så länge som möjligt eftersom vi märkte det så tidigt. Jag hoppas det i vart fall. Nu har vi ny kost i kattkollektivet, som verkar ha accepterats av båda svansarna, en liten åtgärd men som åtminstone ska minska belastningen på Smillas njurar så mycket som det är möjligt. Då går det kanske bara långsamt nedåt. På fredag ska vi också åter för att ta ett urinprov direkt från blåsan och se om det finns protein i urinen. Då ska hon i så fall behandlas för högt blodtryck också, något som visst är en biverkning eller vanlig kombination med njurproblem och som kan skapa mer bekymmer. En ganska nyligt antagen och godkänd behandling, tydligen.

Hemma på sin matta igen med sin hög av catnip-leksaker

Jag erbjöds det "eftersom du verkar vara noga". Det är en duktig veterinär men jag gillar inte riktigt när hon säger så. Det kanske är jag som läser in en annan mening i det, det kanske är menat som en positiv sak, men jag tycker likväl inte om det. Veterinären som Rosa numera har säger aldrig så, kanske fattar han det ändå, att det här är en djurägare som inte går till avlivning så snart det kommer ett gupp i vägen. Inte så länge det går att göra något åt utan att plåga. Klart det blir en del pengar men det är likväl ett åtagande jag/vi tagit an. Och det här är första gången Smilla är sjuk på sina 16 år.

Finaste Mina

Våra tre stjärnor

Det var svårt att inte lämna veterinärstationen utan att tänka på finaste Mina som fick somna in där för 1,5 år sen. Finaste vännen som saknas så mycket. Jag hoppas att det dröjer länge länge än innan vi måste ta det beslutet med någon av de andra två.

Alla är hemma

Igår hämtade vi hem askan efter Mina. Vi tog halvdag båda och åkte tillsammans. Jag hade hårda kökar och migränkänning redan från morgonen. Vi hade inte bokat någon tid men ganska snart efter att vi gått in på veterinärstationen och ställt oss i hallen för att vänta på att någon skulle ha tid så kom 'vår' veterinär ut från ett rum. Jag såg hur han liksom hajade till, stannade upp och skyndade fram till oss. Han hämtade vår urna och frågade hur det var. På ett sätt var det trevligt att återse honom, att få tacka igen för allt han gjorde, å andra sidan var det en lite jobbig påminnelse också. Men jag blev glad att han mindes, det kändes fint.

Nu har vi en träurna som skramlar lite märkligt när man skakar på den. Jag vet inte än vad vi ska göra av den. Spara? Sprida ut? Gräva ner? Jag har ingen aning. egentligen spelar det inte så stor roll heller, Mina är inte kvar och jag har ingen tro som ger en känsla av att något av alternativen skulle spela någon som helst roll. Hon finns inte mer och minnet finns inte i urnan.

Mellankatten (numera yngstkatten) Rosa fortsätter att upplevas stressad, pratar uppmanande och ofta och det oroar oss lite. Skulle tro att vi är överkänsliga efter allt som var med Mina. Men det är samtidigt nästan ett år sedan vi hade ett återbesök med henne för att kolla T4-värdet efter behandlingen hon gjorde i Uppsala, så det är kanske ändå dags att åka. Lika bra att få det gjort. Vi ska be dem kolla tänder och allmän hälsostatus när vi ändå är där. Jag tror egentligen att hon mest är less på vintern och kanske att rollerna förändrats när de bara är två. Men lika bra att få säkerhet i det.

Februari

Så blev det februari bara sådär. Hastigt flyger tiden förbi på nåt vis. Det positiva med det är att det tydligt blir ljusare ute. Inte längre nattmörker när vi far iväg på morgonen och det känns faktiskt som att det kommer in mer solljus genom kontorsfönstret under dagen.

Vi har fått brev om att askan efter vår finaste Mina är färdig att hämta hos veterinären. Vi drar oss lite för det, men det måste göras inom en månad så det är bara att ta tag i det. Möjligen har vi möjlighet att ta ut lite flex på fredag eftermiddag och hinna fara efter 'henne'.

Hon fattas förstås fortfarande. Jag glömmer ibland att hon är borta, tänker att jag hör henne. Imorse när jag vaknade före larmet och låg och vred mig lite i sängen funderade jag en kort sekund över om hon inte skulle komma upp i sängen. Det brukade inte dröja många sekunder efter första rörelsen innan hon var där bredvid mitt ansikte och nosade för att se om jag var vaken. Fin-Mina.

De andra är fortfarande mer sociala och de tar för sig mer vid mattider. Lite mer fajt om maten än innan då de lät Mina få första tallriken, alltid.

Bra är i vart fall att jag börjat minnas henne som levande igen, inte bara ser henne liggande död på bänken hos veterinären. Bilden finns kvar, men inte lika tydligt och inte bara. Jag hör hennes spinnande, minns dråpliga historier om henne och ser henne må bra och vara sitt friska, nära jag. Det känns riktigt bra.

Vardag

Motvilligt inser jag att vardagen kommer åter, eller återskapas kanske snarare, även efter en förlust. Vi söker nya rutiner, nya vanor i vår lilla familj. Jag kan le, om än tårögt, åt det faktum att det aldrig tidigare en morgon stått kvar ett fat med fiskrester från måltiden kvällen före. Det hade Mina aldrig tillåtit, men nu är nya tider. Ingen har bråttom ner till lådan och till frukosten på morgonen längre. Ingen påminner mig vid sängkanten om jag ligger kvar en halv minut efter att klockan ringt. Ingen ligger och trycker sig intill mig här på kökssoffan när jag sitter vid datorn på kvällen.

Och jag är så fasligt rädd för att glömma henne.

De andra två har varit mycket i sängen hos oss de kvällar och förmiddagar vi tillbringat där. Det är nytt, men mysigt. Och ett par kvällar har Rosa haft några märkliga stressutbrott och halvsprungit runt och jamat onöjt. Smilla, som förvisso alltid drömt mardrömmar, har ibland flera gånger samma dag jamat högt halvt i sömnen tills vi kommit till henne. Lite otryggt är det på nåt vis. Det går väl över, successivt hamnar vi i vardagen igen.

Och mitt ältande om vad som var rätt och fel har börjat avta. Det känns bra. Inget går hursom att göra ogjort.

Söndag

Det är fortfarande en skum känsla här hemma. Jag kommer på mig med att tycka mig höra Mina komma i trappen eller säga något på nedervåningen. När jag kliver upp på nätterna förväntar jag mig en svart pälsig sak med svans komma rusande och gå kring mina ben före ner i trappen, stanna upp efter några steg och kika mellan trappstegen som att hon kollar om 'kusten är klar', som hon alltid brukade göra. Men ingen svart björnkatt kommer.

Hon fattas oss, och hon fattas uppenbart sina två svansvänner också. De beter sig inte riktigt som de brukar. Rosa ser rent av ledsen ut och även om hon gärna vill vara nära lägger hon sig helst en liten bit ifrån. Vid mattider är de som lite oroliga och ja, det märks helt enkelt att saker är annorlunda. Och varför skulle de inte vara det? De var 1-2 år när Mina bestämde sig för att komma och bo hos oss och sedan har de tre varit ett team i nära 13 års tid. Klart de reagerar.

Imorgon är det jobb och jag måste erkänna att jag inte alls känner för det. Mitt huvud är som nån annanstans. Saker känns lite obetydliga när någon dör, det gäller uppenbarligen, åtminstone för mig, även när ett älskat husdjur dör. Men det är väl bra att ta tag i vardagen igen, jag ligger efter med en massa jobb nu efter lediga helger och sjukledighet förra veckan. Så ta tjuren vid hornen, helt enkelt.

Jag vill dock inte sluta sakna henne, jag vill hålla kvar i känslan av henne. Det är som att jag är rädd att allt med henne försvinner. Hon hade ingen favoritfilt, inget halsband (hon har Houdini när det kommer till halsband), ingen sak som var sådär specifikt henne så det känns som att jag inte har något att hålla i. Säkert en dum känsla, men så känns det.

Hon fattas oss

Igår kväll låg vi i sängen och grät och pratade om Mina, mest om bra stunder och roliga saker vi minns. Jag letade bilder på datorn och fick lite ångest över att hon är med på så få. Hon var ju så svårfotad vår becksvarta katt som inte gärna låg stilla och poserade. Många suddiga bilder, få där hon är i farten. Nästan inga från de tillfällen hon varit ute. Det finns en video från när hon spelade spel på M:s padda och jag har ett ljudspår med hennes spinnande på.

Vi kunde inte somna någon av oss och när vi väl somnat vaknade jag tidigt på blodsockermätartiden i vanlig ordning. Jag gick ner men jag hade ingen Mina kring benen. Ingen som ivrigt väntade på frukost, de andra två låg i vanlig ordning kvar och sov på övervåningen. Ingen Mina bredvid mig på kökssoffan, tappert väntande på att jag skulle ta blodprovet så att hon kunde få sin mat.

Somnade om igen senare men har inte sovit länge. Idag har ångestkänslorna tagit lite överhanden. Alla tillfällen då jag varit less på hennes ihärdighet kring maten kommer tillbaka, suckarna över alla kisspölarna jag torkat, ångesten över att jag inte tänkte på ev förstoppning redan vid besöket i förrgår. Ångest över att jag inte varit mer påstridig från början, att jag inte gick på min egen tveksamhet över diabetesdiagnosen. Ångest över att hon kanske hade det dåligt sina sista timmar. 

Hon är så närvarande i huset men ändå känns det så tomt.

De andra verkar förstå att något dåligt har hänt. De uppträder lite oroligt. Säkerligen för att vi inte beter oss som vanligt heller. De sista dagarna då hon blev så dålig var de uppe i sängen ibland och luktade på henne och tvättade lite på henne så jag vet att de förstod att hon var sjuk. Så kanske de förstår. Smilla som brukade trängas på kvällarna med Mina om platsen bredvid min kudde ville inte ligga där igår utan la sig nere vid fotändan eller i soffan.

Det gör så ont att hon är borta. Vi är hjärtbrutna, det är då klart. Jag hoppas att ångesten och alla tankar om om, utifall att, om jag bara, vi kanske ändå skulle ha osv försvinner snart. Jag vill åka och hämta hem henne. Säga att jag ångrar mig. Att hon ska vara här lite lite till bara.

Mina 27/12-2001 - 9/1-2015

Vi hade en veterinärtid i onsdags som vi for med Mina på. Vi hade kanske en förhoppning om att hon skulle utredas för något annat än diabetesen, men det var inte riktigt så enkelt. En massa nya prover togs och han försökte flera gånger komma åt att ta urinprov via en spruta i buken, men misslyckades. Vår lilla Mina var tapper men uppenbart alldeles trött och less på att stuvas runt så pass. Veterinären hade startat en tråd om Mina på ett veterinärforum och där gick åsikterna tydligen också mycket isär. Han kände i vart fall att hans kompetens inte längre räckte till och rekommenderade oss att söka vidare om vi kände att vi ville fortsätta. Vi skulle bara först invänta provsvaren.

Och vi var inte beredda att ge upp. Vi planerade att ta kontakten han rekommenderat. Men efter att vi kom hem från besöket så var Mina alldeles tokslut. På kvällen låg hon bara och orkade knappt ta sig upp för att äta. Hennes andning kändes något ansträngd. Vi la henne på handdukar i sängen emellan oss och vi hade vattenskål och lite mat på fat i sängen. Jag var nästan rädd att hon skulle somna in på sängen hos oss under natten. Dagen efter var hon något piggare, gick runt litegrann men var uppenbart fortfarande medtagen och hade svårt att få styrsel på bakdelen av kroppen. Något som kommit till och ökat med tiden, ett känt problem för katter med långvariga blodsockerproblem eller med njurproblem. Hon gick på lådan men orkade sen inte kliva ur utan la sig i den, så jag fick lyfta upp henne och lägga henne på sängen istället. Vi hade fortsatt kontakt med veterinären som gav råd. Vi hoppades att antibiotikan snart skulle börja ge henne lite fart.

Nästa natt blev likadan. På kvällen var det som att hon inte längre orkade hålla sig vaken och sen låg hon bara, med korta andetag. Hon kissade ner sig och vi bäddade runt henne och låg på varsin sida om henne i sängen, alltid med minst en hand på henne. Hon spann när vi kliade henne på huvudet. Dagen efter ringde vi veterinären igen då jag kommit på att jag glömt säga att jag inte trodde hon bajsat på några dagar, kunde det vara förstoppning som bråkade? Det trodde han och vi gav laxeringsmedel med bara litet resultat. Också det jobbigt för henne, även om hon åter var mer vaken. Men hon gnydde nu när vi lyfte henne, spann inte längre när vi strök henne även om hon såg ut att tycka om det. Det var som att hon inte orkade. Veterinären ville vi skulle komma så att han kunde få bort förstoppningen. När vi kom fram var vi ensamma på kliniken. Han hade då precis fått provsvaren vi väntat på och ville börja med att gå igenom dem.

Det var en A4-sida med en massa olika provsvar, säkert fler än 20 värden. I kanten stod ett L eller H på säkert 80% av dem. Det indikerade för låga eller för höga värden. Lågt T4, högt kolesterol, för lite röda blodkroppar, blodbrist, för höga njurvärden, för höga saltvärden, infektionsindikation osv. Det var så mycket och jag förstod vad han ville säga. Han sa att han visst kunde röntga och sen försöka behandla den förmodade förstoppningen som tryckte på hennes kropp så att hon hade svårt att andas. Men det kunde bli långdraget beroende på vad hon skulle svara på. Och jobbigt för henne förstås, utan garantier att det inte skulle bli likadant igen inom några dagar. Och bortsett det så hade vi alla dåliga värden som han inte längre hade några råd för hur vi skulle angripa.

Hon låg på sidan på sin filt på undersökningsbordet och hade nog ont. Hon andades kort och ansträngt. Det var dags och vi förstod det. Jag fick ångest över att det gått så långt men som veterinären sa så hade vi inte provsvaren vid besöket två dagar tidigare. Hon fick lugnande och smärtstillande och vi fick sitta med henne själva en stund. Hon kräktes som vanligt av det, vi torkade och vi strök på henne. Berättade hur mycket vi älskade henne och att vi var så tacksamma för att hon fanns. Vi grät båda och sen kom veterinären tillbaka och satte kanyl på henne. Han frågade om jag ville hålla henne i famnen och det ville jag men jag ville inte trycka ihop henne så hon skulle få svårare att andas. I bilen på väg in hade jag försökt hålla henne istället för att ha henne i lådan men då fick hon svårt att andas. Men oj vad jag ville hålla henne. Jag strök henne när hon slutade andas av medlet hon fick. Det tog slut. Och vi var förtvivlade av sorg.

Vi satt kvar med henne länge. Jag ville känna hennes päls mellan fingrarna, pussa hennes huvud och liksom kapsla in alla intryck av henne för evigt. Jag ville att hon skulle vakna igen. Att vi skulle få åka hem och allt skulle vara som vanligt.

Det var bara vi på kliniken under hela tiden. Det var skönt och kändes nästan tänkt. Vi fick den tid vi ville, hon behövde inte träffa på några hundar eller andra djur på vägen in. Jag hade önskat att hon sluppit åka in, hon tyckte ju aldrig riktigt om det, men vi hade inget val. Innan jag klev in med henne i bilen på väg dit höll jag henne i famnen och hon tittade storögt på all snö i trädgården, såg fåglarna och redan då var det som att jag visste att det skulle vara hennes sista stund där.

Vi kom hem med en tom bur. Hem till ett anpassat hem för vår sjuka katt. Blodsockermätare och kanyler. Kattlådor i varje rum, filtar utlagda för extra sovplatser, matskålar och vattenskålar överallt. Antibiotikatuber och dokumentet där alla blodsockermätningar och hennes hälsa dokumenterats minst två gånger per dag sedan mitten av oktober. Överallt finns hon och vi orkade inte städa undan det. Idag får vi väl försöka ta tag i det. Men jag vill inte riktigt städa bort henne heller. Jag vill att hon ska vara här, komma springande och sno sig kring mina ben som hon brukade. Ligga nära mig vart än jag sitter, som hon brukade. Spinna högt för att få min uppmärksamhet.

Jag hoppas att hon vet och kände ända in i slutet hur oändligt älskad och uppskattad hon var. Att hon förstod att vi gjorde vad vi kunde. Att vi inte menade att hon skulle lida. Vi är stolta och tacksamma för att ha fått vara hennes personal. Hon som inte tyckte om att vara ensam var omgärdad av oss dygnet runt de sista dygnen. Låg med huvudet på M:s hand och med tassen på min hand sista natten.

Hon fattas så att det värker. Älskade, älskade Mina. Tack för allt vår vackra björnkatt, vår Mina-Mi, vår Minuskatt, vår Mini.

Gott Nytt År?

Ja men Gott Nytt År, bloggen! Hittills vill jag dock påstå att det goda har uteblivit rätt mycket. Hela min ledighet tycks präglas av sjukdom. Det går upp och ner och jag har väl inte direkt varit så streetsmart när det kommer till att ta hand om mig. Jag jobbade två dagar där före nyår, med förkylning och sen feberfrossa om kvällarna. Sen var det nyår och jag kunde ju inte gärna låta en vän sitt ensam på nyår så då fullföljde vi planerna att göra middag tillsammans. Men det var väldigt trevligt och en alldeles perfekt nyårsafton. God mat utan att vara överdådigt och sen trevligt med brädspel, hans julklappspel, resten av kvällen och in över på det nya året.

Sen har det åter varit sängläge. Förkylningen i all ära men hostan som följde upp nu har inte varit rolig. Jag kan inte sova, M kan inte sova, det river och eländas i halsen och det känns som att bröstkorgen håller på att ge upp.

Så ja, jag vet hur jag underhåller mig själv under ledigheter jag. Idag och på måndag har jag tagit ut ledighet och det känns ju verkligen värt det. 

Jag hoppas inte det sätter nivån för det här året, riktigt så besvärligt önskar jag mig det inte. Fast jag måste säga att jag av nån anledning inte har sådär väldigt stor övertygelse om att det här året kommer att bli något direkt höjdarår. Jag tror inte det. Nånting säger mig att en snabbspolning ett år framåt inte skulle göra något. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

Men jag gick in i det nya året med ett par frågetecken. Framför allt har vi en sjuk familjemedlem som inte är färdigutredd än. Katten förstås. Hon skötte sig ju så fint en hel vecka med att gå på lådan och verka mer tillfreds. Sen första dagen vi var på jobbet där i mellandagarna så kom vi hem till kisspölar igen. Bara någon eller ett par per dag nu förvisso, hon går fortfarande på lådorna vi ställt upp de flesta gångerna, men varför det blivit så har jag ingen aning om. Hon är hetsigare och stressigare kring maten igen och känns inte alls lika lugn som hon gjorde den där drömveckan över jul. Så nu önskar vi bara vår veterinär i tjänst igen så att vi kan ta tag i det här en gång för alla.

Så nej just i år känns det inte så mycket happy happy över nyåret. Men det kan ju ändras. Jag hoppas på det.

Rekordlång kattblogg med glad cliffhanger :)

Inte så många uppdateringar kring sjukkissen har det varit det senaste men nu tänkte jag försöka mig på en "kort" resumé av läget. Det såg ju länge inte så bra ut, det vi försökte med hade liten effekt. Hon kissade sjöar inne vilket tärde på alla möjliga sätt. M blev trött och arg (på situationen främst, inte katten) och jag som hanterar ilska dåligt blev orolig och stressad. Dessutom ville inte blodsockret stabilisera sig utan gick upp och ner som en jojo. Också det blev en stress och dessutom en utmaning för stackars Mina som blev stucken i örat flera gånger per dag.

Senaste veterinärbesöket ett par veckor före jul så kändes det dystert. Vi upplevde att Mina hade fått muskelförsvagningar, kissandet gav inte med sig och urinvägsinfektionerna bara avlöste varann. Tom veterinären verkade lite rådlös men tog prover, röntgade osv. Vi fick en ny strategi med insulinet med oss hem men i övrigt kändes det inte särskilt upplyftande.

Strategin har dock funkat. Hon äter nu nästan inga kolhydrater men kokt fisk nästan varje dag (mest för att hon får diarré av Mjaus kattmat som annars är lågkolhydrat). Hon får kvällsfika sent på kvällen vilket tycks ha sänkt morgonsockret (tack svärmor för det tipset) och sedan vi hållit oss på samma insulinnivå (alt inget insulin alls om det är lågt, istället för som förut sänka dosen) har läget stabiliserats. Hon ligger, med enstaka undantag, på 12-18 mmol/L nu, vilket förvisso är för högt men åtminstone hyfsat stabilt.

Sen kissandet då. Det verkade mest öka. Vi kom hem med en arsenal av antibiotika som hon ska äta tills dess att vi säkert vet att bakterierna är borta eftersom det tidigare bara kommit åter. Dagarna före jul blev helt galna trots antibiotikan, det var kiss överallt hela tiden. Stundtals även diarré. Hon var ständigt blöt om bakbenen och således luktade allt kiss som hon satte sig på. Det var snudd på ohållbart och jag började tänka att det var dags att ge upp nu. Veterinären ringde just före jul och vi bestämde att hon ska testas för Cushings syndrom efter helgerna, något jag tipsats om av en släkting. Något annat kunde vi inte göra före jul, som inte var drastiskt.

I halvpanik köpte vi efter råd löpskydd till tikar som vi utrustade med inkontinensskydd och satte på henne, under protester. Väl på verkade det gå bra. Första dygnet funkade det ganska bra så länge vi bytte ofta. Natten till den 23:e blev hon jätteorolig, kissade igenom skyddet hela tiden och vi fick byta sängkläder tre gånger samma natt. På morgonen var jag helt besegrad, så kändes det.

M for osövd till jobbet och jag var ledig där dagen före julafton och skulle förlaga lite mat. Mina var kelig och gick efter mig som ett plåster. Jag hade ingen lust att stressa henne utan struntade i skyddet och tänkte att jag skulle försöka lyfta henne oftare till lådan istället. Sedan tidigare har vi testat med nya kattlådor av olika utseende, som stått på olika platser i huset. Som mest hade vi fem samtidigt. Utan resultat. Men då det blev jobbigt att hinna bära henne ända in i hörnet i badrummet där vanliga lådan står satte jag av lättja en av de nya i hallen. På förmiddagen satt jag i köket vid datorn och hörde hur det krafsade i lådan. Tittar upp och ser Mina sitta och kissa i lådan! Jag vågade knappt röra mig att förstöra ögonblicket. Hon grävde över och gick sen iväg. M trodde mig knappt när jag ringde och berättade. Besöken på lådan fortsatte under dagen. Jag började tom relatera till sjuka människor som plötsligt blir pigga för att sedan tokdö och fick ångest över det. Förstås.

På julaftonens morgon fanns en liten pöl på övervåningen bara (normalt 3-5st). Vi satte upp en låda även på övervåningens hall. Vi var borta större delen av julaftonen men kom hem för insulinet på kvällen och hittade då inga pölar alls. Sedan dess har det inte varit några. Inga pölar! Och hon är lugnare, verkar nöjd, har vad vi tycker fått lite finare päls igen. Hon har fortfarande svårt att hoppa upp lika högt som tidigare (sängen är besvärlig tex men hon kravlar sig upp) och blodsockret ligger på samma stabila men för höga nivå. Men så mycket bättre allt känns ändå. Hoppet är verkligen åter och en lugn stämning är tillbaka i hemmet.

Jag har dock ingen aning om vad som är orsaken. Först trodde M att det var att jag äntligen hade en heldag hemma med henne, men det tror jag inte riktigt på. Det kan ha varit de hemska skydden som hon absolut inte vill ha som gjorde det, eller så har den långa antibiotikakuren kanske till sist fått bort bakterierna och därmed även knasbeteendet? Jag vet inte alls om det fungerar så. Oavsett vilket är jag är lycklig matte för tillfället. Bättre julklapp kunde vi inte få. Jag hoppas att det håller i sig nu bara. Vi törs inte tro men hoppas åtminstone.

Ledig!

Ledig dag men tidigt ska jag ju upp oavsett. Varje dag i två månader nu har klockan ringt 6:15, vardag som helg. Det går bra men visst hade det allt varit skönt med en endaste sovmorgon någon gång. En riktig 8-timmar-i-sträck-natt. Men vad gör man inte för sin sjuka dam? Jag ska ta mig tid lite senare att berätta lite mer vart vi är just nu med all sjuka och utredande. Inte i mål än i vart fall. Men hoppet finns kvar, även om det grusas allt mer.

M har inte kunnat ta ledigt idag och imorgon som undertecknad så den enklaste, minst resiga lösningen för att jag skulle kunna fixa sluttampen på julhandlandet idag var att jag blev med honom in till stan på morgonen. Jag var ju ändå vaken...

Så nu har jag ätit frukost och småfikat lite på fiket på Östra station. Rätt mysigt faktiskt. Ganska tomt på resenärer och med fin utsikt genom de enorma fönstren. Av all den nya arkitektur vi fått i Umeå så är nog just Östra station den som faller mig mest i smaken.

Jag har läst nyheter och bloggar. Planerat det sista för vår ansvardel av julmiddagen och skrivit inköpslista till maxi-besöket i eftermiddag. Nu ska jag strax packa ihop mig och fara in mot stan. Sen väntar lunchdate och shopping. Bara jag slutar gäspa så blir nog det bra.

Bara känslan av att vara ledig äntligen gör allt enkelt idag känns det som. Som jag har längtat efter lite sammanhängande ledighet. En hel vecka är jag arbetsfri om inget oförutsett händer. Lyx!

Helg!

Det har varit en märklig vecka, måste jag nog tycka. Jag har varit på ett väldigt skumt humör, till att börja med. Lite grinig, lite lättirriterad och morrig. Sådär så att saker jag annars brukar stå ut med eller inte bry mig så mycket om plötsligt blir irritationsmoment. Även sånt jag egentligen vet inte är menat som det lät.

En vecka med nya besked, både vad gäller jobb och vad gäller katt. Inget av det kanske så överraskande men det ena mer omtumlande än det andra. Saker kommer att förändras, det är väl säkert. Och kissen har förvisso bra tänder nu (trots början till Forl) men sin tredje uvi på en dryg månad. Hurra.

Helgen har hittills varit ganska lugn och otvungen. Jag stiger förstås fortfarande upp kl 6:15 varje morgon och även om jag faktiskt lyckats somna om i helgen så känns det inte direkt som sovmorgon. Hattig sömn gör mig mest trött (och irriterad), jag tror egentligen det skulle vara bättre att ta ut en tantlur på eftermiddagen. Men vad kan jag göra halv sju på morgonen som inte lever om? Inte sådär väldigt mycket produktivt.

Igår var jag på en liten shoppingrunda i stan med Simon. Vi var båda trötta så det blev ganska lugnt. Tittade och pratade mest. Handlade praktiska, tråkiga saker. Och en massa godis till filmkvällen vi sedan hade ute hos honom igen. Det var riktigt trevligt. Två filmer på storduk i kaminuppvärmda uterummet med låtsasmaken och syster med pojkvän. Lättsamma filmer, vilket passade mitt humör bra.

Idag vet jag inte hur planen ser ut. Lil'sis och Robin sover över i lillstugan vilket är mysigt. M var ute och städade lite, tände ljus och spelade musik inför att de skulle komma igår. Och jag stod på loftet med dubbla snedtak och försökte bädda sängen efter bästa förmåga... Men jag tror de gillade sitt getaway-ställe. Jag har inte vågat mig ut för att se om de är vakna än, bäst att låta dem vara antar jag.

Städa behöver jag förstås. Det ser rörigt och stökigt ut och är i behov av hittande av plats till vissa grejer, och som vanligt utplockande av annat (jag vet inte varför vårt köksbord tex är en magnetisk plats för verktyg, smörjolja etc...). Vi får väl se vad som finns tid och ork till idag.

Oturskatt

Idag for vi hem en timme tidigare än vanligt från jobbet. Tur var väl det. Tryckt mot ytterdörren såg vi en svart katt sitta och skrika i panik så snart vi klivit ur bilen. När jag kom närmare såg jag att Mina var alldeles tofsig över hela kroppen. Slagsmål. Med dumkatten förstås. Släppte in den skräckslagna damen som försökte hoppa upp i vår kvällsmysmöbel, kökssoffan, men det gjorde uppenbart för ont för att hon skulle orka. Tittade ut på altanen och såg att det var fullt med tussar från hennes päls där och en del blod. Gissningsvis har hon blivit attackerad där, mellan de två kattluckorna (den ena går in i köket och den andra ut utomhus) och då hon inte längre törs gå in genom luckan eftersom hon fastnat ett par gånger (den sitter löst och hon har ju varit lite rund, även om det är bättre nu) så gissar jag att det var full panik där inne.

Även de andra två var upprörda när vi kom in, inte omöjligt att de varit till undsättning, sånt har hänt tidigare då Mina blivit utsatt. Så nu är luckan låst igen. Dumkatten som passar på när de inte är helt friska. Förra hösten var det ju strumasjuka Rosa som fick däng ordentligt. En farligt stor och vild katt det där, som definitivt tar det där med slagsmål på allvar.

Nu ligger hon här, upplyft i sängen bredvid mig, och sover tungt. Jag kan inte stryka henne på huvudet utan att hon gnyr och när jag lyfter henne tokskriker hon. Att få i henne insulinet i nackskinnet var inte enkelt. Tur vi ändå har en veterinärtid bokad för henne imorgon (för tänderna) ifall hon behöver tittas igenom lite.

Kan hon inte få lov att ha det lite lugnt nu?

Update på diabetesfronten

Det svajar i blodsockerlandet. Det fortsatte vara stadigt för högt (om än ändå en hel del lägre än ursprunget) med ett par kvällsdippar förra veckan så vi ombads höja dosen ytterligare. Till en början blev det fortsatt nästan samma höga värden men så efter ett par dygn gick det plötsligt ner en hel del. Både igår kväll och ikväll sitter jag på nån slags vakt och kollar sockret med 30-60 minuters mellanrum, orolig att det ska golva. 

Igår kväll var före-värdet som efter-värdet brukat vara så jag återgick till förra dosen. Då kom hon ner till 5,1 innan det verkade stabilisera sig. Imorse gav jag åter gamla dosen och åkte lite oroligt till jobbet. Ikväll hade hon 12 i före-värde, nästan lägre än vad hon haft i efter-värde (med de två nämnda kvällsdipparna förra veckan som undantag) så jag backade efter lite funderande ännu ett steg i doseringen. Nyss tog jag det vanliga kvällsvärdet och det visade på 4,3 alltså strax över vad vi ska se som lägsta ok-värdet (det ska ligga mellan 4-7 som normalt värde). Så nu är jag lite oroad igen och har just gett henne lite att äta i hopp om ett bara lite lite högre värde om nån halvtimma, timma.

Min lilla skräpkatt. Som jag önskar att det här kunde bli vardag så att det 'bara' var insulinet som skulle ges. Nån gång hoppas jag, snart gärna. Veterinären säger att svårreglerat blodsocker ofta kan relatera till dålig tandstatus så jag måste boka tid för att åtgärda det också. Imorgon vill jag hursom ha lite nya råd av vår eminenta veterinär så jag kanske slipper oron så då ska jag boka in det också.

Bättre och bättre...

I förrgår när vi kom hem från jobbet fanns bara en liten pöl i huset att torka. Detsamma nu i morse. Ska det vända nu? Jag törs inte riktigt tro det. Men sockret har sjunkit. Från att tidigare ligga på över 30 ständigt börjar vi nu vara under 20 som regel. De sista kvällarna har det dock tokdykt efter kvällsdosen insulin, upp till 11 enheter på ett par timmar. Jag vet inte riktigt om det är så bra. Jag tycker att hon varit lite orolig, varit extremt närhetsbenägen och känts lite ostadig. Fast det sista kan vara inbillning från mig för att jag är orolig. Hon har tickat nedåt 6-7 mmol/L och jag har då tagit lite extra kontroller senare för att se att det inte fortsatt nedåt. Lite läskigt är det faktiskt. Men såklart toppen att det verkar närma sig.

Efter förra rapporteringen tyckte veterinären att det är lite för ojämnt och det lär han nog tycka nu också. Men hur vi ska komma till rätta med det vet jag inte riktigt. Återstår att se vad han säger denna gången.

Kalas-krock

Så har vi då stött på vårt första "gå-bort-problem" som följd av diabetesen. Vi hade nog inte någon av oss riktigt tänkt på det, förrän M sa åt mig att göra mig i ordning eftersom vi skulle behöva åka till hans syster på kalas för systersonen senast kl 17. "Hur blir det då med insulinet halv sju?" Tystnad. Just det.

Det gick inte att komma sent och att ta det vid ett annat tillfälle verkade inte heller vara en lösning så M är på väg själv dit. Lite tråkigt, tycker förstås jag som handlat presenten och sett fram emot att träffa hans systers familj igen, det var nämligen ett tag sedan sist nu. Men jag skulle å andra sidan offra vilket kalas som helst för att svartsvansen ska få må bra. Så är det bara.

Kalas får det bli en annan gång. Sicken tur då att det fortfarande finns städuppgifter kvar hemma åt mig så att jag inte blir uttråkad medan M är iväg och roar sig.... 

Kråkor, surikater och...maskar

Såhär har vi det ikväll här i 'hyddan'. Inte så tokigt det. Smilla och jag ser ett program på Svt Play om djurs kommunikation och beroende på djurart så visar hon åtminstone visst intresse för det som flashar förbi. Präriehundarna till exempel. Surikaterna var också lite spännande, då kom även Mina upp i sängen och skulle vara med och titta, med öronen vinklandes.

Vi har en lugn kväll. Jag har gjort en komihåglista till jobbet för att släppa lite stress över saker jag måste hinna göra i veckan. Kattorna har fått fisk och verkar fullt nöjda över det. Mindre nöjd var jag just före fiskutfodrandet då Mina i väntan på godsakerna plötsligt kräktes i köket. Inget märkligt i sig, förrän jag skulle torka upp det och hittade en virvlande pöl på golvet, full i genomskinliga äckelmaskar. Huvva! Så vansinnigt vidrigt. Mycket tål jag men maskar och slem är något jag har svårt för och här var de i kombination. Jag slängde på en hög med papper och lät det vara tills magen lugnat sig lite.

Hon har väl inte varit helt nöjd med den sparsamma utfodringen och vi har ju sett hur Mina tuggat i sig blandade möss, annars brukar de aldrig äta dem. Men nu har hon alltså fått mask på köpet. Som om inte allt annat hon kämpar med vore nog. Men ja, så är det i vart fall. Ska rådgöra med veterinär imorgon om vilket medel som passar bäst under omständigheterna.

Vi glömmer det för en stund och fortsätter mysa lite här...

Sovmorgon, ett minne blott

Sovmorgon på helgerna tycks numera innebära 30 minuter. Klockan ringer 6:15 och även om det kändes som att hela min kropp tokvägrade stiga upp egentligen så gjorde jag det. Och när provtagning av en katt, utfodring av tre katter, insulinförberedande och -givande till en katt samt dokumentering av det hela är klart så var den motsträviga känslan som borta och istället kändes det inte värt att lägga sig igen. Jag hinner piggna till den där dryga kvarten och klockan 8 skulle ändå svärfar dyka upp och sen skulle sista väggen rivas så utsikterna till sömn var små utifall att jag kunnat somna om. Kanske jag får till en tantlur i eftermiddag.

Idag ökar vi dosen insulin men efter de första tre timmarna kan jag väl inte direkt se någon drastisk förändring. 23,8 före och 17,8 nu. Jag vet inte vad det är men det känns inte riktigt som att vi lyckas få till någon större balans i det där. Jag kan inte se ett riktigt mönster i hur insulinet fungerar helt enkelt. Men vi får väl se, nästa vecka ska vi skicka dokumentet till veterinären igen.

Jag vet inte vad det är men jag har en allmän känsla av motvind just nu. På nästan samtliga plan.

Torsdag

En trött Sara har checkat in under täcket de senaste kvällarna. Det känns som att hjärnan går för högvarv för tillfället, och på nåt vis både på jobbet och hemma. Det är mycket oro kring diabetessvansen och samtidigt en till synes oändlig ström av saker att sätta på 2-do-listan på jobbet. Ibland skulle jag vilja döpa om mitt yrke till mångsysslare, för man stöter då på alla möjliga och omöjliga uppgifter att lösa. Roligt och givande som oftast, men det kan bli för mycket ibland. Som med allting förstås.

Snart är det helg i vart fall. Vi ska höja insulindosen på kissen och hoppas på ännu lite bättre resultat. Jag hoppas verkligen att vi snart slipper ta blodprov på henne flera gånger om dagen för det är verkligen inte roligt. Sticken i örat känns lite plågsamma och även om hon sitter snällt som oftast så fattar jag att det inte är skojigt. Men ett tag till får vi väl hålla på, tills vi hittat en bra och lagom nivå som håller sig stabil. För även om vi fått ner blodsockret en del, från ständigt över 30 till under 30 (en gång tom under 20) så hoppar det rätt mycket trots en jämn insulinnivå. Så vi får väl se vartåt det går. Men snart vill jag ha en stressfri och glad katt igen. Och det blir hon nog när blodprovandet är över, insulinsprutorna tar hon utan att märka något.

Det vankas ev skräckfilmskväll i helgen också. I Simons nya hus, på hans jätteveranda. Det kan bli väldigt kul och mysigt, jag hoppas det blir av!