Söndag

Det är fortfarande en skum känsla här hemma. Jag kommer på mig med att tycka mig höra Mina komma i trappen eller säga något på nedervåningen. När jag kliver upp på nätterna förväntar jag mig en svart pälsig sak med svans komma rusande och gå kring mina ben före ner i trappen, stanna upp efter några steg och kika mellan trappstegen som att hon kollar om 'kusten är klar', som hon alltid brukade göra. Men ingen svart björnkatt kommer.

Hon fattas oss, och hon fattas uppenbart sina två svansvänner också. De beter sig inte riktigt som de brukar. Rosa ser rent av ledsen ut och även om hon gärna vill vara nära lägger hon sig helst en liten bit ifrån. Vid mattider är de som lite oroliga och ja, det märks helt enkelt att saker är annorlunda. Och varför skulle de inte vara det? De var 1-2 år när Mina bestämde sig för att komma och bo hos oss och sedan har de tre varit ett team i nära 13 års tid. Klart de reagerar.

Imorgon är det jobb och jag måste erkänna att jag inte alls känner för det. Mitt huvud är som nån annanstans. Saker känns lite obetydliga när någon dör, det gäller uppenbarligen, åtminstone för mig, även när ett älskat husdjur dör. Men det är väl bra att ta tag i vardagen igen, jag ligger efter med en massa jobb nu efter lediga helger och sjukledighet förra veckan. Så ta tjuren vid hornen, helt enkelt.

Jag vill dock inte sluta sakna henne, jag vill hålla kvar i känslan av henne. Det är som att jag är rädd att allt med henne försvinner. Hon hade ingen favoritfilt, inget halsband (hon har Houdini när det kommer till halsband), ingen sak som var sådär specifikt henne så det känns som att jag inte har något att hålla i. Säkert en dum känsla, men så känns det.