Det där med vänner

En eftermiddag med ens bästa tjejer kan verkligen vara precis så bra som det är på film. Kanske inte lika spännande eller "pitch-voiceat" som på duken men ändå lika bra för själen på nåt vis. Igår hade vi en lång lunch-hangout hemma hos U som fick sitt andra barn för en dryg månad sedan och det var liksom bekvämt, trevligt och väldigt bra. Inte minst skönt att få prata om lättsamma saker eller lyssna på någon annan vars liv ställts om lite. Skönt att släppa mig själv för ett tag. 

Hade vi bott bara lite närmare varann så hade det varit ännu enklare att ta nån lördag- eller söndagsbrunch tillsammans ibland, men då hade det kanske heller inte varit samma sak. Men jag kan sakna det där, att ha "sitt team", några man träffar ofta och otvunget med och som man kan dela sina konstiga tankar med och vars familjer man är snudd på lika bekväm med. Film-idealiskt, jag vet, men man kan ju få önska. Vi ses nog för sällan för att det ska vara riktigt så fullt ut men potentialen finns helt klart och jag tror att vi hängt för länge för att det plötsligt skulle försvinna. 

Såvida ingen får för sig att flytta långt bort. Om jag är dålig på att hinna/orka/lyckas träffa mina vänner i samma län så är jag skrämmande dålig på relationer som har längre avstånd än så. Jag visste det redan innan Simon flyttade och även om jag saknar honom så himla ofta så hörs vi enbart på nån chatt med ganska långa mellanrum. Vi tappade väl lite fart redan innan han flyttade iväg, ungefär då han blev sambo (vilket väl är vanligt) men det känns ändå som en riktig förlust, en klokskap jag saknar.

(Typisk bild jag inte skulle lagt upp för fem år sedan :)

Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.

Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.

Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

Kurs och bio

Ingen M och Smilla här när jag kom hem och inte är de på väg heller. Planerna blev ändrade då M inte lyckades få nån bekräftelse på sin semesteransökan. Jättetrist, men de kommer imorgon kväll istället.

Idag har jag spenderat hela dagen på en arbetsmiljöutbildning som jag kanske hade förväntningen skulle vara lite trist och väldigt upprepande. Men så blev det faktiskt inte. Det blev en riktigt givande dag med många tankar noterade, en del dåligt samvete förstås för allt jag vill göra/förebygga men inte riktigt hinner, och en hel del ny kunskap. Så jag är nöjd. Det var första dagen av tre men de andra två kommer lite utspritt de kommande två månaderna.

Ja, och sen fackligt medlemsmöte där funderingar om att engagera sig lite mer väcktes igen. Vi får väl se. Efter mötet bjöds vi på bio (och godis) som var helt okej. Första gången jag såg film på Folkets bio i kulturhuset Väven, så det var lite speciellt ändå. Kanske inte den bästa filmen för någon som har en långsamt stegrande åldersnoja inför det kommande året kanske, men den var ganska kul och framför allt lättsam, vilket passade mitt stämningsläge. Filmen var Aurore (2017) eller 50 Vårar på svenska; en fransk film om en 50-something kvinna, frånskild med snart vuxna barn, med ett oinspirerande arbete och nån form av inneboende rastlöshet. Ganska enkel film som inte for ut något särskilt åt något håll, men det måste ju inte alltid vara så heller. Men den var inte särskilt smickrande för franska män...

Imorgon är det fredag, veckan har bara rusat fram. Snart en vecka utan min fina fina Rosa.

Söndag, söndag

Det blev en lindrig förkylning ändå. Jag gick till apoteket och fick tips om en nässpray som skulle vara bra för bihålorna och den gjorde susen ganska fort. Trycket i huvudet försvann nästan direkt. Jag är fortfarande snuvig men inte så farligt. Känns ändå som en seger.

M åkte för helgen för en dryg timme sen ungefär och jag försöker hålla mig sysselsatt och jaga bort den där jobbiga känslan jag har varje söndag vi skiljs åt. Märkligt att det är så fortfarande ett drygt år senare. Och jag tror det är ganska ömsesidigt. Han blir lite seg och drar ut på saker och kommer aldrig iväg då han tänkt medan jag går runt och vill "pyssla om" på nåt vis.

Men nu har han farit och då har vi vår vanliga lunk här hemma. Rosa blir lite ledsen och går undan (även om det är mycket mer kortvarigt numera då hon verkar lärt sig att han alltid kommer hem igen), Smilla är ganska obrydd och jag försöker plocka undan handdukarna som M har en tendens att sprida omkring sig, plockar disk, startar lite för sen tvätt inför morgonens arbetsdag och försöker sen hitta nåt jag vill se på tv under tiden som jag väntar på att han ska ringa och säga att han är framme.

Just ikväll tittar, eller snabbspolar mestadels faktiskt, jag mig igenom gårdagens delfinal i melodifestivalen. Nu har jag hunnit läsa rubriker med kritik så förväntningarna var väl inte höga men... Nja, det är åtminstone hittills inget vidare. Det känns faktiskt mest som att jag tittar på ett barnprogram med tråkig pausmusik. Jag vet inte om man ska skylla på programledarna för hur bra kan det bli med det manuset? Inte särskilt väl? Det brukar bli bättre till finalen och det är ju på nåt vis Eurovision som är roligast i slutändan ändå.

Det blev en variant av engelska scones till frukost både lördag
och söndag i helgen. Finns inget bättre än just gräddade scones!

Nä nu ska jag strax byta över till säsongstarten av Hela England Bakar på TV4 play istället, som jag saknat det!

Vardag

Motvilligt inser jag att vardagen kommer åter, eller återskapas kanske snarare, även efter en förlust. Vi söker nya rutiner, nya vanor i vår lilla familj. Jag kan le, om än tårögt, åt det faktum att det aldrig tidigare en morgon stått kvar ett fat med fiskrester från måltiden kvällen före. Det hade Mina aldrig tillåtit, men nu är nya tider. Ingen har bråttom ner till lådan och till frukosten på morgonen längre. Ingen påminner mig vid sängkanten om jag ligger kvar en halv minut efter att klockan ringt. Ingen ligger och trycker sig intill mig här på kökssoffan när jag sitter vid datorn på kvällen.

Och jag är så fasligt rädd för att glömma henne.

De andra två har varit mycket i sängen hos oss de kvällar och förmiddagar vi tillbringat där. Det är nytt, men mysigt. Och ett par kvällar har Rosa haft några märkliga stressutbrott och halvsprungit runt och jamat onöjt. Smilla, som förvisso alltid drömt mardrömmar, har ibland flera gånger samma dag jamat högt halvt i sömnen tills vi kommit till henne. Lite otryggt är det på nåt vis. Det går väl över, successivt hamnar vi i vardagen igen.

Och mitt ältande om vad som var rätt och fel har börjat avta. Det känns bra. Inget går hursom att göra ogjort.

Söndag

Det är fortfarande en skum känsla här hemma. Jag kommer på mig med att tycka mig höra Mina komma i trappen eller säga något på nedervåningen. När jag kliver upp på nätterna förväntar jag mig en svart pälsig sak med svans komma rusande och gå kring mina ben före ner i trappen, stanna upp efter några steg och kika mellan trappstegen som att hon kollar om 'kusten är klar', som hon alltid brukade göra. Men ingen svart björnkatt kommer.

Hon fattas oss, och hon fattas uppenbart sina två svansvänner också. De beter sig inte riktigt som de brukar. Rosa ser rent av ledsen ut och även om hon gärna vill vara nära lägger hon sig helst en liten bit ifrån. Vid mattider är de som lite oroliga och ja, det märks helt enkelt att saker är annorlunda. Och varför skulle de inte vara det? De var 1-2 år när Mina bestämde sig för att komma och bo hos oss och sedan har de tre varit ett team i nära 13 års tid. Klart de reagerar.

Imorgon är det jobb och jag måste erkänna att jag inte alls känner för det. Mitt huvud är som nån annanstans. Saker känns lite obetydliga när någon dör, det gäller uppenbarligen, åtminstone för mig, även när ett älskat husdjur dör. Men det är väl bra att ta tag i vardagen igen, jag ligger efter med en massa jobb nu efter lediga helger och sjukledighet förra veckan. Så ta tjuren vid hornen, helt enkelt.

Jag vill dock inte sluta sakna henne, jag vill hålla kvar i känslan av henne. Det är som att jag är rädd att allt med henne försvinner. Hon hade ingen favoritfilt, inget halsband (hon har Houdini när det kommer till halsband), ingen sak som var sådär specifikt henne så det känns som att jag inte har något att hålla i. Säkert en dum känsla, men så känns det.

Den spridda familjen

Har just pratat med en av mina småbröder i telefon. Precis som nästan alltid drabbas jag av akut saknad efter mina syskon och deras barn och familjer. Önskar verkligen att de fanns inom körhåll så att man kunde fara över dagen och säga hej och liksom finnas med i deras, framför allt barnens, liv. Speciellt det där mer vardagliga.

Det har faktiskt funnits med i diskussionen mer än en gång, då jag och M pratat om förändringar, att vi kanske skulle flytta söderut. Men samtidigt trivs vi så bra här, jag känner mig verkligen hemma i Västerbotten och Norrland och är nog inte alldeles redo att packa väskan.

Men jag önskar att vi hade möjlighet att fara ner oftare. Och att det inte alltid blev ett sånt bestyr när vi väl gör det, vilket det blir då de är så många och alla vill ha sin tid. Jag saknar att vara en aktiv och närvarande moster/faster i vart fall. Jag hade förstås kunnat vara bättre på att ringa och försöka hänga med på så vis, men det är inte alltid heller så enkelt.  Och det har ibland varit stunder av frustration och oro då de varit allvarligt sjuka och då distansen känts ännu större. Men så är det.

Just därför spelar jul och födelsedagar ganska stor roll, då är det som lite enklare att finnas till. Så jag får väl jobba på min inköpslista, hur materialistiskt och konsumtionshetsigt det än må låta. 

Saknad...

Från morgonens garv till eftermiddagens tårar. Parenthood (sry, jag bara måste) trycker på alla mina knappar just nu. Bölade till gränsen för hulkningar efter att ha sett nattens nya avsnitt. Hela den här pappa-rehab-gå-vidare-leva-i-dåtid-grejen är bara för mycket. Det är inte händelserna i sig utan känslorna som uppstår som triggar igång och raserar alla skyddsmekanismer på samma gång. Not good. Eller så är det det.

Jag försökte stänga av lite i helgen med allt allhelgona-prat, men sanningen är att jag saknar pappa jättemycket. Fortfarande. Varje dag. Den han kunde varit, den han borde varit och den han var när det var som bäst.

Favorit i repris; pappa och jag -79

Den finns alltid där

Jag vet inte om det var samtalet Simon och jag hade igår, eller kanske det faktum att hans sparade saker nu står i min hall i väntan på ny förvaringsplats sedan B flyttat in, men ibland väller den där ständigt lite närvarande saknaden upp. Idag lyssnar jag på den här låten, skriven av Olle Ljungström, och låter saknaden finnas med en stund när jag diskar.

Fotosaknad

Leibovitz' utställning fick mig dessutom att plötsligt akut sakna mitt eget fotograferande. Jag har ju lagt det nästan helt på hyllan sedan en ganska lång tid nu, mest för att jag tappade självförtroendet och aldrig blev riktigt nöjd, men också lite för att jag kände att det var svårt att passa in i det som är dagens foto. Idag är efterbehandling nästan en större del av fotograferandet än fotandet självt. Och jag trivs inte riktigt med det. Jag har blivit ordentligt less på alla extremt uppdragna, überblå himlar. Att alla foton ska se ut som reklambilder.

Men när jag vandrade runt på fotografiska och såg Leibovitz svartvita, analoga bilder så högg det nästan till av saknad efter just det.

Den sista tiden har det mest blivit ögonblicksbilder med kameran, men det är väldigt begränsande och min egen påverkan i fotoögonblicket är ganska liten. Frågan är om jag är redo att hitta tillbaka självförtroendet igen och om det i så fall är den digitala eller den analoga kameran som hamnar i handen.

Hello Kitty-tjejens stora dag!

Idag blir hon 4 år, det här lilla charmtrollet, min lillebrors äldsta barn. Stort grattis på födelsedagen, sötaste Lea-tjejen! Som jag önskar att jag fanns närmare och kunde vara mer närvarande, syskonbarn tenderar att växa som om de vore genmanipulerade.

(Bilden är från i somras, och jag har lånat den från hennes mamma.)

Kisse-love

Jag har flytt min kos ut på landet igen. Jag kunde inte motstå erbjudandet att följa med ut och spendera kvällen med mina favoritsvansar. Med undantag för ett par blixtvisiter har jag inte varit hos dem på över en vecka. Saknaden när jag är i stan är total. Huruvida de saknar mig eller inte låter jag vara osagt, men jag tycker mig se tecken på att de nog iaf märkt att jag varit borta. Platsen där jag brukar sitta i soffan och spela var alldeles pälsig och så även alla kläder som jag lämnat efter mig på stolar osv. Päls päls päls. Och tänk hur lätt det är att ha överseende när man inte sett dem på några dagar. Då känns pälsbeklädda kläder bara som hemma.

Sen att de spinner konstant kanske är ett tecken på viss personalsaknad också?

Katt-(an)ledningen

Den största anledningen till att jag far emellan så mycket är ändå att katterna bor hos M på landet. M skulle jag ju träffa ändå. Det är alldeles ensamt och trist i stan utan dem, trots att jag försöker rada upp fördelar med kattfri lägenhet för mig själv, såsom att man kan lägga kläder på golvet (det är ju bra...), ha toadörren stängd, kan lägga kläder på sängen utan att det blir favoritsovplatsen för någon inom två minuter, inte behöver passa dörren för smitare, ha saker utan dubbelsidig tejp på fönsterbrädet, tända ljus utan att vara rädd för svedda morrhår osv.

Men det håller liksom inte. För saknaden efter dem är större. Och de trivs fortfarande alldeles för bra ute på landet för att jag ska ha hjärta att släpa in dem till stan igen. De är förvisso inte ute lika mycket längre, men än tror jag inte de är mätta på sin kollovistelse. Så de får vara kvar och jag får stå ut med konsekvenserna.

Igår kväll när jag kom hit ut hade jag inte varit här sedan i måndags och dessutom hade M tillbringat ett dygn i stan så var det i vanlig ordning lite uppstissat i lägret med gosbehov och lite nervositet över att rutinerna inte riktigt är vad de varit. Idag är jag här enbart för att vara med dem, trots att jag borde städa lägenheten i stan istället. Jag ska istället passa på att utnyttja lyxen med egen tvättmaskin.

Tillfällig flykt

För dagen har jag förflyttat mig till huset i Ratan. Det var länge sedan. Jag har ju varit förbi här och så ibland, men inte direkt kommit för att stanna ett tag. Det känns märkligt. I höst är det två år sen jag flyttade ut. Känsligt och knepigt. Konstigt att känna sig så främmande i ett hus man bott i och älskat. Instinktivt är jag klädd i pansar.

Jag är här mest kanske för ett annat känsligt projekt. Mellankatten Rosa ska ev bli sommarkatt (i en positiv bemärkelse) här. Jag har som gissat mig till att hon inte riktigt trivts i lägenheten i stan just under sommaren. Hon har varit gnällig och inte som hon brukar. Så vi stuvade in den skräckslagna kissen i bilen idag och for hit. Hittills är hon fegare än jag någonsin sett henne. Hon är van att gå i bulldozerkatten Smillas fotspår och då är det väl rätt lugnt. Nu är hon själv och allt verkar ganska läskigt såvida inte jag finns alldeles bakom. Men det blir säkert bättre. Till en början ska hon testbo här när M har semester. Och jag har ett hål i mitt hjärta.

Vad blir emo i plural?

Träffade lillasyster en kort kort stund också. Hon hade varit här hos mig och lämnat en blomma hon köpt till Mattias (gullesyster) och sen kom hon förbi Anna och mig på station. Hon är svår att boka in umgängestid med numera, trots att vi nu delar län åtminstone. Till helgen ska hon visst på "emo-träff" i Luleå. Hennes pensio-syster såg nog ut som ett frågetecken. Kvällen ska ägnas åt att ta reda på vad en emo-träff innebär. Google is my master.

Saknad

Efter tips om en bra blogg från bloggexperten Anna hittade jag bland ströläsning plötsligt ett blogginlägg som jag själv kunde ha skrivit om en upplevelse bloggaren hade för ett drygt halvår sedan och jag för bara ett par månader sen. Alldeles träffande. Precis som flera andra, men just det där var som att det var mitt nästan. Lukten, den unkna, inrökta och smutsiga lukten. Den trasiga lägenheten. Känslan över hur hans sista tid måste ha varit, det kommer för alltid finnas med mig, tror jag. Att vi inte fick chansen att prata, att förenas på riktigt, det kommer att göra ont hela livet. Saknaden har blivit permanent.