Leibovitz' utställning fick mig dessutom att plötsligt akut sakna mitt eget fotograferande. Jag har ju lagt det nästan helt på hyllan sedan en ganska lång tid nu, mest för att jag tappade självförtroendet och aldrig blev riktigt nöjd, men också lite för att jag kände att det var svårt att passa in i det som är dagens foto. Idag är efterbehandling nästan en större del av fotograferandet än fotandet självt. Och jag trivs inte riktigt med det. Jag har blivit ordentligt less på alla extremt uppdragna, überblå himlar. Att alla foton ska se ut som reklambilder.
Men när jag vandrade runt på fotografiska och såg Leibovitz svartvita, analoga bilder så högg det nästan till av saknad efter just det.
Den sista tiden har det mest blivit ögonblicksbilder med kameran, men det är väldigt begränsande och min egen påverkan i fotoögonblicket är ganska liten. Frågan är om jag är redo att hitta tillbaka självförtroendet igen och om det i så fall är den digitala eller den analoga kameran som hamnar i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar