Det är inte bara måndagar kl 21.30 som jag har den äran att få besök av Hans-Erik i "Ingen bor i skogen". Han lever nämligen även i M (som av en händelse faktiskt heter Hans Erik i andranamn...). Vad jag än frågar så får jag numera allt oftare antingen ett "Va fan ä dä frågan om egentligen?" eller ett "Joda, hä gå bra dä." till svar. Och inte heller sällan en upprörd utläggning om småfåglar eller bortskämda (mobbade) barn.
Det har helt enkelt inte varit några Hans-Erik-fria dagar här sedan Ingen bor i skogen hade premiär. Det är en alldeles underbar serie, kanske inte för alla, men här går den hem å det grövsta. Jag skrattar iaf halvvägs innan jag i nästa sekund får ont i hjärtat för att det egentligen är så outgrundligt sorgligt och faktiskt väldigt samtida, på nåt obehagligt djupt sätt. Jag skulle vilja skicka dit A-vännen som boendestödjare från socialpsykiatrin som nån slags tröst, eller nåt.
Jag skrattar dock mest ohämmat, om än något i smyg, när jag stöter på väster- och/eller norrbottningar som pratar just som någon av karaktärerna. Det är som en enda humoristisk kulturupplevelse...
1 kommentar:
Haha vad underbart. Ja jag har ju också en Hans-Erik här hemma men en mer omedveten. Han har nämligen inte sett programmet, men jag påpekade senast igår att han faktiskt skulle kunna vara förebild för nån av karaktärerna i den. När han är på gnäll-humör.
Och visst älskar man Ingen bor i skogen. Jag kan få skrattanfall lite då och då när jag bara tänker på nån av dem. Och håller med om att det blir hemligt kul när man träffar på dem som låter sådär på riktigt. Jag satt på ett möte i jobbet som var lite sådär stelt. Kvinnan som var med lät precis som Job Andersson i MNK när hon sa: "Joo" och det sa hon hela tiden. Det var outhärdligt roligt.
Skicka en kommentar