Fotografiska

Jo, jag skulle ju berätta om besöket på Fotografiska. Jag kan definitivt rekommendera alla som är det minsta intresserade av foto att besöka detta vackra ställe. Alldeles vid vattnet vid slussen ligger det.

Först besökte vi Lennart Nilssons numera klassiska fotoutställning Ett barn blir till som jag kanske aldrig sett sådär i ett svep förut, men som ändå kändes väldigt bekant redan.

Därefter såg vi Vee Speers The Birthday Party, en utställning som jag blev lite kluven till och som J inte kände så mycket alls inför. Min kluvenhet bestod mest i att det inte kändes så nytt, men samtidigt gillade jag det, iallafall bitvis. Utställningen består i ett antal porträttbilder på barn, uppklädda och utklädda för ett imaginärt födelsedagskalas. Bilderna var väldigt blandade, en del var ganska otäcka och andra kändes mer som just bara ett uppklätt barn. Jag fick lite Tim Burton-vibbar av en del av bilderna och jag tyckte absolut att de var vackra. Sen tycker jag kanske att känslan med det "onda" barnet, eller barn med vuxna attribut inte känns alldeles nytt längre, även om det fortfarande skrämmer något. (Några av bilderna finns på den länkade sidan)

From Back Home av Anders Petersen fanns också i ett hörn i samma lokal. En stor serie tätt placerade svartvita bilder från en hembygd i Värmland. En del roliga, en del märkliga och vissa undrade jag hur fotografen fått tillstånd att använda med tanke på hur personerna på bilderna framställdes. Men en ärlig (sann?) bild av ett liv som antagligen inte bara finns att hitta i Värmland utan som även jag delvis kände igen från min egen lantisuppväxt i Östergötland.

Sist då den utställning som jag/vi gick dit mest för; Annie Leibovitz A Photographers Life 1990-2005. En vacker, ärlig och bitvis t.om. privat inblick i hennes liv och yrkesliv. Vi fick se en hel del av hennes välkända porträtt av skådespelare och stora politiker såväl som bilder på hennes cancersjuka livskamrat Susan, hennes familj, barn, döende far m.m. En väldig blandning av både bilder och känslor. Vi var många som nästan trängdes för att kunna komma nära de ibland små bilderna eller för att läsa Leibovitz egna kommentarer till vissa av fotografierna. Jag uppskattade hennes kommentarer väldigt mycket. De var lika ärliga och raka som bilderna själva.

Ska jag säga något negativt om besöket på Fotografiska så tycker jag nog att man mörklagt utställningslokalerna lite för mycket. Det kändes som att man gick i ett hemligt rum ibland, och därmed blev även ljuset som riktades mot bilderna ibland något för skarpt. Det blev nästan lite ansträngande. Men det var ett roligt, intressant besök som jag som sagt gärna rekommenderar.