måndag, augusti 21, 2017

Dags för återkomst

Imorgon börjar jag jobba igen. Jag tog kompledigt den här dagen också för att få en kortare vecka som start. Ångrar det inte alls, skulle ha tagit morgondagen med om det inte varit dagen för vårt första ledningsgruppsmöte.

M åkte hem till Sundsvall tidigt i morse, vid 4-tiden. Ännu en bra orsak till att vara ledig idag. Jag trodde verkligen att han skulle ta sig iväg tidigt igår men han dröjde sig kvar, hjälpte mig med en grej jag var lite stressad över och bestämde sen att han ville sova hemma en natt till. Mys. Saknar honom redan.

Märkligt nog känns det lite redan som att jag är tillbaka i gamla rutiner nu när jag sitter här själv i soffan framför tv:n, med katter utspridda i möblerna runtomkring mig och en märklig tystnad i huset i övrigt. Inte så att M lever om nåt särskilt, men det känns skillnad när han är här. Hade jag inte haft katterna hade det känts som ett spökhus, jag är säker på det.

Måste erkänna att det känns lite läskigt att gå till jobbet imorgon. Jag ska försöka vara där tidigt och hinna få nån slags bild över vad som varit de här veckorna som gått. Jag hade med mig jobbmobilen hem och den laddade jag upp och startade för första gången idag. När siffran på mejlappen hade passerat 110 så släckte jag skärmen och la den ifrån mig. Imorgon. Den får ticka upp i lugn och ro.
Men kommer jag ihåg hur man gör mitt jobb? Jag har nog aldrig lyckats bli så avskärmad under en semester. Men det var välbehövligt och jag tror att det som gjorde det var att jag lämnade landet så fort och fick ett annat fokus (även om de ringde från kontoret under resan faktiskt), det gick inte att fundera så mycket över jobbet helt enkelt. Bra grej, ska försöka minnas det.

Jag hoppas att jag hittar dit imorgon.

Berglins :)

Still alive!

En månads bloggtystnad var absolut inte planen, jag lovar. Sommaren blev bara så hektiskt. Eller hektisk, den blev ganska händelserik, kanske jag ska säga. För det har inte varit stressigt, men jag har haft saker på agendan i stort sett hela tiden sedan jag gick på semester den 19 juli.

Jag hade ju en plan att skriva om vår fantastiska europaresa som vi for på direkt då vi gått på semester. Först tänkte jag skriva lite under resan, det gick sådär. Sen gjorde jag faktiskt en ansats då vi kom hem och gjorde lite printscreens, sparade ner bilder osv. Men så gick tiden. Hur sent kan man blogga om en semesterresa?

Jag fyllde år och firade väldigt nedtonat men hade förstås tänkt skriva något om det. Tiden gick igen.

Jag hade också tänkt blogga om vår lilla roadtrip till Östergötland som vi gjorde helgen efter födelsedagen. Ehum, jo det gick ju bra. Tiden gick osv.

Och allt det andra; segling, trädgårdsfixandet (för lite dock), framstegen med renoveringen av gästhuset, tapetdilemman vi har i samma hus, kattungarnas framsteg som husets nya vandalgäng, Rosas öga som inte vill bli riktigt riktigt friskt, funderingarna kring jobbet, det återkommande dåliga sommarvädret (har vi kanske pratat färdigt om ändå, eller?). Tiden gick.

Lite ska jag kanske försöka "recappa" inom kort. Jag måste ju göra nån roligare sammanfattning än det här. Lägga upp lite bilder etc.

Återkommer med andra ord.

torsdag, juli 20, 2017

Det går framåt-nedåt, del 16

Den 1 februari påbörjade jag mitt lilla "projekt" efter att jag hade bestämt mig för att en riktig förändring var oundviklig. Första stora målet sattes till semesterns start och tanken var att jag skulle ha gått ner 19 kilo tills dess. Igår gick jag som bekant på semester och på morgonen visade vågen att resultatet var -16,9 kilo.

Inte riktigt hela vägen, med andra ord. Det saknas ganska precis två kilo till målet. Men jag visste att det var lite av ett tufft mål att uppnå på den tiden och på riktigt så känner jag mig faktiskt inte särskilt besviken, något jag var rädd att jag skulle göra. Det känns helt okej och jag kan nog snarare känna mig lite stolt över det jag klarat av.

Jag har dock lite svårt att se skillnaden (trots en minskning på just över 15 cm i midjan) men det tänker jag fortsätta fundera lite över och eventuellt adressera i ett lite senare inlägg. Idag ska jag försöka att bara se framgången och glädjas åt det så gott jag kan. Fokusera på det som inte längre gör ont i kroppen (eller mindre ont när det gäller ryggen och skoliosen tex), på känslan av att må lite bättre och känna mig på rätt väg. Det blir dagens fokus. Sen får vi se.

Jag gjorde det inte riktigt enligt målbilden, men jag gjorde det ändå! Heja mig!

Stulen bild från the internetz, men ack så sann!

onsdag, juli 19, 2017

Semester!

Äntligen var det så dags för semester för min del. Inte så att mitt jobb är nån plåga, tvärtom så gillar jag mitt jobb väldigt mycket som oftast, men man behöver lite ledighet även från sådana. Och det har varit en ganska stressig och fartfylld sommar på jobbet, så det känns välbehövligt. Jag hade förhoppningen om att kunna utföra lite sånt som jag annars inte riktigt hinner (men förväntas göra). Som att gå igenom dokumentation lite mer, bättra på årsplaneringen och anpassa den efter respektive arbetsgrupp jag har, gått igenom sånt som ska skickas för arkivering, etc etc. Men knappt något har hunnits med. Men så kan det vara.


Men det var ingen dum idé att gå på semester mitt i veckan. Nu var det ju egentligen inte min idé; jag sökte hela veckan men då vi var för få på plats fick jag och en kollega till sist halva veckan var. Helt okej och det visade sig bli riktigt bra. Jag vaknade upp ledig en onsdag och eftersom jag inte jobbat hela veckan hade jag gott om energi kvar och dessutom vaknade jag lika tidigt som inför arbetsdagar. Så före lunch hade jag bl.a hunnit tvätta fyra tvättar, dammat och dammsugat huset, sorterat in kläder i garderoben, torkat golv på övervåningen och ordnat med pappåtervinningen. Jätteskönt att orka vara så effektiv.

Nu har jag också klippt gräs, varit i stan och handlat kattmat, nya byxor och en solhatt (!), diskat, vattnat blommor etc.  Jag minns inte när jag hade en så pass produktiv dag hemma sist.

Nu är jag dock trött och redo att sova. Imorgon har M sin första semesterdag. Sen har vi ledigt i fyra veckor tillsammans. Det ska bli riktigt fint det.

söndag, juli 16, 2017

Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...
Vi busar bara lite
Tvättställning = kattklätterställning
Busa eller sova, knappt några mellanlägen
Önskar er en trevlig vecka!

Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa
Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.
Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.
Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.
Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!

torsdag, juli 13, 2017

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).


Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

tisdag, juli 11, 2017

Nemi

Och precis som jag tryckt på "publicera" larmade Alice om att något var fel. Hittade förstås Nemi i källartrappen. Oklart om hon trillat ner mellan trappstegen (jag borde hört det?) eller om hon hoppade/lirkade sig över grinden som jag försökt barrikadera. Hon verkade lite förvånad så helt dramafritt hade det nog inte varit. Men hon verkade okej.

Min bus-dam... Gissar att det här bara är början.

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...
Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover
Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar
Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"
Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

måndag, juli 10, 2017

Rymmare

Ja, och så var det katten Rosa som fick för sig att försvinna i 4-5 timmar under dagen idag. Hon som annars alltid numera mest sitter/ligger på bron och inte är borta från den mer än kanske 15-30 minuter åt gången. Huvudet hann snurra på rätt hårt när hon inte kom då jag ropade. Jag kollade in i flera grannars förråd men hittade henne inte. En granne hade sett henne men visste inte vart hon tagit vägen sen. En annan sa lite otaktiskt att "hon är så gammal, hon ligger säkert död nånstans". Tack för den.

Det gjorde hon inte, skönt nog, men tanken hann snurra i mitt huvud några varv. Hon dök upp just som M ringt upp efter mitt mess om att hon var borta. Han försökte lugna men jag hörde att han också tyckte det var konstigt. Och då kom hon spatserande med krok på svansen i sakta mak nedför grusvägen som går mellan vårt och några grannars tomter. Det såg ut som att hon var rätt nyäten och utvilad. Så jag undrar om hon varit förbi hos tant Annlis igen. Det har ju hänt förr. Där får hon kel och mat om hon dyker upp. Det var dock några år sen sist nu. Men med metakam i kroppen är hon ju piggare än på länge, så inget är omöjligt. Hon beklagade sig säkert över trängseln hemma, den lilla sötsaken.

Nu ligger alla de sex svansarna hemma på olika platser och sover i vart fall. Som det ska vara. Även de små vilddjuren sover där nere. Imorgon väntar nya äventyr.

söndag, juli 09, 2017

Mörkrädd

Sitter vaken i sängen fortfarande trots att jag borde sova. Under tiden jag klippte gräset och pysslade i trädgården under eftermiddagen/kvällen så lyssnade jag på rättegångspodden och fastnade lite i ett fall som är allt annat är mysigt. Det följde med in en del frågor så jag googlade och läste under tiden jag åt middag och sen fortsatte det ett tag till. Tills jag insåg att jag hade trissat upp mig själv till att bli "mörkrädd". Smart. Så nu sitter jag här och känner mig lite otrygg och ensam, vilket jag annars inte brukar. Tankarna far iväg och jag funderar över människor som passerat utanför huset idag osv. Idiotiskt då jag bor i en turisttät by där folk generellt sett stirrar hyfsat ohämmat in i ens trädgård och hus. Och i helgen har det varit en väldig massa turister här.

Jag får väl se nåt lättsamt på tv en stund så att det släpper.

Bortsätt mörkerrädslan så har jag annars en rätt skön känsla i kroppen efter att ha fått en hel del gjort idag. Jag hade väldigt ont i ryggen då jag kom in och skulle börja med middagen och det lär vara en försmak till morgondagen. Gissar jag, i vart fall. Annars har jag ju varit väldigt förskonad från ryggbekymmer sedan jag tappade en del vikt. Men, det finns förstås fortfarande begränsningar för hur mycket (och hur) jag kan anstränga kroppen. Skoliosen försvinner inte med kilona...

Imorgon ska det regna så då får jag ta det lugnt. Men extra skönt att ha klippt gräset och rensat i lite rabatter då. Lite sämre tajmat att jag råkade klippa av strömkabeln till brunnspumpen med häcksaxen i min röjningsiver på uppfarten... Men så mycket vatten ska det väl inte komma.


Imorgon startar min sista fulla arbetsvecka före semestern. Jag hoppas den blir lugnare än de senaste veckorna varit och att jag hinner beta av min "före semestern"-lista och kunna känna lite lugn. Vi får väl se.

Frihet!

I torsdags fick Alice sitt första p-piller. Jag har varit lite osäker på hur det där fungerar men när hon surade till på riktigt (kissade i vår säng) då hon nekades utgång i veckan så blev det angeläget, om man säger så. Jag och M trodde det kunde vara farligt för kattbebisarna att ge henne dem så länge hon fortfarande diar (vilket sker väldigt sporadiskt mest som mys, skulle jag tro, numera), men det verkar inte vara så. Istället handlar rekommendationerna att inte ge diande kattmammor p-piller att mjölken sinar. Så nu vet jag det.

Så med start i torsdags kväll så kör vi alltså på piller. Vissa rekommendationer säger att man ska hålla henne inne tom nästa piller också för att vara säker, men det går bara inte (läs orsak ovan). Första gången jag öppnade dörren och visade att hon fick gå ut såg hon mycket fundersam ut och sprang sen som om hon smet ut. Jag blev orolig för att hon inte skulle komma igen, men dörren fick vara öppen och en halvtimma senare studsade hon in till ungarna i köket igen. Och nu går det bara bra. Hon är förvisso snabb ut, men mest för att skynda förbi Rosa, som för det mesta är först ut men för det mesta stannar på bron.

Och Alice är en behagligare kattjej nu. Det skiner som om henne att hon inte längre är tvingad och instängd. Det är frihet i ett ansiktsuttryck. Inget gnällande i köket, inget surande i sängen, en mycket mer tillfreds Alice. Mer tillgiven och nöjd.

Sen vet jag inte hur mycket ute-förnuft hon har. Hon var ju utekatt inne på orten förut och där finns ju en massa faror. Här är det mest byavägen och besökande katter som är hotet. Mina gamlingar är vällärda att man inte får vara på vägen och det vet jag inte om jag kommer kunna lära en 3-årig bestämd kattdam riktigt. Jag hade också gärna sett att hon kom då jag kallar men det tror jag vi kan få till.


Så ja, vi firar de här framstegen idag med förmiddagsteet på bron! Rosa i skuggan bredvid mig, Smilla liggandes i skuggan under bron och Alice ser jag studsa förbi lite nu och då i sitt utforskande av reviret och glädje över friheten. Hur bra som helst! Att kunna ha dörren öppen känns bra för oss alla, tror jag. Nästa steg blir att de ska kunna komma och gå i kattluckan men än är kattungarna i köket där luckan sitter så det blir en fråga för sensommaren snarare det.

fredag, juli 07, 2017

Rabarberkaka som blomma?

Ikväll har jag bakat, vilket förvånade mig själv lite. Jag var nämligen rätt slut redan då jag kom hem så jag trodde kanske inte att jag skulle fullfölja den planen. Jag hade planerat att försöka få flexa hem lite tidigare men då det var än rörigare på kontoret idag än tidigare i veckan (hela veckan har varit sån, typiskt sommarstrul som dykt upp då chefer gått på semester) så blev jag kvar tom en timme efter att jag skulle ha slutat nästan.

Men jag utfodrade alla katter, släppte ut de tre stora (Alice blev ofantligt glad över att få gå ut, så tydligt att hon känt sig instängd tidigare, hurra för p-piller som tillfällig lösning!), gjorde en sallad till middag och åt den framför ett avsnitt av House of Cards (så tråkig säsong btw). Sen gick jag ut och plockade med mig rabarber in och började baka.

Jag följde ett recept som min kollega bakat efter då hon bjöd på fika nyligt. Supergott trots glutenfritt. Så jag gjorde en plåt med glutenfri rabarberkaka och en på vanligt mjöl. Jag hade så mycket rabarber (hälften är kvar) att det var lika väl att göra av med en del. Tänker att jag kan frysa in lite kakor så jag har ifall jag får oväntat besök eller nåt.

För en gångs skull blev det jag bakade bra dessutom. Den glutenfria kanske tom bättre än den andra. Väldigt gott! Jag följde receptet som finns på Jenny Matblogg, och för att få den glutenfri bytte jag bara ut mjölmängden mot glutenfri motsvarighet.

Ursprungliga tanken var att jag skulle baka för att ha med mig till en Loppispremiär imorgon. Min finvän Ulrika har äntligen kunnat uppfylla en av sina drömmar och öppnar loppis imorgon i sitt hem i Hörnefors. Så istället för en lycka-till-blomma tänkte jag ta med mig en kaka. Kanske konstigt? Ja, vi får se hur jag gör. Ska bli kul att fara dit.

Bättre!

Lite goda nyheter då äntligen. Dock med betoning på "lite". Igår när jag kom hem tyckte jag mig se lite av Rosas riktiga iris i det dåliga ögat. Jag dubbelkollade med Lil'sis som var med hos veterinären och hon instämde i att det då inte gick att se något annat än det svart-röda. Det var inte ens möjligt att se konturerna efter pupillen, men det tyckte jag mig göra redan i onsdags.

Nope! Gillar fortfarande inte kameran!
(Se skillnaden mellan ögonen...)
Men det går ruggigt sakta. Lite oklart om det är än bättre idag eller bara samma läge. Rosa är inte heller särskilt förtjust i att jag ska kika, än mindre ta bilder. Att jag plågar henne med ögondroppar 5-7 gånger per dag är nog. Men hon är hemskt duktig på det å andra sidan. Låter mig hållas. Hon förstår kanske att hon blir bättre.

Ser ni iriskanten? Lite lite bättre!
Och det smärtstillande hon får trot jag har fört tillbaka den gamla Rosa igen. Den som inte är sur och grinig och lite småbråkig utan snarare gosig och glad och social. Hon bryr sig knappt om Alice när hon kommer nu. Fnyser lite åt henne, men inte så mycket mer. Vi har pratat redan tidigare om att hon kanske skulle behöva stå på en liten dos smärtstillande för välbefinnandet. Jag menar, hon är ju till åren och precis som människor kan katter få ålderskrämpor rent generellt. Så kanske behöver hon det, jag ska ta upp det med veterinären då jag återkopplar och ber om mer ögondroppar på måndag. Det är förvisso inte jättebra för njurar på sikt, men hellre det då och hon får vara glad och nöjd. Vi får se.

tisdag, juli 04, 2017

Grattis Smilla!

Lite i bakvattnet av allt drama som sker i huset just nu med ögonskadad katt, tre kattungar som löper amok och använder mig som en levande klätterställning så fort chansen finns samt en kattmamma som lyckades rymma ut en timme idag innan hon till sist kom in (förhoppningsvis inte dräktig igen...), så har vi min lilla sköning Smilla. 


Smilla fyllde 17 år igår men tog det hela med ro. När Rosa var tillbaka från veterinären låg hon bredvid henne hela kvällen, utsträckt som om det inte fanns minsta bekymmer i världen. Sådär som bara hon kan. Säkert väldigt lugnande för den skraja kompisen med skadat öga.


Min finaste lilla Smilla, min längst varande livskamrat. Som jag inte kan förstå hur jag ska klara mig utan en dag. Det kan jag inte med någon av svansarna förstås, speciellt inte de långvariga, men Smilla har kanske samma lite lite speciella plats i mitt hjärta som Rosa har i sin husses. Utan att egentligen rangordna någon.



Smilla är den stabila nu när de andra svajar runt lite. Som på lite håll tittar nyfiket på när kattungarna lever om i köket. Som låter Alice vara i hela huset utan att protestera särskilt, bara iaktta. Som tar sin plats bredvid mig i sängen för given varje kväll med rätta, hur det än är i övrigt, men som ändå lät Rosa få ligga närmast igår när hon inte mådde bra. Smilla som antagligen inte hör så bra längre men som ändå mest är orienterad kring lukter och som alltid vill lukta en i ansiktet när man kommer hem, innan man får röra henne. Som drömmer vilda (mar-?) drömmar nästan dagligen och vaknar med ett yrvaket tokjamande, som älskar att hålla tass och som spinner som om det inte fanns någon morgondag när det finns tid för kel. Älskade Smilla Smillsson. Kapten Smilla.

Skadat öga

Denna kattdramatik som kan uppstå... I helgen såg vi att Rosa hade som ett rödbrunt fält nertill i ena ögat, alltså i själva ögat/iris. Hon verkade inte besvärad, det rann inte och google sa inte mycket så vi bestämde att inte göra nån grej av det. På söndagskvällen tyckte jag mig se en liknande fläck upptill i samma öga också.

Söndag kväll
Så igår när jag vaknade så låg Rosa som nästan stel i sängen men ansiktet vänt bort. Ville inte komma för mat, vilket är ovanligt för henne och spann inte då jag tog i henne. Då såg jag att hela ögat var täckt i det där brunröda, jag såg inte ens pupillen. Panik i hjärtat på en gång.

Ringde veterinären som tyckte vi skulle komma in och kolla, även om de sa sig inte ha så mycket maskiner för just ögon. Jag hann fara till jobbet en sväng och ta itu med ett par möten jag inte riktigt kunde flytta och sen plockade jag upp Lil'sis och for hem efter damen. Vi hann precis till veterinären och hon undersökte det hon kunde. Ringde till sist en privatpraktiserande specialist i Skellefteå men fick inget svar, så hon skickade ett mejl och behandlade som hon trodde. Färgtest visade inte på någon ytlig skada och tårkanalerna fungerade vid test också.

Så recept på ögondroppar för smärta, ögondroppar med cortison och smärtstillande oral vätska for vi hem med. Och en mycket ledsen katt. Hon ville inte se på mig när jag kom tillbaka hem med medicinerna och hjärtat gick nästan sönder av oro. M likaså och han provade tom att facetimea med henne... Det funkade faktiskt lite. Hon blev då nyfiken i vart fall. Veterinären ringde och hade fått svar av specialisten som inte tyckte vi skulle köra upp utan var överens med veterinären vi besökt om behandlingen, men med lite mer intensiv behandling med cortison, åtminstone de första dagarna.

Ledsen liten stjärna, tydlig som alltid i sitt kroppsspråk
Det var svårt att ge ögondroppar men då hon fått de smärtstillande så tror jag hon förstod att det var nåt bra. Då mjuknade hon igen och framåt natten vaknade jag (som somnat med en hand på henne) av att hon reste sig för att äta ur skålen jag ställt i sängen. Sen kurrade hon när hon la sig tillbaka. Oerhört skön känsla!

I morse åt hon också och det gick lättare med dropparna. Hon ska ha smärtstillande två gånger och utöver det cortison 5-6 ggr/dag, och inga droppar får tas med mindre än 30 minuter från varann. Lite svårt att hinna få till då jag måste vara på jobbet också. I morse steg jag upp så hon fick den första före klockan 6 och hann totalt med tre innan jag for. Lite stressande, men jag hoppas att vi ska se nåt resultat snart. Tyckte mig se lite mer av iris i ena kanten ikväll men kan vara inbillning. Vi får väl se, det måste bli bättre i vart fall. Jag hoppas att diagnosen sprucket blodkärl är korrekt så att det inte gömmer sig något värre och att hon förlorar ögat. Hon är ledsen som det är över att inget se på det nu ändå. Min lilla stjärna.

söndag, juli 02, 2017

Snabbt går det

Veckan gick fort som attan. Det tycks vara ett ständigt "bekymmer". Nackdelen med det är att jag känner mig hopplöst efter vad gäller trädgård, städning och allmänt pysslande hemma. På jobbet börjar jag bli mer i fas och redo för den kommande semestern. Några veckor kvar bara nu.

M skulle inte ha kommit hem helgen som nu gick men det blev så ändå. Vi blev bjudna att följa med hans föräldrar och fira deras bröllopsdag (något vi trodde vi gjorde för nån månad sen, men vi snurrade kanske till det?) så då kom han hem. Det var väldigt trevligt, vi åt på en restaurang ute vid havet närmare stan, Kvarkenfisk i Rovögern, en restaurang som finns med som "rekommenderad" i the White Guide. Jag var kanske lite skeptisk då jag vet att det är en välomtalad fiskrestaurang just, men svärmor hade kollat att det fanns vegetarisk mat så  vi visste i vart fall att vi skulle hitta nåt att äta.


Vi blev mer än glatt överraskade, kan jag väl säga. Vi åt en fantastisk 3-rättersmeny, som också svärföräldrarna valde, och vi var alla fyra väldigt nöjda när sista rätten var uppäten.

Helgen i stort har varit ganska lugn och mysig. Jag har fått mycket tid med M, vilket jag behövde, och det har varit på ett stressfritt sätt. I morse vaknade vi förvisso tidigt pga alla hungriga katter, men låg sen kvar i sängen och myste, skrattade, pratade och kikade på tv tills klockan nästan slog 12. Älskar såna förmiddagar.

Ikväll ska jag försöka fixa till mina naglar som är allt annat än tjusiga nu efter gelénaglarna. Mina egna är tunna som papper och gick av långt upp när gelén till sist bröts av. En kollega till mig håller på att lära sig fixa gelénaglar så eventuellt ska jag fixa till dem igen sen, men tills dess måste jag göra något drastiskt åt eländet. Jag saknar mina finare händer, även om det var svårt att göra allt med dem.

tisdag, juni 27, 2017

Rapport från kattkuvösen

Jag har väl mest egentligen antagit att de två fläckiga kattungarna var honor och att den tredje var en hane. Men det enda jag egentligen var klar över då de var riktigt små var att de inte var av samma kön i vart fall. Nu tänkte vi i helgen som gick att vi kanske skulle ta reda på det lite mer säkert. Skum bildgoogling, kan jag lova. Men det gav oss info om att läget nog allra mest troligt är det motsatta; det vill säga den lilla grå saken är honan och de andra två, möjligen tvillingar, är hanar.

Fisk!

Det just som M kommit på att den gråa nog är en Nemo med tanke på att det enda han äter, förutom att dia, är kokt fisk. Vi har trugat och försökt med allt annat men bara fisk duger. "Självklart sjökapten!", tyckte M stolt. Hona eller hane, det kan nog bli Nemo hursom. Även om M klurar över om inte Nemi också är bra, med hänvisning till den rätt kuliga seriefiguren då. M har fått i uppgift sedan länge att vara den som namnger iallafall, så det han bestämmer blir det. Även om jag redan nu kallar gråtassen för Nemo mest.

Nemo/Nemi

Det oroar lite att hon bara äter fisk. Hur länge ska det hålla? Hon är mindre än de andra två men med minst lika mycket energi. Då måste man ju äta också. Ikväll har jag kokat ett helt lass med fisk och min plan är att försöka blanda ut den med nåt annat för att lirka in henne på det. Klurigt tips jag fick av min kära kollega (och levande master på att lirka till sina barn, skulle jag säga).

Standard 15 sekunder efter att jag kommit in och tagit av
mig sockarna. En katt på varje fot. Med vassa tänder och klor.

Annars klättrar de just nu mer än tidigare. Allt går att klättra på. Den lindade ikeapallen jag skrev om sist har fått hamparep även på sitsen så nu tar de sig ända upp dit utan problem. Igår kväll låg de tom och sov i en lite myshög på den. Nemo klättrar även gärna längs med mitt ben och hon skulle jag nog säga är den mest sociala av dem tre. Så bra då att hon ska stanna hos oss själv medan de andra två mest troligt får följas till en av mina kollegor.

Möttes av detta i lördags morse...

Ingen klättermatch!

Klättrandet är dock lite bekymmersamt när det kommer till att hålla dem innanför gallret så att de inte tar sig till trappen. Kompostgaller var ju ingen match att klättra på och presentpapper var lätt att ta sönder, visade det sig. Nu sitter det kartong fastspänt med buntband på gallret. De har klurat ut att buntbanden har en nyckelroll och de har försökt bita av dem, men ännu inte lyckats. Vi får väl se hur länge det tar innan deras små sylvassa klor är starka nog att klättra även på kartong...

Mysöronen!

Söta är de, busiga som få och Alice har fullt upp att hålla koll. Sen tjoar hon fortfarande mest på mig/oss om det är nåt, hon bär fortfarande inte iväg dem om de går för långt eller hamnar fel. Märkligt, men det kanske inte är något som alla kattmammor har med sig?

måndag, juni 26, 2017

Midsommar 2017

Midsommarafton bjöd på fint väder här i byn, tro det eller ej. Dagen efter kom däremot regnet. Det spelade i och för sig inte så stor roll. Visst, vi var och grillade hos Simon & Philip, men det gick bra ändå. De har ju en supermysig inglasad veranda som vi kunde hänga på under kvällen.

Midsommarbåt! Jakobstadsbåt som återkommer årligen.

Midsommar spenderades alltså här i byn, med Lil'sis och Joel som gäster. Och deras hundar förstås, ingen gick nog miste om det en stund. Lite ovana att vara ute i löplina själva utan uppmärksamhet lät de oss veta att de var just det, men det gick ganska snart över. Sötdjuren.

Fina Tullgården

Vi hade bokat bord på Tullgården så vi åt nån slags sen lunch där. Jag tror att de hade glömt att vi förbeställt vegetariskt så det blev lite rörigt en stund men de fixade till det och gav oss dessutom lite rabatt på priset så vi var inte alls missnöjda. Mätta och belåtna, snarare.

Tipspromenad i byn, en tradition på midsommar

Jag försökte för andra (tredje?) gången att göra marängbottnar på kikärtsspad men det blev inte superlyckat den här gången heller. Bättre än tidigare, men inte jättebra. Små maränger blir perfekta, men just bottnarna vill sjunka ihop sig lite och bli sega mot mitten. Det trots att de fick stå i ugnen i evigheter efter gräddning. Jag såg att man i ett recept hade tillsatt maizena, undrar om det skulle hjälpa?

Maräng, lemon curd, grädde, bär och riven choklad

Ingen dog av fikat, det blev tvärtom ganska gott trots lite segskuret. Jag lyckades riktigt bra med den äggfria (jag använde laktosfritt, inte mjölkfritt smör just den här gången) lemon curden och den tillsammans med en massa bär var ju inte dumt. Vi fikade på en filt i trädgården för första gången i år. Det var mysigt och så kunde hundarna vara med. 

Systrarnas respektive var färgkoordinerade
dagen till ära...

De fick också följa med då vi gick på promenad mot badplatsen. Själva stranden är hundfri men vi gick en tur runt på klipporna som omger stranden. Där det var lä var det jätteskönt och riktigt somrigt. Och jag bara älskar havsluften och ljudet av vågorna som slår in. Sån otrolig lyx att nästintill ha inpå husknuten!

På klipp-promenad
Hoppas att ni hade en lika fin midsommar!

tisdag, juni 20, 2017

Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"
Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.

Besöksångest

Så kom och gick helgen och plötsligt är det mitt i veckan igen. En känsla som upprepar sig; det går så ruggigt fort hela tiden!

Snart är det midsommar och jag är inte alls redo för det. Trädgården är i en enda röra och huset likaså. Jag hade ju tänkt lägga tid på trädgården helgen som gick men så hörde M av sig i fredags kväll och ville komma hem ändå och då blev det inte så mycket tid till det. Det kändes lite trist att greja själv i trädgården när han var hemma. Vi skulle förstås kunna göra det tillsammans men han blir fortfarande ganska allergisk så det blir inte så bra. Jag klippte lite gräs då han tog sovmorgon i söndags och rensade lite kring rosorna, men mer än så blev det inte. Men vi hade en trevlig och mysig helg tillsammans. Spenderade den ganska oplanerad och själva till största del. Väldigt skönt och behövligt.

Vi ska ha midsommarfirande här hemma i helgen (med Lil'sis och Joel) så jag skulle vilja ha lite fint tills dess. Men jag slutar tidigt på torsdag och M kommer hem på kvällen då så då hinner vi sätta lite fart. Eventuellt får vi även besök av en kollega till mig som har sommarstuga i området just utanför byn; hon ville komma förbi med sin familj för att se kattungarna. Jag som är lite obekväm med att ta hem folk (framför allt kollegor av någon konstig anledning) blir lite stressad av det. Jag kan ändå inte ändra på att det är ganska renoveringsbetonat både ute och inne tills dess så egentligen gör jag väl bäst i att släppa det. Men det finns lite barndomsaspekter i det där, som jag inte ids gå in på just nu.

Så tagga ner, är kanske rådet till mig själv, även om jag vet att det är ganska tröstlöst.

torsdag, juni 15, 2017

Alkoholtvånget

Imorgon har vi AW med jobbet vilket känns kul. Jag har en ny klänning som jag fick hem så sent som igår och som jag kunde ha trots chansning med storleken (yeay!). Två storlekar mindre än tidigare! Hoppas jag ska känna mig fin i den bara, det beror nämligen lite mer på dagsformen det.

Från esprit, bild från ellos.se
Hursom så ser jag fram emot en kväll med kollegorna, det blir förhoppningsvis trevligt. Jag tror att jag har bestämt mig för att köra bil hem själv så det blir en nykter kväll. Det finns ett sånt där lite tråkigt inslag bland kollegorna med tjatande om att man ska dricka och gärna si och så mycket så att "det blir roligt" och/eller "jag slappnar av". Ett inslag jag har väldigt svårt för. Snudd på att jag reagerar tvärtom rent av. Det där fenomenet finns lite överallt och jag tycker helt enkelt att det är både märkligt och fånigt att man ska behöva förklara varför man inte dricker. Det kanske inte är sammankopplat med "avslappnat" och "kul" för alla?

Jag har skjuts hem om jag vill via bästa Lil'sis som erbjudit sig, men mitt allt vanligare mantra "är det värt det?" kickar in och jag vet inte om svaret är ja. Dricker jag så är det ändå bara några glas vin eller öl och jag kan på riktigt avstå dem likväl för att kunna köra hem själv när jag vill och dessutom vara pigg och ångestfri imorgon. Men jag får väl se. Hur det än blir hoppas jag på en kul kväll!

Det går framåt-nedåt, del 14

Snart är en riktigt fylld-till-bredden-vecka på jobbet över och det känns skönt, måste jag säga. Jag tror att jag är rätt redo för semester nu även om jag har en månad kvar lite drygt tills det blir verklighet. Det har varit en rätt hektisk vår så det är väl inte konstigt om jag och kollegorna är lite slitna. Idag vinkade jag "Trevlig semester!" till två kollegor som var först ut att gå på ledigt och snart följer fler. Förhoppningsvis väntar en lite lugnare sommarperiod strax. Bara en massa "bara" löser sig.

Den här veckan har jag passerat 14kg i viktnedgång och jag borde vara glad och nöjd, men i vanlig ordning tänker jag att "äh, det är ju inte så mycket egentligen, vänta bara tills jag når...". Vet inte varför jag gör så. Delvis kanske för att det inte syns så mycket. Jag vet inte. Eller så vill jag inte ge mig själv framgången. Det vore ju trist om det var så.

Men lite medvind i motionen just nu och maten trillar på som om det vore en riktig vana. Skönt att vara igång igen efter veckorna med hostandet. Jag var rädd att jag skulle tappa bort mig, jag vet hur skört nya vanor är, men jag tror att jag är uppe i sadeln igen. Ett litet "heja mig" kan jag ju förtjäna i vart fall.

onsdag, juni 14, 2017

När nyhetsrummet blir för trångt

Alltså den där branden i London inatt, hur läskigt var inte det? Jag hörde om det på nyheterna i morse på väg till jobbet men hade aldrig kunnat föreställa mig hur det var förrän jag på lunchrasten kollade nyheterna på mobilen. Bilderna av det nästan helt eldslukade höghuset fick magen att knyta sig på mig. Är det något som skrämmer mig så är det brand. Det är så förintande och så oerhört svårt att värja sig från när det väl startat. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha känts att vara instängd på någon av de översta våningarna, jag fick lite WTC (9/11)-känsla av det hela.

Det händer mycket tragiska och eländiga saker nu, känns det som. Jag brukar till sist stänga av lite; se, höra och läsa färre nyheter och försöka att inte grotta ner mig i nåt elände. Av ren självbevarelsedrift.

Och så kan jag förstås alltid sätta mig i hagen med alla kattungar och få en överdos av sötnötarna och känna att det finns fina och bra saker också. Låter kanske glättigt men så är det.

tisdag, juni 13, 2017

Helgen

En riktigt trött och ganska dagavill Sara sitter framför tv:n trots att jag kanske borde lagt mig redan. Jag kikar på finalen av Biggest Loser, men direkt efter det blir det sängen.

Det känns som att det varit långhelg (igen) men det har det ju inte. Men då M tog semester igår för att hinna segla hem Nelly från sjösättningen så blev det lite snurrigt kanske då jag inte är van att ha honom hemma på vardagarna. Nu blev seglingen försenad pga dimma bl.a så han kom sig inte iväg igår eftermiddag som planerat. Istället klev vi upp tidigt och så lämnade jag av honom vid tågstationen strax efter fem i morse. Sen for jag på jobbet.

Årliga, obligatoriska avtäckningsbilden
Årliga, obligatoriska sjösättningsbilden
Det var rätt skönt att vara alldeles själv de där första nästan två timmarna innan administratörerna kom till jobbet. Jag poppade radio och knappade scheman för glatta livet. I eftermiddags, när klockan passerat 16 och jag varit på jobbet i dryga 11 timmar däremot, då började det bli lite mosigt i huvudet. Planen var simning idag men då Lil'sis fortfarande kände sig förkyld så tog vi en promenad runt Nydalasjön istället. Jag var trött och hade aldrig gått om inte hon peppat med mig, ska tilläggas.

Finaste seglaren!
Men det har varit en bra helg. Med sjösättning av båt, inhandlande av extremt rosa löparskor som jag tänkt "powerwalka" i (kanske blir det en övergång till löpning senare, men inte nu), mycket kattmys, en del kattbråk, ny mixerstav, middag på Pinchos och många efterlängtade kramar (det var en riktig sån vecka förra veckan, då saknaden var stor).

"Pink glow" -indeed! Inte min färg egentligen,
men de var klart bekvämast.
Det är bråda tider på jobbet (fortfarande) så jag ska försöka vara tidig imorgon också och hinna få till det sista före lönekörning. Vid det här laget brukar vi kunna andas ut lite mer men i år är det som att allt är lite förskjutet. Inte bara för mig utan för alla, skulle jag säga. Men allt brukar ordna sig. Bara att de där sent inkomna bekymren brukar vara de klurigaste att hitta bra lösningar på.


Jag avslutar väl inlägget med en av helgens sötöverdoser. De börjar bli stora ny, vildbattingarna. De gör sitt bästa att rymma från hagen, biter och drar i det mesta och klättrar där jag inte trodde de kunde klättra...