fredag, oktober 20, 2017

Friday baby!

Fredag kväll och jag har just placerat mig i sängen, eller snarare ovanpå (jag har inte lagt mig än), och kikar på röstningsprogrammet av Idol. Väldigt mycket karaoke, med några undantag, ikväll måste jag nog säga.

M kommer inte hem i helgen, men jag har ändå haft lite fredagsmys för mig själv. Jag har kommit på ett ganska bra sätt att ersätta pizza på ett kalorisnålare sätt och det gjorde jag ikväll.  Ingen stor mystik; jag byter degen mot ett mjukt tunnbröd. Jag har provat hönökaka (inte så kalorisnålt) och även tortilla-pizza-bröd tidigare men det här var nog bättre. Tomatsås, riven ost, babyspenat, lök, färska champinjoner, ananas och ädelost toppade jag brödet med ikväll som så ofta annars. Mucho gott! Och utan att passera mitt middags-kalori-mål med alltför mycket.

Till helgen önskar jag mig lite tjusig höstsol, sån som har synts utanför kontorsfönstret nu i veckan. Det vore skönt med lite D-vitamin och energi, det behövs efter en rätt intensiv mötesvecka. Nästa vecka ser kalendern nästan tvärtom ut. Bara tisdag är full av möten, i övrigt ser det ut som att jag kommer ha en massa tid över för det som bara blivit post-it-lappar den här veckan "i väntan på". Det blir bra det.

Nu ska jag strax fylla sängen med katter och somna till nåt lättsamt. Hoppas ni har en fin fredag!


tisdag, oktober 17, 2017

Kattpensionatet i Sundsvall

Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.

Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.

Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.

Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.

Tick tack

Jag lyckades försova mig i morse. Jag kan inte ens minnas när det hände sist. Visst händer det oftare nu (mot typ aldrig förut) att jag snoozar på mornarna, men inte mer än att jag vet att jag kommer i tid till jobbet. Men inte idag.

Alice ville inte komma in igår kväll och jag var lite bekymrad över det (förstås). Samtidigt höll jag på att ugnsbaka en hel rotselleri i ugnen (så tacksam för att vi har timer på ugnen) och även om jag var trött så hade jag väl inte riktigt tänkt att jag skulle somna så snart jag la mig i sängen framför tv:n. Men det måste jag ha gjort. Vaknade 7:40 i morse och fattade inte hur jag inte vaknat av alarmet. Enkelt; mobilen hade laddat ur (jag brukar ladda den de kvällar det behövs och hade ju tänkt göra det igår).

På nåt vis hann jag utfodra katterna, dra på mig kläder, borsta tänderna, platta ner Tommy-Nilsson-frisyren, sminka mig och köra de 4,5 milen till jobbet och hinna i tid till mitt 8:30-möte. Vet inte hur riktigt, men jag är visst effektiv när det gäller...

Jag tror att det var en liten reaktion på dålig sömn och mycket oro som präglat mig de senaste dagarna så idag packade jag ihop ganska tidigt på jobbet (när mitt em-möte blev inställt) och for hem för att bara vara en liten stund. Jag har svarat på sms och mejl en stund ikväll ändå, men det var skönt att komma hem tidigt och bara andas en liten stund.

Och Alice väntade då jag kom hem, tillsammans med grannkatten Marx. Busfröken. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att hon är borta sådär ibland.

Finaste busfröken Alice när hon var liten (hon ser
nästan lika liten ut idag)

lördag, oktober 14, 2017

Lärorik dag

Den hektiska veckan var i vart fall både givande och hyfsat effektiv. I torsdag var jag och ett par kollegor på HVB-dagen som hölls på Folkets Hus i stan. Vi jobbar förvisso inte inom HVB-verksamheter men dagen var öppen och gratis för samtliga ledare inom socialtjänst och föredragen som hölls var inte särskilt specifika för HVB. Utöver föredragen var det en mässdel med en massa företag som berättade om sina verksamheter. Inte heller det var bara HVB, och i de fall det var det så tycker jag ändå att det var givande och kul att lära sig nytt. Vi pratade lite LSS med vissa utställare och fick med oss en massa reklampennor och annat i våra mässpåsar, som sig bör.


Det första föredraget med neuropsykologen Åke Pålshammar var både informativt och roligt. Hans sätt att föreläsa påminde väldigt mycket om Hans Rosling. Jag brukar läsa lite om hjärnforskning ibland och var inte helt obekant med det han berättade om, men flera saker förklarade han på ett kanske tydligare sätt och vissa saker var förstås nya. Summa sumarum; hjärnan är rätt häftig faktiskt och hur vi agerar påverkar funktionen väldigt mycket.

Angelica Frithiof gav många bra och ögonöppnande tips om hur man kan samtala med människor i kris eller i ohälsa och genom samtal bidra till att de egentligen lyfter sig själva. Många kloka idéer som jag tror jag kan ha användning av både privat och i yrkeslivet. Det kräver säkert en hel del övning för att bli bra på "kreativt frågande" och annat hon berättade om. Att inte följa instinkten att vara snäll, att svara alltför spontant/retoriskt osv. Intressant! Ska försöka läsa mer om det.

På eftermiddagen var det två föredrag som båda kom från självupplevda erfarenheter. Intressanta och givande båda två, och båda delvis hjärtskärande men med goda slut. Marcus Sandborg kommer tillbaka till Umeå på psykeveckan i början av november, och för den som har möjlighet kan jag definitivt rekommendera det. Väldigt spännande att lyssna på.

fredag, oktober 13, 2017

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.
Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

onsdag, oktober 11, 2017

Höstvägar

Ikväll var jag iväg äntligen och åt middag och pratade strunt med finbrudarna efter jobbet. Trevligt och dessutom åt vi väldigt gott; burgare (hemmagjorda vegburgare!) på Rådhuskällaren på Rex. Supermysigt ställe med trevlig personal. Och så himla skoj att vi fortfarande får till våra träffar, vad skulle jag göra utan dem?

På väg hem nu blev jag påmind om en av de sämre sakerna med hösten; oron för första halkan. Jag har ingen termometer i min bil så jag visste inte hur kallt det var, bara att det inte kändes så kyligt när jag gick till bilen. Och jag tror inte vi är där än, men det kändes som en sån kväll som mycket väl skulle ha kunnat vara lite frostig. Vi är ju snart där. Det är supermörkt ute och det eviga regnet gör sitt till för att trolla bort helljusen på bilen. Till helgen ska jag få mina extraljus inkopplade och klara vilket känns behövligt nu.

Snart dags för den stora frågan med andra ord; när är det dags för däckbyte?

måndag, oktober 09, 2017

Busy week

En riktigt måndagstrött Sara idag. Just efter lunch var jag nära att kasta in handduken då jag kände mig febrig och färdig för att däcka, men jag hade en träff som jag tänkte vänta in först. Men sen, lite i vanlig ordning, så gick tiden bara och jag kände mig faktiskt lite piggare så det blev en heldag ändå.

Kombinationen förkylning med uppbokad kalender är ju dålig tajming om inte annat. Jag har planerat vara ledig fredag och hela torsdagen går till utbildning. Trots det har jag lyckats boka in tre personalmöten den här veckan, plus ett teammöte, en träff med rehabkonsulten och lite annat spännande. Nästan fullbokat, då jag måste hinna färdigt med löneadministrationen där emellan också innan lönekörning. Normalt sett gör det mig inget, jag gillar tempo och att det händer saker. Det är bara det att hjärnan funkar lite långsammare då det är såhär och det gör mig frustrerad.

Men alltid spännande med personalmöten och jag ser fram emot utbildningsdagen på torsdag. Vi får som sagt se om M får ledigt på fredag, annars kanske jag tar tillbaka min ledighet och jobbar lite. Eller så borde jag inte det... 

Hursom så längtar jag efter att få komma igång med träning igen. Jag står irriterande stilla igen på vågen och det känns som att jag  har tappat det där tydliga fokuset jag hade förut lite. Jag vill tillbaka till det. Framåt, nedåt osv.

söndag, oktober 08, 2017

Vinterförvaring och ingefärsshots

Förkylningen har inte riktigt gett med sig. Om något har den bytt karaktär lite. Från att ha varit en evigt rinnande näsa och lite kli i halsen har den nu satt sig med på luftrör och lungor. Jag låter som en rosslig kaffepanna när jag andas, speciellt då jag ligger ner, och jag är trött som attan mest hela tiden. Möjligen feber lite nu och då men inte riktigt "sjuk"-känsla i övrigt. 

Synd då att helgen inte riktigt bjöd på så många vilomöjligheter. Vi hade planerat sedan tidigare att ta upp segelbåten (och eftersom vi är bundna till datumen då kranen finns tillgänglig kan vi inte direkt välja; det var i slutet av augusti eller igår) men jag gav mig inte ut på havet utan svärfar var snäll och följde med M med båten härifrån till Sikeå. Havet var spegelblankt sånär som på då regnskurarna kom så det blev inget seglande utan de gick för motor hela vägen.

"Handpåläggning" vid placering på vagnen. Fint med
alla som "hjälper till" då det behövs som allra mest :)
Men upp kom hon och kalla och blöta blev vi. Bästa var troligen mackorna och teet som jag ordnade och tog med då jag mötte dem vid kajen i Sikeå. Ruggigt gott då vädret var surt.
Idag hade vi tänkt tvätta båten och täcka henne, men vädret blev inte roligare än igår så vi tvättade av henne bara och får ta täckandet en annan dag. Det tog tid nog och M hade ju ett tåg att passa på eftermiddagen så vi hann ändå inte riktigt med.

Så nu är han i Sundsvall igen och det känns nästan som att han inte varit här, så fort gick den här helgen. På fredag har jag tagit ledigt och om M också lyckas med det så får vi en lite längre helg ihop. Det vore fint. Den lär förvisso ändå fyllas av en massa praktiska saker såsom att äntligen sätta upp knutbrädorna, påbörja rensning av källaren, flytta bärbuskar etc. Inte tråkigt det heller och saker vi velat/behövt göra länge. Vi får väl se hur det blir.

Beware baciller!
Ikväll har jag kokat fisk till katterna, gjort stark-som-attan ingefärsshot att utmana bacillerna med framöver och hasat runt och försökt känna mig duktig som orkat tömma/fylla diskmaskinen och tvättat en omgång. Nu ska jag krypa ner i sängen, hitta nån film att se och äta glass med hard topping.

Trapped

Jag ska tipsa om en annan serie som också finns på Netflix just nu; Trapped (2015). Det är en isländsk kriminalserie (Ófærð på isländska) som M och jag sett igenom de senaste helgerna. Jag har verkligen fått hålla mig från att inte se klart den i veckorna, men nu i helgen såg vi sista avsnitten.

Den handlar om en liten ort på Island där det dyker upp en styckad torso i ett fiskenät ungefär samtidigt som en färja från Danmark har lagt till. De tre poliserna på orten anar att det kan finnas en samband och förbjuder passagerarna att lämna båten. Samtidigt så blåser det upp till storm vilket hindrar polisen i Reykjavik att ta sig dit. Ombord på färjan finns Hjörtur som lämnat byn sedan han blev anklagad för att ha orsakat den brand som dödade polischefen Adris svägerska för 8 år sedan. Dessutom dyker Andris exfru upp med en ny bekantskap.

Serien bjuder på väldigt vackra miljöer när stormen bedarrat.
Serien är välspelad och spännande och karaktärerna välgjorda med verklighetstrogna nyanser. Allra bäst skildras nog de lokala poliserna ändå. Ólafur Darri Ólafsson gör rollen som Andri absolut superbra och Ilmur Kristjánsdottír och Ingvar Eggert Sigurdsson som Hinrika och Ásgir kompletterar honom bra. 

Är det nåt jag skulle kunna kritisera så är det väl att det är väldigt mycket manlig makt, "gubbmakt", i olika konstellationer i serien. Å andra sidan känns det inte på något vis särskilt otroligt att det skulle se ut så, så det är ju ingen förljugenhet bakom direkt. Men det blir lite frustrerande, vilket i och för sig bara gör serien än mer socialrealistisk och bra kanske.

Så se! Och så hoppas jag att det blir fler säsonger snart.

torsdag, oktober 05, 2017

Paradiset

Den här förkylningen tar verkligen kraft ur mig. Känner mig helt mör. Inte febrig dock (vad jag vet, jag har egentligen inte kollat) men mer förkyld idag än igår. Idag ställde jag in en efterlängtad middag med tjejerna och for hem tidigt från jobbet och vilade en stund. Sen gjorde jag färdigt för fikat jag ska bjuda på imorgon på jobbet, ordnade middag och gömde mig under ett gäng filtar i soffan.

Förutom att ha tryckt igång diskmaskinen följt av tvättmaskinen har jag faktiskt inte gjort något mer. Jo, sett klart på The Paradise (2012) på Netflix. Började se den förra veckan, tror jag, och har nu kikat igenom de två säsonger som gjordes. Den började lite smårtråkigt, blev bättre och ganska spännande och kul mot slutet av första säsongen men sen tappade den och hämtade inte riktigt upp sig under säsong 2. Den blev lite för klaustrofobisk, på nåt vis. Att bygga en hel tv-serie på fyra personer (två par) blir liksom lite för lite och trångt. Vilket var synd då det fanns så många andra intressanta karaktärer att bygga mer på. Varför kunde inte de få lite spännande storylines? Så nja, till sist blev det för trist, helt enkelt. Men jag skulle inte kalla den dålig, bara inte riktigt bra.


Jag provade den nog lite i abstinensen efter Downton Abbey (som jag sett om ett par gånger vid det här laget), men där lyckades den inte alls. Min svägerska, som också är lite av en anglofil, nämnde den när vi var hos henne i somras. Minns inte vad hon tyckte om den, mer än att den var en i mängden av serier som hon slukat efter Downton.

Jag läste nånstans att The Paradise lades ner då den hade svårt att konkurrera med Mr Selfridge (2013), som gick ungefär samtidigt. Den har jag faktiskt bara sett första avsnittet av, men kände inte riktigt för att titta vidare på. Just innan hade jag sett en dokumentär om den riktiga Mr Selfridge och serien kändes (av döma av det första avsnittet bara då) inte riktigt som att det skulle leva upp till förväntningarna. Kanske jag provar den igen, för att få en ungefär samtida serie till att se.

onsdag, oktober 04, 2017

Mitt-i-veckan-paus

Jag hade väl inte riktigt planerat att spendera min lediga dag i sängen, men än så länge har det faktiskt mest blivit så. Inte nedbäddad förvisso, men jag har suttit rätt mycket på sängen med datorn framför tv:n. Omgiven av snytpapper och återkommande te-med-honung-koppar. Och kattungar, då de inte försökt riva huset av sina racing-rundor. Men just för tillfället ligger de utsträckta i djup sömn nere vid mina fötter. Som om de bara har två lägen; av och på. Sötnosar.

Lugnet efter stormen
De äldre har för vana att sova mest hela dagarna så de är då lugna. Smilla har kommit och gått några gånger som hon brukar men sover nu gott ovanpå garderoben (a.k.a "sommarstugan"). Rosa ligger på soffarmstödet som alltid och Alice är förstås ute igen. Tror jag måste sätta kamera och gps på henne för att få veta vad hon hittar på om dagarna.

Men nåt av den planerade städningen har det inte direkt blivit. Ute har det mojnat ordentligt nu så jag ska gå ner till båten igen och kolla läget. Det blir gott med en liten promenad och frisk luft. Jag har lovat titta förbi Simon idag också för att ses en stund och sno lite äpplen av honom, men jag ska kolla att han är ok med att jag är lite halvsjuk först. Och så kommer Lil'sis och hjälper mig baka lite. Jag har dreglat mig igenom ett antal Roy Fares-recept och har en idé om vad vi ska göra. Eller ja, det blir nog mest hon som gör och jag som dirigerar. Det ska bli kul att få hänga lite i vart fall.

tisdag, oktober 03, 2017

Vardagsspänning!

Sicken dag! Helt färdig ikväll. Det blåste ju så väldigt mycket hela natten att jag inte sov riktigt bra. Det plus att jag oroade mig för Alice som inte kom in. Jag var uppe och ute ett par gånger inatt och ropade efter henne, men ingen Alice. Inte på morgonen heller.

På morgonsidan regnade det dessutom och blåste så kraftigt att jag knappt fick upp ytterdörren. Allt löst bara for omkring. På väg till jobbet kom jag på att jag skulle kika förbi båten nere i hamnen, bara för att. Och det var väl tur. Fendrarna hade som hamnat lite under relingen och båten knuffades in i kajväggen. Nu stoppade de lite, men inte alls som de borde. Jag ringde M och berättade, lite för att nån skulle vänta på att jag hörde av mig (dvs sakna mig om jag trillat i och inte ringde tillbaka) sen la jag mig platt på mage på kanten för att minska risken för att bli en vindflöjel och försökte putta till båten (grymt misslyckat) men fick helt enkelt vänta mellan knuffarna på att försöka få till fendrarna. Allt annat än enkelt, kan jag meddela. Och helt fel klädd för tillfället; i strumpbyxor, klänning och tunn kappa. Men det var bara att köra. Och jag lyckades få till det till sist.

Hjälpligt tillfixat i vart fall
Märkligt nog avtog vindarna ordentligt redan vid nästa by några kilometer inåt landet. Betydlig skillnad när jag väl kom till stan.

Eftersom jag inte hittade igen Alice och jag dessutom hade ett inställt möte på eftermiddagen så planerade jag att försöka åka hem tidigt. Det blev lite tvärtom. Men saker tog längre tid än beräknat. Jag har ju en praktikant från socionomprogrammet med mig och jag ville ju låta henne göra det rätt viktiga steg i administrationen som stod på schemat idag. Att titta på mig ger ju inte så mycket. Så jag ville låta det ta sin tid (som det gör i början). Jag kunde ju småpyssla med annat under tiden när hon var igång, så länge jag var inom rophåll, så jag gick säkert plus med tiden i slutet ändå. Men det tog hela dagen, plus en timme extra då jag fick greja till slutet, istället för några timmar på förmiddagen. Men det var det nog värt.

Hungrig bus-Alice
Och Alice kom till sist. Men inte direkt då jag kom hem. Eller när jag var ute och ropade de två första gångerna. Och jag hann sms:a grannen som inte heller sett henne. Efter ytterligare en tur ute, med en dålig ficklampa nervöst sökande i dikena längs med byvägen, så mötte jag henne på uppfarten. Med kroksvans och gladare än jag sett henne på ett tag. Jag undrar om hon inte blivit skrämd av vädret och gömt sig i nåt uthus hos nån granne ändå. Hon hörde mig nog när jag vände och valde att gå norrut sista svängen. Bråk-Alice. Alldeles blöt och lite tufsad i pälsen. Nu har hon ätit gott, blivit tvättad av alla kattungarna och ligger och sover gott på sängen.

Det ska jag med försöka göra strax. Imorgon är jag ledig! Då ska jag försöka kurera min förkylning som jag dragit på mig och som inte blev bättre av dagens strapatser i rusket.

måndag, oktober 02, 2017

Badmintonpremiär!

Och jo, vi testade spela badminton idag efter jobbet. Det gick bra och var jättekul. Men rätt jobbigt, vilket var bra. Vi måste få lite koll på regler och så, men vi spelade efter bästa förmåga och var ganska jämna faktiskt, vilket var lite extra kul. Så vi lär göra om det fler gånger. Jag tror tricket kan vara att spela lite tidigare på eftermiddagen om möjligt. Hallen var alldeles tom då vi kom men innan vi var klara så var hallen välbefolkad med rätt många unga föreningsmedlemmar men också med ett flertal till synes superduktiga motionärer. Men det är väl bara att låtsas att man hör hemma och köra på!

Snart lyfter vi väl

Sitter invirad i filt med tjocksockar på ikväll. Det blåser halv storm ute (eller ca 13m/s) och det drar allt lite i det här trähuset. I sovrummet hade ett fönster rent av gått upp en bit tidigare ikväll, trots att det från utsidan är täckt i plast i väntan på att det ska renoveras klart. Det har bara en fungerande haspel och den hade släppt så det kom kall luft in och det stackars elementets auto-termostat gjorde sitt bästa för att hänga med.

Rosa katt känns lite orolig, som hon brukar vid ljudligt väder, och håller sig i närheten av mig. Kattungarna reagerar bara då det smäller till nånstans men verkar i övrigt ha vant sig vid att vinden tar tag i huset. Smilla som inte hör så mycket var tom ute och blev lite halvskrämd av det och fick skynda sig in. Envisa Alice däremot, är ute. Hon var inte så sugen på att vara ute i morse, då vinden var mildare, utan var inne idag men sprang ut då jag kom hem. Jag har sett henne då jag varit ute och ropat, men när jag kommer nära springer hon iväg som om vi busade. Busade gjorde också kattungen Noel som tog sats och sprang ut vid ett obevakat ögonblick då jag kallade på Alice. Jag försökte få in honom förgäves tills jag kom på den briljanta idén att hämta laserpekaren. Den är ju alltid spännande. Så jag kunde fånga in honom och kände hans snabba hjärtslag då jag bar honom nära mig in igen. Lite läskigt var det nog allt ute.

Höstväder på riktigt, med andra ord. Ruskigt men lite mysigt. Längtar efter en hel mysdag i soffan under filt tillsammans med kärleken. Det hade varit supermysigt. Det kommer väl det med. Ev får vi en längre helg om ett par veckor då M ska försöka komma hem tidigt för att besöka en fest på sitt gamla jobb och jag var snabb och sökte (och fick) ledigt på fredagen direkt. Kommer han inte så kan jag roa mig ändå. Men nåt att se fram emot. 
Jag har också tagit ledigt nu på onsdag för att tillbringa en dag hemma med Lil'sis. Det var länge sen och jag kände att jag ville lägga tid på det. Förhoppningen är att hinna städa lite på förmiddagen innan hon kommer. Skojigt på ledig dag, va? Det känns bra i vart fall, det behövs verkligen.

söndag, oktober 01, 2017

Bästa partnern!

Jag hann hänga en stund med Lil'sis idag efter att M farit. Det var henne jag hörde av mig till då det kändes ledsamt att ha vinkat av honom vid stationen. Fin-systern. Hon hade som tur var tid så vi for och införskaffade oss badmintonracketar och fjäderbollar inför vår nya motionsgren som vi hoppas kunna ta tag i nu i veckan.

Jag har slarvat alldeles för mycket med motionerandet veckan som gick. Tänk att det kostar så mycket att ens sparringpartner är hemma förkyld/sjuk. Så otroligt mycket svårare att ta sig iväg. Men nu är hon alltså frisk igen så då kör vi. Badminton och simning och kanske en eller annan powerwalk är planen. Nu måste jag speeda på det redan alldeles för mycket försenade viktdelmålet.

Det chockerande med skumbad

Söndag kväll, helgen är strax över och jag sitter sömnlös i sängen med kliande hals. Inte konstigt; förkylda människor har befunnit sig runt omkring mig som i flockar den senaste tiden. Jag har nästan väntat på att det ska dyka upp.

Helgen gick snabbare än snabbast; M tog dessutom ett tidigt tåg idag för att hinna med lite annat före kvällen så det kändes extra besvärligt att se tåget swisha iväg idag. Men jag tycker om att han åker tåg och inte kör bil. Det känns säkrare och han slipper bli så trött. Klart att jag gillar att han kan åka sent (ibland snarare tidigt på måndags morgonen) men det brukar göra oss båda väldigt måndagströtta så...klokt val idag. Men jag saknar honom. Vi hann inte få så mycket tid den här helgen.

Men vi hann fira M:s mamma som fyllde år och montera min led-ramp som jag köpte till bilen för några veckor sedan. Kvar nu är att koppla den. Idag så sattes den fast av M och min svärfar (jag tittade mest på) och då min bil är ganska plastig framtill så hade förstås far och son listiga idéer för hur den skulle sättas fast utan att vobbla så mycket.

Säsongens första badkarsvistelse blev igår då huvudet höll på att gå i bitar då vi for hem från födelsedagsfirandet. Axlarna uppe vid öronen. Det som hjälpte eller åtminstone lindrade var ett varmt skumbad. Två av kattungarna tittade chockade på hur länge som helst. Som om jag gjorde något helgalet. Det trots att en utav dem är storbadaren själv; alltid tassarna i vattenskålar eller i pölar ute, skvättandes tills han är alldeles genomvåt. Märkligt kattbeteende, men han gillar det. Men matte i skumbad; alltför chockerande.

Skumbad är en av höstens och vinterns höjdare, det stämmer fortfarande bra. Dags att investera i lite nytt badsalt och -skum bara.

Hoppas ni med haft en fin helg!

torsdag, september 28, 2017

Shopgirl

Det där nya med att jag får sms med rabattreklam från butiker jag handlar i fungerar ju fånigt bra på mig. Jag som annars gärna håller mig från reklam. Men ett tydligt "få 20% på ett köp"-budskap i ren text tycks ju funka bättre än dessa flashiga mejlutskick som jag slänger iväg alternativt avregistrerar mig ifrån. Det är väl inte nödvändigtvis rabatten i sig som gör det, mer att jag faktiskt påminns och börjar tänka på det.

Idag resulterade iallafall ett par såna sms i en tur till Avion efter jobbet med Lil'sis. Jag har suckat för många mornar över att jag inte har nåt att klä på mig när många favoriter blivit för stora, så det var väl lite dags. Jag har längtat efter att trycka ner mig i ett par snygga vanliga blåjeans, som jag skrev för ett tag sedan, men har inte velat köpa några dyrare då jag tänker mig fortsätta neråt i vikt. Så det blev ett par billigare (med rabatt dessutom), men "riktiga" jeans, från Lindex istället. De var riktigt fina och jag hoppas att de håller formen bra. 

När vi ändå gick en sväng i köpcentret så såg jag att Vila hade 20% på allt idag, så jag fick dessutom med mig en grön klänning och en blommig (!!) blus/topp därifrån också.

För nån som inte är så bra på att shoppa kläder måste jag säga att det var ett bra resultat. Lil'sis, min "tantvarnare" när jag handlar kläder, var lite tveksam till den blommiga toppen men jag blev lite kär i de utsvängda ärmarna och när expediten som var garanterat yngre än mig sa att hon tyckte särskilt mycket om just den så följde jag infallet. 

Jag skulle behöva en tjocktröja eller kofta också, men sen får det vara bra med spenderandet ett tag.

onsdag, september 27, 2017

Hemmadag

Idag jobbade jag hemma igen, lugnt och skönt. Tills internet försvann i ett antal orter här i norr, tydligen. Jag kunde ta lite samtal och kolla ett dokument men sen bestämde jag mig för att flexa ut tidigt och ta med mig hela kattfamiljen ut i trädgården.

Jag målade klart knutbrädorna så nu är de redo att sättas upp så snart vi får tid. Om de torkar, vill säga. Det är väl egentligen snudd på för kallt för att slamfärg ska torka optimalt men de kan ju torka åtminstone till söndag så nog ska det gå bra.

Det är skojigt att se de tre nya svansarna vara ute på vift. Nyfikna och både orädda och rädda, det växlar väldigt snabbt. Och de äldre tittar på med både intresse och irritation, på nåt vis, men oftast håller de sig i närheten av varann. Grannens kattunge Marx kom också ut och busade. Jag bytte några ord med grannen Tomas som äger/servar Marx och han tyckte att våra kattungar var stora, så pass att han först inte uppfattade att de var ungar, inte fullvuxna. Ja, kanske är det så. Det skiljer ju inte så mycket i ålder (6 veckor) och de har väl olika gener osv. Våra är kanske lite yvigare i pälsen, efter sin långhåriga mamma.

Jag trotsade min envisa trötthet och tog mig iväg på en powerwalk på kvällen också, innan mörkret kom. Det går ju rätt fort nu, jag hinner knappt hem innan det skymmer. Och utan gatubelysning så lär jag inte ge mig ut då det blivit mörkt. Synd, för det är ju hemskt fint och ljuvlig luft så här års. Jag hoppas att M kan hjälpa mig få liv i motionsbandet som jag tog fram förra veckan men som inte vill fungera plötsligt. Förhoppningsvis är det väl damm nånstans bara, vi får slå våra kloka ihop i helgen och se om vi löser det.

tisdag, september 26, 2017

Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.


I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

måndag, september 25, 2017

Party animal

I helgen som gick var jag och M bjudna på en av hans kompisar-från-förr:s 40-årskalas. Det var riktigt trevligt. Mest familje-präglat men det blev lite mer "festande" framåt senare kvällen. Vi började ute i trädgården med lite skumpa, snittar och en något oväntad badmintonturnering. Som jag vann, kan ni tro det? Måste erkänna att jag är lite stolt över det. Jag stukade nog några egon när jag vann i min korta klänning och gamla tunga Doc Martin's. Födelsedagsbarnets far berörde ämnet flera gånger sen under den fortsatta kvällen, haha.

Det var trevligt folk och trevliga diskussioner. Jag har, fortfarande och kanske till och med ökande, svårt med människor som passerat onykterhet till att vara fulla. Onykterhet kan jag ta, men när det börjar bli mer och mer av "silly talk"; när uttrycken blir yviga och osammanhängande, eller när människors personligheter börjar skifta, då märker jag att jag blir irriterad. Jag kan inte hjälpa det. Det gäller dessutom nästan oavsett vem som blir så, jag blir irriterad, vilket jag inte alltid lyckas dölja så bra. Så länge det är roligt och lättsamt kan det gå bra, men när det växlar från det så har jag så svårt för det. Jag vet inte, jag borde kanske jobba på det. Speciellt då jag alltmer sällan själv dricker nåt särskilt. Skönt nog så är det sällan M passerar den gränsen numera, möjligen för min skull, det vet jag inte. Men det uppskattas, hursomhelst.

Det var kul att vara iväg på fest, det händer läskigt sällan nuförtiden. Sen kanske vi ska utelämna att den här soon-to-be-tanten var trött och gäspade redan en bra bit före midnatt. Som enda nykter bland de sista på festen, ska tilläggas. Men klockan hann bli två innan vi var hemma, det måste väl vara godkänt för en lördagkväll?

Söndagen gick mestadels i slöandets tecken. Vi låg i sängen större delen av dagen, och såg tv-serier, slumrade och busade med blandade katter. Till och med Alice, som fick lov att vara ute tills vi kom hem mitt i natten på lördagen, höll sig inne nästan hela dagen och sov gott vid fotändan av sängen.

Bra helg! För kort som vanligt, men bra.

torsdag, september 21, 2017

Det går framåt-nedåt, del 17

Lil'sis var både upptagen och förkyld idag och jag kände mig ganska seg så jag hoppade över den tänkta simningen idag och for hem med sikte på att återinviga gåbandet igen nu när det börjar bli både mörkt och kallt (och jägartätt) ute. Det gick ju sådär.


Inte nog med att jag hade tre nyfikna småsvansar som verkade tro att bandet var en ny kattbädd, när jag väl lyft bort dem och börjat så stannade den och pep högt nästan direkt med ett felmeddelande blinkande. Testade att starta om ett par gånger men samma resultat. Typiskt.

Det får bli simning imorgon.

Jag har faktiskt inte tappat bort motionen och matpassningen. Inte helt. Jag lämnade appen därhän under semestern, plus nån vecka till, men därefter har jag faktiskt kommit igång ganska bra igen. Jag simmar igen 2-3 gånger/vecka och räknar kalorier minst 5-6 dagar i veckan. Promenaderna har det blivit mindre av däremot. Och det går inte så fort nedåt som jag hade hoppats men utöver de 1,2 kg som jag faktiskt gått upp under semestern så har jag gått ner ytterligare ett drygt kilo till. 1,5 kvar till det stora delmålet. Sen är planen att gå ner ca 7kg till.

Jag träffade en gammal kollega för nån vecka sen som utbrast direkt att jag gått ner mycket i vikt. Det var faktiskt väldigt roligt och en riktig ego-boost. Jag ser det nämligen fortfarande inte själv direkt. Vilket är lite konstigt eftersom jag i veckan letade fram och utan problem drog på mig ett par jeans som jag hade då jag träffade M för typ 14 år sedan. De var dock inte så snygga, eller snarare inte så bekväma i formen, så jag tror att jag nöjer mig med att ha haft dem en dag. Och jag köpte två blusar i förra veckan i storlek 40 som satt alldeles bra. Inte 46 längre utan 40 alltså. Win!

Jag skulle så gärna vilja köpa ett par nya, snygga jeans. Nånting annat än de flertal likadana svarta Dr Denim-låtsasjeans (jeggings/leggings?) i superstretch utan framfickor som jag sportar nästan varje dag. De är supersköna men jag har länge längtat efter ett par riktigt snygga blåjeans. Men jag vet inte om jag är där än, om jag skulle bli nöjd. Och kanske dumt om jag tänkt gå ner mer i vikt förstås.

Det var dagens kanske inte superintressanta rapport från förändringsfabriken :)

onsdag, september 20, 2017

Noel

Vi har hållit på länge med att hitta namn till våra nya familjemedlemmar. Jag tyckte att det kanske var M:s tur att namnge då jag redan hade gjort det med de två äldre eftersom de följde med mig in i vår lilla familj. Smilla är döpt efter filmen/boken (Smillas känsla för snö), Rosa Luxemburg efter just precis den personen och Alice är döpt efter Alice Babs, har vi fått veta. 

Nu har alla tre kattungarna fått sina namn och nu jobbar vi på att arbeta in så att de kan börja lystra till dem. En av nykomlingarna presenterade jag på instagram/facebook ikväll:


Noel är döpt efter Noel Fielding, en brittisk komiker/artist/skådis som vi båda gillar mycket, som verkligen har "ett eget id" och som känns som en positiv förebild. Först tänkte vi döpa honom till Noam efter Chomsky men M fällde avgörandet till Fieldings fördel. Det är ju nästan samma lika namn...

Sömn och syre

Igår kväll försvann internetuppkopplingen just som Idol skulle börja. Surt. Speciellt eftersom det blåste och var typiskt höstväder ute vilket innebär att det inte hjälpte att stoppa i antennkabeln i tv:n. Digital-tv är inte direkt fantastiskt här ute. Det blippade bara så jag fick helt ge upp tanken på tv.

Jag hade hemsk spänningshuvudvärk dessutom och la mig därför tidigt istället, men datorn som lite störningsljud (vilket jag måste ha för att somna) och sov antagligen redan just före kl 22. Det är kanske något jag borde göra oftare, tänkte jag idag. Oftast somnar jag kring eller just efter midnatt och klockan ringer 06.20 (men jag vaknar av någon anledning nästan alltid fem i sex) vilket kanske ger lite väl lite sömn i längden. Kanske är det därför jag alltid vaknar och känner mig helt slut och har börjat snooza, vilket jag aldrig gjort förut?

Lite bättring på sömnfronten alltså. Jag får jobba på det. Och så ringde vårdcentralen och sa att de bestämt att jag ska byta astmamedicin till lite starkare cortisonpreparat. Sömn och extra syre alltså, det blir höstens grej?

måndag, september 18, 2017

Bortahelg

M hade missat att han hade beredskapshelg så det blev en lite tråkig överraskning i torsdags kväll. Men det var okej, jag hade tusen saker att göra och det blir inte riktigt tid (och framför allt inte ork) under veckorna så det skulle bli en sån helg. Praktisk. Jag brukar annars inte ha lust att storstäda på helgen när väl M är hemma, och vi har alltid tusen saker planerade.

Men som nästan alltid; fredag kväll kom ett meddelande med en fråga om jag inte ville komma ner till Sundsvall istället. Lite trixande på lördag förmiddag så hade jag kattvakt, hunnit slarvstäda över huset, fyllt hjärtat med dåligt kattsamvete och åkt till stan för att hoppa på ett tåg.

Det blev bara ganska exakt ett dygn men det var vad jag behövde. En mysig helg med kärleken; otvunget utan förbestämda planer, jag fick sova ut och vi hann se film, äta skräpmat och fönstershoppa på ikea. Och det verkade inte som att svansarna hade haft det så illa heller när jag väl kom hem. De var keliga, ungarna lite övertaggade och Alice lite missnöjd över att ha behövt ha en innehelg. Och jag kände mig boostad inför en ny jobbvecka. Gott så.

torsdag, september 14, 2017

Smoothie-frukost

Helgen som gick skaffade jag mig ytterligare en köksmaskin; en smoothiemaker. Kanske lite onödigt då jag redan har både stavmixer och matberedare. Jag for faktiskt först i syfte att hitta en mugg att ha smoothie i på väg till jobbet på mornarna, men det blev alltså en maskin istället. Med tre muggar inkluderade som du sätter på mixern och blandar direkt i.

Planen är att försöka börja äta frukost. Som det är nu är kostintaget inte så bra utspritt över dagen, vilket i sin tur gör att jag på kvällen alltid har en massa kalorier kvar av dagens pott. Som inte sällan går (åtminstone delvis) till en skål glass eller nåt annat...

Jag testade den idag för första gången, eftersom jag skulle jobba hemma, var uppe tidigt och hade en massa tid. Det blev sådär. Tänkte köra enkelt med naturell havre-gurt, frusen banan, en skvätt juice och lite kokosflingor. Det blev för mycket yoghurtsmak och ganska syrligt över lag. Med för mycket kokos (sjukt många kalorier i så små flingor!).

Jag kanske skulle leta upp lite recept och börja så. Jag tänkte bara att det vore smidigt med en "släng-ihop-frukost-to-go" som jag inte behövde planera så mycket handlande till. Övning ger färdighet?

onsdag, september 13, 2017

The Big Sick (2017)

Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).

Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.

Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/Mayos The Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.


Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.


Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5

tisdag, september 12, 2017

Hösttankar

Det är på riktigt höstväder ute. Regnigt, kylslaget och lite blåsigt. I love it! Så länge jag inte behöver gå ut och gå några längre sträckor så är det bara mysigt i min bok. Men det känns som att det bara kom. Som från ingenstans.

Jag känner mig lite trött och jag vet inte om det har med hösten att göra. Ska börja ta lite extra vitaminer, tror jag, och kanske tänka lite annorlunda med maten. Det har blivit lite väl många middagar bestående av fetaostsallad det sistone. I stort sett varje kväll som jag ätit hemma. Och så yoghurt och hummusmacka till lunch. Inte dåligt men jag kanske skulle variera mig lite mer. Så jag började redan idag med att boosta med lite järn genom stuvad spenat (med sojakorv för extra protein). Och det blir det i matlådan imorgon också.

Jag är lite i ofas med jobbet på lite olika sätt just nu och det tänker jag försöka skaka om genom att jobba hemma på torsdag. Det är så mycket samtidigt (vilket jag egentligen gillar så länge det är produktivt) att jag behöver skärma av och hitta lite fokus. Dyka ner i administrativa saker som måste lösas före helgen. Så förhoppningsvis händer inget som gör att jag behöver vara på kontoret då.

Och så saknar jag min bästman M lite extra. Hans kloka input i mina funderingar och att få slöa i soffan tillsammans framför nån film. Det vore mysigt.

söndag, september 10, 2017

Tantvarning!

Jag tror att det här är året då jag på riktigt börjar känna viss oro för att jag håller på att trilla över till en mer praktisk och bekväm tant. Ungefär. Jag frågar Lil'sis ideligen om kläder och saker för att se till att det inte sker. Lite oklart vari oron egentligen ligger, men jag vill väl helt enkelt inte riktigt vara där än.

Igår shoppade jag och M vinterskor och han övertalade mig till att köpa ett kängor som jag inte vet om de är för mycket "kulturtant" eller inte. Han tyckte de var fina, jag gillade dem med viss reservation för att jag inte riktigt kan bestämma mig för hur jag ser på det multifärgade "garnet" (som inte är riktigt så mycket orange som på bilden), men de var oändligt sköna och dessutom fodrade. Kanske inga skor att ha på kontoret men i övrigt vore de perfekta vinterskor.

I eftermiddags när vi skulle till svärföräldrarna en sväng så sa jag att jag var lite frusen. "Ta de nya skorna?" Jag svarade nåt svävande och M tittade på mig och frågade om jag ångrat mig igen. Jag vet inte!!!

Sen när blev saker så besvärliga? Jag hade lättare att veta vad jag gillade och inte som tonåring än nu...

Vem som styr den här familjen?

Det blödiga kattpersonalhjärtat blev alldeles till sig då M försökte kela med vår lilla grinch-katt Rosa i soffan och hon gick iväg, för att några sekunder senare kalla på honom i sovrummet. Hon har inte hoppat upp i sängen på åtskilliga veckor så det var som en liten seger i den här familjen. M skyndade dit, la sig under täcket med en hand på hennes mage och så sov de så i flera timmar tidigare idag. Jag kikade in på dem flera gånger och har inte känt mig så nöjd på länge. Fånigt va?

tisdag, september 05, 2017

Energi

Öppnade just ytterdörren för att släppa in den sista vuxna katten för kvällen och hörde då havet nästan dåna bakom skäret. Det är som ett lite magiskt, lite kusligt och väldigt starkt ljud. Som om en enorm storm eller våg närmar sig. Över skäret lyser en stor kraftig fullmåne över oss. Väldigt fint, en speciell kväll. 

Hösten är verkligen här redan, bara över helgen blev björkarna plötsligt till hälften gula. Det har varit några väldigt vackra dagar men luften är lite småkylig och nästan sådär höstkrispig som den kan vara. Älskar det! Det här är min årstid.

Det har varit ett par lite stökiga veckor men det börjar kännas lugnare nu. Det har dock tagit på krafterna och det känns nästan som att jag skulle behöva semester igen. Men det är bara att bita ihop och försöka hitta sätt att få tillbaka lite energi igen så att jag är fullt åter på banan. Och höstkänslan är definitivt en sån sak. Promenader med skojig podd i öronen en annan, fina vänner och kollegor en tredje och så den där nästan fåniga tacksamhetskänslan för de närmaste som läser av och bara finns.

Och den vilda kattfamiljen jag har den äran att bo tillsammans med. Det är ständiga galna upptåg, olydiga småsvansar, uppsträckande storsvansar och kurrande kattmagar lite här och var att kela med. Just ikväll har Rosa surat lite mer på ungarna (till hennes försvar hade Nemi tagit hennes sovplats, nån måtta får det ju vara) men i övrigt tycker jag att det går allt bättre. Jag tror att problemet är att hon är rädd för ungarna, det märktes tex när grannens lilla kattunge (3 veckor äldre än våra) kom framstudsande ute vid bron i helgen, hon backade snabbt och såg skrämd ut. Hon har väl blivit bränd av alla attacker tidigare. Det tråkigaste är att hon backat från att sova i sängen. Det gör hon aldrig längre, förut låg de alltid på varsin sida hon och Smilla. Men Smilla tar sin plats, om än med lite tveksam blick ibland. 

Storkatterna

Ibland somnar man mitt i öronkliandet

I helgen provade vi utevistelse. Övervakat av mamma Alice
och glatt påhejat av grannkatten Marx

måndag, september 04, 2017

Friends from College (serie)

Under veckan som gick så sökte jag ivrigt efter nåt lättsmält att se på tv om kvällarna i väntan på John Blund. Jag testade en ny serie på Netflix; Friends from College (2017), och innan veckan var slut hade jag sett klart hela första säsongen (den enda som finns hittills). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska bedöma den, den delar mig lite, med viss övervikt åt ena hållet. Så jag försöker spalta upp det i en plus- och minuslista:


Plus:
  • Här finns skådisar jag gillar; Fred Savage (som jag har en soft spot för sedan barnsben) och Cobie Smulders. De gör båda helt okej insatser. 
  • Den karaktär som förvånar är Nat Faxon som jag annars inte brukar gilla alls då jag nog bara sett honom i oändligt barnsliga roller. Men hans roll här; den oändligt rika Nick som annars brukar vara en typiskt odräglig karaktär, är faktiskt något av den mest stabila och trovärdiga personen i hela serien.
  • Det är lite skönt med karaktärer vid 40-strecket som tillåts vara både vuxna och lite unga samtidigt, vilket väl ändå är rätt realistiskt.
  • Det är bitvis rätt kul. Faktiskt.
  • Det går definitivt att känna igen sig i så pass skilda typer av individer i samma gamla kompisgäng, det märkliga är väl mest att de faktiskt fortfarande umgås. 
  • Ett stort plus är att kvinnorna inte skrivits som hispiga, utseendefixerade mähän, som så ofta i serier och filmer som denna. 
Minus:
  • Karaktärerna är nästintill genomgående rätt olidliga som personer. Jag skulle nog inte vilja umgås med någon. Åtminstone inte så länge de behåller de andra som vänner. Det kan inte vara jättekul att gå på fest med det här gänget, de är sjukt självgoda.
  • Det är roligt ibland som sagt, men förvänta dig inte någon smart humor, då kommer du att bli besviken.
  • Det känns snudd på alltför otroligt att de fortfarande hänger ihop som sagt. Men kanske ingen annan vill umgås med dem... Är det vad vi ska komma fram till?
  • Jag förstår att pojkvännen till Max (Fred Savage) ska vara lite av en "normal" person men på riktigt kunde de väl hittat någon med färre egna idiotiska sidor? Eller så vill författaren mena att det är det bästa Max kan uppbringa?
  • Det skulle ha kunnat bli bättre om man inte led för mycket av "Hangover-komplex" och därmed drar saker lite lite för långt. Som vinprovningsresan tex.
  • Du måste nog se åtminstone tre avsnitt innan känslan av att du vill se hur det går infaller. Skulle jag gissa.
  • Det är inte smickrande för Harvard att de skulle ha släppt igenom såna stolpskott i sina utbildningar...

Jag vet inte om jag skulle vilja se vidare om det kom en andra säsong. Som den slutade så är jag väl lika delar nyfiken som fundersam över hur man skulle göra en fortsättning. Kanske orsak nog till att se?

Vill du se nåt lättsmält som roar dig lika mycket (i bästa fall) som det retar dig; jag då ska du se den här serien. Men det lär inte bli den nya snackisen på jobbet som du måste ha sett för att "hänga med". Betyg: 2/5.

söndag, september 03, 2017

Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.


Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.


Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.

onsdag, augusti 30, 2017

Bake off!

Ni har säkert inte missat att jag har en riktig soft spot för The Great British Bake Off och att jag var både lite oroad och ledsen då jag förstod att BBC:s försäljning av programmet till Channel 4 innebar att tre av huvudpersonerna försvann. Programledarna Mel GiedroycSue Perkins (de måste vara Storbritanniens svar på Tina Fey och Amy Poehler?) och världens charmigaste Mary Berry valde att lämna medan Paul Hollywood stannade kvar.
När det visade sig att Mel & Sue ersattes av två av mina favoriter från alla humorserier och udda brittiska gameshows jag plöjer så kändes det dock mer lovande. Och redan de första sekunderna av första avsnittet, som sändes igår, blev jag lugn i att de skulle göra det bra. Noel Fielding och Sandi Toksvig gör helt enkelt ingen besviken.

Mary Berry ersattes av en kvinna som inte är helt olik den vi ser i den svenska (enligt mig slutar alla jämförelser där, det programmet är helt enkelt inte alls bra imo), Prue Leith, som kanske inte är lika vän och superartig som Berry men som gjorde det så bra som nån kan göra som efterträdare av sådan personlighet.


Jag trodde kanske att de skulle ha gjort om en massa så att programmet inte längre skulle kännas som bake off. Men som jag läste en brittisk recensent skriva; varför ändra på ett lyckat koncept? Det är modigt, måste jag säga, att våga att inte göra det. Annars finns det väl ofta en press på att göra saker annorlunda, "modernare" och ofta "rappare". Det har man inte fallit för på Channel 4 och det är jag så tacksam för.

Programmet känns igen både vad gäller tält, inredning och delmoment men också valet av deltagare känns bekant. Artiga deltagare som hjälper varann då det krisar till sig, som gläds med varandra och kramas då det går dåligt. I love it! Just det där uteblivna surtävlandet är precis vad som gör Bake Off fantastiskt, enligt mig. Det är ju en tävling till sist förstås, men man måste inte vässa armbågarna så snart det ska tävlas.

Se den här lilla ihopklippta trailern och försök att undvika se hela programmet om ni kan (eller se inte hela trailern, då får ni för många höjdpunkter på en enda gång ju)! Nu har jag äntligen något riktigt mysigt att se fram emot en gång i veckan.


söndag, augusti 27, 2017

Filmpod, söndagsblues och fåniga uttryck

Helgerna går alltid fort, så också denna. Men den har varit bra och trevlig, jag känner mig lite påfylld faktiskt, för att använda ett uttryck jag egentligen genuint avskyr. M for söderut för ett par timmar sedan och jag dämpade separationsångesten med att klippa gräset och lyssna på ett avsnitt av Kermode & Mayo (bästa filmpodden!). De lyckades i vanlig ordning få mig att skratta rakt ut i min ensamhet, bl.a då de försökte enas om hur man uttalar "Ove" då de skulle recensera En man som heter Ove. De är opretentiösa, roliga, intressanta, kunniga såväl som lite gubbiga, and I love it! Ett klart pod-tips.

Jag plockade en skål hallon (och insåg att det bitvis var försent, framför allt med de vilda hallonen) och såg att jag måste plocka vinbär och krusbär imorgon efter jobbet. Det är ganska trevliga sysslor och det är ganska precis tomt i frysen på bär nu så det kommer i rätt tid. Jag önskar att jag plockat blåbär och hjortron men den dumma ormrädslan gör fortfarande att jag håller mig ifrån skogen, vilket är rådumt egentligen.  

Imorgon är det dags för jobb igen och det känns helt okej. Jag hoppas på en produktiv och dramafri arbetsvecka och att jag hinner till simhallen några gånger. Jag är nästan helt på banan igen med mitt kaloriräknande och motionerande igen och jag hoppas att jag snart kan lägga mitt adderade sommarkilo till handlingarna och fortsätta nedåt igen.

Nu ska jag duscha, måla naglarna, dricka te och försöka kela med hela kattgänget. Och hitta en ny Sara-serie att följa på nån av streamingtjänsterna.

fredag, augusti 25, 2017

Utanför min egen bubbla

Nån annan som haft en tung dag är väl moderaternas Anna Kinberg Batra, jag tror inte så många kommer i närheten av det faktiskt. Jag är som bekant inte särskilt mycket moderat men jag har faktiskt känt med Anna hela veckan då "drevet" gått (mestadels internt från de egna leden, inte så mycket från media, tycker jag). Att beslutet om avgång kom idag blev till sist inte så överraskande, men jag kan inte säga att jag var så säker på att det skulle komma tidigare i veckan. Men när snöbollen är i rullning så är den svår att hindra.

Som ledare (på en helt annan nivå, det är jag förstås medveten om) känner jag med henne, och som medmänniska. Inte kul att bli drabbad på det där sättet. Svensk politik har verkligen blivit personfixerat och i ständigt behov av att ha syndabockar. Helt tvärtemot vad alla "management-böcker" säger är framgången till en bra organisation och ett gott ledarskap. Det måste vara svårt att leda i det. Och jag sällar mig dessutom till de som anser att Anna döms och drabbas hårdare som kvinnlig ledare. Precis som andra före henne har gjort. Vem vågar snart ta klivet fram och försöka?

Det blir förstås spännande att se vem som väljs efter och vad det kommer att leda till inför valåret som kommer. Men vi är inte där än. 

Fredag

En supertrött, superless inte-så-super-Sara sitter uppkrupen i soffan framför New Girl, mest för att jag inte ids byta kanal eller kanske ännu mer för att jag inte orkar ta reda på vad jag ska byta över till. Den första veckan efter semestern har väl inte varit fantastisk och idag var det lite av ett bottenmärke. Dock inte bara pga jobbrelaterade saker, ska jag väl säga, även om det var en lite rörig dag med ovanligt mycket strulgrejer som dök upp, plus att jag troligen råkat trampa någon på tårna helt utan att mena det. Dagen sög bara i allmänhet och jag gissar att jag av någon anledning inte varit så särskilt motståndskraftig. Kände mig lite vek idag, helt enkelt. Eller idag, hela veckan har jag känt mig märkligt skör och utan motståndskraft.

Hursom så minns jag knappt när jag senast körde hem från jobbet med tårar brännande innanför ögonlocken. Min vana trogen så bet jag ihop käkarna tills det gick till sig, men det var inte långt ifrån skyfall idag. Det hade väl varit nyttigt, efter två år av torka, men nä, inte idag.

Sen har det fortsatt. Kom hem och hade glömt handla kattsand som det var nästan kris med redan i morse. Sen skar jag mig i fingret när jag fixade middagen och brände pizzan lite i ugnen... Skräp. Men det blev ätbar ändå, förhoppningsvis tycker M det med då han kommer hem ikväll.

Ser så fram emot att han kommer hem med en lite tröstande famn att vila i för denna emliga människa ikväll. I helgen ska jag försöka vända runt mig, hitta orken och tågan igen och förhoppningsvis ta tillbaka motivationen. Fina, omtänksamma kollegor som såg hur det var idag lyfte mig tillräckligt för att jag ska veta att det är värt att stiga upp igen på måndag. Men jag behöver lite lite mer motivation än så just nu.

tisdag, augusti 22, 2017

Tantsmärta och Idol

Idol började igår. Jag såg som bekant det för första gången i stort sett i sin helhet först förra året. I år ser juryn lite annorlunda ut och hittills känns det som att min favorit från förra året, Nikki Amini, har fått en lite mer nedtonad roll i år. Synd. Jag gillar henne. Hon är vass men i stort sett alltid på ett respektfullt och underbyggt sätt. Proffsigt på nåt vis.

De här första programmen är inte mina favoritavsnitt så jag har haft dem på i bakgrunden mer medan jag pysslat med annat. Ikväll hade jag det på medan jag läste ikapp lite bloggar (jag har läst lika dåligt som jag skrivit i sommar nämligen), det var ganska lagom. Jag såg det dessutom på cmore en stund efter att det startat för att missa reklamen och ibland fick jag faktiskt lov att spola tillbaka lite för att det dök upp nåt intressant. Men ja, jag ser fram emot när det är talanger kvar som faktiskt åstadkommer något och levererar lite intressant. Det är då det är kul, inte då man förväntas skratta åt omedvetna dåliga talanger. 

Och så försöker jag ignorera att jag har märkligt molande ont i ena vaden. Jag tror förstås att det är en blodpropp som kommer att krypa uppåt och ta livet av mig inatt, men jag försöker alltså ignorera den känslan. Mer troligt kanske det kommer av att återgått till mitt stående vid ett skrivbord och då hängt för mycket på ena benet. Och haft strumpor med lite för hård resår i (jag hatar strumpor) som stasat till tantbenen lite. Ja, om inte annat så "I told you so"....

På temat; orelaterat och märkligt.

Första dagen

Jag överlevde första dagen på jobbet! Men jag skulle ljuga om jag sa att det varit en bra dag. Så det tänker jag inte göra.

På plus-sidan:
  • Jag fick träffa kollegorna igen och det var trevligt, vissa har jag saknat mer än man kanske borde med kollegor (?).
  • En fd kollega tittade förbi till lunch med en sushi-lådor under den ena armen och ett sött barn under den andra. Kort men roligt!
  • Av 279 olästa mejl visade sig 195 vara bevakningsmejl från vårt nya lönesystem. Utöver det kanske ett 10-tal reklammejl för allehanda utbildningar, några andra system-notiser och sen en dryg handfull mejl med innehåll relevant för att rödmarkera och hantera. Så alltså inget drukningstillbud i mejlklienten idag.
  • Inga superkriser verkar ha inträffat under min bortavaro, verksamheterna står kvar fortfarande!
På minus-sidan:
  • Jag fick huvudvärk redan under andra timmen på kontoret. Oklart om det beror på kontoret (vi har utrett de där lokalerna sedan vi flyttade in ungefär, för drygt 2 år sen nu) eller på allmän första-dagen-efter-semestern-anspänning.
  • Några mindre bekymmer hade faktiskt ägt rum som krävt både jobb och hembesök av kollegor. Sånt händer ju nästan alla men jag tycker att det är oändligt skavande när det sker i mina grupper. Nu är jag ju inte superkvinnan som kan förutse plötsliga sjukdomar så jag har inget kommit på som jag kunde gjort annorlunda. Men det skaver ändå.
  • Jag fick ett icke-jobbrelaterat negativt besked som jag blev oväntat besviken av. Inte för att jag egentligen förväntat mig en annorlunda utgång utan mer för att jag gissar att orsaken till beskedet kan komma att upprepa sig en del framöver. Kryptiskt och bra, va?
  • Tanken "jag har glömt vad mitt jobb är" byttes hyfsat snabbt mot en liten liten naggande känsla av "det här har jag ju hört/gjort/sett/läst tusen gånger tidigare". På ett inte bara bekant/trivsamt sätt.
Ikväll har jag varit skittrött och velat lägga mig sedan klockan sju. Jag la mig ändå tidigt i sängen, dissade allt annat jag egentligen borde göra och försökte istället bygga lite kattfred på sängen mellan Rosa (som nästan aldrig är i sängen längre, tråkigt nog) och ett par kattungar. Lyckades väl sisådär. Nu ligger Smilla här istället och spinner medan två lite småspända kattbebisar (not so much any more) kikar storögt på henne. Hon har blivit väldigt chill med ungarna, till min stora glädje. Hon tolererar dem åtminstone, så länge de inte kommer alla tre i full fart samtidigt.

Imorgon gör jag om det.

måndag, augusti 21, 2017

Dags för återkomst

Imorgon börjar jag jobba igen. Jag tog kompledigt den här dagen också för att få en kortare vecka som start. Ångrar det inte alls, skulle ha tagit morgondagen med om det inte varit dagen för vårt första ledningsgruppsmöte.

M åkte hem till Sundsvall tidigt i morse, vid 4-tiden. Ännu en bra orsak till att vara ledig idag. Jag trodde verkligen att han skulle ta sig iväg tidigt igår men han dröjde sig kvar, hjälpte mig med en grej jag var lite stressad över och bestämde sen att han ville sova hemma en natt till. Mys. Saknar honom redan.

Märkligt nog känns det lite redan som att jag är tillbaka i gamla rutiner nu när jag sitter här själv i soffan framför tv:n, med katter utspridda i möblerna runtomkring mig och en märklig tystnad i huset i övrigt. Inte så att M lever om nåt särskilt, men det känns skillnad när han är här. Hade jag inte haft katterna hade det känts som ett spökhus, jag är säker på det.

Måste erkänna att det känns lite läskigt att gå till jobbet imorgon. Jag ska försöka vara där tidigt och hinna få nån slags bild över vad som varit de här veckorna som gått. Jag hade med mig jobbmobilen hem och den laddade jag upp och startade för första gången idag. När siffran på mejlappen hade passerat 110 så släckte jag skärmen och la den ifrån mig. Imorgon. Den får ticka upp i lugn och ro.
Men kommer jag ihåg hur man gör mitt jobb? Jag har nog aldrig lyckats bli så avskärmad under en semester. Men det var välbehövligt och jag tror att det som gjorde det var att jag lämnade landet så fort och fick ett annat fokus (även om de ringde från kontoret under resan faktiskt), det gick inte att fundera så mycket över jobbet helt enkelt. Bra grej, ska försöka minnas det.

Jag hoppas att jag hittar dit imorgon.

Berglins :)

Still alive!

En månads bloggtystnad var absolut inte planen, jag lovar. Sommaren blev bara så hektiskt. Eller hektisk, den blev ganska händelserik, kanske jag ska säga. För det har inte varit stressigt, men jag har haft saker på agendan i stort sett hela tiden sedan jag gick på semester den 19 juli.

Jag hade ju en plan att skriva om vår fantastiska europaresa som vi for på direkt då vi gått på semester. Först tänkte jag skriva lite under resan, det gick sådär. Sen gjorde jag faktiskt en ansats då vi kom hem och gjorde lite printscreens, sparade ner bilder osv. Men så gick tiden. Hur sent kan man blogga om en semesterresa?

Jag fyllde år och firade väldigt nedtonat men hade förstås tänkt skriva något om det. Tiden gick igen.

Jag hade också tänkt blogga om vår lilla roadtrip till Östergötland som vi gjorde helgen efter födelsedagen. Ehum, jo det gick ju bra. Tiden gick osv.

Och allt det andra; segling, trädgårdsfixandet (för lite dock), framstegen med renoveringen av gästhuset, tapetdilemman vi har i samma hus, kattungarnas framsteg som husets nya vandalgäng, Rosas öga som inte vill bli riktigt riktigt friskt, funderingarna kring jobbet, det återkommande dåliga sommarvädret (har vi kanske pratat färdigt om ändå, eller?). Tiden gick.

Lite ska jag kanske försöka "recappa" inom kort. Jag måste ju göra nån roligare sammanfattning än det här. Lägga upp lite bilder etc.

Återkommer med andra ord.