tisdag, juni 20, 2017

Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"
Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.

Besöksångest

Så kom och gick helgen och plötsligt är det mitt i veckan igen. En känsla som upprepar sig; det går så ruggigt fort hela tiden!

Snart är det midsommar och jag är inte alls redo för det. Trädgården är i en enda röra och huset likaså. Jag hade ju tänkt lägga tid på trädgården helgen som gick men så hörde M av sig i fredags kväll och ville komma hem ändå och då blev det inte så mycket tid till det. Det kändes lite trist att greja själv i trädgården när han var hemma. Vi skulle förstås kunna göra det tillsammans men han blir fortfarande ganska allergisk så det blir inte så bra. Jag klippte lite gräs då han tog sovmorgon i söndags och rensade lite kring rosorna, men mer än så blev det inte. Men vi hade en trevlig och mysig helg tillsammans. Spenderade den ganska oplanerad och själva till största del. Väldigt skönt och behövligt.

Vi ska ha midsommarfirande här hemma i helgen (med Lil'sis och Joel) så jag skulle vilja ha lite fint tills dess. Men jag slutar tidigt på torsdag och M kommer hem på kvällen då så då hinner vi sätta lite fart. Eventuellt får vi även besök av en kollega till mig som har sommarstuga i området just utanför byn; hon ville komma förbi med sin familj för att se kattungarna. Jag som är lite obekväm med att ta hem folk (framför allt kollegor av någon konstig anledning) blir lite stressad av det. Jag kan ändå inte ändra på att det är ganska renoveringsbetonat både ute och inne tills dess så egentligen gör jag väl bäst i att släppa det. Men det finns lite barndomsaspekter i det där, som jag inte ids gå in på just nu.

Så tagga ner, är kanske rådet till mig själv, även om jag vet att det är ganska tröstlöst.

torsdag, juni 15, 2017

Alkoholtvånget

Imorgon har vi AW med jobbet vilket känns kul. Jag har en ny klänning som jag fick hem så sent som igår och som jag kunde ha trots chansning med storleken (yeay!). Två storlekar mindre än tidigare! Hoppas jag ska känna mig fin i den bara, det beror nämligen lite mer på dagsformen det.

Från esprit, bild från ellos.se
Hursom så ser jag fram emot en kväll med kollegorna, det blir förhoppningsvis trevligt. Jag tror att jag har bestämt mig för att köra bil hem själv så det blir en nykter kväll. Det finns ett sånt där lite tråkigt inslag bland kollegorna med tjatande om att man ska dricka och gärna si och så mycket så att "det blir roligt" och/eller "jag slappnar av". Ett inslag jag har väldigt svårt för. Snudd på att jag reagerar tvärtom rent av. Det där fenomenet finns lite överallt och jag tycker helt enkelt att det är både märkligt och fånigt att man ska behöva förklara varför man inte dricker. Det kanske inte är sammankopplat med "avslappnat" och "kul" för alla?

Jag har skjuts hem om jag vill via bästa Lil'sis som erbjudit sig, men mitt allt vanligare mantra "är det värt det?" kickar in och jag vet inte om svaret är ja. Dricker jag så är det ändå bara några glas vin eller öl och jag kan på riktigt avstå dem likväl för att kunna köra hem själv när jag vill och dessutom vara pigg och ångestfri imorgon. Men jag får väl se. Hur det än blir hoppas jag på en kul kväll!

Det går framåt-nedåt, del 14

Snart är en riktigt fylld-till-bredden-vecka på jobbet över och det känns skönt, måste jag säga. Jag tror att jag är rätt redo för semester nu även om jag har en månad kvar lite drygt tills det blir verklighet. Det har varit en rätt hektisk vår så det är väl inte konstigt om jag och kollegorna är lite slitna. Idag vinkade jag "Trevlig semester!" till två kollegor som var först ut att gå på ledigt och snart följer fler. Förhoppningsvis väntar en lite lugnare sommarperiod strax. Bara en massa "bara" löser sig.

Den här veckan har jag passerat 14kg i viktnedgång och jag borde vara glad och nöjd, men i vanlig ordning tänker jag att "äh, det är ju inte så mycket egentligen, vänta bara tills jag når...". Vet inte varför jag gör så. Delvis kanske för att det inte syns så mycket. Jag vet inte. Eller så vill jag inte ge mig själv framgången. Det vore ju trist om det var så.

Men lite medvind i motionen just nu och maten trillar på som om det vore en riktig vana. Skönt att vara igång igen efter veckorna med hostandet. Jag var rädd att jag skulle tappa bort mig, jag vet hur skört nya vanor är, men jag tror att jag är uppe i sadeln igen. Ett litet "heja mig" kan jag ju förtjäna i vart fall.

onsdag, juni 14, 2017

När nyhetsrummet blir för trångt

Alltså den där branden i London inatt, hur läskigt var inte det? Jag hörde om det på nyheterna i morse på väg till jobbet men hade aldrig kunnat föreställa mig hur det var förrän jag på lunchrasten kollade nyheterna på mobilen. Bilderna av det nästan helt eldslukade höghuset fick magen att knyta sig på mig. Är det något som skrämmer mig så är det brand. Det är så förintande och så oerhört svårt att värja sig från när det väl startat. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha känts att vara instängd på någon av de översta våningarna, jag fick lite WTC (9/11)-känsla av det hela.

Det händer mycket tragiska och eländiga saker nu, känns det som. Jag brukar till sist stänga av lite; se, höra och läsa färre nyheter och försöka att inte grotta ner mig i nåt elände. Av ren självbevarelsedrift.

Och så kan jag förstås alltid sätta mig i hagen med alla kattungar och få en överdos av sötnötarna och känna att det finns fina och bra saker också. Låter kanske glättigt men så är det.

tisdag, juni 13, 2017

Helgen

En riktigt trött och ganska dagavill Sara sitter framför tv:n trots att jag kanske borde lagt mig redan. Jag kikar på finalen av Biggest Loser, men direkt efter det blir det sängen.

Det känns som att det varit långhelg (igen) men det har det ju inte. Men då M tog semester igår för att hinna segla hem Nelly från sjösättningen så blev det lite snurrigt kanske då jag inte är van att ha honom hemma på vardagarna. Nu blev seglingen försenad pga dimma bl.a så han kom sig inte iväg igår eftermiddag som planerat. Istället klev vi upp tidigt och så lämnade jag av honom vid tågstationen strax efter fem i morse. Sen for jag på jobbet.

Årliga, obligatoriska avtäckningsbilden
Årliga, obligatoriska sjösättningsbilden
Det var rätt skönt att vara alldeles själv de där första nästan två timmarna innan administratörerna kom till jobbet. Jag poppade radio och knappade scheman för glatta livet. I eftermiddags, när klockan passerat 16 och jag varit på jobbet i dryga 11 timmar däremot, då började det bli lite mosigt i huvudet. Planen var simning idag men då Lil'sis fortfarande kände sig förkyld så tog vi en promenad runt Nydalasjön istället. Jag var trött och hade aldrig gått om inte hon peppat med mig, ska tilläggas.

Finaste seglaren!
Men det har varit en bra helg. Med sjösättning av båt, inhandlande av extremt rosa löparskor som jag tänkt "powerwalka" i (kanske blir det en övergång till löpning senare, men inte nu), mycket kattmys, en del kattbråk, ny mixerstav, middag på Pinchos och många efterlängtade kramar (det var en riktig sån vecka förra veckan, då saknaden var stor).

"Pink glow" -indeed! Inte min färg egentligen,
men de var klart bekvämast.
Det är bråda tider på jobbet (fortfarande) så jag ska försöka vara tidig imorgon också och hinna få till det sista före lönekörning. Vid det här laget brukar vi kunna andas ut lite mer men i år är det som att allt är lite förskjutet. Inte bara för mig utan för alla, skulle jag säga. Men allt brukar ordna sig. Bara att de där sent inkomna bekymren brukar vara de klurigaste att hitta bra lösningar på.


Jag avslutar väl inlägget med en av helgens sötöverdoser. De börjar bli stora ny, vildbattingarna. De gör sitt bästa att rymma från hagen, biter och drar i det mesta och klättrar där jag inte trodde de kunde klättra...

torsdag, juni 08, 2017

Uppdatering från kattkuvösen

Kollektivet har väl aldrig känts så stort som nu. Det är katter överallt! De häll sig i sin låda länge, men när första steget utanför lådan väl var taget så var det full fart. En liten dam var lite fegare än de övriga, men inte så väldigt långt efter.


Ikväll var jag redo att överge de små sötmaskinerna och lägga mig, gick ner och gjorde mig i ordning och kom upp igen just som två små lurvtussar rusade förbi och in i sovrummet. På sängen satt en storögd Rosa som undrade vad som var på gång och själv var jag bara glad att de svängt av och inte sprungit på rakt fram ut över trappen... Kollade att nr 3 var kvar innanför avspärrningen (han som egentligen har minst huvud försökte klura ut hur systrarna lyckats pressa sina igenom kompostgallret, men han tordes inte riktigt "go for it").


Lyfte tillbaka dem till den oroliga mamman Alice men de var snart ute igen. Stressen började komma när jag funderade över hur jag skulle göra. Flytta ner dem? Nja, där finns ju källartrappen. Så vad? Presentpapper!


Jag hoppas det ska hålla tills jag kommit på något bättre. De har inspekterat och försökt ta sig ut utan att lyckas, men det är säkert bara en tidsfråga innan de hittar några verktyg eller så... 


Ja, huset är verkligen tjusigt med kompostgaller inklätt i presentpapper som delar av halva vardagsrummet. De två gamlingarna tycker att det mesta är konstigt nu, Rosa surar lite mer än vanligt, medan Smilla försöker hoppa över ändå och komma och lägga sig i soffan hos mig på kvällen. Hon låg för övrigt och spanade in hela rymningsdramat med stort intresse ikväll. Hon är nog lite fascinerad av de små trots allt.

De växer så det knakar alltså och jag antar att det snart är dags att introducera lite vanlig kattmat. En var och halvdoppade huvudet i vattenskålen ikväll (medan en annan gick och ställde sig i Alices skål med fisk...) så jag kanske är det på gång med. Vad vet jag? Måste erkänna att jag inte har mycket koll på sånt här. Vilket känns ovanligt och läskigt. Jag har förstås en veterinärsida som jag följer vecka för vecka, men det är ändå en känsla av djupare vatten ju mer aktiva de blir.


Men visst är de bedårande söta?

tisdag, juni 06, 2017

Sveriges nationaldag

Sveriges nationaldag brukar väl inte direkt få så mycket uppmärksamhet från mitt håll. Inte så att jag inte är glad över landet jag bor i, tvärtom, men har kanske alltid tyckt det varit konstigt att fira. Eller? Jag vet inte säkert. Det är väl känslan av tillfällighet att jag faktiskt lever här, framför allt är född här. Det hade ju inte behövt vara så.

I en tid av terror, eller i vart fall ny variant av terror (jag minns ju IRA, ETA osv från min uppväxts kvällstidningar) så funderar jag ändå över det. Jag känner mig relativt trygg som jag lever, just vad gäller sådant, och jag blir arg över att det är just tryggheten som attackeras. Att det dessutom späds på av media så pass. Inte så att det ska tystas ner, men kanske inte heller dras på som det vore en en fiktiv aktion eller såpa.

Inför resan i sommar finns en viss oro. Det är så svårt att förutse, det skapar oro, precis som det är tänkt förstås. Och lika lite som jag inte vill "spela med" genom att stanna hemma, lika lite vill jag bli en siffra i terrorstatistiken förstås. Men det finns självklart med i bakhuvudet att något kan hända. 

Jag vet inte hur, men jag hoppas att det här också, likt mina minnen från IRA och ETA, blir en period i historien snart. Det är nog en av mina starkaste, om än inte den starkaste önskan den här nationaldagen. 

Och så är jag lite, men bara lite, besviken att jag inte såg till att äta en nationalbakelse idag... Hur goda ser de inte ut?


Röd dag - ledig dag

Det kanske inte blev riktigt den superproduktiva lediga dag idag som jag hade tänkt, men det blev en bra dag ändå. Jag somnade, lite som väntat, inte förrän halvvägs till morgonsidan så jag blev kvar i sängen fram till kl 9 nästan. Jag pysslade lite inne, for och handlade och fick besök av Lil'sis. Vi åt brunch och såg tv (någon kan ha småslumrat lite nu och då) i vardagsrummet som nu blivit ett kattdagis, mer eller mindre. Mysigt att ha henne här, det är inte så ofta.

När Lil'sis farit hem mer eller mindre tvingade jag mig att ta tag i gräsklippandet. Jag var trött och hade alls ingen lust, men vet ju hur trött jag kommer vara efter jobbet resten av veckan. Så jag letade fram klipparen och förlängningssladdarna och körde igång. Jag trodde att gräset var längre och att det skulle gå trögt, men det gick faktiskt riktigt bra. Mitt första mål var att göra den längsta delen (det växer bättre en bit upp i trädgården) och lämna resten men då jag ändå hade farten uppe så körde jag klart. Drygt 9000 steg visade armbandet på när jag var klar så det blev ju bra. Och jag kände mig ganska trött efteråt.

Ytterligare en syssla som jag nu inte tycks få tokont i ryggen av längre. Lite kände jag av den när jag var klar men det gick snabbt över. Jag hoppas att det inte kommer imorgon. Samma sak gäller med dammsugning som förut var rena döden för min rygg vilket gjorde att jag fick försöka ta ett våningsplan i taget, med paus. Det behövs inte längre, det går hur bra som helst. Hälsovinster av viktminskningen helt klart. Den listan börjar bli riktigt lång nu.


Ikväll åt jag en fetaostsallad framför en dokumentär om Harry Gordon Selfridge (vilket fick mig sugen att se tv-serien på Netflix om just Selfridge och hans banbrytande varuhus i London) och sen Biggest Loser på CMore. I reklampauserna blandade jag ihop smet till fröknäcke som jag nu just tagit ut från ugnen.

Så lite produktivt ändå.

måndag, juni 05, 2017

Host!

Måndag och klämdag. Imorgon är det nationaldag och ledig dag. Välbehövligt, skulle jag säga. Jag är fortfarande inte i någon god form, jag hostar som en tok till och från. I helgen var det absolut jobbigast om nätterna. Jag ville låta M få sova så jag klev upp varje gång och försökte hålla mig undan (vilket är svårt i ett så litet hus utan dörrar...). Söndag natt/morgon var det som värst. Då varvade jag mellan att kräkas slem och desperat leta lösningar på sidor som rekommenderade kolloidalt silver till typ allt.... (Och tycktes ha löst "cancerproblemet" med lite bikarbonat och c-vitamin, minsann!) Så pass less var jag. 

När M kom ner i köket på morgonen satt jag i kökssoffan och sov med huvudet på köksbordet över datorn invirad i min snuggie. Helt slut. Då hade jag, utöver viss överdosering av receptfri hostmedicin, gurglat med väldigt salt vatten, druckit vatten med bikarbonat och ätit honung med sked.

Det kommer och går. Idag har jag sluppit de där riktiga hostattackerna och jag har faktiskt sovit hyfsat inatt. Jag är trött, har ont i magmusklerna och är riktigt less. Jag valde att arbeta hemma; steg upp och började vid sju och jobbade fram till efter lunch utan paus för att få det viktigaste gjort och flexade sen ut och la mig i soffan. Lyckades sova i nästan tre timmar, vilket kanske kommer att kosta ikväll men det är ju ledig dag imorgon så strunt samma. Planen var egentligen att klippa gräset men det regnade så det blev ju istället de bästa förutsättningarna för en riktig tantlur...

Nåt som dock skiljer mot att vara på jobbet är att jag trots hostan faktiskt kan andas utan den där ständiga astmakänslan som jag hade på jobbet förra veckan. Det känns lite oroande.

söndag, juni 04, 2017

Födelsedagshelg

I helgen, igår närmare bestämt, var det min fina bästmans födelsedag. Han är inte så mycket för att fira men jag gillar att fira så han hade inte så mycket val annat än att komma hem och vara med på lite enkelt fikafirande. Jag höll inbjudningslistan kort; bara svärföräldrarna och Lil'sis med Joel var tilltänkta. Jag hade kunnat bjuda in lite vänner med, men det kändes av någon anledning lite omständigt.

Obligatoriska födelsedagsfrukostbrickan :)
Jag älskar att baka, men jag är egentligen inte höjdare på det. Och jag skulle nog behöva öva lite på nya grejer, men när ska jag hinna eller ha anledning att göra det? Jag vill ju inte ha en massa fikabröd hemma heller...
Kort sagt; min del av fikat blev ingen höjdare. Bla blev den tänkta marängtoppen på tårtan inte alls (men tre försök hamnade i soporna), men de väluppfostrade gästerna uttryckte nöjdhet ändå. Joel räddade fikat lite genom sin raw-kladdkaka på dadlar, frön och nötter toppad med ganasche och färska blåbär. Den var fantastiskt god och gick hem hos alla.

Kvällen spenderades på bio. Vi såg Wonder Woman (2017), en kanske inte fantastisk film men absolut riktigt bra. Några lite småfåniga partier, men det hör till i superhjältefilmer. M sa i efterhand att han tyckte lite synd om henne som var tvungen att springa runt och rädda världen i högklackat, och jag kunde väl bara hålla med. Men välspelad, snygg och spännande.


Och idag åt vi lunch med svärföräldrarna och sen for vi och handlade lite nya kläder till M för presentkortet han fick av mig i present. Det blev bra; ett par nya skjortor och en t-shirt. Han har ju samma "bekymmer" som jag nu när han tappat i vikt, att kläderna inte riktigt passar. Jag köpte också en jättesöt klänning på Indiska som jag inte riktigt kunde knäppa helt. En klänning att komma i, med andra ord. Kanske dumt, men jag valde att göra så istället för att gå upp en storlek då den kändes som att den kan komma bli stor ganska snart.

Så allt som allt tror jag det blev bra. Jag fick ett "Hemma nu, tack för en fin födelsedag!"-meddelande ikväll efter att han farit hem med tåget igen. Lågmäld helg, om än fullplanerad med lite för lite vila, men bra.

torsdag, juni 01, 2017

Det där med andning, ska det vara nödvändigt?

Idag fick jag så mycket bekymmer med astman att jag gick tidigare från jobbet och jobbade hemma på kvällen en stund istället. Jag har känt av det mer över lag på jobbet den här veckan när jag varit förkyld men idag var det riktigt besvärligt. Vi har haft problem med inomhusmiljön så det gör nog sitt till, men idag adderades dessutom det hela med en stor skopa parfym som en besökare hade haft på sig innan hen kom dit. Det gjorde sitt så ett tag stod jag med huvudet ut genom ett öppet fönster och pytsade i mig bricanyl för glatta livet. 

Jag hoppas det ska vara bättre imorgon. Jag ska försöka ta mig från jobbet lite tidigare imorgon, nyttja lite flextid. Planen är att hinna handla födelsedagspresent till M som fyller till helgen och hjälpa Lil'sis köpa träningskor. Därefter väntar middag med brudarna följt av filmquiz-kväll på Kulturbageriet med samma brudar. Ser fram emot det och hoppas att jag kommer kunna uppföra mig med lagomt mycket syreupptagning och inte så mycket hosta...

Vad jag ska ha på mig är däremot ännu oklart. Det är ju som utekväll fast ändå inte. Ja, vi får väl se. Har jag tur kanske jag hinner inhandla nån ny tröja eller skjorta som jag kan stålmannen-byta-om till nånstans.

Lindgrens värld

När TV4play gick över till CMore så var jag först lite tveksam men ganska snart insåg jag de många fördelarna. När jag inte har några tv-kanaler i övrigt så har det istället blivit några streamingtjänster och det är helt värt det. TV4 gillade jag men CMore blev ju som ännu bättre. Många kanaler att live-streama och en hel del program att se också. 

För tillfället har jag fastnat lite att se på de Astrid Lindgren-filmer som finns, som brukar visas på SF-kanalen (som man kan streama). Jag hamnade i slutet av en Madicken-film en kväll och fick mersmak så igår letade jag fram den på play och såg från början. Och ikväll har jag den andra Madicken-filmen på. Mysigt. Och lite spännande att se filmer med vuxenögon som jag annars mest har barnminnen till.


Madicken var nog en av de Lindgren-filmer/-böcker som jag gillade mest. Jag ville vara Madicken i det fina huset med de röda sandalerna på Valborg, de fina nattlinnena, trädgårdsgungan och inte minst vänskapen till Abbe. Hon var orädd och klok men jag tror att det jag relaterade till var det lite lill-gamla och den stora empatin i karaktären. Och önskan att ha det lite mer som hon kanske. Hemma hos oss var det på många sätt mer som hos Nilssons och även om det gestaltas lite gemytligt så var det inte så det kändes.


Ronja såg jag också många gånger, och läste boken om och om igen. Bullerbyn, den senare filmatiseringen, såg jag nog sönder på VHS. Kajsa Kavat läste mormor för mig och den älskade jag också. Boken mycket mer än filmatiseringen. Lejonhjärta gav mig ångest på riktigt (jag minns fortfarande paniken som steg första gång jag försökte se filmen, jag har aldrig sett den i sin helhet sedan dess) och jag hade ganska svårt för både Pippi och Tjorven. Det är väl ganska talande att jag hade svårt att inte sympatisera mer med Prussiluskan än Pippi, haha...

Jag hoppas att barn läser och ser Lindgrens berättelser fortfarande. Att de lever vidare och skapar lika mycket fantasi och ger upphov till egna funderingar och berättelser som de gjorde för mig. 

onsdag, maj 31, 2017

Det går framåt-nedåt, del 13

Morgonens vägning gick ju snudd på oförskämt bra med tanke på hur lite jag motionerat ändå senaste veckan. Att vara sjuk och inte så sugen på ätbara saker kanske också ger resultat. Men jag vill ju simma igen och kunna ta ut mig lite mera på promenaderna, inte bara gå.



Men, totalt minus 13,5 kg är resultatet just nu och det måste jag ju få vara lite stolt över. Jag har passerat mitt andra tiotal sedan starten för ganska exakt 4 månader sedan.

Eftersom jag hostar som en lungsjuk och kanske inte är så pigg som jag försöker låtsas på jobbet så blev det ju ingen simning idag heller. Fredag siktar jag på nu. Istället for jag iväg till Lil'sis på lunchen, åt sallad med henne och så gav vi oss ut på en långpromenad med finhunden Bowser vid Nydalasjön istället. Ganska bra tempo hade vi (fast det tyckte nog inte Bowser) och jag var ganska slut då jag kom tillbaka till jobbet efter min långlunch. Ett ganska bra alternativ dagar då man inte ids simma eller göra nåt annat. Och bra omväxling, väldigt trevlig väg att gå på.

Jag har medvind nu, det är ett som är klart. Det känns nästan oförtjänt. Jag skulle gärna offra lite av den till Lil'sis som skulle behöva lite skjuts i sitt eget projekt just nu. Men det kommer nog. Trägen vinner.

måndag, maj 29, 2017

Det går framåt-nedåt, del 12

Jag hade ju förresten knäppat till mig då jag beställde klänningarna som jag skrev att jag skulle hämta ut i förra veckan. XL var det jag beställt, inte mindre som jag trodde/mindes. På tok för stort då. Något som mitt huvud inte riktigt fattat än, tror jag. Det stämmer nog det där jag läste; det svåra är inte att sluta vara tjockis rent fysiskt utan att sluta vara tjockis psykiskt.

Över lag börjar det bli ont om kläder som sitter bra nu. Jeansen med hög midja som köptes då magen putade betydligt mer går nu så högt upp att det är komiskt, klänningar och tunikor känns som säckar och shaping-trosorna jag tidigare med lite teknik ålade på mig (superbra under klänningar) sitter mer likt "mormorstrosor", insåg jag i helgen. Tjusigt. Och poänglöst.

Men ändå tycks det inte synas så mycket. Vi besökte en pizzeria i helgen som vi inte varit på sedan kanske årsskiftet och ägaren hälsade på oss då vi kom in "Det var länge sedan ni var här! Oj, vad smala ni har blivit!" Sen la han till "Särskilt du", och nickade mot M. (Han kopplade sen också ihop vår frånvaro med vårt utseende, vilket blev lite komiskt...)
På morsdag var vi hos svärföräldrarna och också de kommenterade att M tappat i vikt. Inte en gest åt mitt håll dock.

Ingen tycks se det och egentligen ska det väl inte spela nån roll, men ibland skulle jag behöva den där fåniga bekräftelsen, hur ytligt det än är. Sen har M tappat i vikt och det syns verkligen även om det viktmässigt är mindre än hälften av vad jag tappat. Men han hade ju inte så mycket att ta av från början. Och jag unnar honom den bekräftelsen. Han kunde ju dock pekat åt mitt håll ibland också...(skojar bara). Jag önskar dock att jag tagit en "före-bild" så att jag åtminstone för egen del hade kunnat ha något att jämföra med, men tanken att förekomma på bild har inte varit (och är inte) något jag varit bekväm med.

Men än mer anledning att fortsätta på då; jakten på lite bekräftelse (uppepå allt det andra positiva på listan). En tjyvkik i morse skvallrade om att jag nog kan passera appens nästa delmål på vägdagen på onsdag. Det vore förstås en än bättre skjuts i fortsatt nedåtgående riktning.

Skräpförkylning

Har känt mig halvvissen ända sedan mitten av förra veckan. Tänkte att det kanske var allergi då jag kände av astman mer frekvent än på hela vintern. Ordnade så äntligen ny medicin som jag betalade dyrt för. Sen fortsatte den där vissenheten komma och gå ändå. Så också i morse, men jag tänkte det skulle ge med sig under förmiddagen som tidigare dagar.

Inte då. Innan lunchtid var över hade jag knappt något röst, hostade sådär läskigt rivit som ger blodsmak och kände mig ganska slut i kroppen. Skräp. Inte har jag tid med det.

Som tur är har jag få möten inplanerade den här veckan, men en massa administration att jobba ikapp. Så det får kanske bli lite jobb hemifrån. Vi får se. Just nu vill jag mest av allt bara sova.

tisdag, maj 23, 2017

Rapport från kollektivet, del 2

En dag som denna bjuder jag på en rapport från tillväxtlådan istället för att skriva det som redan skrivits så många gånger om eländigt förskräckliga dåd som det i Manchester.

Mamma Alice blir lite trött på allt klättrande ibland...

När jag vägt de små yrbollarna idag (samtliga går upp 20-30g varje period av två dagar) så såg jag när jag lagt tillbaka den sista i lådan att de faktiskt börjat kika lite. De ser inte riktigt helt "seende" ut men de försöker definitivt. Dessutom börjar de bli ganska så på väg att stabilisera sig på tassarna, åtminstone en av dem (den ständigt lite mer vilda) så jag gissar att de kommer att ta sig över kanten på lådan innan den kommande helgen är över.

Hon är hemskt duktig Alice som inte bara har god hand om tre illbattingar utan även gör sitt bästa för att åter blidka de lite surlagda mostrarna. Hon var ju på god väg innan hon födde och därefter inträffade en viss backlash. Men nu är hon på gång igen. Idag råkade Smilla nästan springa på henne när jag släppte in henne utifrån. Men istället för "big clash" så nosade de varann i ansiktet och sen sprang Smilla förbi och upp. Så jag hoppas på framsteg på den fronten också till helgen. Och att det inte ska bli något otäckt bråkande när småpiparna börjar spatsera runt...

måndag, maj 22, 2017

Det går framåt-nedåt, del 11

Idag känner jag mig lite taggad igen. Har ätit bra, simmat i bra takt med världens bästa Lil'sis och promenerat mig svettig på bandet nu ikväll för att ticka över de 10.000 stegen. Som det ska vara, med andra ord, men inte riktigt har varit. Det är väl så, att det går upp och ner, och i sanning så finns inga enkla lösningar, det är lite jobb som ligger bakom resultat. Det kan vara det mesta påståendet som sagts i Biggest Loser som känts riktigt vettigt.

Jo, jag ser det, men inte med full ingivelse. Det är första säsongen jag ser, i vart fall av den svenska. Den amerikanska har jag sett delar av och den är förstås extra allt av det mesta. Men också den svenska finns det en del av ha synpunkter på. Jag ska inte gå in på det en massa men häromveckan då det var "frestelse-tävling", då var jag ganska irriterad. I början av säsongen tyckte jag också mig se en ganska stor skopa av den i min mening falska bild av "tjockisar" som lite korkade. Sådana personer finns förstås också, men antagligen inte mer än genomsnittet. Antingen har jag blivit immun (alt fördummad) eller så har det blivit mindre av den varan ju längre programmet gått. Fastnat har jag iallafall, och kommer att följa säsongen ut. 

Och just det, jag kom ju i de beställda arbetsbyxorna, två storlekar mindre än de förra. Återstår om det även gäller för tre klänningar som jag väntar hem, också beställda i samma storlek. Vi får väl se. Om inte så kanske de får bli ett litet kommande mål att uppnå.

söndag, maj 21, 2017

Söndag

På jobbet är jag listberoende för att hålla ordning och minnet uppdaterat. Så snart jag tappar bort mina listor eller glömmer (...) att ha koll på dem (alt är för stressad, klart dålig sak) så tappar jag fokus och nästan lite fotfästet faktiskt. Det är då jag blir stressad på riktigt.
Hemma brukar jag inte vara i behov av samma ordning, och jag har inte heller samma ordning hemma, något jag tycker är lite skönt, men som också gör att jag tycker att mitt ostrukturerade hem inte är uppvisningsbart för vänner, bekanta, kollegor etc då jag har en klar bild av att samtliga deras hem är som tagna ur inredningstidningar...

Helger då jag är själv kan jag dock göra små listor, lite av farten, mest för att jag av någon anledning anser att jag måste "prestera" dessa helger. Alltså, jag vill såklart få saker gjorda, jag hinner/orkar oftast inte så mycket i veckorna, men jag har också nån slags egen press på mig att vara en duktig vuxen och göra saker som "alla andra" (läs; de med barn och "riktiga" liv/familjer etc alltid gör).


Inte i närheten av mina jobblistor med färgkoder osv, men ändock en lista. Med många punkter, väl uppdelade, för att jag ska få extra känsla av prestation då jag kan pricka av flera punkter i samma veva. Lite fånigt, men det funkar på mig faktiskt. Det som inte funkar är att se det som att jag faktiskt har prickat av rätt mycket (och gjort saker utanför listan) utan jag fokuserar på det jag inte gjort. Men jag borde faktiskt ha rensat lite rabatter och tagit tag i min röriga garderob... Och dammat lite mer än nästan inget alls...

Om jag ska klappa mig själv på axeln istället så gjorde jag god mat till mitt allena jag i helgen. Så bra att jag gjorde mer igen ikväll och la i lådor till veckans luncher. Supernöjd blev jag med min ihopsvängda röra av stekt halloumi (kryddad med sambal), svamp, paprika, lök, avokado och mango. Jag serverade det på en tjock bädd av sallad och åt det med tzatziki. Gott!

En sån där beryktad "matbild"...
Nu väntar en kortvecka igen, vilket både stressar lite och känns riktigt skönt. Inte minst om nu M kommer sig hem redan på onsdag kväll. Vi får väl se. Det lät som att jag skulle kunna ta fredagen ledig i vart fall, så jag hoppas på det. På en fyradagarshelg borde jag väl hinna få ordning på både dammråttor, rabatter och garderob?

lördag, maj 20, 2017

Solig lördag!

Helgen ser ut att bli en hemmahelg för mig själv. M har beredskap och blir kvar i Sundsvall och jag har lite svårare att komma ifrån och kunna åka ner, vilket annars såklart hade varit trevligt. Det börjar bli ett tag sedan nu. Men det får väl bli senare i vår.

Solen skiner utanför fönstret och det ser riktigt skönt ut. Jag har en plan att pyssla lite i trädgården. Fågelbordet måste bort, jag ska röja bort lite grenar och annat som blåst ner och så har jag en förhoppning om att hinna/orka rensa lite rabatter. Jag har inte riktigt bestämt än om jag ska låta dem vara eller gräva ur och grusa dem, men just nu lutar det åt att styra upp dem lite istället. Gräva bort en del och kanske köpa lite större växter, typ blommande minibuskar, som tar upp lite mer plats och kanske kombinera med något som liknar marktäckare.

Jag skulle vilja återuppväcka min örtplantering i stenpartiet som jag låtit växa mer eller mindre igen de senaste 2 åren och som inte ser särskilt vackert ut. Det är stenigt så svårt att gräva ur och starta om, men det vore trevligt om det gick.

Men jag ska starta min sega dag (som hittills faktiskt nästan helt spenderats i sängen framför tv:n) med lite lunch och sen bege mig till Sävar för att handla lite mat och hämta ut ett paket. Jag har beställt nya arbetsbyxor eftersom mina gamla i storlek 46 trillar av numera. Jag har varit våghalsig och beställt kanske en storlek mindre än vad jag vågar tro på, men jag hoppas att de ska passa.

Ikväll ska jag försöka göra lite mys för mig själv och mitt stora kattkollektiv. Jag har haft några sena kvällar i veckan så jag känner att jag inte varit hemma så mycket, så det känns bra att kunna mysa till det och förhoppningsvis uppskattas det av damerna och bebisarna också. De ska få fisk som vanligt på helgen och jag ska göra nån god mat till mig själv och kanske se nån film. Inte illa det!

Rapport från kollektivet

Och den yngre delen av kattkollektivet växer så det knakar. Igår blev de en vecka gamla. Jag väntar ivrigt på att de ska börja öppna ögonen och kanske kravla runt lite mer än vad de gör idag, bli lite mer än sovande/ätande små minibjörnar. Men det lär väl komma snart, kanske redan under den här veckan, om jag förstått det rätt.

Inte siamesiska, men ibland kan man tro det :)
Riktiga livsnjutare!
Jag missade att väga dem när de var nyfödda så jag vet inte vad de började på, men då jag insåg att jag annars inte skulle ha koll på om de faktiskt fick i sig bra med mat så plockade jag upp köksvågen en kväll och började notera. Inte helt enkelt då två av dem är ganska svåra att se skillnad för, men tur då att en utav dem har en ganska tydlig mage... 


Vikten är i gram förstås så det är ju inte så mycket vikt att prata om, men nog syns det att de växer i vart fall. Namnen är väldigt temporära (man får ju inte kalla en kattunge tjockis som namn heller, oavsett hur mycket kärlek man gör det med) och jag är inte ens säker på om jag gissat könen rätt. Det lär väl framgå med tiden. Jag läste att deras vikt ska dubbleras första veckan och även om jag inte har startvikten så ser det ju ut som att de skulle ha lyckats med det faktiskt. De små matvraken. Inte undra på att Alice är så trött.

Fina mamma Alice
Och de två mostrarna känns lite mindre upprörda nu. Smilla har väl i och för sig aldrig varit så väldigt uppjagad över den nya familjekonstellationen, hon ser lite smått oroligt mest på Alice och verkar lite nyfiken på ungarna när hon kikar då jag sitter i inhägnaden och kelar med dem. 

Mina sängkompisar, the oldies :)
Rosa däremot fräser fortfarande då och då och liksom "skäller" (lite som mot fåglarna) mot Alice då hon ser henne. Jag hoppas innerligt att det ska ge med sig, att de ska kunna vara det gemensamma kollektiv som jag enväldigt utan samtycke skapat här hemma. Hon har ju rätt till sin lugna pensionärstid hon med förstås. Jag vill inte att hon ska känna sig trängd eller ledsen. Så vi får hoppas att det löser sig.

AW

Arbetsveckan avslutades med planeringsdag följt av en väldigt trevlig after work igår. Planeringsdagen var luftigt planerad vilket gav stort utrymme till vettiga och givande diskussioner och välbehövligt umgänge med kollegor som man annars mest hinner prata med i korta drag i vanliga fall. Och bortsett att den utlovade vegetariska delen på AW-buffén vi bokat visade sig bestå av potatissallad och pommes (!) med typ sallad och sås (jag och min vegetarian-kollega beställde annat till sist) så hade vi väldigt trevligt och skrattade typ intensivt de timmar vi var där. En fd kollega dök också upp vilket var ett riktigt roligt återseende, är fortfarande missnöjd med att hon ska vidare till annat arbete efter sin föräldraledighet.

Jag tog inga bilder dessvärre på det glada gänget, men ni får väl ta mitt ord för det. Jag höll mig förstås till alkoholfritt då jag behövde köra hem men kände mig på riktigt nästan som att jag inte var det då tröttheten på riktigt gjorde sitt under kvällen. Men det blev till sist ganska tidigt för min del, jag var hemma hos mitt kattkollektiv vid 21-tiden ungefär.

onsdag, maj 17, 2017

Vad kommer efter Trump?

Vi ska väl inte ta ut saker i förskott men det börjar onekligen verka som att min tidigare gissning att president Trump inte kommer att bli vid sin post året ut kan bli sanning. Vi får väl se. Han känns ju hal som en ål och just sådana människor brukar hålla sig flytande längre än både förväntat och önskat. Lämnar han posten så kan jag redan nu se hur hans resonemang kring det kommer att se ut. Tänk lokal missnöjd ledamot som beskyller andra för sitt misslyckande eller som inte kan se sin egen del i ett hänsynslöst agerande. Andra kommer att få skulden. "Etablissemanget", brukar ju vara populärt att skylla på, lite oklart vart man egentligen pekar.

Om han nu lämnar eller tvingas lämna. Några olagligheter har han ju inte begått än, vad vi vet, även om det hade varit olagligt om han inte varit president. Vi får väl se.

Men jag måste säga att det som diskuteras är vem som USA istället kommer att få som president (såvida han inte dras med i fallet, men det finns ju inget som tyder på det). Trump är läskig för att han är oförutsebar, han agerar till synes på känsla och det är inget tryggt ledarskap. Mike Pence, Trumps vice president, är så mycket som Trump inte är. Man ska vara försiktig med att kalla Trump för dumskalle även om han ibland verkar så, men Pence är definitivt inte det. Han är ruggigt konservativ och med honom vid makten tror jag inte att saker nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre. 

Men som sagt; vi får väl se vart det här senaste bär av. Kanske ingenstans.


tisdag, maj 16, 2017

Det går framåt-nedåt, del 10

Ikväll gick jag på bandet igen. Det var mer än en vecka sedan sist. Jag har inte velat störa då bandet står bara ett par meter från där Alice och kattbebisarna befinner sig. Men idag fick jag känslan av att det började bli en ursäkt och jag ville motbevisa det så jag drog fram det och provade för att se hur Alice reagerade. Och hon reagerade bara lite först med att se vad som hände, men efter en stund så var det lugnt och tyst i lådan igen. Så jag tror det gick bra.

Förra veckan hade jag tappat mer än på länge, utan att jag hade rört mig särskilt mycket. Men frågan är om bristen på rörelse inte kommit surt i efterhand. Efter helgen, som förvisso innehöll både chips till ESC och en pizza med bästmannen, så hade jag gått upp mer än ett kilo, insåg jag igår. Den känslan var inte alls kul och jag är lite småspänd inför vägdagen imorgon. Jag hoppas ju att jag ska ha tappat igen med hjälp av bra mat och både simning och promenad igen.

Men jag måste skärpa till mig igen bara. Se till att få upp stegantalet igen och inte falla för "det är bara en glass"-frestelsen alltför ofta. Det börjar ju bli den tiden nu och det har jag svårare att motstå än annat faktiskt. Och nu när det kanske kan dämpa sig åtminstone lite på jobbet så ska jag försöka få till en lunchpromenad lite nu och då.

Jag tänker inte ge upp nu, det är då ett som är säkert! De kilon som redan trillat av saknar jag inte på något vis.

"You are my Everest!"

Sjukt stressig start på den här veckan. Idag var deadline för att få in allt i nya löne- och personalsystemet. Scheman låg åt fanders, det saknades anställningar, det kryllade av buggar och framför allt var det svårt då jag inte kunde något egentligen. Men jag får säga att när jag med tio minuters marginal (som sen visade sig kanske vara större ändå, inget stängdes när det sas att det skulle stängas ner) tryckte igenom det sista så kände jag mig lite stolt. Jag hade bestigit ett digitalt berg, lite så kändes det faktiskt. Jag tog mig igenom känslan av att inget kunna, paniken över att inte ha svaren och den där bråkiga rösten som enträget försökte intala mig att jag lika gärna kunde ge upp.
Jag fixade det!

Jag ska inte påstå att jag kan systemet, men jag kan åtminstone göra en del saker. Vissa är jag inte helt säker på att jag gjort rätt, men det lär väl visa sig. På tisdag får vi utbildning, då lär det kanske bli tydligare.

Imorgon ska jag ta tag i den lista med saker som bara fått bli just en lista efter all stress med det här. sista finishen på sommarscheman, tex. Det ska också bli sjukt skönt att få avsluta.

söndag, maj 14, 2017

Eurovision 2017

Vi var lite osäkra på om vi skulle fara iväg som tänkt till Simon och Philip för vårt årliga Eurovision-häng, men till sist kändes det okej att göra det. Lil'sis och Joel skulle egentligen också blivit med men har en hund med urinvägsinfektion och stor risk för inomhuskissande så de stannade hemma med honom. Så vi blev lite färre än vanligt. Men vi hade trevligt ändå.

Bortsett att jag hade lite svårt för programledarna, som kändes lite småfjantiga, så tycker jag att de3t var en bra show. Rösträkningen var ju lite dryg som vanligt, men det hör som till. Det var lite spridda skurar i gänget med vilka man hade som favoriter. Precis som vanligt så la vi poäng på alla bidrag under tiden vi såg dem (men lite fusk då S&P redan sett alla och visste vilka de ville spara sin 12:a till, men får enligt våra regler nämligen bara en sån) och toppen blev ganska så överensstämmande med resultatet trots allt. Det var dock bara jag som gillade Portugals vinnarbidrag och ju mer jag lyssnar på det nu efteråt desto mer tagen blir jag av det. Jag verkligen älskar det! För mig känns det som vacker filmmusik (typ La La Land), som en varm filt av mys att lyssna till. Jag relaterar mycket på den här låten tex, som ger lite samma känsla (i klippet från Downton Abbey). Okej, det kanske inte är en schlager- eller ens en ESC-låt som de brukar låta men visst är den fin?


Okej, kanske är det hela framträdandet med Salvador Sobral som känns lite skör som skapar känslan. Men jag gillar den. Och det gjorde såväl jury som telefonrösterna så det måste väl ha varit en ganska bra vinnare då?

Min andra favorit, en låt som också växer med lyssningar, men som jag hade lite svårt för själva framträdandet av, var Belgiens.


Musiken är fantastisk och jag längtar efter att få köra bil till den (jag har "billåtar" som en grej) men jag hade lite svårt för Blanches "döda" framträdande. Hon gjorde inte mycket av möjligheten utan stod som en kall fisk på scenen. Nervositet möjligen men jag vet inte. Det var synd i vart fall, tycker jag, oavsett om det var något som bara skedde eller om hon blev rådd till det. Hursom så fick jag precis som med Portugals bidrag lite filmfeeling och tänkte på musiken till Drive, vilket för övrigt är ruggigt bra filmmusik, så det är ett gott betyg.

Jag som inte riktigt gillar Sveriges bidrag måste annars säga att det förtjänade att komma på topp 5. Det var ett proffsigt framträdande och bland rätt många kassa låtar så stod det ut en del.

En bra kväll var det med trevligt umgänge, lite för mycket chips och precis lagomt icke-uppstyrt för min del.

Vad hade du för favorit, om någon?

lördag, maj 13, 2017

2 blev 3 blev 6!

Ibland händer saker lite snabbare än man tänker sig. I går när jag skulle fara till jobbet var Alice pipig och lite som mån om att jag skulle se henne. När jag följde efter henne gick hon och la sig i lådan hon valt ut. Jag tänkte att det kanske var dags för ungar under helgen eller möjligen redan under fredagskvällen. När jag ändå tog på mig skorna för att åka till jobbet satt hon i trappen och tittade som lite smått oroligt på mig. "Jag kommer hem tidigt idag", sa jag innan jag gick. 

Jag hade ju läst att det skulle ta tid. Flera timmar mellan varje unge ibland tex och det verkade ju inte som att hon var i värkar på något vis. Inte som jag läst om. Så jag slutade vid lunch, åt med M, Lil'sis och Joel och for sen hem, bara för att hitta lilla fina Alice i sin låda med tre diande fina små kattungar hos sig. Sicket dåligt samvete jag fick! Jag skulle ju stannat och struntat i mötet jag hade hade på jobbet. Eller åtminstone skyndat hem när jag kunde gå. Sicken korkad personal...

Max några timmar gamla!
Duktiga lilla Alice som fått två kullar tidigare hade förstås rutin på det där, men jag hade ändå velat vara där, få en henne att känna att hon kunde lita på mig som stöd. Totalt misslyckat från min sida. Men, allt gick ju bra och tre små alldeles välskapta små katter fick hon, men små nakna tassar, öron små som musöron och alldeles fantastiskt len päls. Mörka är de allihop, men svart som betonande färg. En är även brun och gråaktig (gissar att det är en hona), en annan brun och svart (hane?) och den tredje grå och svart (också hane?). De bråkar redan med varandra och gör inte mycket annat än äter och sover.


Har ni sett något så fint? De små superrosa nosarna. Sötast i världen!


Alice går nu iväg ibland en sväng när de sover. Hon äter och lämnar det "inhägnade området" vi skapat med kompostgaller för att låta familjen vara i fred lite, för att vara med oss eller spana in vad "mostrarna" har för godsaker i sina skålar. Hon äter fortfarande en väldig massa och jag har köpt hem kattungemat som jag läste ska vara bra för diande honor. Hon äter torrfodret men inte blötfodret så det får jag väl spara till småfjantarna när de kan äta det. Istället vill hon ha vanligt blötfoder och kokt torsk (vilket alla fick idag för att fira nykomlingarna, alternativt för att det är lördag....).

video

Stolt som en tupp är jag över vår fina Alice som lyckades så bra själv. Hon är väldigt duktig och ser efter dem på ett säkert sätt. De två mostrarna har förstås varit framme och undrat vad som stått på. Smilla tog det bra och fick komma fram och nosa lite. Rosa fräste dock när hon kom bara inom några meter, därav kompostgallret som stänger av vardagsrummet. Jag for och fixade det direkt igår kväll så att vi skulle kunna sova lugnt och inte oroa oss för att någon skulle göra något dumt (vilket jag inte fått nån google-bekräftelse på att det faktiskt ens kan hända, men man vet ju aldrig).

video

Så plötsligt från att ha haft två stillsamma kattpensionärer är vi nu crazy cat people på riktigt med inte mindre än sex stycken katter. Hur gick det till? 
Viss varning utfärdas härmed för många kommande bilder och videor på söta små kattbebistrynen...

torsdag, maj 11, 2017

Vädergnäll

För att inte tala om vädret. Jag är inte nöjd med vad maj har presterat såhär långt. Det är som en riktig rollercoaster där vädret inom samma timme kan pendla från strålande sol till hagel till snöoväder och tillbaka till sol. Nån av vädergudarna (hur många är de egentligen?) är på ett lynnigare humör än jag.


Vad tycker ni om utsikten från mitt kontor tidigare idag? Fint majväder, inte sant? Den beigebruna lådan som ser ut som nån form av förbränningsbyggnad är kyrkan jag ser från mitt fönster varje dag och vars klockor låter så pass högt när de är igång att jag knappt kan höra mina egna tankar. Det kan vara den mest udda kyrka jag sett.

En vecka av motgångar

Jag har helt klart haft bättre veckor än den här. Sämre med, för den delen. Allt har inte varit negativt men det har varit mycket strul på jobbet och min sinnesstämning har kanske inte varit på topp. Men, jag har ökat på motionen igen och det blir långsamt stillsammare i kattkollektivet. av någon märklig anledning kan vi alla trängas i sängen förutsatt att Alice är den som hoppar upp sist. Är hon först kommer de andra inte, men ligger de redan så är det som att de inte ids utan då får hon vara.

Men jobbet är väl den stora utmaningen just nu. Det och lite annat som finns i mitt huvud. Det känns lite stressigt, med kattungar på väg uppepå allt. 
Vi har bytt personalsystem på jobbet och inget är riktigt tydligt. Jag kan väl tycka att vi borde fått utbildning i ett sånt viktigt system (som vi arbetar i varje dag i vår verksamhet) men det har vi inte. Tydligen ska vi lista ut saker själva. Och det brukar jag väl vara rätt bra på, men ett löne- och personalsystem är så pass omfattande, och det här har dessutom få likheter med det förra, så jag går helt bet. Och är det något jag inte är bra på så är det att tackla att jag inte kan. Jag ser alltid till att kunna och att veta, annars tar jag reda på det. Jag vill vara duktig och kapabel. Men nu funkar det inte så den här gången; jag får inte ihop det och jag blir alldeles blockerad i hjärnan. Den bara skriker "jag kan inte!" och så fixar jag det inte.

Men det är ju bara att ladda om. Jag behövde en dag då det var okej att det inte gick. Då jag fick vara irriterad och uppgiven och lite bitter. Idag gick jag till jobbet med en agenda att ta tag i det en bit i taget och försöka greppa det som gick. Så scheman och anställningar må saknas ännu på sina håll (eller har förts över fel från gamla systemet), men jag har åtminstone fått till att lägga in vikariernas timtider och en del sjukfrånvaro. Jag har dock en hel del kvar. Och så lite tid. Det är ju inte som att andra uppgifter riktigt går att sätta på paus. Jag får se om jag spenderar min andra hemmahelg med att jobba ifatt annat, det vore kanske skönt. Och det skulle hålla huvudet borta ifrån annat också kanske, och putta mig tillbaka till läget där jag känner mig kapabel och effektiv igen.

måndag, maj 08, 2017

Treat myself!

Jag har funderat på det länge men tycks att det kostar lite för mycket. Men så när jag behövde komma på nån belöning för när jag passerat 10 kilo viktminskning så kom jag att tänka på det. Det är väl typiskt bra tillfälle att faktiskt ge sig själv något som egentligen känns lite dyrt och "onödigt"?


Nya naglar! Jag slutade (igen, jag börjar så snart det blir mycket stress) bita på naglarna för ett par månader sedan men de blev aldrig fina utan gick bara sönder hela tiden. Men nu har en jätteduktig tjej gjort nya åt mig, i gelé. Jag fegade ur totalt vad gäller färg så de blev väldigt naturella. "Varför är du rädd för att sticka ut?", frågade hon mig, och jag hade egentligen inget bra svar. Men jag fegade ändå. Jag lät mig övertalas till två naglar med lite guldigt glitter, det var allt. Men det blir bra nybörjarnaglar.

Och jag tycker faktiskt att de blev jättefina. Jag känner mig plötsligt finare med dem dessutom. Som att händerna blev snyggare i sin helhet, trots klösmärken och min nyuppkomna känsla av att mina händer ser gamla och "rynkiga" ut (vätskebrist, säger min kollega, kanske har hon rätt).

Nu gäller det bara att lära sig hantera dem också... Inte helt enkelt kan jag lova.

söndag, maj 07, 2017

Hemmahelg

De här helgerna då M stannar kvar i Sundsvall är alltid så väldigt olika de andra. De blir lugnare, mindre välplanerade oftast men det är snudd på för mycket Sara-tid. Och lite för tråkigt nästan, även om det också är nyttigt. Den här helgen hade jag egentligen tänkt åka till stan på lördagen och besöka Vegomässan men det kändes som att jag behövde vara hemma hos mina små svansar med tanke på allt som är på gång i gänget. Och jag har kommit hem sent många kvällar de senaste veckorna så de har varit själva nog ändå. Sen att åtminstone de två äldsta sover bort största delen av dagarna är väl en sak, men jag finns då här i vart fall.

Idag blev jag dock lite småless på mig själv och bjöd ut Lil'sis och hennes Joel på middag. Jag hade inte så mycket hemma men snodde ihop nån form av indisk gryta med blomkål, kikärtor, morötter osv, som jag serverade tillsammans med ris och philadelphia med franska örter. Det blev helt okej. Och det var trevligt med lite besök en stund.

Över lag har jag ätit bra i helgen, det är som alltid lättast när man är själv (även om jag gärna byter det mot att M är hemma) och dessutom hemma hela helgen och inte behöver tänka kring mat ute. Däremot har jag inte rört mig så mycket som jag borde ha gjort. Det gäller nästan hela veckan. Jag borde kanske ha dragit fram gåbandet under helgen men det har bara inte blivit. Varje gång jag tänkt på det, som alldeles nyss, har det känts för sent på kvällen. Dålig ursäkt helt klart. Till veckan måste jag ta tag i det igen.

Den här veckan får vi ett nytt lön- och personalsystem vilket kommer innebära en hel del merarbete än annars, då allt ska stämma och hinna läggas in från det gamla, som varit stängt i en månads tid. Mycket har hänt under den tiden som ska in före lönekörning och det lär bli lite rörigt, inte minst då vi inte fått utbildning i det nya än. Men kanske kan jag jobba lite hemma i lugn och ro under veckan då jag inte har möten. Det beror på hur det ser ut och hur allt funkar. Vi får väl se om det dyker upp några kattungar mitt i allt...

Sara 38 år; "Vad ska jag bli när jag blir stor?"

Det har varit mycket katt- och vikt-bloggandet det sista, jag inser det. Men det har väl också tagit upp rätt mycket av min tillvaro ett tag. Jag känner av tröttheten och minnesproblematiken jag hade i november, december igen; det yttrar sig ungefär som då, minus en del migrän (tack och lov). Jag försöker hitta strukturen som kan utplåna stressen men det är inte helt enkelt.

En bit i det skapar en hel del funderingar av mer omfattande karaktär. Det där klassiska; vad kan jag jag, vad vill jag, vad borde jag, vilka är egentligen hindren osv. Som så ofta förr känns det som att jag skulle behöva en livscoach som hjälpte mig att bena ut vägen lite. Det är alls inte enkelt. Min chef lyfte mentorsprogram som en möjlig väg då vi pratade om det lite kort i höstas och det kanske inte är så dumt.

Från ett av de mer inspirerande föredragen jag varit på
det senaste. Jag har just hunnit börja läsa men det känns
som att det kan finnas en del att ta till mig av, åtminstone delvis.
Under tiden försöker jag suga åt mig av det som finns tillgängligt i form av föredrag, skriven text och inspirerande personer. Jag vet inte om det tar mig framåt så mycket men det ger åtminstone bränsle till funderingarna. Och det finns rätt mycket inspiration i området att hitta, det svåra är att hitta det som sätter fingret på vad jag behöver.

En kanske lite mer oväntad person som jag hittar inspiration ifrån lite nu och då sedan ett tag tillbaka är Isabella Löwengrip. Jag läser hennes blogg med lite varierad behållning; scrollar det mesta av de sponsrade inläggen men hittar en del guldkorn att fundera över, framför allt då hon resonerar och delar med sig av sitt yrkesliv, sin kompetens i företagsvärlden och sitt orädda sätt att driva sig framåt. Vi lever i helt skilda världar och arbetar i skilda världar, men det är ändå något i det som gör mig ganska nyfiken. Och önskar att jag satt i de här funderingarna och var minst 10 år yngre... Att människan bara är 26 år går mig förbi ofta, det är rysligt imponerande bara det. (Går ni till hennes blogg så vill jag dock rekommendera att inte börja läsa kommentarerna på hennes inlägg, de gör mig mest bara arg och irriterad på mänskligheten.)

Jag skulle vilja skriva mer om mina egna funderingar, insikter och lärdomar från mitt eget arbete som chef i offentlig sektor, men det är svårt då jag inte på något vis är särskilt anonym här och då mitt arbete har mycket av den karaktären som skulle kräva det. Inte så att det är sekretessuppgifter jag skulle vilja blogga kring, men själva arbetet i sig är svårt att kommentera så mycket öppet. Men det ger också upphov till en hel massa funderingar. 

Jag får väl följa rekommendationen jag just fick att återgå en kortare period in i lite personlig handledning igen för att få utlopp för det, även om det är ett betydligt mer ansträngande (eller kanske snarare omkullkastande) sätt att hantera funderingarna på.

lördag, maj 06, 2017

Smilla hos veterinären

I fredags tog jag för övrigt lite ledigt på eftermiddagen och for till veterinären med äldstakatten Smilla. I juli förra året konstaterades det lite förhöjda njurvärden, njursvikt, som då inte var tillräckligt besvärliga för att behöva medicineras men som gjorde att torrfodret sedan dess består av njuranpassat sådant.

Egentligen tycker jag nog att hon varit piggare under vintern än vad hon brukar, hon brukar ju snudd på bli deprimerad under vinterhalvåret. Men den här gången har hon varit ganska leksen och busig. Men så började jag tycka mig se en ökad trötthet (ungefär samtidigt som min egen kanske?), fick för mig att hon blivit lite smalare och inte riktigt samma fart i henne. Så jag bokade en tid för uppföljning. Orolig för vad jag skulle få veta.

Plåster på tassen och då kan man inte ens ligga som
man vill. Demonstrativ så det räcker :)
Njurvärdena hade märkligt nog blivit något bättre och är nu bara lite lite förhöjda. Jag trodde inte ens det var möjligt. Däremot hade hon tappat ett halvt kilo, vilket är hyfsat mycket även för en lite rundare katt som Smilla. Hon hade mycket tandsten men för att ta bort det krävs sövning vilket kan vara riskabelt i den åldern (samma ågren som vi hade innan Rosas tänder åtgärdades). Så nu funderar vi lite på vad vi tycker att vi ska göra.

M tycker inte att vi ska reagera alls, att det inte är nån fara att hon tappat lite. Och jag håller väl med, men oron finns hos mig att tappet ändå står för något. Vi kan ta fler prover och ett urinprov (sticka henne direkt i urinblåsan via buken) för att undersöka vidare. Och vi kan söva och åtgärda lite tänder ifall smärta gör att hon inte äter lika bra. Men jag vet inte. Vi ska fundera som sagt och jag har fått smärtstillande utskrivet att testa ifall det gör att hon äter bättre.

Finaste tjejen!
Hon var dock ruggigt duktig i vanlig ordning och sa knappt något när vi var där. Låg på britsen och kollade lugnt ut över åkern utanför medan vi väntade på provsvaren. Min fina tjej. Jag summerar det ändå som inte katastrofala resultat, något jag var väldigt rädd för att få innan vi åkte. Så får vi se vad jag bestämmer mig för helt enkelt.

Små, små rörliga överraskningar!

Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.

Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!

video

Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?

Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.

På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.

Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.