Party pooper

Den där höstdeppen är nog sanning ändå. Jag har känt av det idag också. Trots att det egentligen varit en helt okej dag på jobbet. Jag skulle dock kanske ha följt ingivelsen att skippa AW:n. Det finns 'omständigheter' på jobbet (som eg inte alls har med själva jobbet att göra men som jag inte vill/kan skriva så mycket om även om jag velat så många gånger) som gjorde sig lite påminda så att jag kände mig lite smågrinig redan från start. Och när vi just ätit färdigt huvudrätten så fick jag meddelande från M om att han oroade sig för Rosa som också var hängig och inte riktigt ville vara så social. Jag tror att både jag och M är lite på helspänn med allt som har med henne att göra, som att vi kanske vet att vi är på upploppet, och såna där saker ställer till det i hjärtat. Fast det inte alls behöver vara nåt särskilt. Hon har ju alltid varit känd för sitt humör den där damen.

Men det räckte för att det skulle kännas ganska nog så jag skippade efterrätt och for hem istället. Jag fick ett sms efteråt från en söt kollega så tydligen såg jag hängig ut när jag gick, vilket inte riktigt var meningen. Dåligt pokerface idag. Men jag ville inte vara kvar och riskera att bli ett sänke för stämningen.

Det var lite halkiga vägar hem men det gick lugnt och bra. Lyckades motstå suget att handla godis och åkte bara rakt hem till kattgänget och nöjde mig med en kopp te istället. Får väl se om jag ger mig på glassen i frysen om en stund...

Höstruskigt

Ruggigt novemberväder idag, jag undrar om det ens blev ljust ute? Efter lunch började det dessutom regna så då blev det än värre. När jag körde hem nu ikväll kändes det lite som att köra på känn; någon riktigt bra sikt i det blöta och blåsiga mörkret var det inte riktigt. Då är det läskigast i stan där alla gång- och cykeltrafikanter tror sig synas för att det råkar vara en gatlampa vid övergångsstället. Så är inte fallet, kan jag meddela. Speciellt inte då majoriteten är svartklädda. Så läskigt, jag vill ju verkligen inte råka ha ihjäl någon, oavsett vems fel det skulle vara.

Veckan är snart slut och jag vet inte vart den försvann riktigt? Imorgon är det planerat en AW som jag faktiskt inte alls är särskilt sugen på längre, trots att jag är anmäld. Men det blir nog bra bara jag kommer dit. Jag får övervinna känslan att hellre fara hem lite tidigt och mysa ihop mig i soffan med en eller ett gäng av katter.

Gos för själen; en trött kattnos och tjocksockar

Jag tror att jag är på väg in i en "i-mitt-huvud"-period som jag tror att jag skrivit om mer än en gång förut. Mycket tankar, många funderingar, överväganden, tvivel, trötthet och den där "farhåga-känslan" (det finns ju ett bra ord för det som jag inte kommer på i min trötthet just nu). Som att nåt ska ske, eller så. Det är inte ovanligt att det här kommer på hösten. Förut kom det betydligt oftare och jag såg det sällan komma förrän efteråt. Men jag vet att det går över. "Bara" att hålla huvudet över ytan tills dess.