Jag hade en ruggigt bra söndag för övrigt. Trevlig (och väldigt välsmakande) brunchdejt med "tantvännerna" (de bästa) på Tonka och en shoppingrunda med min work wife som erbjöd sig att vara lite pushig och får mig att handla lite nytt. Och hon lyckades ganska bra, nästan för bra, jag hade (som alltid då jag lägger pengar på mig själv) "utgiftsångest" en stund på kvällen. Men jag har nya byxor (som jag aldrig skulle köpt om jag varit själv i butiken), en kavaj (från rean!), ett par scarfsar (heter det så?), örhängen, hårsnoddar och ett set med ögonskuggor. Inte alls dåligt, jag var riktigt imponerad av mig själv efteråt.
Och så var det trevligt att hänga lite utanför jobbet, om än något ovant. Men det behöver jag väl med. Då har jag kanske chans att vara lite mindre sorglig vid nästa jämna-år-kontroll.... Jag kom då hem och kände mig glad och nöjd.
Imorgon väntar lite mer nya äventyr och det finns också skojiga planer till helgen som kommer. Det skulle kunna bli en riktigt bra vecka.
Jag har lejt min kollega (work wife) F att följa med mig och köpa skor imorgon efter jobbet. Hon konstaterade efter att jag beklagat mig över att mina vinterskor blivit skrapade och fula att det kanske inte var så konstigt att de bara höll en säsong eftersom jag haft dem varje liten dag hela vintern. Jupp så funkar jag, oftast bara ett par skor i taget. Möjligen något fler på sommaren som sneakers i kombination med en sandal och en klackad sko. Men det är många...
Så vi får väl se hur bra hon lyckas imorgon, om jag får med mig fler än ett par skor. Om ens det. Skor är ju så vansinnigt svårt att hitta. De måste vara väldigt sköna och samtidigt lite snygga förstås.
Har vi tid över och jag lite tur och flyt så kanske vi hinner över på bonuslistan där vårkappa och nya scarfsar (ett ord jag inte alls gillar, men vad heter det annars?) bl.a finns. Vi får väl se. Ser fram emot vår shoppingstund i vart fall.
Se där? Jag umgås visst med människor utanför kontorstid. Då jag vill och har ett syfte med det...hehe...
I veckan bokade jag vår resa till Stockholm i mars då vi ska se stand-up och ta en liten kortsemester tillsammans med Lil'sis och Joel, samt M:s syster med make. Det ska bli superkul! Ser fram emot det som om det vore en utlandsresa nästan.
Jag kollade och jämförde resesätt och då snabbtåget faktiskt var en del billigare än flyget (1:a klass dessutom) så blev det tåg, till min stora glädje. Jag hade bestämt mig för att resa så ändå men tänkte att de andra kunde flyga om de ville. M sa att han reste som jag och Lil'sis verkade tycka att det var okej med tåg då priset var så pass bra så vi blir hela gänget på ett tidigt snabbtåg till Stockholm. Skojigt, tycker jag! Lil'sis bor hos släktingar till Joel och jag letade fram ett till synes fint hotell och bokade ett något finare rum än det billigaste för att få lite lyxkänsla på semestern. Jag älskar att bo på hotell, men är det inget fint så förtar det lite av känslan, om du frågar mig. Så jag lägger gärna några hundralappar till för att få lite bättre standard och det brukar betala sig.
Två dygn i Stockholm, om tåget sköter sig bra, känns skojigt. Jag har inte så många önskemål utöver själva showen som förstås är huvudgrejen, men jag skulle vilja gå på favoriten Fotografiska och besöka Roy Fares fikaställe. Jag följer honom på instagram och det ser alltid så perfekt ut. Det måste ses på riktigt, helt enkelt.
Så swoshade tiden iväg igen. Vad har hänt sedan sist? Vi firade bästa Anna som fyllde jämt med en väldigt trevlig kväll i Hörnefors hos Ulrika och Urban och deras übersöta barn. Hon blev kanske inte så överraskad, men det blev ändå väldigt bra, om jag får säga det själv. God mat, god (men inte så vacker - jag blir aldrig nöjd med mina bakverk) schnauzer-tårta, såklart, och så lite sällskapsspel och ännu mer godsaker. Så himla kul, som så mycket annat gör vi det där för sällan. Men nu när Ulrika är hemma med nytillskottet i familjen så blir det svårare att ses på våra annars rätt vanliga "efter-jobbet-middagar" på stan, så de får väl bytas ut mot knytisluncher på helger hemma hos henne istället. Låter inte så dumt det heller.
Och så har jag varit i Stockholm en sväng på en jobbresa. Jag var lite nervös för den faktiskt, speciellt då jag inte riktigt kände någon av de som åkte från kommunen. Eller ja, jag kände ju ett par personer men inte sådär värst nära så att det kändes tryggt och enkelt. Från mitt område var det jag och min chef, som jag inte heller riktigt känner särskilt bra än. Men det gick väldigt bra, var superintressant och lärorikt på flera sätt faktiskt. Det kändes lyxigt att få resa sådär och jag kom hem med nya jobbrelationer och flera halvplanerade samarbeten framöver. Sen att den där mässvärlden är lite eljest är väl en annan sak, men det var kul att vara med!
Men aldrig tyst... Som introvert är det en utmaning att nästan oavbrutet vara i sorlande miljöer där din uppmärksamhet krävs återkommande. Det funkade förvisso bara bra men jösses vad trött jag var i huvudet sen. Jag passade på att plocka ut lite av min flex dagen efter (delvis också för att jag pga tågstrul var hemma först vid 1.30 på natten) och spenderade den i mitt alldeles egna sällskap hela dagen. Behövligt. Och så fick jag tid till att fundera över dagarna som varit, gå igenom anteckningar osv.
Annars är det mesta som vanligt. Vi fryser rumporna av oss här i norr med temperaturer som i stort sett konstant legat mellan 15-24 minusgrader, dygnet runt. Vårt stackars hus kämpar i motvind för att hålla värmen och ljumma duschar är standard nu. De går fort vill jag lova.
En eftermiddag med ens bästa tjejer kan verkligen vara precis så bra som det är på film. Kanske inte lika spännande eller "pitch-voiceat" som på duken men ändå lika bra för själen på nåt vis. Igår hade vi en lång lunch-hangout hemma hos U som fick sitt andra barn för en dryg månad sedan och det var liksom bekvämt, trevligt och väldigt bra. Inte minst skönt att få prata om lättsamma saker eller lyssna på någon annan vars liv ställts om lite. Skönt att släppa mig själv för ett tag.
Hade vi bott bara lite närmare varann så hade det varit ännu enklare att ta nån lördag- eller söndagsbrunch tillsammans ibland, men då hade det kanske heller inte varit samma sak. Men jag kan sakna det där, att ha "sitt team", några man träffar ofta och otvunget med och som man kan dela sina konstiga tankar med och vars familjer man är snudd på lika bekväm med. Film-idealiskt, jag vet, men man kan ju få önska. Vi ses nog för sällan för att det ska vara riktigt så fullt ut men potentialen finns helt klart och jag tror att vi hängt för länge för att det plötsligt skulle försvinna.
Såvida ingen får för sig att flytta långt bort. Om jag är dålig på att hinna/orka/lyckas träffa mina vänner i samma län så är jag skrämmande dålig på relationer som har längre avstånd än så. Jag visste det redan innan Simon flyttade och även om jag saknar honom så himla ofta så hörs vi enbart på nån chatt med ganska långa mellanrum. Vi tappade väl lite fart redan innan han flyttade iväg, ungefär då han blev sambo (vilket väl är vanligt) men det känns ändå som en riktig förlust, en klokskap jag saknar.
(Typisk bild jag inte skulle lagt upp för fem år sedan :)
Igår kväll och natt stormade det ute så att det ryckte i huset, det riktigt skakade i soffan när jag satt framför tv:n på kvällen. Vi var helt övertygade över att det skulle bli strömlöst förr eller senare, men det skedde faktiskt aldrig. Och vi for om båten på vägen hem för att kolla att den stod kvar och där såg det också lugnt ut.
Första arbetsdagen för i år är gjord och flöt på ungefär som tänkt. Den där spännande huvudvärken, eller vad den ska kallas, kröp på strax före lunch och den där brusande känslan i kroppen kom och gick. Men det var lugnt på jobbet så jag hann få en hel del gjort, det trots att jag glömde min jobbdator hemma och fick göra så gott det gick med en frånvarande kollegas dator istället. Ett planerat möte blev av, ett blev inställt men istället dök det upp ett spontanbesök som jag kunde lägga tid på istället.
På
fredag och måndag har jag tagit ledigt och jag tror att jag kommer att
låta det vara så även om jag var tveksam ett tag. Det skulle vara skönt
med en städdag hemma på fredag och på söndag är det Golden Globe-galan som kommer
att sändas på TV4 så då vore det väl lämpligt med den tänkta ledigheten. Och så får jag lite mer andrum och tänkeutrymme, och jag tror att jag skulle må gott av båda ett par extra dagar till innan allvaret drar igång på riktigt igen. Jag ska försöka hålla ledigheten så oplanerad som möjligt dock, med undantag för en redan inbokad lunch på lördag med bästvännerna inklusive nybebisgos. Det ser jag fram emot.
Två nätter i rad då jag fått sova 8 timmar med få avbrott med bettskena i och tyst-tassande sambo på mornarna har gett lite välbehövligt energipåslag. Inte nog dock, men jag mår lite lite bättre. Har lite mer ork.
Ikväll hade jag biodejt med min "work wife" F och vår gemensamma socionompraktikant. Hade tänkt ställa in den men då orken fanns så kändes det kul att åka ändå. Vi bestämde före julledigheten att vi skulle ses och se Mary Poppins tillsammans för att göra något skojigt utanför jobbet efter den minst sagt intensiva höst vi haft. Att F och jag haft mycket har absolut spillt över på praktikanten som, som tur är, visade sig vilja vara med mycket "på riktigt" och verkligen har kunnat vara något av en extra hand.
Vi har på pappret varit fler men jag tror att få skulle invända mot påståendet att F och jag drivit projektet och projektgruppen till väldigt stor del det här året, speciellt nu under hösten då införandet av det nya personalsystemet kom igång på riktigt. Så vi har dragit ett enormt lass tillsammans och med den äran, skulle jag vilja påstå. Hon kan vara den bästa jag jobbat med. Vi jobbar och tänker ofta lika och där vi har våra respektive brister så täcker vi upp bra för varandra. Kanske inte så bra att vi båda har höga ambitioner och krav på oss själva, men det har å andra sidan gett ett bra resultat.
Och två trötta chefer. Före bion satt vi och pratade lite och hon beskrev nästan ordagrant samma trötthetskänsla som jag haft under ledigheten. "Lite som när man varit sjuk och haft feber ett tag, när det känns som att man är frisk men kroppen ändå inte orkar något, som att det kommer en feberkänsla eller matthet vid minsta ansträngning." - Precis så! Skönt att höra henne beskriva det men trist att det är så vi båda spenderar våra ledigheter. Men det minskar ändå min egen oro.
Och filmen då? Fantastisk, helt oväntat faktiskt. Jag hade ett leende på läpparna nästan hela filmen igenom. Precis vad jag behövde.
Nej, jag gick inte under av att fylla 40, jag lovar. Bloggen gick tillfälligt under av lite oklar anledning, men faktum är att jag skrivit ett dussintals inlägg sedan sist. Jag har bara inte fått dem på pränt. Den som lyckas ta fram en diktafon som kan läsa av dikteringar du tänker - den borde få ett alldeles särskilt pris. Hur fantastiskt vore inte det?
Födelsedagen var fantastisk! Eller ja, vi firade två dagar i förväg, vilket jag alltså inte visste om. Jag trodde det skulle hända nåt på lördagen, men inte vad. Så när Lil'sis dök upp på fredagens morgon och tvingade mig lämna min just påbörjade storstädning och istället följa med till stan, så blev jag inte så lite nervös. Vi simmade, softade i bubbelpoolen, åt frukost på stan och så fick jag välja ut smycken som tidig present i en guldsmedsbutik. Sen en del märkligt omvägsfarande med bilen tills vi till sist kom tillbaka hem. Där hade det dukats upp och pyntats i ett stort partytält och M och Joel kämpade i hettan med ett enormt matlagningsprojekt. Jag blev tårögd då min ena lillebror med familj plötsligt dök upp, de hade kommit från Borås för min skull. Min storebror hade också varit planerad att komma men då hans dotter gått över tiden så vågade han inte åka då han inte ville missa sitt första barnbarns entré (förståeligt, men hon visade sig vänta ett bra tag till sen).
Finaste vännerna kom (en viktig saknades men då han flyttat långt bort så var det logiskt), svärföräldrarna kom och vi hade alla en fantastisk kväll i vår trädgård. Precis vad jag önskat mig! Jag har nog aldrig känt mig så bortskämd.
Det finns helt klart personer som liksom nästan känner på sig när det är bra läge att göra sig påmind. Finns det nåt finare att få en dag då man känner sig lite halvusel, lite ifrågasatt, lite för duktig, lite ensam, lite för allt-möjligt, ganska ful och framför allt rätt trött? Det damp ner igår kväll i precis rätt tid, på nåt vis. Nästan så att den här vetgiriga gamla häxan blev lite tårögd en stund.
Jag tycker nog att det börjar kännas ljusare ute redan. Skönt, även om jag är lite av en mörkermänniska. Idag hade jag möten nere på stan men for ändå och ställde bilen på kontoret först. Jag har brukat göra så nu under hösten och vintern för att få lite extra motion/luft men också för att det blir så rackarns dyrt att parkera nere på stan så ofta. Idag var det dock ganska ljust redan då jag gick från kontoret vid 8 och än mer så när jag vandrade tillbaka vid 15-tiden. Alldeles nyss var det nästan mörkt ute vid sådär kvart över två på eftermiddagarna.
Ikväll stannade jag på stan efter jobbet för att träffa de bästa brudarna, första träffen sedan nyår. Även om det ibland känns motigt att stanna och att behöva köra hem sent så väger det med lätthet upp då jag väl är där. Det känns som kvalitet i livet på nåt vis.
Imorgon väntar en mötesfri arbetsdag vilket känns lite efterlängtat. Jag har en massa administration som ligger och väntar, delvis som ett resultat av att jag var ledig länge över jul och nyår. Det kan kännas motigt att det ska behöva vara så när man varit ledig, men det hör till jobbet. Jag hoppas på en produktiv dag imorgon och jag ska försöka ta med mig min kontorsradio tillbaka till jobbet igen så blir det riktigt bra. Att jobba med radio igång är jobbmysigt. Jag tog hem min kontorsradio över jul men fick ju en jättefin av M i julklapp så nu kan den tas tillbaka och stanna på kontoret.
Och blir det soligt och bra väder kanske jag rent av unnar mig en lunchpromenad i vintervädret.
Hemma från ännu en trevlig kväll med middag med bästa brudarna. Och Lil'sis, som ville haka på tanterna ikväll. Mysigt och trevligt. Vi gick en sväng på stan, åt rätt gott på Pinchos och tog en kaffe på Espresso House. Jag gillar våra träffar mycket, jag hoppas de fortsätter länge framöver. Hur många tjejkompisar i vår ålder lyckas träffas 1-2 gånger i månaden sådär? Något att hålla i.
På vägen hem var det tråkigt väder. Ganska okej första milen men sen blev det mer oplogat och snöfallet tilltog. Trafiken gick ganska långsamt som tur var. Nån enstaka vågade sig ut och köra om, men annars hölls det långa avstånd. Jag lyssnade på musik och sjöng högt i vanlig ordning som nån slags egen-terapi. En bit framför skedde så en olycka, just vid sista 2-filiga partiet innan jag svänger av E4:an. En bil skulle köra om en lastbil men slutade studsande in i mitträcket.
Jag stannade men allt verkade ha gått bra. Bilföraren sa i och för sig inget men åkaren pratade med larmcentralen i mobilen men sa att det var ok och att jag kunde köra vidare. Över vägen var det spridda bildelar och olycksbilens front var mos. Det ser ju alltid så läskigt ut när någon varit inne i mitträcket, men det är ju lite meningen. Både med själva räcket som far loss och bilens deformationszon. Det ska ju gå sönder så att energin tas upp där. Men det ser läskigt ut.
Jag tog mig då hem i ett stycke, skönt nog. Jag hoppas att det blir bättre väglag till imorgon bitti. Jag har ju växlat mellan att åka lite tidigare eller senare för att missa värsta rusningen och det har varit en bra taktik. Som en fördel med flextid. Imorgon tror jag att jag kör lite tidigt så kan jag fara hem efter sista mötet som borde sluta före 16.
Ikväll var det middag ute med brudarna igen, trevlig vana (numera) som vi håller hårt i. Bra som dåliga dagar är det ändå trivsamt att ses. Vi hade tänkt oss Pinchos men då det var fullsatt med höstlovslediga barnfamiljer så promenerade vi bort till TC som ganska just nyöppnat efter ombyggnationen. Och det var riktigt mysigt där! Dessutom god mat (med rätt många vegetariska alternativ, så pass att jag hade svårt att välja faktiskt) och spännande dryck att välja på även på den alkoholfria sidan.
Försökte ta bilder på inredningen men de blev lite för mörka och jag lyckades inte riktigt fånga mysfaktorn. Men min tryffelefterrätt fick jag med i vart fall.
Imorgon arbetar jag hemma så det kändes lite som en avslutning på jobbveckan, även om så inte är fallet riktigt. Men en skön känsla oavsett.
Ikväll var jag iväg äntligen och åt middag och pratade strunt med finbrudarna efter jobbet. Trevligt och dessutom åt vi väldigt gott; burgare (hemmagjorda vegburgare!) på Rådhuskällaren på Rex. Supermysigt ställe med trevlig personal. Och så himla skoj att vi fortfarande får till våra träffar, vad skulle jag göra utan dem?
På väg hem nu blev jag påmind om en av de sämre sakerna med hösten; oron för första halkan. Jag har ingen termometer i min bil så jag visste inte hur kallt det var, bara att det inte kändes så kyligt när jag gick till bilen. Och jag tror inte vi är där än, men det kändes som en sån kväll som mycket väl skulle ha kunnat vara lite frostig. Vi är ju snart där. Det är supermörkt ute och det eviga regnet gör sitt till för att trolla bort helljusen på bilen. Till helgen ska jag få mina extraljus inkopplade och klara vilket känns behövligt nu.
Snart dags för den stora frågan med andra ord; när är det dags för däckbyte?
Öppnade just ytterdörren för att släppa in den sista vuxna katten för kvällen och hörde då havet nästan dåna bakom skäret. Det är som ett lite magiskt, lite kusligt och väldigt starkt ljud. Som om en enorm storm eller våg närmar sig. Över skäret lyser en stor kraftig fullmåne över oss. Väldigt fint, en speciell kväll.
Hösten är verkligen här redan, bara över helgen blev björkarna plötsligt till hälften gula. Det har varit några väldigt vackra dagar men luften är lite småkylig och nästan sådär höstkrispig som den kan vara. Älskar det! Det här är min årstid.
Det har varit ett par lite stökiga veckor men det börjar kännas lugnare nu. Det har dock tagit på krafterna och det känns nästan som att jag skulle behöva semester igen. Men det är bara att bita ihop och försöka hitta sätt att få tillbaka lite energi igen så att jag är fullt åter på banan. Och höstkänslan är definitivt en sån sak. Promenader med skojig podd i öronen en annan, fina vänner och kollegor en tredje och så den där nästan fåniga tacksamhetskänslan för de närmaste som läser av och bara finns.
Och den vilda kattfamiljen jag har den äran att bo tillsammans med. Det är ständiga galna upptåg, olydiga småsvansar, uppsträckande storsvansar och kurrande kattmagar lite här och var att kela med. Just ikväll har Rosa surat lite mer på ungarna (till hennes försvar hade Nemi tagit hennes sovplats, nån måtta får det ju vara) men i övrigt tycker jag att det går allt bättre. Jag tror att problemet är att hon är rädd för ungarna, det märktes tex när grannens lilla kattunge (3 veckor äldre än våra) kom framstudsande ute vid bron i helgen, hon backade snabbt och såg skrämd ut. Hon har väl blivit bränd av alla attacker tidigare. Det tråkigaste är att hon backat från att sova i sängen. Det gör hon aldrig längre, förut låg de alltid på varsin sida hon och Smilla. Men Smilla tar sin plats, om än med lite tveksam blick ibland.
Storkatterna
Ibland somnar man mitt i öronkliandet
I helgen provade vi utevistelse. Övervakat av mamma Alice och glatt påhejat av grannkatten Marx
I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.
Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.
De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.
Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.
Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.
Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?
Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.
Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).
Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?
Ikväll har jag bakat, vilket förvånade mig själv lite. Jag var nämligen rätt slut redan då jag kom hem så jag trodde kanske inte att jag skulle fullfölja den planen. Jag hade planerat att försöka få flexa hem lite tidigare men då det var än rörigare på kontoret idag än tidigare i veckan (hela veckan har varit sån, typiskt sommarstrul som dykt upp då chefer gått på semester) så blev jag kvar tom en timme efter att jag skulle ha slutat nästan.
Men jag utfodrade alla katter, släppte ut de tre stora (Alice blev ofantligt glad över att få gå ut, så tydligt att hon känt sig instängd tidigare, hurra för p-piller som tillfällig lösning!), gjorde en sallad till middag och åt den framför ett avsnitt av House of Cards (så tråkig säsong btw). Sen gick jag ut och plockade med mig rabarber in och började baka.
Jag följde ett recept som min kollega bakat efter då hon bjöd på fika nyligt. Supergott trots glutenfritt. Så jag gjorde en plåt med glutenfri rabarberkaka och en på vanligt mjöl. Jag hade så mycket rabarber (hälften är kvar) att det var lika väl att göra av med en del. Tänker att jag kan frysa in lite kakor så jag har ifall jag får oväntat besök eller nåt.
För en gångs skull blev det jag bakade bra dessutom. Den glutenfria kanske tom bättre än den andra. Väldigt gott! Jag följde receptet som finns på Jenny Matblogg, och för att få den glutenfri bytte jag bara ut mjölmängden mot glutenfri motsvarighet.
Ursprungliga tanken var att jag skulle baka för att ha med mig till en Loppispremiär imorgon. Min finvän Ulrika har äntligen kunnat uppfylla en av sina drömmar och öppnar loppis imorgon i sitt hem i Hörnefors. Så istället för en lycka-till-blomma tänkte jag ta med mig en kaka. Kanske konstigt? Ja, vi får se hur jag gör. Ska bli kul att fara dit.
Idag fick jag så mycket bekymmer med astman att jag gick tidigare från jobbet och jobbade hemma på kvällen en stund istället. Jag har känt av det mer över lag på jobbet den här veckan när jag varit förkyld men idag var det riktigt besvärligt. Vi har haft problem med inomhusmiljön så det gör nog sitt till, men idag adderades dessutom det hela med en stor skopa parfym som en besökare hade haft på sig innan hen kom dit. Det gjorde sitt så ett tag stod jag med huvudet ut genom ett öppet fönster och pytsade i mig bricanyl för glatta livet.
Jag hoppas det ska vara bättre imorgon. Jag ska försöka ta mig från jobbet lite tidigare imorgon, nyttja lite flextid. Planen är att hinna handla födelsedagspresent till M som fyller till helgen och hjälpa Lil'sis köpa träningskor. Därefter väntar middag med brudarna följt av filmquiz-kväll på Kulturbageriet med samma brudar. Ser fram emot det och hoppas att jag kommer kunna uppföra mig med lagomt mycket syreupptagning och inte så mycket hosta...
Vad jag ska ha på mig är däremot ännu oklart. Det är ju som utekväll fast ändå inte. Ja, vi får väl se. Har jag tur kanske jag hinner inhandla nån ny tröja eller skjorta som jag kan stålmannen-byta-om till nånstans.
Arbetsveckan avslutades med planeringsdag följt av en väldigt trevlig after work igår. Planeringsdagen var luftigt planerad vilket gav stort utrymme till vettiga och givande diskussioner och välbehövligt umgänge med kollegor som man annars mest hinner prata med i korta drag i vanliga fall. Och bortsett att den utlovade vegetariska delen på AW-buffén vi bokat visade sig bestå av potatissallad och pommes (!) med typ sallad och sås (jag och min vegetarian-kollega beställde annat till sist) så hade vi väldigt trevligt och skrattade typ intensivt de timmar vi var där. En fd kollega dök också upp vilket var ett riktigt roligt återseende, är fortfarande missnöjd med att hon ska vidare till annat arbete efter sin föräldraledighet.
Jag tog inga bilder dessvärre på det glada gänget, men ni får väl ta mitt ord för det. Jag höll mig förstås till alkoholfritt då jag behövde köra hem men kände mig på riktigt nästan som att jag inte var det då tröttheten på riktigt gjorde sitt under kvällen. Men det blev till sist ganska tidigt för min del, jag var hemma hos mitt kattkollektiv vid 21-tiden ungefär.
Vi var lite osäkra på om vi skulle fara iväg som tänkt till Simon och Philip för vårt årliga Eurovision-häng, men till sist kändes det okej att göra det. Lil'sis och Joel skulle egentligen också blivit med men har en hund med urinvägsinfektion och stor risk för inomhuskissande så de stannade hemma med honom. Så vi blev lite färre än vanligt. Men vi hade trevligt ändå.
Bortsett att jag hade lite svårt för programledarna, som kändes lite småfjantiga, så tycker jag att de3t var en bra show. Rösträkningen var ju lite dryg som vanligt, men det hör som till. Det var lite spridda skurar i gänget med vilka man hade som favoriter. Precis som vanligt så la vi poäng på alla bidrag under tiden vi såg dem (men lite fusk då S&P redan sett alla och visste vilka de ville spara sin 12:a till, men får enligt våra regler nämligen bara en sån) och toppen blev ganska så överensstämmande med resultatet trots allt. Det var dock bara jag som gillade Portugals vinnarbidrag och ju mer jag lyssnar på det nu efteråt desto mer tagen blir jag av det. Jag verkligen älskar det! För mig känns det som vacker filmmusik (typ La La Land), som en varm filt av mys att lyssna till. Jag relaterar mycket på den här låten tex, som ger lite samma känsla (i klippet från Downton Abbey). Okej, det kanske inte är en schlager- eller ens en ESC-låt som de brukar låta men visst är den fin?
Okej, kanske är det hela framträdandet med Salvador Sobral som känns lite skör som skapar känslan. Men jag gillar den. Och det gjorde såväl jury som telefonrösterna så det måste väl ha varit en ganska bra vinnare då?
Min andra favorit, en låt som också växer med lyssningar, men som jag hade lite svårt för själva framträdandet av, var Belgiens.
Musiken är fantastisk och jag längtar efter att få köra bil till den (jag har "billåtar" som en grej) men jag hade lite svårt för Blanches "döda" framträdande. Hon gjorde inte mycket av möjligheten utan stod som en kall fisk på scenen. Nervositet möjligen men jag vet inte. Det var synd i vart fall, tycker jag, oavsett om det var något som bara skedde eller om hon blev rådd till det. Hursom så fick jag precis som med Portugals bidrag lite filmfeeling och tänkte på musiken till Drive, vilket för övrigt är ruggigt bra filmmusik, så det är ett gott betyg.
Jag som inte riktigt gillar Sveriges bidrag måste annars säga att det förtjänade att komma på topp 5. Det var ett proffsigt framträdande och bland rätt många kassa låtar så stod det ut en del.
En bra kväll var det med trevligt umgänge, lite för mycket chips och precis lagomt icke-uppstyrt för min del.
