A spoonful of sugar

Två nätter i rad då jag fått sova 8 timmar med få avbrott med bettskena i och tyst-tassande sambo på mornarna har gett lite välbehövligt energipåslag. Inte nog dock, men jag mår lite lite bättre. Har lite mer ork.

Ikväll hade jag biodejt med min "work wife" F och vår gemensamma socionompraktikant. Hade tänkt ställa in den men då orken fanns så kändes det kul att åka ändå. Vi bestämde före julledigheten att vi skulle ses och se Mary Poppins tillsammans för att göra något skojigt utanför jobbet efter den minst sagt intensiva höst vi haft. Att F och jag haft mycket har absolut spillt över på praktikanten som, som tur är, visade sig vilja vara med mycket "på riktigt" och verkligen har kunnat vara något av en extra hand.

Vi har på pappret varit fler men jag tror att få skulle invända mot påståendet att F och jag drivit projektet och projektgruppen till väldigt stor del det här året, speciellt nu under hösten då införandet av det nya personalsystemet kom igång på riktigt. Så vi har dragit ett enormt lass tillsammans och med den äran, skulle jag vilja påstå. Hon kan vara den bästa jag jobbat med. Vi jobbar och tänker ofta lika och där vi har våra respektive brister så täcker vi upp bra för varandra. Kanske inte så bra att vi båda har höga ambitioner och krav på oss själva, men det har å andra sidan gett ett bra resultat.

Och två trötta chefer. Före bion satt vi och pratade lite och hon beskrev nästan ordagrant samma trötthetskänsla som jag haft under ledigheten. "Lite som när man varit sjuk och haft feber ett tag, när det känns som att man är frisk men kroppen ändå inte orkar något, som att det kommer en feberkänsla eller matthet vid minsta ansträngning." - Precis så! Skönt att höra henne beskriva det men trist att det är så vi båda spenderar våra ledigheter. Men det minskar ändå min egen oro.

Och filmen då? Fantastisk, helt oväntat faktiskt. Jag hade ett leende på läpparna nästan hela filmen igenom. Precis vad jag behövde.

Rec: The Muppets (2011)

Betyg: 3/5

Jag minns The Muppet Show (1976) som en trivsam, ibland lite sorglig tv-serie som vi hade inspelad på VHS-kassetter när jag var liten. Jag älskade musiken och den varma framtoningen. Därför var jag lite orolig över vad Disney nu skulle gjort med karaktärerna och showen, när jag satte mig framför The Muppets (2011), 30 år efter att den ursprungliga tv-serien lades ner.

Gary (Jason Segel) och Mary (Amy Adams) ska fira sin tioårsdag med en resa till L.A. Men när de bestämmer sig för att ta med Garys lillebror, tillika mupp (och muppfantast), Walter (Peter Linz) blir resan inte riktigt den romantiska getaway som de först tänkt. De hamnar istället mitt i en situation där de bara har några dagar på sig att samla ihop ensamblen från The Muppet Show och sätta upp en ny föreställning i syfte att tjäna ihop tio miljoner dollar, för att inte deras gamla studio ska rivas och ersättas med oljeborrtorn. Till sin hjälp får de Kermit The Frog (Steve Whitmire) som följer med på en resa för att hitta och övertyga sina gamla vänner att de fortfarande har något att ge, trots att de i stort sett är bortglömda.

Jag trodde att jag skulle ha svårare för de nya rösterna än vad jag faktiskt hade; jag tänkte faktiskt knappt på det. Och storyn som skrivits av bl.a. just Jason Segel, var en värdig mupparna-historia med värme och märklig humor, även om jag gärna hade sett mer av det sistnämnda. Musiken, som till stor del skrivits av ena halvan av Flight of the Concordes, Bret McKenzie, får också godkänt. Men jag hade önskat att de valt att återanvända fler av de gamla låtarna som åtminstone jag förknippar med serien. Det hade varit en trivsam gest mot oss 70- och 80-talister som säkert bänkat sig framför filmen i hopp om en liten nostalgitripp.

Det är en charmig film och mupparna själva gör ypperliga insatser (!). Jag hade önskat att man inte försökt trycka in sådär väldigt många kända människoansikten då det lite tog fokus från både mupparna och de huvudsakliga mänskliga rollerna. Jag tror att det bidrog till att filmen blev lite platt mot slutet och inte riktigt så medryckande som jag hoppats på. Den är, i mitt tycke, som roligast under tiden de far runt och samlar ihop gänget. Därför blir det inte mer än ett medelbetyg. Jag hade velat bli lite mer underhållen, helt enkelt. Betyg: 3/5.

Recensioner: DN, Exp, SvD, Ony.

Grey's och det obligatoriska musikalavsnittet

Men oj vad jag tråkades ut av musikalavsnittet av Grey's Anatomy från förra veckan! Såg det för en stund sen och spolade till och med i det vid flera tillfällen. Snore! Det hade jag inte alls förväntat mig, även om serien inte kvalat in på någon topplista hos mig på ganska länge nu. Tråkigt musikval som inte förde handlingen nåt vidare framåt, alldeles för uppenbart tillrättalagda sångröster (och hur få deltog egentligen i själva sjungandet?) och bara tråkigt. Trots en egentligen ganska spännande handling. Nej, de skulle hållt sig från trenden och kört på som vanligt. (In my opinion, jag tror mig veta att åtminstone en person tycker annorlunda?)

Suits the musical!

Som sagt så börjar jag så smått närma mig slutet av säsong 5 av HIMYM. Och plötsligt dök det upp ett musikalnummer:

And of course I love it! Tolv avsnitt kvar innan jag är i fas med det nuvarande säsongsuppehållet. Jag vill inte att det ska ta slut, vad ska jag se sen?

Dream on

Ok, seen it (och avsnittet efter, det fanns tydligen två osedda). Inte tokimponerad, snarare känns det som att det borde vara den nivån som serien skulle ligga på i vanliga fall. Kanske mycket begärt att Whedon ska gå in och tokhöja nivån när intrigerna inte direkt ändras i ett vindkast. Men det var ett helt klart godkänt avsnitt. Antagligen till stor del för att jag har ett väldigt gott öga till Neil Patrick Harris...

Tyvärr fanns inget klipp från när han gjorde "Dream On" (en låt jag inte brukar erkänna att jag gillar, men det kan vara dags nu), men man kan se lite av den i den här promon:

Okej bara lite till?

Vid närmare eftertanke kanske jag ska vänta med att ge upp Glee ett litet tag till. Varför? Jo, jag läste just att Joss Whedon gjorde det senaste avsnittet och det kan ju faktiskt bara inte vara dåligt! Jag minns att jag läste på Neil Patrick Harris twitter att han skulle vara med i ett avsnitt av Glee, men jag tycks ha glömt det. Men det måste jag såklart se. Den kombon brukar ju inte vara fel.

WoW the musical

Läser att några killar gjort en WoW-musikal. Kul! Inte alldeles nytt i och för sig, youtube kryllar av privata små musikalprojekt. Men det här kanske är ett av de mest seriösa. Skulle vara kul att se, absolut. Fast jag är ganska långt från Tekniska museet i Sthlm imorgon. Får väl kolla in hemsidan och se om den går att se nån annanstans.

Jag hoppas dessutom fortfarande på att någon ska ta tag i att göra en animerad långfilm av WoW-världen, det vore koolio.

Film 1/09

Ok, vad sägs om lite filmtyckande medan syrran ser på Spiderman på tv? Det har ju hunnit bli några stycken under jul och nyår trots allt. En hel del tv-filmer jag liksom trillat över, vilket är lite kul. Och lite som ett lotteri.

Först just en sådan. The United States of Leland, en lite skum film. Nu är det ett tag sen jag råkade på den på tv (nån natt före jul på jobbet), men jag minns den framför allt som en lite för långsam film som aldrig riktigt nådde dit det kanske var tänkt. Leland (Ryan Gosling) är en en till synes ganska vanlig, fundersam tonåring som en dag hugger ihjäl sin flickväns autistiske lillebror. Och ser det som en bra sak. Han hamnar på ungdomsvårdshem och där försöker en vårdare (Don Cheadle) med författarambitioner att ta reda på vad som drev Leland till sin handling. Som sagt inte riktigt så bra som det skulle kunnat bli, trots godkända skådisinsatser (av tex Jena Malone och Michelle Williams). 5/10

Nästa film var mer av en positiv överraskning en mellandag då vi slöade i soffan. Keeping Mum, en brittisk komedi med blandade kända skådisar i oväntade roller var helt klar sevärd. Filmen kretsar kring en pastor (Rowan Atkinson) och dennes familj. Han tycks ha hamnat i en torr sterotyp av vad en pastor ska vara samtidigt som hustrun (Kristin Scott Thomas) har inlett en affär med den amerikanske golfläraren, spelad av Patrick Swayze. Maggie Smith gör en underbar roll som hushållerskan som får jobb hos familjen och som tycks ha ett lite speciellt sätt att se efter familjen på... Brittisk film är verkligen nåt extra! 7/10

En pedofil har bestämt möte på ett café med sitt nästa offer, en 14-årig lite lillgammal tjej. Ja, i vart fall är det så filmen får oss att tro till en början. Men vad som egentligen är vad blir ganska snart lite halvsnurrigt. Hard Candy är på pappret en bra film och många har hyllat den, men på nåt vis gick den inte hem helt hos mig. Jag köpte tyvärr inte Ellen Pages (Juno) ibland väldigt överspelade roll som den unga tjejen. Stundtals kändes hon visserligen som en lillgammal lite jobbig tonåring, för att i nästa sekund låta som en 23-åring som spenderat sina först två år av genusstudier och inte riktigt greppat den djupare bilden. Jag kan inte förklara det bättre än så. Till skillnad från andra recensioner jag läst så skrämmer filmen mig ingenting och slutet förvånar inte nåt särskilt. Den väntade tvisten i handlingen kommer aldrig i mitt tycke. Men det är ändå en snygg film som är ganska läckert filmad och ämnet är intressant. Men mer än 6/10 blir det inte, och då är jag nog lite snäll.
(Ska ni se en bra film på temat pedofili rekommenderar jag istället The Woodsman varmt. En film som ställer saker på sin spets där Hard Candy inte gjorde det.)

Nyårsdagen visades Corpse Bride på tv. En film jag velat se länge, men aldrig riktigt kommit mig för att se. Det är en animerad musikalfilm av Tim Burton m.fl. och som vanligt i hans produktioner hittar vi Johnny Depp (och Helena Bonham Carter, så magisk i Sweeney Todd) och som vanligt står Danny Elfman bakom musiken. Victor ska gifta sig med Victoria men har svårt att få till löftena inför ceremonin. När han övar i skogen på vad han tror är en gren råkar han sätta ringen på en "död" kvinnas finger istället och plötsligt hamnar han i ett giftemål med The Corpse Bride. Hemma tvingas istället Victoria till giftemål med en man som planerar att döda henne efter bröllopet och nu måste Victor välja mellan sina två, var och en på sitt sätt, vackra brudar. Underbart! 8/10

Efter det har jag sett Zach and Miri Make a Porno. Zack och Miriam är två barndomsvänner som bor delar lägenhet i samma stad de växte upp i, med usla jobb, inga pengar och inga direkta ambitioner. När elen och värmen stängs av i lägenheten söker de sig till drastiska åtgärder och beslutar sig för att göra en porrfilm att sälja på nätet.
Det här var en film jag tyvärr hade för stora förväntingar på. Jag gillar Seth Rogan som oftast och Kevin Smith ligger bakom kultfilmer som Clerks och Mallrats samt braiga Dogma (den där Alanis Morissette är Gud), så vad kunde bli fel? Ganska mycket, skulle jag vilja säga. Det börjar bra, ända fram tills själva filmgrejen kommer igång på riktigt. Då blir det plötligt bara dåligt. Inte nog med att självaste Traci Lords spelar porrskådis (minnet av hennes självutlämnande antiporrbranschbok är som bortblåst) alldeles för bra, stereotypt sett, när Zack och Miri under sin första filmade sexakt "oväntat" inser att de är kära i varandra är kräkpåsen inte så långt borta. Tyvärr, tyvärr, det här är bara sliskigt. 2/10

Fortsättning på filmtyckandet får komma om en stund!

Lite film igen då?

Jo, jag har sett några filmer igen. I torsdags hade min arbetskamrat med sig en hyrfilm hon inte hunnit se som vi pausade oss igenom. Jag tror inte att det hade så stor betydelse för behållningen av filmen egentligen. Vi såg The Nanny Diaries med Scarlett Johansson. Den var väl...ok. Inte mer inte mindre. Lite smårolig ibland men inget som direkt överraskade. Bra film att vila ögonen på mellan larmandet. 5/10.

I helgen såg jag först Dan in real life ("Min brors flickvän" på svenska). Den var ungefär samma; den hade potential att lyfta men gjorde faktiskt aldrig det. Jag gillar annars Steve Carell, han känns trovärdig som lite smålöjlig komiker i samma nisch som Stiller etc, men utan att gå till extrempinsam överdrift. Tycker tex att The 40 year old virgin är betydligt bättre än man förväntar sig, och jag förväntade mig en Blades of Glory (nej jag har inte kommit över den än). Juliette Binoche är också med i Dan in real life och gör en skaplig (men något överentusiastisk) roll. Det finns fler som lyser så smått, men som sagt så lyfter inte historien där den skulle kunnat göra det. 5/10 till den med.

Och så i morse när jag vaknade lite för tidigt för att orka mig upp slötittade jag på In her shoes med braiga Toni Collette och (inte min favorit) Cameron Diaz. Jag hade verkligen låga eller inga förväntningar alls, tänkte att den skulle totalt följa det vanliga mönstret där den ytliga människan plötsligt blir djup och kompetent, men den var lite annorlunda trots allt. Ja, den är värd att se, inte för att det är en höjdarrulle, men ändå. Blir en stark 6:a av 10 tror jag.

Snart dags för lite djupare filmer, tror jag. Men jag orkar bara inte det när jag själv ständigt är trött i både kropp och huvud. Då blir det lättsmälta saker som inte ger så mycket känslomässiga avtryck. Men sen ska jag försöka se lite musikaler, Across the universe, Once, Branaghs Trollflöjten och kanske till och med Hairspray lockar lite. Ovanligt mycket musikaler som känns intressanta just nu. Det har nog knappt hänt förut. Men det får som sagt bli senare.