Mellan serier

Jag är lite mellan bra tv-serier för tillfället. Jag har några på önskelistan men flera av dem tänkte/ville jag se med M. Som Chernobyl (2019) tex, som jag tror varenda människa jag träffat har sett och rekommenderar.

Jag såg färdigt The Good Fight, lite utan att vara beredd på det. Plötsligt kändes det som ett säsongsavslut och några minuter senare så var det slut. Jag såg också färdigt på Dead to Me, trots att jag initialt var skeptisk. Jag vet inte om det var pausen som gjorde att jag såg den annorlunda, men plötsligt kändes den som finare, roligare på nåt vis. Lika förutsägbar dock, men det måste ju inte alltid vara dåligt. Men nu ser jag fram emot att det kommer en andra säsong.

En långtråkig/trött helgdag så trillade det ner ett erbjudande på HBO igen så nu har jag tillfälligt öppnat det kontot igen. där finns förstås Chernobyl så det var ju lite oundvikligt, men det finns också en hel del annat att testa tills M är på "rätt humör" för att börja se den.

På HBO fanns Divorce (2016) med Sarah Jessica Parker och Thomas Haden Church i huvudrollerna som det "skilsmässiga" paret. Jag har sett de fem första avsnitten nu och kan väl inte påstå att jag är riktigt fast. Grejen är att jag inte gillar en enda karaktär hittills. Alla känns som personer jag helst skulle vilja undvika att ha i mitt liv faktiskt. Det gör det lite svårt för mig då. Utöver det så stör jag mig på de orimligt svartmålade ögonen på Parkers karaktär Frances och kan verkligen inte ta Churchs karaktär Robert på allvar med den där töntiga och fake-looking mustaschen han envisas med.

Ikväll startade jag, efter en rekommendation från en kollega, Lukas Moodyssons nya HBO-serie Gösta (2019) men det blev bara ett avsnitt. Jag fick så ont i magen av den att det inte funkade med fler avsnitt. Inte ikväll iallafall. Han är bra på känslor och balansen mellan fiktion/realism, kanske för bra. Det var bara besvärligt att se den. Jag har ingen ork eller lust för att se saker som får mig att må dåligt.

Så, vara mellan bra, engagerande serier. Inte bra.

The Good Fight (2017)

Jag plöjde igenom resten av avsnitten av The Good Wife (2009). Jag skulle säga att den på det stora hela är en bra serie, men att den tappade fart och fokus de sista två säsongerna. Det blev lite slarvigt gjort, för mycket underfyndig humor som lite förlöjligade hela serien på nåt vis, i ett försök att skämta med sig själva, skulle jag tro. När så mycket av den ursprungliga strukturen gjordes om tappades en del av mitt engagemang. Men, det till trots så var det en bra serie, den gick från att vara en hyfsat stabil 4/5 till som sämst kanske 2,5-3/5. Så still good.

Nu har jag fortsatt med dess spinoff, The Good Fight (2017). I princip samma typ av serie, en advokatserie med rätt så mycket politisk involvering, den här gången kanske än mer av vad som faktiskt pågår. Nu i mitten av andra säsongen (första gick väldigt fort att se) har jag tappat räkningen på hur många gånger Trumps namn eller påstådda skandaler i hans namn nämnts.

 Diane Lockhart, spelad av den fascinerande Christine Baranski, samt en av de senare tillskotten i "wife-serien", Lucca Quin (Cush Jumbo), är kanske de kändaste ansiktena som följde med över till spinoffen, plus en del klienter. Dessutom återkom advokaterna Elsbeth Tascioni och Mike Kresteva i några avsnitt, till min stora glädje. Några av mina favoritbiroller från "wife" spelade av Carrie Preston och Matthew Perry. Och flera nya karaktärer har tillkommit som Adrian Boseman (Delroy Lindo) och Maia Rindell (Rose Leslie).

Men, medan "Wife" kanske hade den mest föredömligt korta introt jag sett på länge i en tv-serie har "Fight" något av det snyggaste. Framför allt när det kommer till musiken, jag gillar den verkligen. Varje gång får den mig att tänka att jag måste gå till operan snart och kolla på symfoniorkestern.


Och ja, det verkar som att jag kanske gett upp om Dead to Me, som jag skrev om, trots att jag håller Christina Applegate högt. Jag såg de där första kanske fyra avsnitten men efter ett avbrott på ett par veckor så har jag inte känt nåt sug efter att fortsätta.

Oscars 2019

Det blev som jag gissade en lite spridd Oscargala, men det var roligt. Nästan bättre än när en och samma film plockar hem pris efter pris. Det blir lite mer spännande.

  Röda mattan i år var kanske tråkigare än någonsin. De som intervjuar var kanske mindre plastiga än vanligt men precis lika inställsamma som alltid, vilket inte blir särskilt kul. När någon upprepar "Oh, you were fabulous!" minst tre gånger i en intervju som varar max 35 sekunder så blir det inte särskilt skojigt eller givande att lyssna på. Dessutom verkade det åter vara okej att fråga "Who are you wearing?", vilket blev mer eller mindre bannat för ett par år sedan efter att bl.a Reese Witherspoon drog igång #askhermore-rörelsen.

   Många av de "stora stjärnorna" verkade ta sig igenom mattan hyfsat osedda och över lag upplevdes den ganska gles, på något vis. Vill minnas den delen av kvällen som roligare förut, med lite mer rappa och spontana träffar med förväntansfulla filmmänniskor på väg in till årets firmafest. 

Väldigt mycket rosa fluff á la 80-tal på klänningsfronten i år, lite fler byxdresser vilket är mindre flärdfullt men samtidigt roligt att inte alla måste in i samma form. Ofta i kombination med nån slags cape, vilket verkar inne också, och det både gillar jag och inte, på nåt vis. Ingen särskild klänning, eller smoking, som jag fastnade för i år dock.

  Galan inleddes av Queen med Adam Lambert som inlånad sångare och det var rätt pampigt. Jag har dålig koll på Lambert och vet inte om han impade på mig som "substitut" för Mercury men det var en helt okej inledning. Finast blev det då en stor bild av just Freddie Mercury slängdes upp i slutet. Annars blev det mer av en traditionell inledning då första prisutdelarna Amy Poehler, Maya Rudolph och Tina Fey kom in och lite axlade den rollen. Som sagt; låt några gamla/nuvarande SNL-komiker ordna värdskapet så blir det bra. Hade trion fått fortsätta är jag säker på att det hade blivit betydligt fler skratt från min sida under natten, nu var det rätt glest.



  I och med att det saknades en värd så kändes det som att prisutdelarna kanske fått lite friare instruktioner än vanligt. Det kändes som att fler vågade/ville vara lite roligare än vad som är vanligt annars. Vissa lyckades ganska bra, men för det mesta drog jag mest på munnen och tyckte det var småtrevligt. Undantaget var kanske främst Melissa McCarthy och Brian Tyree som drog det hela lite längre då de skulle dela ut priset för bästa kostym...

  Bland tacktalen var det inte heller så många som stack ut. Ganska tidigt levererades dock det kanske sämsta jag någonsin varit med om då filmen Vice vann för bästa makeup. Jag vet på riktigt inte vad de tänkte att det skulle bli. Tre personer försökte turas om att läsa namn från en skrynklig lapp och det misslyckades ganska fatalt.


  Det känns taskigt kanske och jag förstår att det här är personer som inte står framför kameran särskilt ofta (utan snarare är riktigt superskickliga på det de gör bakom kameran), men det får de bjuda på. De vann en Oscar...

  Alfonso Cuarón, fotograf och regissör av Roma, visade en helt annan vana då han återkommande fick kliva upp och tacka personer. Det kändes nästan väntat, som om han bara fortsatte tacka fler och fler varje gång han fick en ny chans. Han kändes i vart fall avslappnad och glad över sin framgång och han tackade Netflix så många gånger att jag tror att det blev lite jobbigt för den delen av industrin som inte tycker att Netflixfilmer hör hemma på de stora galorna.

  Rami Malek vann som jag trodde för rollen som nämnda Freddie Mercury och höll kanske ett av de finaste talen. Han kändes innerlig och proffsig. Det mest oväntade stod kanske Olivia Colman för då hon vann bästa kvinnliga huvudroll då "alla" var säkra på att Glenn Close skulle ta hem det (säkert hon själv också), något Colman nästan bad om ursäkt för i sitt tal, när hon väl började få ihop orden lite mer sammanhängande. Det här måste ni se om ni inte redan gjort det, hon är bedårande fin i sin glädje:


  Ett tacktal att se om fler än en gång, det gör mig lika glad varje gång. Det finns klart likheter till det euforiska tal som Frances McDormand själv höll förra året, så jag tror att hon stod på sidan om och skrattade igenkännande. Skojigt! Jag tycker lite synd om Glenn Close, men ska jag vara ärlig så hade det känts lite konstigt om hon fick pris för en film där hon visserligen är väldigt bra, men på intet sätt gör sitt livs roll, bara för "lång och trogen väntan". Det är ju inte så det ska fungera.

  Jag hade 8 fel, 16 rätt den här gången. Som väntat inget höjdarår direkt. Men flera fel jag hade var jag så glad över ändå. Nämnda Olivia Colman tex och att bästa kostym gick till Black Panther, vilket var ett udda men kul val. Sen hade jag även fel på bästa film, det priset gick till Green Book. Det är på intet sätt en dålig film, den är snarare riktigt bra. Men jag tycker att Roma är bättre. Jag tycker att BlacKkKlansman och Black Panther kanske är bättre också, men framför allt Roma.

Green Book tar emot priset för bästa film

  Det är synd att juryn inte vågade rösta fram en icke engelskspråkig film för första gången och som sagt tror jag att det var mer av hela Netflix-grejen än just språket som var orsaken. De är inte redo riktigt än. Det är bara ett par år sedan det sist buades i salongerna på andra galor då Netflix började kamma hem priser. Det har upphört nu men jag tror känslan finns kvar hos många. Förnyelse är läskigt ibland. Och att Black Panther, en superhjältefilm, ens var nominerad i den kategorin är ju lite vågat nytänk bara det, så att de inte skulle ta hem det förstod jag visst. Men som sagt, hellre BlacKkKlansman i mitt tycke, men Green Book är en bra film den med.

  Lite småtråkig gala även i år med andra ord, med några undantag. Jag läste rubriker idag om att ingen saknade värdskapet men det håller jag inte med om fullt ut. Det blev ganska mekaniskt och det låg för mycket ansvar på utdelare och tacktal för att få det roligt, det får man nog jobba lite mer på om det ska kunna ta ut en rolig värd som lättar upp mellan priserna.

  Och mellansnacket på Aftonbladet TV var inte särskilt upplyftande eller smart i år heller. Mest märkligt och samma samma mellan varje paus. Jag hade en massa problem med osynk och lagg och fick till slut ge upp att se galan på tv:n utan fick sitta med datorn i knäet i soffan istället. Supertrist att de inte kan sända den i vettig kvalité på ett vettigt sätt. Är det det bästa vi kan erbjudas? Jag lär ju inte vara ensam om att se galan i Sverige? Nästa år blir det någon annan lösning, det har ju blivit allt lättare att hoppa på utländsk streaming så jag får kolla upp nåt sånt, tror jag.

  Ett heelt år till nästa gång nu. Och en massa bra film att se fram tills dess. Jag har ett helt gäng med icke nominerade filmer som jag lite väntat på att få se också så det lär inte bli tomt på den fronten. Tack för i år Oscars!

Oscars 2019 - gissningar!

Så var det dags för Oscargalan igen, min galahöjdpunkt på året. Kanske rent av tv-höjdpunkt. Så himla synd då att ingen "riktig" svensk tv-kanal kunde tänka sig att köpa rättigheterna för galan då. Istället är jag utlämnad till att betala Aftonbladet Plus som inte ens sänder i HD-format utan i gamm-tv-upplösning. Fantastiskt. Och inte lyckas jag se det via apple tv:n heller utan får airplaya från datorn. Dåligt.

Det om det. Jag är ruggigt förkyld nu, inte bara hosta längre, så jag hoppas att jag kommer orka hålla mig vaken inatt. Kl 02 öppnar galan med Queen, tydligen, då galan inte ska ha anlitat någon ny värd efter att Kevin Hart hoppade av. Ska bli spännande att se hur det blir. Om de nu inte överraskar med en värd ändå...

Jag har hunnit se 21 filmer i år, hade satt drömgränsen till 33 men tycker att jag nådde högt nog. Jag har sett alla nominerade till Bästa film förutom Vice, så det är ganska bra ändå. En dokumentär (RBG) och en av de animerade (Ralph Breaks the Internet) har det också blivit.

Jag tror inte att det kommer bli storslam till någon särskild i år, trots att både Roma och The Favourite har 10 nomineringar var. Men jag tror att om någon så blir Roma den mesta vinnaren. Redo för mina gissningar i år?

Bästa regi:

Vinner: Alfonso Cuarón - Roma

Vore skojigt: Spike Lee - BlacKkKlansman

Bästa film:

Vinner: Roma

Bubblare: Flera, varför inte Green Book eller The Favourite?

Bästa manliga huvudroll:

Vinner: Rami Malek - Bohemian Rhapsody

Bubblare: Christan Bale - Vice

Bästa manliga biroll:

Vinner: Richard E. Grant - Can You Ever Forgive Me?

Bubblare: Mahershala Ali - Green Book

Bästa kvinnliga huvudroll:

Vinner: Glenn Close - The Wife

Vore skojigt: Olivia Colman - The Favourite

Bästa kvinnliga biroll:

Vinner: Regina Kin - If Beale Street Could Talk

(Svår kategori, har dessvärre inte sett Kins insats och har ingen riktig favorit bland de andra.)

Bästa foto:

Vinner: Alfonso Cuarón - Roma

Bubblare: Robbie Ryan - The Favourite

Bästa originalmanus:

Vinner: Green Book

Bubblare: The Favourite 

 

Bästa manus efter förlaga:

Vinnare: BlacKkKlansman

Bästa animerad:

Vinner: Spider-Man: Into the Spider-Verse 

Bästa icke engelskspråkiga film:

Vinner: Roma

Bästa dokumentär:

Vinner: RBG

Bästa kortdokumentär:

Vinner: Period. End of Sentence.

(Total gissning utifrån internet-surr)

Bästa kortfilm:

Vinner: Skin

(Total gissning utifrån internet-surr)

Bästa animerade kortfilm:

Vinner: Bao

(Total gissning utifrån internet-surr)

Bästa originalsång:

Vinner: "Shallow" - A Star is Born 

Bästa originalmusik:

Vinner: Ludwig Göransson - Black Panther

(Patriotisk gissning, okej...)

Bästa kostym:

Vinner: Alexandra Byrne - Mary Queen of Scots

Vore skojigt: Sandy Powell - Mary Poppins Return 

Bästa scenografi:

Vinner: The Favourite

Vore skojigt: Mary Poppins Returns

Bästa Makeup:

Vinner: Vice

Bästa visuella effekter:

Vinner: First Man

Bubblare: Avengers Infinity War

Bästa klippning:

Vinner: Vice

Bästa ljudklippning:

Vinner: A Quiet Place

Bubblare: Bohemian Rhapsody

Bästa ljudmix:

Vinner: Bohemian Rhapsody

Förra året tyckte jag tydligen att galan var lite småtråkig, men jag prickade in 20 av 24 rätt. Jag har svårt att tro att jag lyckas lika bra i år så jag får väl hoppas på det omvända; kul gala med få rätt. Vi får se. Drygt två timmar kvar nu, ska väl ge mig in i sändningen från Röda Mattan nu, in i Oscarsdimman!

Skvalserier

I Oscarstider borde jag väl ägna min fritid åt att se ikapp nominerade filmer men det har faktiskt blivit en del serier istället den sista tiden. Några filmer har jag hunnit se, ungefär en tredjedel av de nominerade om man räknar bort dokumentärer och kortfilmer.

Jag brukade ju alltid somna till en serie för skvalets skull men då M sov så dåligt en period så har jag försökt lära mig att kunna stänga av just innan jag somnar, vilket varit ganska framgångsrikt. Just nu är det egentligen rätt intressanta/roliga avsnitt av brittiska lekprogrammet "Pointless" som är min sömntablett.

Men jag har två skvalserier* igång också, som jag pendlar lite emellan. Jag följde aldrig Will & Grace när det gick, mer än att jag såg enstaka avsnitt när det var på tv men det har jag som projekt nu; att se den från början. Eller, det började med att jag såg de nya avsnitten, gillade dem och sen började om. Jag är på säsong sex nu, vilket är något av en mellansäsong; varken bra eller dålig, lite tomgång sådär. M tycker den är elak men jag tycker den är rätt kul, inte alla avsnitt, men den är över lag bättre än vad jag hade tänkt mig.

Den andra serien började jag se då jag hoppade på ett gratiserbjudande på HBO för en månad; Sex and the City. Den följde jag inte heller då den gick på tv men har sett igenom för några år sedan. Men nu började jag om. Eller jag hoppade över första säsongen, den är inget vidare. Det är långt ifrån alla andra avsnitt heller och ibland stör jag ihjäl mig på dem. Fler än en gång har jag funderat över varför så många tjejer/kvinnor säger att de känner igen sig så mycket i serien. För det har jag nog gjort rätt sällan. Ibland absolut, men oftast inte. Desto oftare funderar jag över hur pinsamma vissa scener måste ha varit att spela in. Fast det är rätt kul. M tycker än sämre om den serien; "De är ju bara ledsna hela tiden".

M tittar på den norska serien Norsemen istället. Jag stör ihjäl mig på den medvetet brutna norsk-engelskan. De låter som idioter allihop. Det är ett givande och tagande, tydligen, det här med att se serier. Tur vi har två tv-apparater...

*Serier man kan ha på och samtidigt göra nåt annat, som att måla i bok, sticka eller tom jobba lite, utan att essensen försvinner nämnvärt.

Friends from College, säsong 2 (Netflix)

Friends from College (2017) fick som sagt lite förvånande en andra säsong. Den landade på Netflix i fredags, jag började kolla i söndags och för en stund sedan såg jag sista avsnittet. Snabbt var det gjort! Bara 8 avsnitt, precis som första säsongen som också var snabbt konsumerad. Den kunde absolut varit lite längre med fler historier och kanske lite mindre stressigt här och var. Speciellt sista avsnittet var väldigt stressigt och försökte hinna komma till nån form av (fortsättningsbar) slutkläm på lite för många storylines samtidigt.

Men annars skulle jag säga att andra säsongen var en hel del bättre än den första. Jag minns första som att jag hade svårt att hitta nån karaktär jag egentligen tyckte om och brydde mig om, nu var det ganska annorlunda. De kändes på nåt vis mer mänskliga, med mer trovärdiga tillkortakommanden kanske. Jag brydde mig plötsligt om allihop.

Så om jag tvekade på att det skulle bli en säsong 2 så hoppas jag faktiskt på en snar säsong 3 nu.

Nygamla serier i vår

Jag har fortfarande kvar min gamla Episodes-guide där jag lägger in alla serier jag sett (de jag minns) men framför allt de jag följer så att jag kan se när det kommer nya avsnitt. Speciellt kul är det när det plötsligt dyker upp serier som jag trodde inte skulle höras av något mer. Hade jag inte haft Episodes så hade jag missat dem.

Nu syns det dåligt (klicka för större bild?) men nu i januari dyker det upp en del nytt spännande. Bland annat får den isländska serien Ófærð (eller Trapped som den heter på engelska) från 2015/-16 en ny säsong. Jag trodde det var en typisk serie som avslutades efter sin enda säsong, och det kunde den mycket väl ha kunnat göra med tanke på att den knöts ihop rätt bra. Men den var väldigt bra så jag är superglad över att det kommer mer! Har ni inte sett den så kika definitivt på första säsongen.

Även Friends from College (2017) får en ny säsong. Nu var det ingen toppserie på något vis (ser att jag gett den 5/10 på imdb) men den var helt okej att spendera tid framför med skådespelare jag gillar, bl.a Cobie Smolders och Fred Savage. 

The Orville (2017), Seth MacFarlanes "Star Trek-serie" har redan börjat sända sin andra säsong. Inte heller en favorit per se kanske, men den har sina poänger som nån slags satir på gamla sci-fi-serier. Återstår att se om det finns nog med underlag för en andra säsong.

Min gamla 90-talsfavorit Cold Feet (1997) som gjorde en "13 år senare"-återkomst 2016 får också en ny säsong, något jag inte heller var säker på men ser fram emot, även om jag är lite rädd att de kommer att köra för länge. Återkomsten växte med sin andra nya säsong måste jag säga så potentialen finns dock.

Andra kära återseenden; brittiska Grantchester (2014), Catastrophe (2015) och Cuckoo (2012) kommer alla igen, likaså Agatha Raisin (2014) som är ganska fånig men lite småsöt och lättsam. Och en av mina största deckarfavoriter Vera (2011) börjar sändas i UK på söndag, jag hoppas att det går att se de avsnitten snart.

Jag som tycker att jag inte riktigt följde några serier, mer än att jag "binge-såg" ett gäng på typ Cmore eller Netflix. Kul att ha serier som jag behöver vänta in lite också, vi har ju nästan helt slutat titta på tv på det viset.

Golden Globe 2019

Det var ju en intressant film- och tv-gala inatt. Kanske inte superspännande och i stort sett dramafri så lite åt det tråkiga hållet kanske, men helt okej. Andy Samberg och Sandra Oh körde en väldigt snäll linje och syntes inte till så mycket, förutom i början.

Det intressanta var snarare hur spritt det blev med pokalerna. A Star is Born och Vice var förhandsfavoriter men gick bara hem med varsin trofé, om jag räknade rätt, Medan Bohemian Rapsody (med sin omstridda regissör som sparkades med bara ett par veckor kvar av produktionen) och Green Book tog hem 2 respektive 3 priser. Vi får väl se om det får några konsekvenser på röstningen till Oscarsnomineringarna, vilken startar nu i dagarna. Det blir spännande att se hur nomineringarna hamnar.

Några höjdpunkter då?

• Det var ganska korta och konkreta tal men vissa stack ut. T.ex uppskattade jag Christian Bales kanske inte helt nyktra men rätt roliga och ärliga tacktal för sitt pris för rollen som Dick Cheney i Vice, där han bl.a tackade Satan för inspiration. Ni kan se det här.
• Glenn Close gav kanske det mest förvånade men ändå mest innerliga och genomtänkta tacktalet under kvällen, när hon ropades ut som vinnare för sin prestation i den svenskregisserade (Björn Runge) Wife. Det var personligt och politiskt, på ett bra sätt. Bl.a uppmanade hon alla kvinnor att hitta sina egna drömmar, inte bara möjliggöra andras. Tyvärr har jag inte hittat någon bra inspelning av det än.
• Olivia Colman, som verkligen är på väg upp i de här sammanhangen, blev kanske lika förvånad som Close över sitt pris för Favourite. Hon började med att snubbla på orden en stund, svära en del på brittiskt vis och sen tacka för smörgåsarna på galan. Ja, hon hann med att tacka "sina bitches" också (Emma Stone och Rachel Weisz). Jag har inte sett filmen än men har aldrig sett henne i en dålig roll så jag hoppas att hon blir uppmärksammad även på Oscars.

• Den fantastiskt roliga Carol Burnett (som ibland påminner mig om Eva Rydberg av nån anledning?) fick ett helt nyinstiftat pris som dessutom nu bär hennes namn framöver, en "lifetime achievement award" för prestation inom tv. Sedan tidigare har galan en motsvarande för livslång prestation inom film, Cecil B. DeMille award, som i år gick till Jeff Bridges.
• Maya Rudolph och Amy Poehler kom till galan tillsammans i en golfbil istället för sedvanliga limousinen och var kanske bland de roligaste presentatörerna då de senare skulle dela ut pris för bästa screenplay.  Jag säger det igen; varför inte låta SNL (med gamla och nya medlemmar) fixa värdskapet för Oscarsgalan? De kommer inte göra någon besviken.

  Till den mer ytliga delen då, det är ju trots allt också en del av hela galagrejen. Jag är själv långt ifrån någon klädmogul men har alltid varit lite svag för att titta på de snygga (och ibland rätt märkliga) utstyrslarna på röda mattan så jag missar sällan den delen före galorna. Själva programmet var precis så tråkigt som det brukar, det är verkligen ingen hög journalistisk klass på den delen. Vad som blivit skojigare är att det inte längre bara är kul att kolla på kvinnornas påkostade outfits utan att allt fler män faktiskt också tänker bortom den sedvanliga svarta smokingen. I år tror jag Timothy Chalamet och Idris Elba gjorde störst intryck på mig av männen (googla!). Bland kvinnorna så tycker jag Halle Berry var totalt överlägsen, jag verkligen älskar hennes klänning!

Hur snygg är hon inte? Nämnas i övrigt bör också Emily Blunts fantastiska klänning och jag gillade också Melissa McCartneys, som ska ha en stor eloge för att hon inte "gömmer sig" i tältliknande kreationer vilket annars brukar vara vanligt bland skådisar som inte är modellsmala. Amy Adams brukar vara min favorit på röda mattan men var faktiskt rätt tråkig den här gången.

Såg någon mer galan? Besvikelser? Höjdpunkter? Jag hade som sagt inte hunnit se så mycket av det som var nominerat så det är lite svårt att uttala sig om vilka priset som hamnade rätt osv. Jag har en lång lista med filmer jag vill se som jag gissar kommer ha betydelse för den fortsatta delen av årets "award season".

Award season - woho!

Så var det dags, första filmgalan är på gång. Jag brukar inte sitta uppe för Golden Globes men jag la in lite lediga dagar på måfå då vi skulle meddela våra önskemål inför jul/nyår och råkade (faktiskt) få med morgondagen bland dessa. Då jag insåg att det sammanföll så behöll jag ledigheten trots att jag tänkt backa på den först. Så skojigt att kunna se den live.

Det är egentligen en bitvis ganska plastig värld, väldigt långt från min egen verklighet men det kanske är det jag gillar. Trots det bitvisa plastiga så är galorna också väldigt mycket glädje och stolthet och har dessutom ofta en del inklämd sarkasm som jag gillar. Självdistans är skojigt.

Nattens värdar; stora förväntningar!

 Just nu är det timmen med röda mattan som är igång, själva galan börjar först kl 2. Det är den här timmen som skådisarna försöker få till vettiga, hyfsat innehållsrika intervjuer med programledare som mest halvskriker "Oh my God!!" till svar på nästan allt de säger. Inte lätt att försöka få fram något givande då. Ett märkligt dyrkande ibland, men det hör väl till spelet. Sedan det blev en "big no no" att fråga kvinnliga skådisar om kläderna (helt rätt) så är det som att programledarna inte riktigt funnit sin plats i det hela, det är rätt spännande faktiskt, snudd på löjeväckande ibland. Och väldigt amerikanskt i min bok.

 Globes är ju lite lättsammare än Oscars så det är fler möjligheter till oväntade saker, vi får väl se om det händer nåt kul inatt.

Klöskatter och tv-bak

Frusen, trött och med en katt som envist biter mig i ena stortån sitter jag i sängen och slösurfar samtidigt som jag ser finalen av "Hela Sverige bakar". Tydligen är mina tår spännande att bita (lite för hårt) i trots att jag gör mitt bästa att inte röra mig under filten. Vi har en hårt bitande pojke i kattfamiljen som går lite för snabbt från vanligt busläge till att bita och klösa benhårt. Han är den största i familjen och jag tror helt enkelt att han inte har koll på sin styrka riktigt. För samtidigt är han den fegaste.

"Hela Sverige bakar" har jag ju ratat rätt hårt förut då jag blev lite less på att Tilde de Paula Eby (som jag absolut annars inte har något emot) alltid skulle skapa dramatik med tårar och djupa berättelser om livssorger av nåt slag. Det är väl okej i ett tv-magasin (heter det så numera?) men bakprogram kan väl få vara lite lättsamma?

Men i och med bytet från Tilde till Tina Nordling (och Johan Östling) så känner jag mig ganska nöjd och hemma faktiskt. Jag gillar Birgitta Rasmusson, hon är en bra motsvarighet till den brittiska Prue Leith och även om hennes sidekick Johan Sörberg inte på långa vägar är en Paul Hollywood så är jag nu glad åt upplägget. Kul med en svensk underhållning som jag inte stör ihjäl mig på. Sen att jag längtar efter en ny säsong av den brittiska motsvarigheten är ju en annan sak.

I'm still here!

Ja, jösses vad tiden flyger iväg. Bloggen blev plötsligt ett dåligt samvete och något som inte riktigt hanns med. Den här tidigare vanan att jag och M hängde ihop i det absolut mesta under helgerna hängde som med även efter flytten. Vi har flera, varav två uppsatta, tv-apparater i huset men trots det har både han och jag suttit med även fast den andra tittat på någon man själv inte riktigt velat se. Ikväll är nog första gången vi sitter på var sitt håll. Nya vanor.

Fast ja, det är ju mysigt att hänga ihop också, vi har alltid gjort det ganska mycket. Men lite egentid är värdefullt ibland med. Så just nu sitter jag och Smilla i sängen, surfar lite, bloggar (obviously) och tittar på andra säsongen av The Trip (2010) på CMore. Pratigt, hyfsat gubbigt och med ganska dålig humor, men jag gillar det ändå. Jag gillade kanske den första säsongen då de var i Storbrittannien lite mer än den här från Italien, men jag roas av den här med. M verkar inte riktigt förstå grejen så han sitter istället i vardagsrummet framför en ganska dålig "en-asteriod-hotar-mänskligheten-på-jorden"-serie och fixar en bekants dator. Så nära att vi hör varandras tv-serier, med andra ord...

Men därav lite dåligt med bloggtid i alla fall. Åter-tillvänjning av samboskapet. I kombination med hektiskt jobb och en hel del kvällsjobbande, måste jag tillägga. Så samboskapet bär inte hela skulden. Men jag ska bli bättre på närvaron igen. Liksom bloggläsandet, som också halkat efter som en följd av ovanstående.

Sov-TV

Jag fick en märklig lust att kolla på Sex and the City (1998) från början igen. Märklig kanske mest för att jag aldrig varit ett jättestort fan av den serien. Jag gillar den och har sett den, framför allt sporadiskt då den gått på tv, flera gånger men nu var det länge sen.

Men den verkar inte streamas på någon av de tjänster som jag betalar för, tråkigt nog. Filmerna finns väl lite här och var men de var ju just inga höjdare.

Jag får väl välja något annat. Jag somnar alltid till en tv-serie jag sett redan. Scrubs, Arrested Development och Friends har alla haft den äran mer än en gång var tidigare. Plus en massa avsnitt av 8 Out of 10 Cats does Countdown, What I Lie to You? och QI på youtube. Det är det som fungerar bäst att somna till; bekanta ljud just så högt att jag precis hör vad som sägs även om jag ligger bortvänd och försöker sova. Mitt sovtrick. Timer på tv:n är helt klart något som jag är skyldig något oändligt med uppskattning för att hen kom på.

Och jo, jag läste det som stod om Friends nyligen. Att många upprörts av de skämt som är med. Tjockisskämt, homoskämt, stereotypa könsrollsskämt osv. Jag tycker också att humorn varierar en del mellan säsonger och avsnitt, och jag har hoppat en del när jag tittat de sista gångerna, men på något sätt är det väl också lite bra att se att för inte alldeles för länge sedan var det så men idag reagerar människor på det? Det har hänt en del. Jag anser nog ändå att man får se saker för den tid de kom ifrån. Annars skulle det vara svårt att tycka om många gamla favorit-filmer och -serier. Och jag hör att det låter som en dålig ursäkt. Såklart finns det en gräns, och det står alla rätt att bestämma var den går. Men det där sunkiga kan ju lära oss något istället.

Oscarspepp!

Jag sitter framför tv:n och halvtittar på sändningen från röda mattan på Hollywood Boulevard som varvas med svenska kommentarer i reklampauserna. Hittills inte superspännande faktiskt, jag som annars brukar gilla  det som upptakt. Men det har inte riktigt varit så händelserikt än, jag vet inte om det beror på den uppenbara spänning som skapats kring allt det politiska som (med stor rätta) omringat samtliga galor den här säsongen. Men hittills har det varit mycket komplimangkastande fram och tillbaka mellan skådespelare och programledare, men utan att kommentera kläderna förstås. Men det är inte svart som protesterande klädkod på den här galan i vart fall, jag måste nog erkänna att jag är glad för det. Glam och politik kan absolut gå ihop.

Och inga skandaler än så länge, inget påhitt som de som Sacha Baron Cohen har gjort ett par gånger, det kanske är lite fel år för det. Eller så skulle det vara helt rätt, jag vet inte. Jag tycker att det är tokbra att #meetoo och #timesup äntligen har kommit och för att stanna länge, som det verkar, och jag vill ju tro att det går att kombinera med glammet och ett lättsamt sätt att fira filmkonsten på också. Jag vill ju tro att det ska rensa upp lite i branschen och vi ska slippa den enorma besvikelsen när skickliga personer avslöjas som scumbags som kunnat svina sig igenom sina framgångsrika karriärer.

Och, så hoppas jag att det ska göra att saker som faktiskt händer ska hanteras direkt och där det bör hanteras; dvs rättsligt eller hos ansvariga arbetsgivare. Som det är nu riskerar människor (män) att dömas i media på grund av rykten eller på väldigt gamla "meriter" som i sig tenderar att bli lite tveksamma. Det tar allvaret från grundtanken, kan jag tycka, och kan drabba fel och orättvist. Så att det här blir en självklarhet skulle definitivt alla vinna på. 

Jag sitter själv i år också, med M i rummet bredvid som lyckas sova trots att jag har tv:n på och som ska väckas halvvägs in i galan så att han hinner ner till Sundsvall och till jobbet i tid. Men ja, jag är ju van att sitta själv så det funkar alldeles bra i år också. Och nu är det snart dags

Slutet

Jag såg klart de sista två avsnitten av Episodes (2011) igår kväll. Först lite besviken över att det bara var två kvar av säsongen, men mot slutet av sista avsnitten började jag så inse att det nog var det sista någonsin. Vilket visade sig stämma. Ingen sjätte säsong alltså.

Jättetrist, men jag hoppas att jag får återse skådespelarna i nåt annat snart. Inte minst Matt LeBlanc, som jag sett i väldigt lite sedan Friends (1994) las ner för evigheter sedan nu (14 år sedan!!).

Episodes

Jag har börjat se Episodes (2011) igen. Säsong 5 gick tidigt i höstas men det blev som inte av att jag såg den då, men så fick jag ett il igen nyss. Jag vill minnas att jag tyckte att säsong 4 tappade lite men jag tycker att den här säsongen, halvvägs in, är riktigt bra.

Det är ju ingen succéserie kanske, och det är sällan jag träffar på någon som känner till den, men jag gillar den. Lite för nostalgin förstås, med Matt LeBlanc som gammal Friends-skådespelare (spelar sig själv, med andra ord), men också för den riktigt bra humorduon Stephen Mangan och Tamsin Greig. Också Kathlene Rose Perkins är bra som den svag/starka Carol och John Pankow gör en av de bättre slisktyperna jag sett på tv. Han är som gjord för #Metoo-rubriker...

Bara några avsnitt kvar nu av den här femte säsongen, men sen hoppas jag förstås att den lever vidare i en sjätte. Det behövs en sån här lättsam, opretentiös och underfundigt rolig tv-serie bland alla draman och thrillers i tablån.

Modus (första säsongen, 2015)

Helgen som gick började jag och M se på den svenska krim-serien Modus (2015) på C More. Första avsnittet var sådär men det kan det ju gärna vara, lite pilotavsnitt sådär, så vi bestämde oss för att ge den ett par avsnitt till. Men mot mitten av tredje så stängde vi av.

Främst, och som så ofta då jag ser svenskt, så störde jag mig på dialogen (vilket förvånade då manusförfattarna är ett danskt team). Som krystad och märklig. Det är klart man även IRL träffar på människor som uttrycker sig märkligt eller oprovocerat kraftigt, men när det sker återkommande i en och samma serie så blir det till sist inte så trovärdigt. Sen hade jag lite bekymmer med gestaltandet av den autistiska tjejen, det märkligt riskabla tillvägagångssättet vid morden och till sist, att morden/motivet/personerna som så ofta måste vara så väldigt spektakulärt. Det känns lite tröttsamt.

I brist på annat har jag nu de här två kvällarna ändå sett klart på första säsongen och jag får väl ändå säga att det blev något bättre. Eller snarare; det blev lite spännande och intressant och i takt med det så kan jag då störa mig mindre på saker som hackig dialog.

Jag vill gilla Melinda Kinnaman men hennes karaktär Inger Johanne är kanske den mest hackiga av de alla. Eller så förstår jag henne bara inte. Henrik Norlén har den tacksamma uppgiften att spela den tvärtom kanske mest sympatiska och trovärdiga karaktären Ingvar och det gör han riktigt bra. Peter Jöback får godkänt, så också Johan Widerberg vars insats växer under seriens gång och Magnus Roosmann som har den svåra uppgiften att gestalta en person vars konversation är allt annat än verbal gör det riktigt bra. 

Jag har läst lite på nätet nu i efterhand och förvånats över att första säsongen hyllats så pass. Det bådar inte gott att andra säsongen inte fått samma mängd rosor, men tyckte jag annorlunda om första så kanske det blir samma om nästa? Vi får se om jag ids ge mig i kast med den också.

Om jag skulle sätta betyg så blir det kanske 2,5/5.

Doku-tips

Såg just en lite udda dokumentär på SVT Play; "Min son mördade min dotter". Den var väl udda av flera skäl; inte minst själva handlingen förstås. Men också hur den var skapad, det kändes annorlunda och inte sådär dunder-amerikanskt som det annars alltid brukar vara. Jag fick rent av dubbelkolla att den var amerikansk. Den är gjord med en ovanlig omsorg om samtliga inblandade på något vis, utan att göra dömande inlägg osv. Men den gav åtminstone mig en känsla av att nånting saknas, nån pusselbit eller något outtalat viktigt. Så den lämnar en hel del frågor skulle jag säga och handlingen till trots så är det nog pojkens mormor som jag funderar mest över efter att ha sett dokumentären...

Tungt ämne, än tyngre då det utspelas i USA och brottslingar ses som brottslingar i första hand utan fokus på vad som kan ligga bakom. Många trasiga människor i historien också, men dokumentären vältrar sig inte alls i den tragik som finns. Så se om du inte räds ämnet helt och hållet.

(På samma tema såg jag en annan dokumentär på SVT Play för några veckor sedan, men jag minns inte om jag skrev om den. "Jag sköt mina föräldrar" är nästintill lika märklig och snudd på lika välgjord och med samma känsla av att viktiga bitar saknas eller inte uttalas. Absolut värd att se.)

Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.

Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

Recensioner

Vad jag sett - tv-serier

Jag har "sett ikapp" en hel del serier under min ledighet men ännu inte sett färdigt alla som vi påbörjat. M har haft en tendens att sätta igång nya serier titt som tätt, för att sen glömma eller lämna dem efter något eller några avsnitt. Jag vill som hellre se så pass mycket att jag kan bestämma mig för att dissa eller se klart, men som ett resultat av att jag inte riktigt kommit så långt så har jag haft flera som jag inte sett tillräckligt av.

Idag såg jag sista avsnittet av Fröken Frimans Krig, tex. Det är väl egentligen en serie jag påbörjade själv då första säsongen visades, och som M sa att han skulle "se sen", så jag såg den själv. Men jag var kluven till den. Jag har väl lite svårt för svenska filmer och serien i grunden, mest för att dialogerna ofta känns så krystad och överdramatisk. Men här var det inte det som var problemet, jag vet inte riktigt vad det var faktiskt. Men jag dissade den ända tills julledigheten nu alltså då jag såg säsong 2-4. Och gillade den betydligt mer än första säsongen. Sådär att det kändes ledsamt då den tog slut idag, dessutom nästan samtidigt som jag fick den tråkiga flashnyheten att skådespelaren Johannes Brost avlidit. (Svt play)

Ack Värmland är en annan svensk serie som vi sett igenom. Jag hade sett ströavsnitt på tv tidigare men aldrig hela så när den dök upp på play så gjorde vi det. Bitvis nästan för pinsam för att klara av, men också rätt kul faktiskt. Vissa avsnitt mer än andra. Grannarna är ju sjukt obehagliga... Vissa dagar störde jag mig dock mer än roades av t.ex karaktärerna Ola och Janne. (CMore)

Cuckoo började vi se för ganska länge sen men fastnade väl egentligen inte riktigt för den då. Men jag gillar ju Greg Davis, Helen Baxendale och Andy Samberg (framför allt de två förstnämnda) så den fick en ny chans. Och bitvis är den riktigt lyckad. Jag är kanske mindre imponerad av Taylor Lautner än Samberg, men efter att de bytt plats from andra säsongen så tycker jag nog att serien lyfte. Mest för att första säsongen var Samberg (hans karaktär är ju till och med titeln så det är väl klart egentligen, därefter är det serien i stort som blir lite kocko...) och de övriga karaktärerna fick mer plats och kunde utvecklas därefter. Jag hoppas faktiskt att det blir en ny säsong till. (Netflix)

Dessutom har jag sett några nya avsnitt av Travel Man. Alltid skojiga och udda även om jag inte tror att de ger resmålen riktigt full rättvisa. Richard Ayoade lyckas då locka fram det roligaste ur sina gästresenärer med sitt knasjag. (Youtube)

Dessutom har vi sett Manhunt: Unabomber, Godless, jag har sett andra säsongen av The Crown (loved it!) och så har vi sett om Arrested Development för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag hittar nya kuligheter varje gång. Alla dessa serier finns på Netflix.

Knasreträtt och ostälskare

Trots kort natt och väldigt tidig morgon idag så måste jag säga att jag haft ångan uppe bättre än jag brukar såna här måndagar. Jag borde ha varit död vid det här laget, men inte då. Nu har jag förvisso försökt hålla lite fart sedan jag kom hem också; kokat lakritskola, lagat middag och gjort ett par matlådor, röjt i köket och allmänt pysslat runt lite. Men nu är det sängläge. Jag tänkte jag skulle kolla in ett par avsnitt av The Crown på Netflix. Jag har lite längtat efter det hela helgen men då M inte sett första säsongen så har jag snällt väntat. Imponerande tålmodigt, om jag får säga det själv. 

Dillorna finns kvar, kanske lite avmattade i styrka. Det slog mig idag att jag kanske förefaller hålla på att tappa greppet, men riktigt så är det inte, not to worry. Jag har alltid, sporadiskt och periodvis, haft såna här hjärnhyss för mig och det brukar komma som ett brev på posten när något annat är i omak. För mycket stress, känsla av otillräcklighet, oro för någon/något etc. Men, därmed inte sagt att det inte nån gång kommer att vara något som är "på riktigt".... Just den känslan spökar ganska mycket och jag väljer att sätta ord på det och stå upp för att det är så. Kanske kan det vara till igenkänning eller tröst för någon annan, fellow nutcase.

Om inte annat så har jag mina ligister som håller mig i verkligheten. Det är ju inte fullt klart i vardagsrummet än (men mycket bättre, lite pysslande och dammande osv så blir det bra) så jag förstod först inte riktigt vad jag såg vid mina fötter under vardagsrumsbordet ikväll. M åt pepparkakor med ädelost på tub i helgen och jag minns att han satt och matade ett par ivriga småsvansar med innehållet. "Nu räcker det för de små magarna", minns jag att han sa. Men tydligen var det någon som tyckte han hade fel. Hur de hittade tuben har jag ingen aning om.

Deras sylvassa tänder har lyckats bita sig igenom metallen och jag bara ryser vid tanken. Knaskatterna mina.