Jag plöjde igenom resten av avsnitten av The Good Wife (2009). Jag skulle säga att den på det stora hela är en bra serie, men att den tappade fart och fokus de sista två säsongerna. Det blev lite slarvigt gjort, för mycket underfyndig humor som lite förlöjligade hela serien på nåt vis, i ett försök att skämta med sig själva, skulle jag tro. När så mycket av den ursprungliga strukturen gjordes om tappades en del av mitt engagemang. Men, det till trots så var det en bra serie, den gick från att vara en hyfsat stabil 4/5 till som sämst kanske 2,5-3/5. Så still good.
Nu har jag fortsatt med dess spinoff, The Good Fight (2017). I princip samma typ av serie, en advokatserie med rätt så mycket politisk involvering, den här gången kanske än mer av vad som faktiskt pågår. Nu i mitten av andra säsongen (första gick väldigt fort att se) har jag tappat räkningen på hur många gånger Trumps namn eller påstådda skandaler i hans namn nämnts.
Diane Lockhart, spelad av den fascinerande Christine Baranski, samt en av de senare tillskotten i "wife-serien", Lucca Quin (Cush Jumbo), är kanske de kändaste ansiktena som följde med över till spinoffen, plus en del klienter. Dessutom återkom advokaterna Elsbeth Tascioni och Mike Kresteva i några avsnitt, till min stora glädje. Några av mina favoritbiroller från "wife" spelade av Carrie Preston och Matthew Perry. Och flera nya karaktärer har tillkommit som Adrian Boseman (Delroy Lindo) och Maia Rindell (Rose Leslie).
Men, medan "Wife" kanske hade den mest föredömligt korta introt jag sett på länge i en tv-serie har "Fight" något av det snyggaste. Framför allt när det kommer till musiken, jag gillar den verkligen. Varje gång får den mig att tänka att jag måste gå till operan snart och kolla på symfoniorkestern.
Och ja, det verkar som att jag kanske gett upp om Dead to Me, som jag skrev om, trots att jag håller Christina Applegate högt. Jag såg de där första kanske fyra avsnitten men efter ett avbrott på ett par veckor så har jag inte känt nåt sug efter att fortsätta.
Det blev som jag gissade en lite spridd Oscargala, men det var roligt. Nästan bättre än när en och samma film plockar hem pris efter pris. Det blir lite mer spännande.
Röda mattan i år var kanske tråkigare än någonsin. De som intervjuar var kanske mindre plastiga än vanligt men precis lika inställsamma som alltid, vilket inte blir särskilt kul. När någon upprepar "Oh, you were fabulous!" minst tre gånger i en intervju som varar max 35 sekunder så blir det inte särskilt skojigt eller givande att lyssna på. Dessutom verkade det åter vara okej att fråga "Who are you wearing?", vilket blev mer eller mindre bannat för ett par år sedan efter att bl.a Reese Witherspoon drog igång #askhermore-rörelsen.
Många av de "stora stjärnorna" verkade ta sig igenom mattan hyfsat osedda och över lag upplevdes den ganska gles, på något vis. Vill minnas den delen av kvällen som roligare förut, med lite mer rappa och spontana träffar med förväntansfulla filmmänniskor på väg in till årets firmafest.
Väldigt mycket rosa fluff á la 80-tal på klänningsfronten i år, lite fler byxdresser vilket är mindre flärdfullt men samtidigt roligt att inte alla måste in i samma form. Ofta i kombination med nån slags cape, vilket verkar inne också, och det både gillar jag och inte, på nåt vis. Ingen särskild klänning, eller smoking, som jag fastnade för i år dock.
Galan inleddes av Queen med Adam Lambert som inlånad sångare och det var rätt pampigt. Jag har dålig koll på Lambert och vet inte om han impade på mig som "substitut" för Mercury men det var en helt okej inledning. Finast blev det då en stor bild av just Freddie Mercury slängdes upp i slutet. Annars blev det mer av en traditionell inledning då första prisutdelarna Amy Poehler, Maya Rudolph och Tina Fey kom in och lite axlade den rollen. Som sagt; låt några gamla/nuvarande SNL-komiker ordna värdskapet så blir det bra. Hade trion fått fortsätta är jag säker på att det hade blivit betydligt fler skratt från min sida under natten, nu var det rätt glest.
I och med att det saknades en värd så kändes det som att prisutdelarna kanske fått lite friare instruktioner än vanligt. Det kändes som att fler vågade/ville vara lite roligare än vad som är vanligt annars. Vissa lyckades ganska bra, men för det mesta drog jag mest på munnen och tyckte det var småtrevligt. Undantaget var kanske främst Melissa McCarthy och Brian Tyree som drog det hela lite längre då de skulle dela ut priset för bästa kostym...
Bland tacktalen var det inte heller så många som stack ut. Ganska tidigt levererades dock det kanske sämsta jag någonsin varit med om då filmen Vice vann för bästa makeup. Jag vet på riktigt inte vad de tänkte att det skulle bli. Tre personer försökte turas om att läsa namn från en skrynklig lapp och det misslyckades ganska fatalt.
Det känns taskigt kanske och jag förstår att det här är personer som inte står framför kameran särskilt ofta (utan snarare är riktigt superskickliga på det de gör bakom kameran), men det får de bjuda på. De vann en Oscar...
Alfonso Cuarón, fotograf och regissör av Roma, visade en helt annan vana då han återkommande fick kliva upp och tacka personer. Det kändes nästan väntat, som om han bara fortsatte tacka fler och fler varje gång han fick en ny chans. Han kändes i vart fall avslappnad och glad över sin framgång och han tackade Netflix så många gånger att jag tror att det blev lite jobbigt för den delen av industrin som inte tycker att Netflixfilmer hör hemma på de stora galorna.
Rami Malek vann som jag trodde för rollen som nämnda Freddie Mercury och höll kanske ett av de finaste talen. Han kändes innerlig och proffsig. Det mest oväntade stod kanske Olivia Colman för då hon vann bästa kvinnliga huvudroll då "alla" var säkra på att Glenn Close skulle ta hem det (säkert hon själv också), något Colman nästan bad om ursäkt för i sitt tal, när hon väl började få ihop orden lite mer sammanhängande. Det här måste ni se om ni inte redan gjort det, hon är bedårande fin i sin glädje:
Ett tacktal att se om fler än en gång, det gör mig lika glad varje gång. Det finns klart likheter till det euforiska tal som Frances McDormand själv höll förra året, så jag tror att hon stod på sidan om och skrattade igenkännande. Skojigt! Jag tycker lite synd om Glenn Close, men ska jag vara ärlig så hade det känts lite konstigt om hon fick pris för en film där hon visserligen är väldigt bra, men på intet sätt gör sitt livs roll, bara för "lång och trogen väntan". Det är ju inte så det ska fungera.
Jag hade 8 fel, 16 rätt den här gången. Som väntat inget höjdarår direkt. Men flera fel jag hade var jag så glad över ändå. Nämnda Olivia Colman tex och att bästa kostym gick till Black Panther, vilket var ett udda men kul val. Sen hade jag även fel på bästa film, det priset gick till Green Book. Det är på intet sätt en dålig film, den är snarare riktigt bra. Men jag tycker att Roma är bättre. Jag tycker att BlacKkKlansman och Black Panther kanske är bättre också, men framför allt Roma.
Green Book tar emot priset för bästa film
Det är synd att juryn inte vågade rösta fram en icke engelskspråkig film för första gången och som sagt tror jag att det var mer av hela Netflix-grejen än just språket som var orsaken. De är inte redo riktigt än. Det är bara ett par år sedan det sist buades i salongerna på andra galor då Netflix började kamma hem priser. Det har upphört nu men jag tror känslan finns kvar hos många. Förnyelse är läskigt ibland. Och att Black Panther, en superhjältefilm, ens var nominerad i den kategorin är ju lite vågat nytänk bara det, så att de inte skulle ta hem det förstod jag visst. Men som sagt, hellre BlacKkKlansman i mitt tycke, men Green Book är en bra film den med.
Lite småtråkig gala även i år med andra ord, med några undantag. Jag läste rubriker idag om att ingen saknade värdskapet men det håller jag inte med om fullt ut. Det blev ganska mekaniskt och det låg för mycket ansvar på utdelare och tacktal för att få det roligt, det får man nog jobba lite mer på om det ska kunna ta ut en rolig värd som lättar upp mellan priserna.
Och mellansnacket på Aftonbladet TV var inte särskilt upplyftande eller smart i år heller. Mest märkligt och samma samma mellan varje paus. Jag hade en massa problem med osynk och lagg och fick till slut ge upp att se galan på tv:n utan fick sitta med datorn i knäet i soffan istället. Supertrist att de inte kan sända den i vettig kvalité på ett vettigt sätt. Är det det bästa vi kan erbjudas? Jag lär ju inte vara ensam om att se galan i Sverige? Nästa år blir det någon annan lösning, det har ju blivit allt lättare att hoppa på utländsk streaming så jag får kolla upp nåt sånt, tror jag.
Ett heelt år till nästa gång nu. Och en massa bra film att se fram tills dess. Jag har ett helt gäng med icke nominerade filmer som jag lite väntat på att få se också så det lär inte bli tomt på den fronten. Tack för i år Oscars!
Friends from College (2017) fick som sagt lite förvånande en andra säsong. Den landade på Netflix i fredags, jag började kolla i söndags och för en stund sedan såg jag sista avsnittet. Snabbt var det gjort! Bara 8 avsnitt, precis som första säsongen som också var snabbt konsumerad. Den kunde absolut varit lite längre med fler historier och kanske lite mindre stressigt här och var. Speciellt sista avsnittet var väldigt stressigt och försökte hinna komma till nån form av (fortsättningsbar) slutkläm på lite för många storylines samtidigt.
Men annars skulle jag säga att andra säsongen var en hel del bättre än den första. Jag minns första som att jag hade svårt att hitta nån karaktär jag egentligen tyckte om och brydde mig om, nu var det ganska annorlunda. De kändes på nåt vis mer mänskliga, med mer trovärdiga tillkortakommanden kanske. Jag brydde mig plötsligt om allihop.
Så om jag tvekade på att det skulle bli en säsong 2 så hoppas jag faktiskt på en snar säsong 3 nu.
Det var ju en intressant film- och tv-gala inatt. Kanske inte superspännande och i stort sett dramafri så lite åt det tråkiga hållet kanske, men helt okej. Andy Samberg och Sandra Oh körde en väldigt snäll linje och syntes inte till så mycket, förutom i början.
Det intressanta var snarare hur spritt det blev med pokalerna. A Star is Born och Vice var förhandsfavoriter men gick bara hem med varsin trofé, om jag räknade rätt, Medan Bohemian Rapsody (med sin omstridda regissör som sparkades med bara ett par veckor kvar av produktionen) och Green Book tog hem 2 respektive 3 priser. Vi får väl se om det får några konsekvenser på röstningen till Oscarsnomineringarna, vilken startar nu i dagarna. Det blir spännande att se hur nomineringarna hamnar.
Några höjdpunkter då?
Det var ganska korta och konkreta tal men vissa stack ut. T.ex uppskattade jag Christian Bales kanske inte helt nyktra men rätt roliga och ärliga tacktal för sitt pris för rollen som Dick Cheney i Vice, där han bl.a tackade Satan för inspiration. Ni kan se det här.
Glenn Close gav kanske det mest förvånade men ändå mest innerliga och genomtänkta tacktalet under kvällen, när hon ropades ut som vinnare för sin prestation i den svenskregisserade (Björn Runge) Wife. Det var personligt och politiskt, på ett bra sätt. Bl.a uppmanade hon alla kvinnor att hitta sina egna drömmar, inte bara möjliggöra andras. Tyvärr har jag inte hittat någon bra inspelning av det än.
Olivia Colman, som verkligen är på väg upp i de här sammanhangen, blev kanske lika förvånad som Close över sitt pris för Favourite. Hon började med att snubbla på orden en stund, svära en del på brittiskt vis och sen tacka för smörgåsarna på galan. Ja, hon hann med att tacka "sina bitches" också (Emma Stone och Rachel Weisz). Jag har inte sett filmen än men har aldrig sett henne i en dålig roll så jag hoppas att hon blir uppmärksammad även på Oscars.
Den fantastiskt roliga Carol Burnett (som ibland påminner mig om Eva Rydberg av nån anledning?) fick ett helt nyinstiftat pris som dessutom nu bär hennes namn framöver, en "lifetime achievement award" för prestation inom tv. Sedan tidigare har galan en motsvarande för livslång prestation inom film, Cecil B. DeMille award, som i år gick till Jeff Bridges.
Maya Rudolph och Amy Poehler kom till galan tillsammans i en golfbil istället för sedvanliga limousinen och var kanske bland de roligaste presentatörerna då de senare skulle dela ut pris för bästa screenplay. Jag säger det igen; varför inte låta SNL (med gamla och nya medlemmar) fixa värdskapet för Oscarsgalan? De kommer inte göra någon besviken.
Till den mer ytliga delen då, det är ju trots allt också en del av hela galagrejen. Jag är själv långt ifrån någon klädmogul men har alltid varit lite svag för att titta på de snygga (och ibland rätt märkliga) utstyrslarna på röda mattan så jag missar sällan den delen före galorna. Själva programmet var precis så tråkigt som det brukar, det är verkligen ingen hög journalistisk klass på den delen. Vad som blivit skojigare är att det inte längre bara är kul att kolla på kvinnornas påkostade outfits utan att allt fler män faktiskt också tänker bortom den sedvanliga svarta smokingen. I år tror jag Timothy Chalamet och Idris Elba gjorde störst intryck på mig av männen (googla!). Bland kvinnorna så tycker jag Halle Berry var totalt överlägsen, jag verkligen älskar hennes klänning!
Hur snygg är hon inte? Nämnas i övrigt bör också Emily Blunts fantastiska klänning och jag gillade också Melissa McCartneys, som ska ha en stor eloge för att hon inte "gömmer sig" i tältliknande kreationer vilket annars brukar vara vanligt bland skådisar som inte är modellsmala. Amy Adams brukar vara min favorit på röda mattan men var faktiskt rätt tråkig den här gången.
Såg någon mer galan? Besvikelser? Höjdpunkter? Jag hade som sagt inte hunnit se så mycket av det som var nominerat så det är lite svårt att uttala sig om vilka priset som hamnade rätt osv. Jag har en lång lista med filmer jag vill se som jag gissar kommer ha betydelse för den fortsatta delen av årets "award season".
Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).
Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.
Bertie
Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.
Helgen som gick började jag och M se på den svenska krim-serien Modus (2015) på C More. Första avsnittet var sådär men det kan det ju gärna vara, lite pilotavsnitt sådär, så vi bestämde oss för att ge den ett par avsnitt till. Men mot mitten av tredje så stängde vi av.
Främst, och som så ofta då jag ser svenskt, så störde jag mig på dialogen (vilket förvånade då manusförfattarna är ett danskt team). Som krystad och märklig. Det är klart man även IRL träffar på människor som uttrycker sig märkligt eller oprovocerat kraftigt, men när det sker återkommande i en och samma serie så blir det till sist inte så trovärdigt. Sen hade jag lite bekymmer med gestaltandet av den autistiska tjejen, det märkligt riskabla tillvägagångssättet vid morden och till sist, att morden/motivet/personerna som så ofta måste vara så väldigt spektakulärt. Det känns lite tröttsamt.
I brist på annat har jag nu de här två kvällarna ändå sett klart på första säsongen och jag får väl ändå säga att det blev något bättre. Eller snarare; det blev lite spännande och intressant och i takt med det så kan jag då störa mig mindre på saker som hackig dialog.
Jag vill gilla Melinda Kinnaman men hennes karaktär Inger Johanne är kanske den mest hackiga av de alla. Eller så förstår jag henne bara inte. Henrik Norlén har den tacksamma uppgiften att spela den tvärtom kanske mest sympatiska och trovärdiga karaktären Ingvar och det gör han riktigt bra. Peter Jöback får godkänt, så också Johan Widerberg vars insats växer under seriens gång och Magnus Roosmann som har den svåra uppgiften att gestalta en person vars konversation är allt annat än verbal gör det riktigt bra.
Jag har läst lite på nätet nu i efterhand och förvånats över att första säsongen hyllats så pass. Det bådar inte gott att andra säsongen inte fått samma mängd rosor, men tyckte jag annorlunda om första så kanske det blir samma om nästa? Vi får se om jag ids ge mig i kast med den också.
Om jag skulle sätta betyg så blir det kanske 2,5/5.
I måndags efter jobbet hämtade jag ut två gratisbiljetter till förhandsvisningen av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och ikväll tog jag med bästa Lil'sis för att se den. Jag var lite osäker på om hon skulle gilla den men vi gick båda ifrån biosalongen väldigt nöjda.
En mamma till ett mordoffer har ledsnat på att månaderna gått utan att den lokala polisen kommit ens i närheten av att lösa det brutala mordet på hennes dotter och hyr tre stora reklamskyltar intill en glest trafikerad väg för att påminna dem och bygden om att så är fallet. Det skapar turbulens i staden och då det visar sig att den utpekade polischefen (Woody Harrelson) dessutom är döende i cancer så är sympatierna för Mildred (Frances McDormand) inte helt självklara.
Jag har varit en stor beundrare av McDormand sedan jag såg henne i en av mina absoluta favoritfilmer Fargo (1996) och hon gör mig på intet sätt besviken den här gången heller. Hon vann en Golden Globe i söndags natt för sin insats och den var absolut välförtjänt. Detsamma gjorde för övrigt Sam Rockwell för sin biroll som den alkoholiserade, och inte alltför smarta, polisen Dixon, också det välförtjänt. Filmen fick för övrigt två Globes till; för bästa screenplay (manus) och för bästa drama. Så att den kommer att dyka upp på listan över nomineringar till Oscargalan är väl något att räkna med.
Trailer (se inte för länge bara, som vanligt ges för mycket av storyn):
Filmen är som sagt välspelad rakt igenom och jag älskar hur karaktärerna är skapade; mångfacetterade med bra såväl som dåliga sidor som inte alltid gör det som kanske skulle gynna dem själva mest. Så ska det vara, människor är inte onda/goda eller ständigt välgenomtänkta. Jag tycker dessutom att filmen tar svängar som jag åtminstone inte kunde förutse och den skriver verkligen ingen på näsan. Ortsborna håller som bäst på att lära sig att det inte är okej att särbehandla, eller för den delen tortera, svarta människor (och kanske inte heller homosexuella) men har inte riktigt kommit så långt som att se problemet med att göra den kortväxta medborgaren James (Peter Dinklage) till allas driftkucku. Hela den delen är t.ex. skriven med glimten i ögat även om ämnet är seriöst betonat. En välbalanserad film jag varmt rekommenderar; betyg 4/5.
Visst är det lite synd hur bra programidéer så ofta schabblas bort när de ska försvenskas? Ärligt; hur ofta blir det riktigt bra?
Som bekant är jag ett stort fan av The Great British Bake Off, så pass att jag faktiskt tittar om på gamla säsonger när de dyker upp på TV4 play. Jag testade att titta på den svenska motsvarigheten; Hela Sverige bakar, för nåt år sedan och tyckte att det var eländigt och slutade efter ett par avsnitt i den första säsongen. Men nu i min abstinens efter att TGBBO utsett den här säsongens vinnare så gav jag mig på det igen och började följa den här säsongen från start.
Och visst, det är inte dåligt. Men det är faktiskt inte bra heller. Jag tycker att domarna tillika konditorerna (?) Johan Sörberg och Birgitta Rasmusson är otydliga i sina utlåtanden, de ger för mycket tips och känns inte riktigt lika proffsiga, helt enkelt.
Och Tilde, fina godhjärtade Tilde de Paula Eby som jag absolut inte har något emot , hon verkar snarare vara en fin och nästan alltid glad människa. Men jag blir så oändligt less på att hon återkommande flera gånger i varje avsnitt försöker omvandla det här lättsamma bakprogrammet till en gråtprogram. Varför ska det pratas om döda farföräldrar, dödfödda barn och barndomens mobbing när programmet går ut på att visa upp och utveckla sina baktalanger? Klart att det är viktiga frågor och bra att släppa på tabun osv, men i ett bakprogram? Hon är förstås instruerad så men jag vill bara se nåt lättsamt och helst bli lite imponerad av helt vanliga människors handhavanden med smet och deg. (Och det är dessutom sällan jag själv tycker att det blir särskilt trevligt att baka om jag samtidigt ska behöva snörvla över nåt elände samtidigt, vari ligger det trevliga i det?)
Sen är jag ytterst tveksam till om någon deltagare i TGBBO ens skulle komma på tanken att komma med köpta glasstrutar som en större del av ett bakverk, vilket t.ex hände i den svenska i år. Jag ska inte påstå att jag skulle kunna konkurrera med deltagarna på nåt vis, men i jämförelse med den brittiska motsvarigheten så tycker jag ändå att de står sig rätt platt, faktiskt. Jag har hittills i den här säsongen inte direkt blivit sådär gapande imponerad som jag kanske önskat.
För ganska precis ett år sen skrev jag om återkomsten av min gamla favorit-serie Cold Feet (1997). Den återuppstod efter 12 års bortavaro med samma gäng (och skådisar) men med lite mer åldersstigna liv och bekymmer (fast de är å andra sidan rätt lika av nån anledning). Då var mitt omdöme kanske lite svalt, men innan serien var över så var jag ändå rätt nöjd. Sista avsnittet var lite väl tillrättalagt, men det var sammantaget mycket bättre än vad jag trodde att en serie som varit död i 12 år kunde bli.
Då trodde jag att det var en tillfällig återkomst; sista avsnittet packades in så glatt och väl. Men nu har det alltså dykt upp ytterligare en säsong som jag just sett igenom.
Jag skulle säga att den här säsongen är bättre än förra. Kanske till och med mycket bättre. Gissningsvis för att den inte försöker lika mycket, oket från den ursprungliga serien är inte riktigt lika tungt. Kanske är det därför, i mer avslappnat läge, som det känns som att jag känner igen karaktärerna mer den här gången. Framför allt är jag glad över att Jen (Fay Ripley) inte längre behöver vara en "stereotyp kärring", vilket hon kändes som i förra, helt opåkallat. Nu är hon Jen igen, inte alls perfekt men som jag tänker att hon skulle vara i den lite äldre versionen av sig själv. David (Robert Buthurst) var kanske sig själv (på ett störigt sätt) i förra säsongen, men i den här får han växa lite och jag gillar det. Pete (John Thomson) är Pete, Karen (Hermione Norris) är fortfarande den jag ser upp till och Adam (James Nesbit) är den förvuxna mannen i jeansjacka som tänker rätt mycket med skrevet, precis som jag förväntar mig att han ska vara.
Ungdomarna har också en mer given del i den här säsongen. De får vara sina egna och inte bara bära en story som hjälper det vuxna gängets storylines. Stort plus.
Så över lag är jag väldigt nöjd och hoppas nu på att det blir mer att vänta. På något vis har den här säsongens mer stabila skildrande av rätt vanliga människor i 40-50-årsåldern fått mig att känna mer än en gång att det är lite mer okej att vara på väg att trilla över till 40-talet än vad jag gjorde. Eller så är det tvärtom...
Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.
Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv.
Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.
I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.
Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.
Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.
Under veckan som gick så sökte jag ivrigt efter nåt lättsmält att se på tv om kvällarna i väntan på John Blund. Jag testade en ny serie på Netflix; Friends from College (2017), och innan veckan var slut hade jag sett klart hela första säsongen (den enda som finns hittills). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska bedöma den, den delar mig lite, med viss övervikt åt ena hållet. Så jag försöker spalta upp det i en plus- och minuslista:
Plus:
Här finns skådisar jag gillar; Fred Savage (som jag har en soft spot för sedan barnsben) och Cobie Smulders. De gör båda helt okej insatser.
Den karaktär som förvånar är Nat Faxon som jag annars inte brukar gilla alls då jag nog bara sett honom i oändligt barnsliga roller. Men hans roll här; den oändligt rika Nick som annars brukar vara en typiskt odräglig karaktär, är faktiskt något av den mest stabila och trovärdiga personen i hela serien.
Det är lite skönt med karaktärer vid 40-strecket som tillåts vara både vuxna och lite unga samtidigt, vilket väl ändå är rätt realistiskt.
Det är bitvis rätt kul. Faktiskt.
Det går definitivt att känna igen sig i så pass skilda typer av individer i samma gamla kompisgäng, det märkliga är väl mest att de faktiskt fortfarande umgås.
Ett stort plus är att kvinnorna inte skrivits som hispiga, utseendefixerade mähän, som så ofta i serier och filmer som denna.
Minus:
Karaktärerna är nästintill genomgående rätt olidliga som personer. Jag skulle nog inte vilja umgås med någon. Åtminstone inte så länge de behåller de andra som vänner. Det kan inte vara jättekul att gå på fest med det här gänget, de är sjukt självgoda.
Det är roligt ibland som sagt, men förvänta dig inte någon smart humor, då kommer du att bli besviken.
Det känns snudd på alltför otroligt att de fortfarande hänger ihop som sagt. Men kanske ingen annan vill umgås med dem... Är det vad vi ska komma fram till?
Jag förstår att pojkvännen till Max (Fred Savage) ska vara lite av en "normal" person men på riktigt kunde de väl hittat någon med färre egna idiotiska sidor? Eller så vill författaren mena att det är det bästa Max kan uppbringa?
Det skulle ha kunnat bli bättre om man inte led för mycket av "Hangover-komplex" och därmed drar saker lite lite för långt. Som vinprovningsresan tex.
Du måste nog se åtminstone tre avsnitt innan känslan av att du vill se hur det går infaller. Skulle jag gissa.
Det är inte smickrande för Harvard att de skulle ha släppt igenom såna stolpskott i sina utbildningar...
Jag vet inte om jag skulle vilja se vidare om det kom en andra säsong. Som den slutade så är jag väl lika delar nyfiken som fundersam över hur man skulle göra en fortsättning. Kanske orsak nog till att se?
Vill du se nåt lättsmält som roar dig lika mycket (i bästa fall) som det retar dig; jag då ska du se den här serien. Men det lär inte bli den nya snackisen på jobbet som du måste ha sett för att "hänga med". Betyg: 2/5.
Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.
Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.
Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra. Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.
Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.
Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat.
Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.
Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.
Fyra avsnitt, dvs hälften, har visats av sjätte säsongen av Cold Feet, serien som plötsligt återuppstod efter 12 års bortavaro. Alltid en chanstagning att göra en sån sak, försöka komma tillbaka till den succé det en gång var, det kräver mod men framför allt skicklighet och fingertoppskänsla för vad som funkar och inte. Det kan lätt bli satir.
Men jag måste säga att över lag så är jag ganska nöjd och lite småimponerad än så länge. Cold Feet-känslan finns definitivt, seriens kärna med bitvis barnslig humor och mycket värme finns kvar. Karaktärerna har vuxit på ett verklighetstroget sätt och bekymren nu känns lika troliga som de gjorde för tolv år sedan. Till en början var jag lite tveksam till den äldre versionen av den tidigare så rappa och hyfsat obrydda Jenny (Fay Ripley) men efter en stund så inser jag att det visst är ganska troligt att åtminstone en utav dem vuxit upp till en lite för tantig 50-something kvinna som spenderar en stor del av dagarna med att längta till något mer spännande. Relationen till Pete (John Thomson) känns också äkta liksom att hon slits mellan att vilja ställa upp för honom och samtidigt se till sig själv.
På minussidan så skulle jag främst vilja säga att det är lite väl många tåtar ute, många historier att hålla koll på och alla är inte riktigt lika intressanta. Eddie (Art Malik) till exempel, känns helt ointressant och syskongrälet mellan Jenny och hennes syster om vem som ska ta hand om deras mamma känns inte heller så spännande. Det finns inte ens ett uns av humor i de här trådarna.
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag gillar att de numera tonåriga barnen har en så väldigt otydlig roll däremot. Jag gillar Adams (James Nesbitt) son Matthew (Ceallach Spellman) tex och att han fått en mer tydlig roll ger en bra balans. Men det är klart, tanken är ju att det ska vara det forna kompisgänget som ska vara i fokus. Så ja, jag är lite splittrad.
Tråkigast (precis som tidigare) är dock David (Robert Bathurst) och hans förehavanden. Han är fortfarande ganska blåst och rätt oförskämt ego och jag känner ingenting annat än "skyll dig själv" om hans usla kärlekslösa äktenskap med hans forna skilsmässoadvokat Robin (Lucy Robinson). (Huga så hemsk jag är...)
Just det fjärde avsnittet tycker jag nog var det bästa hittills och jag hoppas att det fortsätter uppåt efter det. Det hände saker som definitivt öppnar för det i vart fall. Vi får väl se.
En mitt-i-veckan-trött Sara ska väl lyckas få ur sig ett tv-serietips i skriven form åtminstone. Just nu visar TV4 The Night Manager (2016), en brittisk spionserie baserad på John le Carrés roman, regisserad av fantastiska Susanne Bier.
Jag såg serien i sin helhet alldeles nyligen och som jag minns det tog det nåt avsnitt innan jag riktigt kände mig fast men därefter så steg bara spänningen och jag hade knappt någon nagel kvar när seriens sista scen visades på skärmen. I huvudrollen, som en brittisk ex-soldat som via sitt arbete som nattportier på ett hotell i Kairo hamnar i ett läge där vill hämnas en för honom kvinnas brutala död och sätta åt en illegal vapenhandlare ser vi Tom Hiddleston. Han gör rollen med den äran och trots sitt som alltid ganska uttryckslösa ansikte förmedlar han hög nivå av spänning och gör en spännande typ av 'rättskaffens' person som med livet som insats ger sig in i det hela. Som vapenhandlaren Roper ser vi Hugh Laurie, som åtminstone jag inte sett i så väldigt mycket utöver sina roller som Blackadder och House M.D (av vilka jag sett mer av den förstnämnda). Elizabeth Debicki gör rollen som hans hustru Jeb och nämnas bör dessutom Olivia Coleman som den höga underrättelseagenten Angela Burr. Hennes roll påminner förvisso lite om den hon gör i Broadchurch men det är helt okej för hon gör det väldigt bra. Ska jag ge ett betyg så blir det kanske en svag 4/5.
Serien har visats den här veckan på TV4 och finns på deras playtjänst ett tag till, gissar jag. Inte missa!
En del av min semester har förstås spenderats framför allehanda tv-serier och filmer. Jag tänkte försöka sammanfatta det nån dag, jag har råkat på en hel del bra nämligen.
Men idag såg jag de sista två avsnitten i andra säsongen av Grace and Frankie (2015) som finns på Netflix. Jag såg första säsongen förra året och gillade den (mot förmodan måste jag säga, jag var lite tveksam innan) och har nu alltså plöjt även den andra. Och den här säsongen håller också riktigt bra, kanske till och med bättre. Det är än mer just kvinnornas arena och jag gillar det, inte minst för att de också är de som briljerar rent skådespelarmässigt i den här serien. Den här säsongen har jag varit än mer kluven inför Sam Waterstons (som Sol) insats då han har en förmåga att spela över, men Martin Sheen (som Robert) och kanske framför allt Ethan Embry (i rollen som ena ex-parets son Coyote) gör stabila och bra roller. Men det är kvinnorna som lyfter serien, äger serien. Och då inte bara fantastiska Lily Tomlin (Frankie) utan även June Diane Raphael (som den vassa dottern Brianna som ärvt mer än nog av mamma Grace kallhamrade sätt men med en rejäl skopa kantig humor, som jag bara älskar) och förstås Jane Fonda (som Grace) gör minnesvärda insatser.
Viss spoiler-varning (om du inte sett klart säsong 1):
Den här andra säsongen är också fokus än mer på de kvinnliga karaktärerna. Förvisso drabbas Sol & Robert av en del olycka både hälsomässigt som i deras numera öppna kärleksrelation men det är ändå utvecklingen av vänskapen mellan Grace & Frankie som är fokus för andra säsongen. Det och deras respektive sätt att gå vidare efter deras kraschade äktenskap. Det är förvånansvärt mycket feminism i en annars så amerikansk serie vars huvudroller dessutom är i 70-årsåldern. Och de lyckas få till det ganska bra utan att knäppa tittarna på huvudet med förmaningar.
Om jag saknar något så är det nog barnen som fått mer undangömda roller den här säsongen. De är också rätt kul nämligen och blir ofta en rätt bra vågskål till föräldrarnas utspel. Dessutom tycker jag att manusförfattarna (Marta Kauffman och Howard J. Morris) fångar rätt bra hur barn har en tendens att bli just barn när de kommer hem, oavsett om de passerat både 20-, 30- och 40-årsåldern. Det barn som syns mest är Brianna eftersom hon försöker göra affärer med Frankie, med lite blandat resultat.
Kanske är det en "tantserie" tänkt till en äldre skara åskådare än vad jag ännu kvalar in i, men jag skulle ändå vilja säga att det är en skön och lättsam serie för betydligt fler än så. Har du inte sett den så ge den några avsnitt och känn efter, kanske blir du överraskad precis som jag? Andra säsongen skulle jag nog ge 3,5 (möjligen ännu högre) av 5 möjliga i betyg.
Efter Mad Man-maratonet uppkom ett behov av något annat att sluka. Jag ser förvisso en del serier parallellt men att sträckse är som en särskild känsla (tacka Netflix för det).
Idag har jag avslutat senaste säsongen av House of Cards (2013), en serie jag tyckte var fantastisk när den kom och som jag och M sträcksåg de två första säsongerna av så snart de kom ut. Av någon anledning fanns inte den där akuta lusten längre när tredje kom, trots att till exempel avslutningen på andra hade varit så träffsäker (slutscenen var tex en riktig höjdare) så det blev aldrig av att jag påbörjade den. Jag vet egentligen inte varför.
Men nu fanns utrymmet och suget växte så när jag plötsligt hade en del tid över för mig själv så började jag se igen. Jag ska inte säga att jag blev besviken, för den är fortfarande väldigt mycket den serie som den var från start, men jag upplevde den lite tråkigare. Lite för pratig, lite för lite av det där smarta jag kände i tidigare säsonger; helt enkelt inte riktigt lika utstickande som förut. Kanske är den för nära verkligheten, så som jag tänker att den är, och därför blir den lite lite tråkig? Sen tyckte jag att vissa av sidoberättelserna blev för ointressanta och inte så trovärdiga.
(Spoilervarning utfärdas!) Idag har jag till sist sett sista avsnittet och jag måste säga att den sista scenen, den längre scenen där President Underwood och hans 'First Lady' till slut har den konversation jag tror att jag väntat åtminstone en halv säsong på, då slog det äntligen åter gnistor och blev precis sådär tajt och intensivt som jag saknat under i stort sett hela säsongen. Helt klart bäst i säsongen.
Stamper-historien gick lite upp och ner och spretade till exempel lite för mycket, men rollen är välspelad av Michael Kelly. Jag gillade också författargrejen, men blev lite besviken när den utvecklades lite för lite och mest blev nån form av psykolog-katalysator-roll i Underwood-dramat (även om det gjordes rätt snyggt). Orsay-bakgrundshistorien kunde de kapat helt utan problem däremot och jag tycker att det hade varit så mycket vassare om Remy ändå hållit sig till sin övertygelse och inte fallit in i det så klassiska ändå. Debatten där Underwood-regisserade Jackie Sharp (Molly Parker) gjorde feministiskt självmord lämnades oskalat snyggt så att det kändes i kroppen men eftermälet blev rätt lamt.
I min så ostrukturerade 'recension' (nja) måste jag förstås också nämna den danskspelade väldigt Putin-liknande rollen som Rysslands kalla president Victor Petrov (välspelad av Lars Mikkelsen) som faktiskt överglänste Underwoods vasshet och intelligens den här säsongen och nästintill skapade ett storebror/lillebror-förhållande som funkade riktigt bra genom rutan.
Som alltid är dock Robin Wrights Claire min favorit. Den här säsongen lite sårbarare med en ökad mänsklighet i blicken och en skavande roll som jag i vart fall inte riktigt fick grepp om förrän den nämnda slutscenen. Maktbalansen mellan Underwoodarna är seriens stora behållning och att se Claire kämpa för att hålla huvudet högt är både plågsamt som genialt skapat. När serien kommer åter i februari (tror jag?) är det absolut det jag ser fram emot att se mer av igen. Säsong tre får en väldigt svajig 4/5 i slutbetyg.
Tre nya tv-serier har jag kikat på den här veckan. Först ut The Michael J Fox Show (2013) där Fox spelar Mike Henry, en fd känd nyhetsuppläsare som slutade jobba då han drabbades av parkinson, men som med familj och vänners hjälp försöker ta sig tillbaka till yrkeslivet igen. Baserat på Fox eget liv, med andra ord. Det är roligt att återse honom, men bortsett öppenheten om sjukdomen så är det mesta ungefär detsamma som under hans Spin City-tid. Hela serien känns 90-tal och det hade säkert kunnat bli ett kärt återseende men istället känns det tråkigt och segt dessvärre. Efter tre avsnitt så tar jag bort den från min lista.
Sedan en serie jag fortfarande är lite kluven till, The Crazy Ones (2013) med bland andra Robin Williams, Sarah Michelle Gellar och Hamish Linklater (saknad från New Christine-serien)som medarbetare på en reklambyrå. Å ena sidan så hade jag faktiskt lite kul vid ett par tillfällen under de två första avsnitten, å andra sidan så känns även Williams hyperenergiska komik lite daterad. Och även den här serien blir lite av en repris av så många andra tidigare. Men jag ska ge den något avsnitt mer innan jag bestämmer mig.
Sist av dem tre Welcome to the Family (2013) med bland andra Ricardo Chavira (Carlos från Desperate Housewifes), Justina Machado och Mike O'Malley. Två ganska olika familjer tvingas ihop då deras tonåriga son respektive dotter visar sig vänta barn tillsammans. Jag har bara sett ett avsnitt och vet inte riktigt vartåt det bär men även om det inte kändes så dåligt så var det inte övertygande bra heller.
Mer nytt den här månaden är den tredje fristående säsongen av American Horror Story (2011), vars andra säsong jag faktiskt inte sett alls, samt de nya serierna Masters of Sex (2013) med Lizzie Caplan och Michael Sheen, samt Dracula (2013) med Jonathan Rhys Meyers. Har ni fler tips att kolla in?
Vi började igår eftermiddag och vid lunch idag hade vi sett igenom de 13 entimmesavsnitten av Netflix-serien Orange is the New Black (2013). En helt okej tv-serie, med andra ord. Eller ja, bättre än så var den absolut. Bäst i serien är nog personporträtten, och då framför allt när det kommer till birollerna, även om de kunde ha varit en aningens mer nyanserade. Verkligen alla verkar ha hamnat bakom lås och bom "som av en händelse" nästan, och riktigt så enkelt kanske det inte är. Men samtidigt gillar jag förmänskligandet av internerna, säkerligen en aspekt som inte kan skada att lyftas i hemlandet.
Huvudrollerna, Chapman (Taylor Shilling), Vause (Laura Prepon, äntligen i en vettig tv-serie igen) och Larry (Jason Biggs) är faktiskt hyfsat störiga bitvis, sådär att jag ibland ville att de skulle glömmas bort en stund och istället fokusera på de övriga.
Annars känns serien hyfsat realistisk, bortsett en del saker som säkerligen är där för själva storyn. Mycket antagligen för att den baseras på en självbiografisk bok av Piper Kerman. Jag tycker mig känna igen väldigt många olika företeelser och beskrivningar från Annika Östbergs självbiografi om hennes år i amerikanskt kvinnofängelse som jag läste förra året.
Välspelat är det över lag. Vissa gestaltningar är riktigt, riktigt bra. Som tokreligiösa Doggett (Taryn Manning), Crazy Eyes (Uzo Aduba) eller Miss Claudette (Michelle Hurst), för att nämna några.
Nu slutade det 13:e avsnittet riktigt spännande och en andra säsong lär ha beställts redan innan serien hade haft premiär så förhoppningsvis får vi inte vänta så länge på en fortsättning. Hur länge det går att hålla i liv i en serie om ett 15 månader långt fängelsestraff är dock lite oklart, men det kanske bara är bra att det inte är en långkörare vi ser starten på. Det finns så många tv-serier i farten ändå som vi borde sett slutet på för flera säsonger sedan. Men en säsong till av Orange vill jag absolut ha!
Som jag alltså tjatat om förut så måste ni ju bara se Lewis (2007) om ni gillar brittiska deckare det minsta. Vi har just sett färdigt samtliga avsnitt som finns på Netflix (tom säsong 5, vet inte varför de två sista inte finns där) och jag har redan lite abstinens.
Nu var det ganska länge sedan jag såg något av Inspector Morse (1987) men upplägget är ganska detsamma. Kommissarie Morse (numera avlidna John Thaw) forna kompanjon "DS Lewis" (Kevin Whately) är numera "DI Lewis" och vid sin sida har han den forna präststudenten DS Hathaway (Laurence Fox), en briljant och nutida (för den här typen av krim-serie) kriminalare med en humor som utvecklas och blir alltmer charmig under seriens gång. Brotten de tar sig an är mestadels mord alternativt brott kopplade till mord, och de är hyfsat spektakulära allihop. Vilket man förstås få ha lite överseende med, det är inte direkt några realistiska mordfall. Och samtliga sker i Oxford, en stad i storleksordningen Umeå, så jag vet inte om jag satt min fot utomhus om jag bott där. 3-5 mord per avsnitt snittar det väl på, så de är ganska upptagna, de där poliserna. Oxford utgör för övrigt en väldigt vacker miljö i serien, en väldigt historisk och akademisk plats.
Långfilmslånga avsnitt är lite av en dröm imo, så har du inget sett finns det många timmar kvar med andra ord. Jag har förstått att serien lades ner efter sjunde säsongen, och hur mycket jag än gillar den så kan jag förstå att det inte går att hålla på i evighet. Men bra så länge det varar, betyg 4/5, mest för den mysiga brit-krim-feelingen!
Den senaste veckan har vi slukat samtliga avsnitt av den brittiska kriminalserien Whitechapel (2009). Dessvärre finns det inte så många avsnitt, de första två säsongerna innehåller bara tre var (och sträcker sig över ett fall var) medan den senaste säsongen har hela 6 avsnitt (3 fall). Jag hoppas att trenden håller i sig så att det kommer ännu fler avsnitt framöver.
Serien handlar om DI Joseph Chandler (Rupert Penry-Jones) och hans lite omaka team av äldre och yngre kriminalare som gemensamt ska lösa brott, ofta av rätt bisarr karaktär, i stadsdelen Whitechapel i London. Första säsongen handlar om en Jack the Ripper-copycat, under vilken en sk "ripperologist", Edward Buchan (oftast perfekt spelad av Steve Pemberton) en kommer in som en extraresurs i gruppen, något motvilligt av mottagarna. Det här spåret hänger kvar och under resten av serien så får vi se och höra om fler paralleller till gamla mordfall via Buchan.
Den är inte lika udda och smart som Sherlock, men inte heller lika småmysig som Midsomer etc. Det är definitivt en serie som står på egna ben så jämförelsen är egentligen överflödig. Bitvis känns den hur briljant som helst, för att i nästa sekund plötsligt bli långsökt och nästan tafflig. Över lag håller dock serien en hög nivå, enligt min åsikt och jag kan varmt rekommendera den till alla som gillar brittiska deckare. Karaktärerna är välspelade och kemin mellan den unga tvångsneurotikern Chandler och den äldre ruffigare DS Ray Miles (Philip Davis) driver serien framåt. Min favorit är annars Dr Caroline Llewellyn (Claire Rushbrook), som är evigt långt ifrån de högklackade rättsläkarna i de amerikanska kriminalserierna.
Tredje säsongen lär ska börja visas på SVT snart (13/7) men samtliga säsonger finns att se på Netflix.
