måndag, augusti 15, 2016

Grace and Frankie

En del av min semester har förstås spenderats framför allehanda tv-serier och filmer. Jag tänkte försöka sammanfatta det nån dag, jag har råkat på en hel del bra nämligen.


Men idag såg jag de sista två avsnitten i andra säsongen av Grace and Frankie (2015) som finns på Netflix. Jag såg första säsongen förra året och gillade den (mot förmodan måste jag säga, jag var lite tveksam innan) och har nu alltså plöjt även den andra. Och den här säsongen håller också riktigt bra, kanske till och med bättre. Det är än mer just kvinnornas arena och jag gillar det, inte minst för att de också är de som briljerar rent skådespelarmässigt i den här serien. Den här säsongen har jag varit än mer kluven inför Sam Waterstons (som Sol) insats då han har en förmåga att spela över, men Martin Sheen (som Robert) och kanske framför allt Ethan Embry (i rollen som ena ex-parets son Coyote) gör stabila och bra roller. Men det är kvinnorna som lyfter serien, äger serien. Och då inte bara fantastiska Lily Tomlin (Frankie) utan även June Diane Raphael (som den vassa dottern Brianna som ärvt mer än nog av mamma Grace kallhamrade sätt men med en rejäl skopa kantig humor, som jag bara älskar) och förstås Jane Fonda (som Grace) gör minnesvärda insatser.

Viss spoiler-varning (om du inte sett klart säsong 1):

Den här andra säsongen är också fokus än mer på de kvinnliga karaktärerna. Förvisso drabbas Sol & Robert av en del olycka både hälsomässigt som i deras numera öppna kärleksrelation men det är ändå utvecklingen av vänskapen mellan Grace & Frankie som är fokus för andra säsongen. Det och deras respektive sätt att gå vidare efter deras kraschade äktenskap. Det är förvånansvärt mycket feminism i en annars så amerikansk serie vars huvudroller dessutom är i 70-årsåldern. Och de lyckas få till det ganska bra utan att knäppa tittarna på huvudet med förmaningar.
Om jag saknar något så är det nog barnen som fått mer undangömda roller den här säsongen. De är också rätt kul nämligen och blir ofta en rätt bra vågskål till föräldrarnas utspel. Dessutom tycker jag att manusförfattarna (Marta Kauffman och Howard J. Morris) fångar rätt bra hur barn har en tendens att bli just barn när de kommer hem, oavsett om de passerat både 20-, 30- och 40-årsåldern. Det barn som syns mest är Brianna eftersom hon försöker göra affärer med Frankie, med lite blandat resultat. 


Kanske är det en "tantserie" tänkt till en äldre skara åskådare än vad jag ännu kvalar in i, men jag skulle ändå vilja säga att det är en skön och lättsam serie för betydligt fler än så. Har du inte sett den så ge den några avsnitt och känn efter, kanske blir du överraskad precis som jag? Andra säsongen skulle jag nog ge 3,5 (möjligen ännu högre) av 5 möjliga i betyg.

1 kommentar:

Anna Eriksson sa...

Undertecknad inkvalad via tantkvot. Helt ok serie.