Jag verkar ha otur med biobesöken nuförtiden. Eller så är det Filmstaden som har otur. Tredje gången idag på kort tid som det varit tekniska problem då jag varit där.
Första gången var när jag, M, Lil'sis och Joel skulle se Venom. Vi fick istället se starten på en helt annan film men efter kanske tre kvart av strul så konstaterade de att det inte gick att lösa och vi fick två fribiljetter var tillbaka. Andra gången var i söndags då vi skulle se Mortal Engines. Den började med enbart ljud, lamporna fortfarande fullt tända och de där cirklarna kvar på bioduken. Det höll på i flera minuter innan de fick stopp. Det blev avbrott ett tag och när de sen fick igång den blev det förvisso bild men ljuset var fortfarande på och så var också cirklarna på duken... Men den gången gick den igång som den skulle till sist, med kanske 20-25 minuters fördröjning.
Idag hade vi avslutning som handledare åt socionomstudenterna och som vanligt bjuds det på en dag med föreläsning med forskare från socialt arbete, lunch på Folkets Hus följt av en biovisning. Bion som var utlovad idag var A Star is Born och den skulle börja "prick kl 13", hade vi fått veta. Strul förstås, först kl 13.30 fick vi veta att den troligen skulle gå att starta 13.55 men kunde vi inte stanna tills dess så erbjöds vi en varsin fribiljett istället, vilket jag och min kollega valde att ta. Hela eftermiddagen hade ju gått annars. Såhär kan vi gå på bio en ledig dag istället och så kunde vi lägga eftermiddagen på jobb. Men synd förstås att aktiviteten som sådan inte blev av.
Jag kan inte minnas under alla mina biotittarår att det varit så mycket bekymmer. Eller så är det jag som har en väldig otur. Vi tänkte göra ett nytt försök till helgen jag och kollegan så vi får väl se hur det går då.
Två nätter i rad då jag fått sova 8 timmar med få avbrott med bettskena i och tyst-tassande sambo på mornarna har gett lite välbehövligt energipåslag. Inte nog dock, men jag mår lite lite bättre. Har lite mer ork.
Ikväll hade jag biodejt med min "work wife" F och vår gemensamma socionompraktikant. Hade tänkt ställa in den men då orken fanns så kändes det kul att åka ändå. Vi bestämde före julledigheten att vi skulle ses och se Mary Poppins tillsammans för att göra något skojigt utanför jobbet efter den minst sagt intensiva höst vi haft. Att F och jag haft mycket har absolut spillt över på praktikanten som, som tur är, visade sig vilja vara med mycket "på riktigt" och verkligen har kunnat vara något av en extra hand.
Vi har på pappret varit fler men jag tror att få skulle invända mot påståendet att F och jag drivit projektet och projektgruppen till väldigt stor del det här året, speciellt nu under hösten då införandet av det nya personalsystemet kom igång på riktigt. Så vi har dragit ett enormt lass tillsammans och med den äran, skulle jag vilja påstå. Hon kan vara den bästa jag jobbat med. Vi jobbar och tänker ofta lika och där vi har våra respektive brister så täcker vi upp bra för varandra. Kanske inte så bra att vi båda har höga ambitioner och krav på oss själva, men det har å andra sidan gett ett bra resultat.
Och två trötta chefer. Före bion satt vi och pratade lite och hon beskrev nästan ordagrant samma trötthetskänsla som jag haft under ledigheten. "Lite som när man varit sjuk och haft feber ett tag, när det känns som att man är frisk men kroppen ändå inte orkar något, som att det kommer en feberkänsla eller matthet vid minsta ansträngning." - Precis så! Skönt att höra henne beskriva det men trist att det är så vi båda spenderar våra ledigheter. Men det minskar ändå min egen oro.
Och filmen då? Fantastisk, helt oväntat faktiskt. Jag hade ett leende på läpparna nästan hela filmen igenom. Precis vad jag behövde.
Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.
Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.
Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.
Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5
I måndags efter jobbet hämtade jag ut två gratisbiljetter till förhandsvisningen av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och ikväll tog jag med bästa Lil'sis för att se den. Jag var lite osäker på om hon skulle gilla den men vi gick båda ifrån biosalongen väldigt nöjda.
En mamma till ett mordoffer har ledsnat på att månaderna gått utan att den lokala polisen kommit ens i närheten av att lösa det brutala mordet på hennes dotter och hyr tre stora reklamskyltar intill en glest trafikerad väg för att påminna dem och bygden om att så är fallet. Det skapar turbulens i staden och då det visar sig att den utpekade polischefen (Woody Harrelson) dessutom är döende i cancer så är sympatierna för Mildred (Frances McDormand) inte helt självklara.
Jag har varit en stor beundrare av McDormand sedan jag såg henne i en av mina absoluta favoritfilmer Fargo (1996) och hon gör mig på intet sätt besviken den här gången heller. Hon vann en Golden Globe i söndags natt för sin insats och den var absolut välförtjänt. Detsamma gjorde för övrigt Sam Rockwell för sin biroll som den alkoholiserade, och inte alltför smarta, polisen Dixon, också det välförtjänt. Filmen fick för övrigt två Globes till; för bästa screenplay (manus) och för bästa drama. Så att den kommer att dyka upp på listan över nomineringar till Oscargalan är väl något att räkna med.
Trailer (se inte för länge bara, som vanligt ges för mycket av storyn):
Filmen är som sagt välspelad rakt igenom och jag älskar hur karaktärerna är skapade; mångfacetterade med bra såväl som dåliga sidor som inte alltid gör det som kanske skulle gynna dem själva mest. Så ska det vara, människor är inte onda/goda eller ständigt välgenomtänkta. Jag tycker dessutom att filmen tar svängar som jag åtminstone inte kunde förutse och den skriver verkligen ingen på näsan. Ortsborna håller som bäst på att lära sig att det inte är okej att särbehandla, eller för den delen tortera, svarta människor (och kanske inte heller homosexuella) men har inte riktigt kommit så långt som att se problemet med att göra den kortväxta medborgaren James (Peter Dinklage) till allas driftkucku. Hela den delen är t.ex. skriven med glimten i ögat även om ämnet är seriöst betonat. En välbalanserad film jag varmt rekommenderar; betyg 4/5.
Ingen M och Smilla här när jag kom hem och inte är de på väg heller. Planerna blev ändrade då M inte lyckades få nån bekräftelse på sin semesteransökan. Jättetrist, men de kommer imorgon kväll istället.
Idag har jag spenderat hela dagen på en arbetsmiljöutbildning som jag kanske hade förväntningen skulle vara lite trist och väldigt upprepande. Men så blev det faktiskt inte. Det blev en riktigt givande dag med många tankar noterade, en del dåligt samvete förstås för allt jag vill göra/förebygga men inte riktigt hinner, och en hel del ny kunskap. Så jag är nöjd. Det var första dagen av tre men de andra två kommer lite utspritt de kommande två månaderna.
Ja, och sen fackligt medlemsmöte där funderingar om att engagera sig lite mer väcktes igen. Vi får väl se. Efter mötet bjöds vi på bio (och godis) som var helt okej. Första gången jag såg film på Folkets bio i kulturhuset Väven, så det var lite speciellt ändå. Kanske inte den bästa filmen för någon som har en långsamt stegrande åldersnoja inför det kommande året kanske, men den var ganska kul och framför allt lättsam, vilket passade mitt stämningsläge. Filmen var Aurore (2017) eller 50 Vårar på svenska; en fransk film om en 50-something kvinna, frånskild med snart vuxna barn, med ett oinspirerande arbete och nån form av inneboende rastlöshet. Ganska enkel film som inte for ut något särskilt åt något håll, men det måste ju inte alltid vara så heller. Men den var inte särskilt smickrande för franska män...
Imorgon är det fredag, veckan har bara rusat fram. Snart en vecka utan min fina fina Rosa.
Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).
Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.
Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/MayosThe Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.
Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.
Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5
I helgen, igår närmare bestämt, var det min fina bästmans födelsedag. Han är inte så mycket för att fira men jag gillar att fira så han hade inte så mycket val annat än att komma hem och vara med på lite enkelt fikafirande. Jag höll inbjudningslistan kort; bara svärföräldrarna och Lil'sis med Joel var tilltänkta. Jag hade kunnat bjuda in lite vänner med, men det kändes av någon anledning lite omständigt.
Obligatoriska födelsedagsfrukostbrickan :)
Jag älskar att baka, men jag är egentligen inte höjdare på det. Och jag skulle nog behöva öva lite på nya grejer, men när ska jag hinna eller ha anledning att göra det? Jag vill ju inte ha en massa fikabröd hemma heller...
Kort sagt; min del av fikat blev ingen höjdare. Bla blev den tänkta marängtoppen på tårtan inte alls (men tre försök hamnade i soporna), men de väluppfostrade gästerna uttryckte nöjdhet ändå. Joel räddade fikat lite genom sin raw-kladdkaka på dadlar, frön och nötter toppad med ganasche och färska blåbär. Den var fantastiskt god och gick hem hos alla.
Kvällen spenderades på bio. Vi såg Wonder Woman (2017), en kanske inte fantastisk film men absolut riktigt bra. Några lite småfåniga partier, men det hör till i superhjältefilmer. M sa i efterhand att han tyckte lite synd om henne som var tvungen att springa runt och rädda världen i högklackat, och jag kunde väl bara hålla med. Men välspelad, snygg och spännande.
Och idag åt vi lunch med svärföräldrarna och sen for vi och handlade lite nya kläder till M för presentkortet han fick av mig i present. Det blev bra; ett par nya skjortor och en t-shirt. Han har ju samma "bekymmer" som jag nu när han tappat i vikt, att kläderna inte riktigt passar. Jag köpte också en jättesöt klänning på Indiska som jag inte riktigt kunde knäppa helt. En klänning att komma i, med andra ord. Kanske dumt, men jag valde att göra så istället för att gå upp en storlek då den kändes som att den kan komma bli stor ganska snart.
Så allt som allt tror jag det blev bra. Jag fick ett "Hemma nu, tack för en fin födelsedag!"-meddelande ikväll efter att han farit hem med tåget igen. Lågmäld helg, om än fullplanerad med lite för lite vila, men bra.
Söndag kväll och som vanligt tycker jag att helgen flugit iväg. Det kändes inte som att vi riktigt hunnit ha helg tillsammans då jag såg M lämna Umeå med tåget tidigare ikväll. Kanske för att det varit en ganska fullbokad helg.
Han hade med sig en present som peppning till mitt "lilla projekt"; ett aktivitetetsarmband. Det var gulligt och lite skojigt. Jag har kopplat ihop den med min mobil och kan nu få koll på alla steg jag tar under dagen tex. Det blir spännande! Jag kan göra egna mål och få veta då jag uppnått dem osv.
Jag skulle potentiellt kunna bli en sån som kopplar ihop en massa fakta via mobil, armband, våg etc. Och detsamma gäller M som just gick all in och skaffade sig en apple watch. Men den var riktigt cool, måste jag säga. Han sa att han snudd på kände sig fånig då han visade upp sin QR-kod för tågbiljetterna på armbandet på tåget på väg hit i fredags, men tydligen hade inte konduktören reagerat så jag gissar att det inte var den första teknik-geeken som åkt med... En sån klocka kan ju typ allt annars, långt mycket mer än mitt armband. Utöver sånt som aktiviteter, puls, hur mycket du står på en dag etc så kan du kolla mejl, byta låt, svara på samtal osv. Men ja, lite för dyr för att jag skulle slå till. Åtminstone än så länge.
I övrigt så har vi varit iväg en hel del. Vi var med M:s föräldrar på Avion igår för att fixa till med svärmors mobil och abonnemang och då passade vi på att både fika och sen äta lunch på stan tillsammans. Sen följde Lil'sis och finhunden Solo med oss hem och medan M och svärfar snickrade i lillhuset så gick vi tre på en promenad i det fina vädret.
På kvällen såg vi bio, Logan (2017), vilken jag tänkte skriva om sen, och idag har vi varit iväg med återvinning och haft årsmöte med avloppsföreningen. Sånt kul sysslar vi med på landsbygden...
Så nu sitter jag nyduschad och trött på sängen framför tv:n med två snarkande kattor och väntar på att tvätten ska bli klar så att jag kan hänga den och lägga mig sen. Saknar M lite och funderar över hur veckan ser ut (jag har inte helt koll, vilket borde betyda att helgen varit bra ändå).
Hoppas att också ni haft en bra helg! Låt oss hoppas på lite vårsol och snösmältning till veckan, inte sant?
Nu ska jag lägga mig i sängen framför den gamla Beauty and the Beast från 1991, som jag hittade igen på Netflix. Jag tänkte se den lite som uppladdning inför nyfilmatiseringen som kommer ut på fredag. Jag ser fram emot den oväntat mycket, av någon anledning. Jag har inte sett den gamla på evigheter men jag minns det som att jag älskade musiken, detaljerna och humorn. Inte minst den torra "franska" i de talande inredningsdetaljerna. Vi får väl se om jag minns fel. Jag kom på mig själv med att nynna musiken härom veckan och den gjorde mig glad då iallafall. Den och Alladin minns jag av nån anledning som filmer vars speciellt musik jag gnisslade fram återkommande.
Med föräldrar som var unga på 60- och 70-talet så har jag förstås växt upp med en massa musik från den tiden. The Beach Boys var väl inget stort inslag, men de fanns absolut med och pappa hade Surfin' Safari och Pet Sounds på LP. Vad som pågick bakom framgången hade jag däremot ingen aning om, förrän när filmen om Beach Boys Brian Wilson kom ut.
Filmen handling börjar i mitten av 60-talet med en av Wilsons (Paul Dano) ångestattacker som föranleder att han övertygar sina bandkollegor om att det bästa är att de turnerar i Japan själva medan han stannar hemma och skriver musik. Hastigt får vi följa hur de psykiska problemen blir allt större och hur de samtidigt tycks bidra till hans musikaliska udd och 'genialitet', om man så vill. Han tar in hundar i studion och tvingar musiker till oändliga omtagningar.
Parallellt får vi följa Wilson 20 år senare, då spelad av John Cusack. Wilson är ett uppenbart vrak som inte riktigt verkar veta vad som är verkligt, som har förlorat sin familj och sin framgång och som ständigt övervakas av en psykiater, Dr Landy (Paul Giamatti) som också utnämnts till hans förvaltare. Han träffar en bilförsäljare, Melinda (Elizabeth Banks), men deras relation förhindras av de som numera har Wilson i sin kontroll.
Å ena sidan ser vi en man som sakta bryts ner av psykisk ohälsa i kombination med droger, å andra sidan en variant av samma man som gör sitt bästa för att försöka plocka ihop fragmenten av sig själv och komma tillbaka till livet. Ett smart drag av regissören Bill Pohlad på många vis. Min tveksamhet finns i Cusack vars prestation känns väldigt mycket "Cusack". På sätt och vis är han bra i just såna här roller, men å andra sidan känns hans version av Wilson så långt ifrån den smått briljanta såväl som obehagliga versionen som Dano gör så jag har lite svårt att få ihop det till samma person. Men över lag är det mycket känsla i filmen, den är snygg och märklig och den glättiga strandmusiken blir en bra kontrast för att det inte ska bli alldeles svart. Betyget blir 3/5. (Viaplay)
Det har blivit ganska många biopics för min del det senaste och det här är ytterligare en. Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en mycket förmögen kvinna som med hjälp av sina pengar och människor som brydde sig om henne lyckades leva ett väldigt lyckligt och utåtriktat liv trots att hon smittades av syfilis av sin första make. Efter några år som pianolärare i New York träffade hon en brittisk skådespelare vid namn St Claire Bayfield (Hugh Grant) som hon inledde en relation med. Samma år ärvde hon sin stora förmögenhet av sin far och kunde börja leva som hon önskade.
Det är just där filmen startar. Vi blir bekanta med "Lady Florence" och hennes för den tiden ovanliga relation till en man som på riktigt verkar älska henne bortom rikedomen. Hans relation, kärleken till trots, verkar på många sätt vara hans heltidsarbete. När Jenkins somnat på kvällarna promenerar han hem till sin lägenhet och sin flickvän och gör sitt bästa för att finnas till hands även där.
Så önskar Lady Florence leva ut sin barndomsdröm. Till en början handlar det bara om att ta sånglektioner men då alla runtomkring, delvis motiverade av pengar som Bayfield sticker till dem så snart det behövs, överöser Florence med beröm ser hon sin möjlighet och bokar en stor scen att framträda på. Kruxet? Hon kan inte alls sjunga. Den anlitade pianisten (överraskande bra spelad av Simon Helberg) oroar sig för sin karriär medan Bayfield svettas över att Florence inte ska tas emot som den stjärna hon själv tror sig vara.
Den stora behållningen är Meryl Streep, som i allt hon gör. Hon är fantastisk och jag kan inte förstå hur hon och de övriga lyckades hålla sig nog för att få till sångscenerna. Hugh Grant och som sagt Simon Helberg gör också riktigt fina insatser och tillsammans med en bra regi av Stephen Frears (som också gjort The Queen och Philomena tex) och ett snyggt foto och scenografi så blir det en mindre njutning att se. Liten dipp i tempot mot slutet kombinerat med nästan-en-överdos av feelgood drar ner betyget lite lite, men en svag 4/5 skulle jag nog ändå ge dem, mest för känslan och det proffsiga skådespeleriet. Under filmens gång brottades jag lite med tanken om det verkligen var rätt att försöka upprätthålla charaderna kring Florence, och den tanken följer mig än. Harmlöst? Kärleksfullt? För egen vinning? Ja, jag vet då inte svaret. (Bio)
Jag har snart haft semester en hel vecka och än känns det bara som en väldigt lång helg. Efter det brukar det övergå i nån slags känsla av att jag inte har ett jobb längre. Udda kanske. Jag var faktiskt förbi jobbet igår, lämnade iväg jobbmobilen för att slippa ha den gloendes på mig hemma. Det verkade vara rätt lugnt med undantag för nån mindre incident som dock löstes. Och jag tror med mig att jag lämnade efter mig ett hyfsat välorganiserat område där det mesta var tänkt på och många saker uppbackade utifallatt. Kontrollfreaket skulle inte kunna gå på semester alls annars.
Frihet
Så vad har jag haft för mig såhär långt då? Inte så mycket faktiskt. Och inte alls något av det jag trodde att jag skulle ha för mig. Jag och låtsasmaken har seglat ett par dagar, väldigt mysigt faktiskt. Jag är fortfarande inte helt och hållet avslappnad, ibland lurar ångesten sådär just bakom hörnet, men jag har hittills i år lyckats hantera det bra och faktiskt kunnat njuta av friheten, tystnaden och lyxen att få vara på havet under de förutsättningarna.
Med min kloka psykologs ord i huvudet så kommer jag att avstå från segling de dagarna jag tror att det kan bli för mycket vind. Jag gillar inte det, jag blir orolig och då är det inte mysigt. Så då ska jag bestämma att jag inte ska följa med ut. För att jag vet att jag inte vill. Många nyckelord där, kanske inte helt tydliga, men det kanske kommer.
Vi hade vänner till (framför allt iaf) M här i tisdags. Vi grillade, gick en promenad och spelade brädspel i köket när det var halvkyliga vindar ute. Sen åkte vi in till stan och såg smygpremiären av Ant-Man (2015) på nattbio en minut i tolv. Kanske inte superklokt då vi varit uppe tidigt och båda blev rätt trötta under filmen. Men den var kul och bra. Måste nog nästan se om den sen bara...
Så ja, lite semesterfeeling i vart fall. To be continued...
En lat helg snart till ända. En helg som lite gått i nån slags seriehjälte-tema.
Igår var vi på bio och såg Avengers: Age of Ultron (2015). Den var absolut helt okej, bra underhållsvärde men kanske inte så mycket mer av något än väntat. Men 3/5 skulle jag nog ge den i betyg. Det är mycket good vs evil i de här filmerna och ibland hade det varit kul med nån liten variant på det. Men då hade det förstås inte varit troget originalet. En stor del av behållningen annars är Iron Man/Tony Stark/Robert Downey Jr:s* humor, skulle jag vilja säga, även om inte heller den överraskar särskilt. Nu låter det inte så bra, men jag blev underhållen och den var klart sevärd!
Sen har vi sett klart serien Daredevil (2015) på Netflix, också seriehjältestory förstås. Jag läste lite som barn i tidningarna men inte särskilt mycket med tanke på de enorma mängder och invecklade historier och relationer som finns om och mellan alla dessa hjältar. Det plus att jag nu har sett en hel del filmer i ämnet tycks ändå inte ha gett mig full koll på hur alla relaterar till varann. Jag spenderade en god stund med att läsa wikisar om Daredevils relation till Black Widow som i sin tur då ingår i Avengers med Captain America som haft relationer till inte mindre än två Cooper-damer varav den ena också finns som tv-serie på Netflix...
Men Daredevil var ju det jag skulle berätta om. I rollen som Matt Murdock/Daredevil hittar vi Charlie Cox som gör en helt okej prestation. Jag har förstått att han fått förstärkta sinnen efter olyckan som gjorde honom bild men han tycks också kunna ta emot nästan hur mycket stryk och skärsår som helst utan att han för den sakens skull är nere för räkning i sin ganska koola lägenhet mer än låt säga nån dag. På sin sida har han sin gamla studiepolare tillika advokat (som han själv) Foggy (Elden Henson) samt firmans sekreterare (?) Karen (Deborah Ann Woll, den enda favoriten från True Blood btw). Efter att ha läst wiki är jag inte säker på att man i denna serieversion riktigt hållit sig till de ursprungliga förhållandena dem emellan men jag tycker bortsett det att det funkar.
Min största invändan är mestadels baserad på att jag aldrig riktigt varit ett fan av Vincent D'Onofrio. Han spelade med i någon variant av Law and Order och det sägs att hans karaktär skulle bygga på Sherlock Holmes, men det måste i så fall vara den mest fåniga och enerverande variant av Holmes jag sett. Så nej inget fan och i den här serien spelar han Daredevils fiende den rika korrupte Wilson Fisk/Kingpin (han kallas dock inte Kingpin i den här serien) med ungefär samma resultat och enerverande repliklevererande som i ovan nämnda serie.
Som helhet funkar den dock och jag lär antagligen sätta mig framför den utlovande andra säsongen när den väl kommer också. Betyget blir nog även här 3/5.
*Det är på riktigt svårt att hålla isär de tre nuförtiden...**
**Han är dock fortfarande mest troligt min favorite bad boy...
Lite film- och serie-snack har det varit på den här bloggen lite för länge nu. Sanningen är att jag varit en sparsam tittare vad gäller båda ett tag nu, men kanske framför allt det förstnämnda. Men nu med höstkylan tror jag lusten har återuppstått hyfsat på riktigt.
Igår satt vi och kikade igenom ett gäng trailers för kommande filmer och jag tänkte passa på att tipsa om ett par som fastnade lite särskilt (det var det iofs ganska många som gjorde...), samt en som varit efterlängtad en längre tid redan:
Tusk (2014) - film av Kevin Smith (Malrats osv) med bland andra Justin Long, Johnny Depp och nästan bortglömda Haley Joel Osment (ni vet pojken som såg "dead people"). Filmen känns som en weird blandning av Lida och den där filmen där de sydde ihop människor (som jag valde att inte se). Oklart om/när den distribueras i Sverige dock:
Autómata (2014) - film av Gabe Ibánez med Antonio Banderas (long time no see?), Birgitte Hjort Sorensen och Melanie Griffith med flera. Den känns förvisso lite som en del andra robotfilmer jag sett, men jag tycker trailern är lovande och tyder på en välspelad rulle. Oklart även där om svensk lansering:
Wish I Was Here (2014) - Film av och med Zach Braff med bl.a Kate Hudson, Mandy Patinkin, Jim Parsons med flera. Braffs efterlängtade andra egna filmprojekt efter den av mig fortfarande så älskade debuten Garden State (2004), som jag dessutom varit med på ett yttepyttelitet hörn och finansierat via Kickstarter. Jag hade chansen att se den på nätet som en reward från just mitt bidrag på Kickstarter men det känns som en film jag vill se på stor duk. Svensk premiär den 17/10. Och ja, jag har nog visat den mer än en gång redan. Här en trailer som inte ger bort så mycket som övriga jag sett:
Hostan vill då inte riktigt ge med sig, även om det var färre vakna stunder inatt än tidigare. Men det har gått bra att jobba. Förutom lite halvkraxig röst och ett par trötthetsdippar under dagarna så är jag i full fart igen. Så jag ska inte klaga. Nu är det istället andra kollegor som drabbats. Jag hoppas det slipper gå laget runt...
Ikväll har jag och låtsasmaken, samt Lil'sis och hennes pojkvän varit på förhandsvisning av biofilmen Saving Mr. Banks (2013). Den har Sverigepremiär till helgen och var absolut värd att se. Den handlar om hur Mary Poppins (1964) blev Walt Disney-film trots författarinnan P.L Travers motsträvighet. Hur sanningsenlig den är vet jag faktiskt inte, det återstår att grotta ner sig i (jag älskar ju sånt, ni vet). Ingen toppfilm kanske, men söt, varm och lite rolig. Både Emma Thompson och Tom Hanks gjorde fina rollprestationer och nu är jag väldigt sugen på att se Mary Poppins-filmen igen. Jag tror att jag såg den någon gång som väldigt ung, men jag minns den inte.
Nu blir det ett Midsomer-avsnitt i sängen innan John Blund kommer på besök.
Så var helgen över och fort gick det. Men jag är då taggad att jobba imorgon. En späckad vecka väntar i vanlig ordning.
Igår hade vi lite datenight, M och jag, och det var väldigt trevligt. Vi åt japanskt på Sagami och såg sedan bio. Filmen var förvisso mer lågmäld än vad jag väntat mig men vi var båda nöjda och alldeles lagom underhållna när vi lämnade salongen (som fö hade alldeles lagom mängd besökare imo; max halvfullt). Sen for vi hem i nån slags snöstorm som snabbt kom på under tiden vi åt middag. Det yrde på bra. Just efter att vi kommit hem såg vi hur byvägen drev igen så vi kom nog hem i rättan tid. Och det var mysigt att gömma sig under täcket med vinden vinande kring fönstren.
Söndagen har bjudit på lite allt möjligt, dock inte så mycket städning som planerat. Vi får skärpa till oss med det under veckan. Nu ska jag dock somna till ett gammal avsnitt av Midsomer.
Det blev en trött valentinkväll igår. Vi delade förvisso en ask lyxiga praliner efter middagen (hämtpizza, kanske inte så klassisk kärleksmiddag) mer än så blev det inte. Och det är ju i sanning en hittepå-dag som jag inte riktigt vet om jag tycker att vi har behov av. Den tycks mest bara plåga de som är 'ofrivilliga singlar' och då kan jag stå över.
M somnade på soffan redan strax efter klockan sju och det låg tre snarkande svanskattor i varsitt hörn av vardagsrummet medan jag kollade in finalen av På Spåret. Men det var mysigt, kärleksdag enligt kalendern eller inte; det var fredagskväll och jag kunde slappna av.
Ikväll har vi biljetter till bion, vi ska se The Monuments Men (2014) som känns som en rolig film inte alldeles olik Ocean-filmerna. Så det blir säkert bra. Vi får väl se om vi hittar nån plats på nån restaurang före eller om vi får fixa till nåt enkelt i lägenheten istället.
Imorgon får jag pricka av åtminstone en film från Oscar-listan; vi ska gå och se The Wolf of Wall Street (2013) på bio. Jag tycker ju Di Caprio verkligen lyft sig som skådespelare de senaste åren (från att ha varit på gränsen till usel där ett tag i slutet av 90-talet fram till kanske 2004 typ), men jag känner en liten farhåga att han fastnat lite i samma typ av karaktär. Jordan Belfort känns i trailern inte så långt från vare sig Jay Gatsby eller Calvin Candie (eller Teddy Daniels för den delen). Men jag kan ha fel och då är det jättebra. Och ni vet ju vad jag brukar säga om att ha låga förväntningar eller farhågor inför en biosittning...it's a good thing.
Filmen ja. Jo den var absolut bra. 3D:n var faktiskt något av det bästa jag sett. Sådär som jag tycker att det ska vara, att man inte riktigt tänker på att det är i 3D, det bara känns så automagiskt. Annars brukar det vara så tydliga partier i filmer där 3D-satsningen är som tydligast, men så var det inte i Gravity (2013). Det kändes som att jag var där ute i rymden, just på det där klaustrofobiska sättet. Till och med M, som är en något större 3D-skeptiker än jag, duckade undan rymdskrot som kom farande vid ett par tillfällen.
Som film i sig var den egentligen ingen toppfilm, det kanske är därför jag har lite svårt att betygsätta den. Utan 3D vet jag inte riktigt hur mycket som hade funnits kvar. Sandra Bullock och George Clooney fastnar ute i rymden under ett uppdrag som går snett (vilket för övrigt var ryssarnas fel, det var väl ett tag sen vi såg det i en film nu ändå?) och kämpar för att överleva och ta sig hem till jorden igen. Mer än så går det inte riktigt att säga om handlingen, men faktum är att det räcker ganska långt ändå. På så vis påminner den något om Buried (2010) där vi i stort sett bara fick se Ryan Reynolds instängd i en kista med en speakerröst som enda sällskap i 95 minuter, och det funkade rätt bra. Båda är ganska odramatiska på nåt vis, samtidigt som de blir ganska stora nagelbitare ändå. Det är skickligt.
Regissören Alfonso Cuarón utnyttjar sina 91 minuter ganska väl, med undantag för någon obligatorisk liten sentimental stund och med några små (o)logiska frågetecken jag kan ha överseende med. Skådespeleriet är absolut godkänt. Jag är till och med beredd att höja Bullock ännu lite mer än så, hon gör det riktigt bra, och jag gillar att både hon och Clooney är ganska otippade som astronauter på film (åtminstone var de det i mina ögon). Gravity är hur som helst en film som bör upplevas på bio. Och välj då helst inte en plats framför någon med en stor prasslig godispåse i handen (som vi), för som bekant är det tyst i rymden, en tystnad som definitivt gör sig effektivt på film.
Betyget då? Ja, även om jag är kluven är det svårt att ge den något annat än 4/5.
Friskanmälan gjord så imorgon blir det jobb igen. Det känns skönt. Jag är feberfri och huvudvärken har inte funnits med idag. Men tröttheten sitter i lite, även om det inte är på samma sätt som tidigare dagar. Jag har faktiskt kunnat slappna av och sova ganska bra i helgen, det var som att stressen la sig så snart jag tagit beslutet att varken jobba i fredags eller under helgen. Det var behövligt.
Jag och vi har velat fram och tillbaka men ikväll blir det ändå ett biobesök som avslutning på helgen. Vi ska se Gravity (2013), som jag hört blandade åsikter om men helt klart mest positivt. Så vi får se. Jag hoppas bara inte att den ska vara ångestframkallande, rymden ger mig lite såna känslor ibland faktiskt. Jag har mest hört att den, udda nog, ska ge känsla av klaustrofobi. Vi får väl se på det.
Det surras en hel del om Johnny Depps senaste film, The Lone Ranger (2013) som går på svensk bio as we speak. Men jag vet inte om det lockar så vidare värst för min del. Känns det inte väldigt mycket som att Jack Sparrow från Pirates of the Caribbean bara bytt kostym och miljö en snabbis? Depp bjuder på samma mimik, samma humor och regissören, Gore Verbinksi, är den samma som i tre av de hittills fyra (en femte är visst annonserad) Sparrows-filmerna. Och såklart med samma Jerry Bruckheimer som producent.
Nej, själv väljer jag nog hellre att försöka gå och se den senaste filmatiseringen av den vanligtvis lite hatälskade Stålmannen; Man of Steel (2013). Jag har egentligen ingenting emot att en superhjälte också är lite fånig och kanske inte så macho, något som Stålmannen ofta brukar få utstå som kritik, men jag lockas definitivt av den, av trailern att döma, lite mörkare och djupare bild som Zach Snyder verkar måla upp i den bioaktuella filmen. Förutom att jag sett honom sporadiskt i The Tudors så är Henry Cavill i rollen som Stålis ett okänt kort för min del, och det är också ett grepp jag gillar faktiskt. Amy Adams, Michael Shannon, Kevin Costner och Russel Crowe är däremot mer kända och känns som en spännande blandning.
