Filmåret som var...

Så en liten summering av filmåret som jag såg det. Som vanligt inte nödvändigtvis bara filmer som hade 2010 som produktionsår men över lag. Här kommer den, bättre sent än aldrig:

Bästa film: (utan ordning)
The Social Network
Kick-Ass
Up in the Air
Svinalängorna


Sämsta film: (utan ordning)
Killers
My Life in Ruins
Vampires Suck
(m.fl)

Märkligaste:
How to Be
Humpday
Charmigaste:
Away We Go
Up in the Air
Guilty Pleasure:
Eclipse


Psyko:
Exam
Moon
Mindtricks:
Inception
Pannkaka:
I'm Still Here (bluffen avslöjades för snabbt)

Kostymdrama:
Young Victoria
An Education
Socialrealism:
Harry Brown
Precious
Dolda pärla:
Peacock


Kunde ha blivit så bra:
The Box
Wolfman
Var det inte mer än så?:
Ghost Writer
Minibesvikelse:
Greenberg

3D:
Alice in Wonderland
Based on a true story:
The Runaways
Coco avant Chanel
Överraskande slut:
Remember Me


Hangup:
Brittiska vampysnubbar och Ryan Reynolds
(i år igen)
Comeback:
Leonardo DiCaprio växer sig starkare, inte sant?

Kvar att se:
Fish Tank
The Kids are Allright
You Will Meet a Tall Dark Stranger
A Single Man
Hämnden
A Prophet


Fler filmårslistor hittas t.ex. här,här, här och här.

Film 41/10: Fanboys

Det är 1998 och ex-nerden Eric (Sam Huntington) har en lovande, om än ganska tråkig, karriär i sin pappas nationella bilföretag. Han har gjort det man förväntas göra efter skoltiden; vuxit upp och skaffat sig ett jobb. När han så åter träffar sina fd vänner som hävdar sin rätt att fortsätta leva och vara som under skoltiden är krocken ett faktum. Kompisarna är lite bittra och svikna över Erics bortavaro och även om Eric verkar ha saknat sina forna kamrater tycks han inte sugen att ta ett steg tillbaka i tiden.

Men så får han veta att en av killarna, Linus (Chris Marquette) är döende. Han har några få månader kvar att leva, några för få för att hinna uppleva premiären av den första av de tre nyare Star Wars-filmerna. Gänget har därför en plan; de ska åka tvärs över landet i sin Star Wars-ifierade van, bryta sig in hos regissören George Lucas "Skywalker Ranch" och stjäla den färdigklippta versionen av filmen. Eric bestämmer sig för att hänga på för att uppfylla Linus sista önskan. På sin väg möter de såklart en del hinder, såsom ett gäng "Trekkies" som såklart måste utmanas.

Jag tror att man behöver ha en viss förkärlek för antingen Star Wars och/eller nerderi av något slag för att kunna uppskatta en så förhållandevis simpel film som Fanboys. Filmen håller nämligen generellt sett ingen högre nivå, men jag har svårt att inte tycka att den är ganska kul. Kul för att jag vet att de här exemplaren av människor finns, i någon tappning, och kul för att den lyckas hålla den enkla ambitionen tydlig och levande filmen igenom. Den försöker helt enkelt inte vara något mer än vad den är.
Karaktärerna är över lag (med lite vilja iaf) rätt kul, med ett undantag. Till en början tyckte jag att det var rätt trist att den enda (numera obligatoriska) tjejen i gänget, Zoe (Kristen Bell) blev någon form av måttstock för vad som anses normalt. De andra mättes mot henne, även Eric, vilket gjorde karaktären icke trovärdig såväl som trist. När så hennes karaktär blir släpper hämningarna blir det (och hon) betydligt bättre.
Kul är också flera av birollerna (Seth Rogan spelar tre), inte minst de Star Wars/Star Trek-relaterade som Carrie Fisher (aka Princess Leia), Billy Dee Williams (aka Lando) och William Shatner (aka Capt Kirk), varav den senare såklart spelar en anti-George-Lucas-variant av sig själv.
Inga överraskningar, inget filmiskt underverk men skön underhållning en söndagskväll. Betyg 3/5.

Film 40/10: Edgeplay

Efter att ha haft lite svårt att släppa spelfilmen om The Runaways letade jag upp Edgeplay: A Film About The Runaways. Det är en dokumentär från 2004 gjord av Victory Tischler-Blue, också känd som 'Vicki Blue', en av The Runaways många basister.

Spelfilmen fokuserade på Joan Jett och Cherie Currie och bandets två första år. Inför den filmen hade resten av bandet avböjt att delta i produktionen. När Edgeplay gjordes några år före spelfilmen var det Joam Jett som inte ville vara med och som också nekade dem rätten till musiken, varför det som spelas i filmen uteslutande är covers som bandet gjorde, samt musik som de andra varit upphov till i sina respektive andra projekt. Jag hittade en intervju från 2006 med Joan Jett där hon förklarade att hon inte ville vara med i något som inte handlade om musiken utan bara fokuserade på det negativa under bandets korta liv; "I'm not gonna participate in a Jerry Springer fest..."

För det är ingen ljuv stämning i filmen. Visst lyfts det upp roliga anekdoter, men de dåliga minnena är flera och mycket handlar om konflikterna bandmedlemmar emellan eller med deras förste manager; Kim Fowley. Men det är ändå en rätt ärlig och enkel dokumentär. Det är långa klipp, ofta med långa tysta perioder som ska ge stämning till bilderna, vilket funkar till viss del samtidigt som det ibland känns lite konstlat. Jag får återkommande för mig att filmen är från början av 90-talet eftersom frisyrerna och kläderna som majoriteten av de nu 40-plussiga kvinnorna bär antagligen var populära just då. Men det gör filmen lite kul.

Och det är charmen med det amatörmässiga i filmen och den i vart fall skapligt ärliga dialogen som gör filmen sevärd. Se den i anslutning till spelfilmen så tror jag att de båda gemensamt skapar ett ganska bra ljus över vad The Runaways egentligen var. Betyg 4/5.

Film 39/10: Extract

Joel (Jason Bateman) äger ett företag som tillverkar smakextrakt för livsmedel, en idé han kom på som ung student. Men efter att ha drivit företaget några år känner han inte riktigt samma glädje längre, även om han försöker frambringa samma entusiasm kring sin uppfinning som tidigare. På hemmaplan är det inte mycket roligare; hustrun Suzie (Kristen Wiig) har hamnat i "mysbyxlandet" och deras gemensamma liv är inrutat och består mest av att se på tv tillsammans.

Joel flyr när han kan till den lokala puben där han filosoferar med sin drogliberala, inte alltid så kluriga vän Dean (Ben Affleck). Det är han som kommer på att idén att i hemlighet anlita en gigolo åt Suzie; är hon otrogen kan nämligen även Joel kan vara det med gott samvete. På fabriken har det just anställts en ny tjej, Cindy (Mila Kunis), som visat intresse för Joel. Cindy är dock (såklart) inte riktigt den hon utger sig för att vara och snart har Joel trasslat in sig i en härva avlögner, gigolos, jobbiga grannar och bedragare.

Extract är regisserat av Mike Judge som bl.a gjorde den numera kultförklarade Office Space (1999), och det märks stundvis. Han lyckas inte riktigt få till samma klaffande historia, men man känner igen det hjärtliga och att saker inte riktigt följer den gängse mallen för hur det brukar utveckla sig i sådana här komedier. Och det räddar den här filmen mer än en gång. Bitvis blir det lite för många testikel-skämt, men samtidigt är det också en riktigt kul film stundtals. Jag har sedan tidigare ett mycket gott öga till både Mila Kunis (That 70's Show, bl.a) och Jason Bateman (Arrested Development m.m) även om den senare tenderar att spela ganska lika roller, så också här. Men ingen av dem gör mig besviken, även om jag föredragit om Judge hade vässat till Cindy-rollen lite mer för att utnyttja Kunis hela potential. Kristen Wiig är också bra i rollen som hustrun och till och med Affleck gör en okej insats. En klart godkänd film med glimten i ögat; 3/5.

Film 38/10: Peacock

John (Cillian Murphy) är något av en enstöring som lever ett väldigt väl inrutat liv. Han cyklar till sitt jobb på banken, hälsar artigt på alla men håller i övrigt kommunikationen med omvärlden ganska sparsam. Men så händer något högst oväntat; ett tåg spårar ur och hamnar mitt i Johns trädgård. Och plötsligt vänder alla uppmärksamheten mot John, som får det allt svårare att leva på det sätt han gjort. Hans rutiner hotas och hemligheterna han bär på riskerar att komma ut. Dessutom knackar Maggie (Ellen Page) på en dag med en förfrågan som tvingar honom att se på det förflutna med lite nya ögon.

Peacock är en märkligt vacker dramathriller som jag råkade trilla över. Handlingen och karaktärerna tänjer på det vi normalt sett ser på film på ett sånt sätt att den påminner om min favorit Lars and the Real Girl (2007). Dessvärre lyckas den inte riktigt lika fullt ut som Lars-filmen, men den gör helt klart ett gott försök. Foto är vackert och miljöerna likaså. Murphy gör en enastående rollprestation och lyckas gripa tag ordentligt stundvis. Page är också bra, även om hennes prestation hamnar lite i skymundan för Murphys. Men någonstans tappar det, och det är svårt att säga riktigt vad det är som gör det. Det är som att en pusselbit saknas. Betyget blir en väldigt stark 3/5.

Film 37/10: Knight and Day

Vi gjorde så ett nytt försök, med en annan actionkomedi i hopp om att bli lite lättsamt underhållna.

I Knight and Day spelar Cameron Diaz June som är på väg hem med flyg för att restaurera färdigt sin avlidna fars gamla bil i tid för att bli present till hennes syster som ska gifta sig. På flygplatsen stöter hon ihop med Roy (Tom Cruise) och efter lite tur lyckas hon komma med på samma flyg som han. Men det visar sig att det inte var så turligt ändå, eftersom samtliga övriga på planet är ute efter att döda Roy som är en hemlig agent som bär på ett überbatteri som alla andra vill ha. Och så har vi starten på en katt och råtta-lek där June ömsom litar på Roy, ömsom ansluter sig till de andra agenterna (bl.a Peter Sarsgaard) som hävdar sig vara 'goda CIA-agenter' på jakt efter avvikaren Roy och hans stulna batteri.

Cameron Diaz är lite av en favorit hos mig, hon brukar ofta göra ganska koola, självständiga kvinnor på film och hennes ständiga leende är svårt att inte uppskatta. Tyvärr så förvandlas snart den icke-stereotypa June ganska snart till något som i många fall liknar den evigt gallskrikande Katherine Heigl-figuren i Killers som jag just recenserade. Mot slutet tittar den självständiga tjejen fram igen, men det är så dags då. Tom Cruise då? Ja, efter att ha varit mer känd i pressen för knasigt agerande än häftiga rollprestationer så återfick jag nog lite hopp efter att ha sett honom som den överraskande roliga Les Grossman och som tysk officer i Valkyrie. Men rollen som Roy är för Cruise-irl-knasig för att kännas rolig. Historien i sig känns ganska ointressant och efter ett tag bryr jag mig knappt vem som egentligen är 'god' eller 'ond' eller hur det ska sluta. Och även här är replikerna ibland så fåniga att skämskudden kommer fram. Men det blir ändå precis godkänt, filmen håller åtminstone ibland någon slags nivå av underhållning; 2/5.

Film 36/10: Killers

Jag vill tycka om Ashton Kutcher, jag vill verkligen det. Han verkar trevlig, är rätt söt och gör sinsemellan rätt charmiga filmer. Men tyvärr väljer han lite för ofta skräpfilmer. Jag borde kanske ha räknat ut av omslaget (se intill) att Killers inte skulle vara någon höjdarfilm, men jag förväntade mig i vart fall lite lättsam underhållning.

Spencer (Kutcher) träffar Jen (Katherine Heigl, som också hon har valt en hel del dåliga filmmanus) när hon just blivit dumpad och är på semester med sina föräldrar (Catherine O'Hara och Tom Selleck) i Frankrike. Själv är Spencer där för att utföra ett uppdrag i sitt jobb som yrkesmördare. Men tycke uppstår, som det heter, de båda blir ett par och gifter sig, varpå Spencer pensionerar sig från sin hemliga karriär.

Några år senare hör så Spencers gamla chef och uppdragsgivare av sig och problem uppstår. Han har fått ett pris på sitt huvud och måste nu skydda både sig själv och sin ovetande hustru.

Det känns ju onekligen som att vi sett historien förut. Med vissa variationer. Nu har vi en tid haft förmånen att se en del actionfilmer med koola brudar så tydligen var det någon som ansåg att det var dags för en hysteriskt skrikande, irriterande självisk och lite småkorkad actionbrud istället. Och det är lite svårt att säga om det är själva rollen som är dålig eller Katherine Heigl helt enkelt spelar dåligt, det kan mycket väl vara en kombination. Replikerna är dåligt skrivna och Heigl ser inte så väldigt engagerad ut. Hon är faktiskt som bäst just när hon vid några få tillfällen får iträda en lite tuffare roll.

Kutcher i sin tur är inte jättedålig, men även hans roll är dåligt skriven. Och kemin mellan de båda rollerna är väldigt fattig dessutom. Det blir lite för många pinsamma scener med pinsamma repliker för att jag ska tycka att det här är en okej film. Den duger i mitt tycke inte ens som underhållning en hjärndöd kväll. Betyget blir en stark 1/5.

Film 35/10: Scott Pilgrim vs. the World

Vi är vid det här laget vana att se Michael Ceras nervösa, geekiga roller på duken, och jag om någon var tveksam till om jag skulle köpa det en gång till. Men i Scott Pilgrim vs. the World (i regi av Edgar Wright) tog han det till nya höjder av geeky awesomeness.

22-åriga Scott Pilgrim (Cera) är nöjd över att han har en flickvän. Hon går förvisso på high school och de har inte hållt handen än, men han har en flickvän. Wallace Wells (Kieran Culkin) som han delar källarrum (och säng) med, och medlemmarna i Scotts rockband Sex-Bomb-Omb", hävdar att han bara försöker ta poäng efter det smärtsamma uppbrottet med Envy (Brie Larson) som blev rockstjärna och skaffade ny pojkvän. Hans nya flickvän, Knives (Ellen Wong), är dock väldigt förälskad i Scott, vilket skapar lite problem när han får upp ögonen för en nyinflyttad tjej, Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead). Mot förmodan visar till sist även Ramona intresse för Scott, men det är då komplikationerna börjar på riktigt. Ramona har "seven evil exes" som Scott måste utmana, en och en, i våldsamma fighter eller banddueller.

Scott Pilgrim vs. the World baseras på en serietidning med samma namn (se jämförelsebild bredvid) som jag faktiskt aldrig läst. Men jag tror inte att det behöver spela så stor roll. Man behöver antagligen inte ha koll på alla referenser till blandade (nintendo- framför allt) spel heller, men känner man till världen på något sätt så kommer man ändå att roas. För hela filmen är som en hybrid mellan tv-spel och film. Ljudeffekterna vid fighterna skrivs ut som bokstäver, gitarrer blir neonfärgade vapen och lasersvärd kommer från ingenstans. Ologiska fighter, gjorda med mycket humor och hög geekfaktor, mäts stundvis mot det normala/verkliga som hans storasyster Stacey (Anna Kendrick) får stå för. Ett stort plus är också karaktärerna, inte minst de 'onda exen' där t.ex i sig själv nerdiga Jason Schwartzman dyker upp som en (i sammahanget nästan läskigt vuxna) utmanare till Scott.

Jag älskade humorn, det fåniga och flertalet av karaktärerna, speciellt Kim (Alison Pill) och Wallace (som spelas väldigt bra av Culkin). Filmen flöt på bra, fram till slutet ungefär, där jag om möjligt blev något besviken på att både själva filmen och ett par av de innan så koola karaktärerna (de kvinnliga framför allt) plötsligt blev lite passiva och backade ett steg för långt för att ge extra utrymme åt Scott. Hade slutet varit annorlunda hade det antagligen blivit full pott, nu blir det ändå en stark 4/5.

Läs mer här, här, här och här. Se trailern här:

Film 34/10: The Social Network

Det började med en dumpning som han inte verkade se komma. Bitter och berusad beger han sig hem till studentrummet och hackar sig in i Harvards servrar för att komma åt bilder på de kvinnliga studenterna i elevkatalogerna. Dessa läggs sedan, två och två, upp på en ny sida, FaceMash, där besökaren väljer vilken som är sexigast av de två. På några timmar drar sidan åt sig så mycket trafik som systemet orkar, han blir påkommen och avstängd i sex månader.

Det är inledningen på filmen The Social Network, som baseras på historien om hur studenten Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) blev den yngsta dollar-miljardären i världen (han sägs vara god för 6,9 miljarder dollar). Med FaceMash bakom sig som 'socialt experiment' skapade Zuckerberg och ett par av hans kompisar det som idag är Facebook med 500 miljoner användare världen över. I filmen hoppar historien mellan just berättelsen om hur det stora guldföretaget bildades med sekvenser från två förhandlingssalar. Zuckerberg blev dels stämd av tre äldre studenter som hävdade att han stulit deras idé, som de bad honom utveckla åt dem, dels av sin före detta bästa vän, och medskapare av Facebook, Eduardo Saverin (Andrew Garfield) som på ett inte så snyggt sätt blev avlurad sin aktieandel av sina kompanjoner.

På vägen dit är det mycket nerdpojkar som kodar vid datorerna, men då det allena inte skulle ha blivit en lika bejublad film har regissören David Fincher kastat in lite dramaturgiska moment som starstruckade tjejer som bjuder ut sig åt de unga herrarna och en hel del festande. Vi får också se hur Zuckerberg kommer i kontakt med en av Napsters skapare, Sean Parker (Justin Timberlake) och hur hans idéer och bidrog till att Facebook inte bara blev en angelägenhet för collegestudenter i USA utan för människor över hela världen.

Fincher har gjort en snygg och rapp film av Aaron Sorkins manus. De få gånger kameran stannar kvar i samma läge är det för att betona någon form av eftertänksamhet. Dialogen är humoristisk såväl som snabb och den levereras skickligt, inte minst av Eisenberg och Timberlake. Som en motpol är Garfield bra som den mer försiktige Eduardo och det är svårt att inte känna med honom vare sig han blir blåst av sin polare eller får en galen flickvän på halsen.

Historien, så som den är gjord i filmen, lämnade mig, som daglig Facebook-användare, med en något smutsig känsla när eftertexterna rullade, men en faktakoll senare så känns det iaf något bättre. Hade inte Facebook funnits på riktigt hade det här känts som en fiktion som gick ett steg för långt, nu vinner den istället på att man som åskådare inledningsvis tror att allt är på riktigt. Nu är långt ifrån allt i filmen alltså sant (speciellt verkar inte Zuckerberg själv vara den totalt oempatiska douchebagen som han utmålas som), men sant är att ett par programmerar-genier skapade en websida som idag omsätter miljarder och som är det första miljoner människor tittar in på när de vaknar på morgonen. Det är ändå onekligen rätt häftigt. Betyg: 4/5.

Recensioner: här, här och här.

Film 33/10: The Ghost Writer

Det sägs att Roman Polanski klippte färdigt The Ghost Writer från husarresten i Schweiz där han satt från september -09 till juli i år. Huruvida det påverkade hans filmskapande eller inte låter jag vara osagt, men kan konstatera att det i vart fall inte hämmat recensenterna från att hylla filmen.

Filmen inleds med en övergiven bil på en färja för att sen skifta bild till ett på land uppflutet lik. Sedan hamnar vi direkt i förhandlingarna där Ewan McGregors namnlösa karaktär mer eller mindre övertalas av sin agent att ta över spökskrivandet av den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer. Stora summor lovas mot att författaren är diskret och gör memoarerna till något annat än vad de vanliga politiska diton brukar vara. Trots sitt ointresse av politik antar han utmaningen och reser till Langs bunkerliknande boställe ute på en ö där han till sist motvilligt byter det lokala värdshuset mot sin företrädares rum i huset.

Han dras snabbt in i Langs privatliv inte minst genom en växande kontakt med hans hustru Ruth (Olivia Williams) vars bitterhet mot maken och hans inte så diskreta förhållande till den privata assistenten Amelia Bly (Kim Catrall) tycks växa för varje stund.

Vår namnlösa huvudperson börjar också så smått hitta luckor i Langs historia och börjar sedermera ana att hans företrädare kanske inte alls blev full och trillade av färjan som tidigare meddelats honom.

Jag måste erkänna att jag inte är någon kännare av Polanski och därmed inte riktigt kan se det "Polanskiska" i filmen. Däremot känner jag väl till (och gillar) McGregor och tycker nog att han är något blekare än vad jag brukar uppfatta honom. Men han gör en godkänd insats trots det. Williams och Catrall är däremot båda övertygande som "Langs kvinnor" (även om det är lite konstigt att se en så tyglad 'Samantha' från SATC).

Själva filmen är bra men inte alls så spännande som jag hade hoppats. Det finns en del logiska luckor som stör och upplösningen känns inte så överraskande som jag tror den är menad. Men den är snyggt filmad med väl vald musik. De politiska kopplingarna till Tony Blair är lätta att dra och det kanske är där som jag brister i entusiasm. Det känns helt enkelt som att verkligheten skulle kunna vara mer rafflande än dikten, i det här fallet. Inga stående ovationer från min sida; betyget blir en stark 3/5.

Andra recensioner hittar du här och här.

Film 32/10: Somewhere

Jag läste knappt något om Somewhere innan jag visste att jag ville se den. Baserat på regissören Sofia Coppolas tidigare intryck på mig så var den en klart intressant film. Blev jag besviken?

Johnny Marco (Stephen Dorff) är en uttråkad filmstjärna, vars berömdhet vi med lite tålamod under filmens gång får en något så när bild av. Han bor på det legendariska hotellet Chateau Marmont i LA, antagligen för att kunna hålla sig undan den stora uppståndelsen kring hans person. Men uttråkad är ledordet; han tycks inte roas av sin snabba bil, de ständiga festerna på hotellrummet eller de lättklädda tvilling-poledansarna han beställer upp när han brutit armen. Han träffar sin dotter Cleo (Elle Fanning) kortare stunder och det är tydligt att han inte riktigt har koll på hennes liv. Men så behöver Cleos mamma plötsligt "tid för sig själv" och lämnar av Cleo på obestämd tid hos Johnny.

Det här är ingen film i hur man blir pappa, egentligen. Inte på det sättet som det brukar vara med inledande panik, följt av misstag, konflikt och återförening. Inte alls. Det blir ingen högljudd omställning. Han skyddar henne från fest- och sexelementen i hans vanliga liv men så mycket händer inte annars egentligen. Dialogen är sparsam, de tysta scenerna med fast kamera är många, men Coppola lyckas känna av exakt hur länge man ids se en sådan scen från biostolen. Ingenting är riktigt uttalat och i vissa scener, speciellt de där Cleo roar sig med Johnnys vän Sammy (Chris Pontius) får jag nästan en dokumentär känsla, mycket tack vare Elle Fannings underbart närvarande skådespel. Hon är fantastisk och Stephen Dorff är också bra som den lagomt snygga skådespelaren som alla kvinnor tycks vilja ha för sitt kändisskaps skull. Även musikvalet faller mig väl i smaken.

Kvinnorna är väl kanske de enda delarna där det ibland inte klickar riktigt. Vissa är bra, de poledansande tvillingarna (gånger två) känns nästan på riktigt, men vissa av de trånande damerna känns lite väl klyschiga. Men vad vet jag?

Det här är en vacker film för den som uppskattar ett nedtonat foto med dokumentärkänsla, där inte allt sägs från början utan man som åskådare får finna sig i att hitta svaren i tysthet. I den mån de finns. Gillar man inte långa tysta scener där kameran är åskådare i ett begränsat bildomfång ska man nog inte se den. Men nej, jag blev definitivt inte besviken. Betyg 4/5.

Edit: Blandade recensioner hittar du här, här, här och här.

Film 31/10: Mine Vaganti

Att välja rätt kärlek och väg i livet, skulle man kunna säga vara ämnet för den italienska Mine Vaganti (trist svensk titel: En italiensk familj på gränsen till sammanbrott) av turkiskfödde Ferzan Ozpetek. Filmens huvudperson, Tommaso (Riccardo Scamarcio), den yngste sonen i pastafamiljen Cantone, är hemma på visit från sina ekonomistudier i Rom. I vart fall är det vad familjen tror. I själva verket studerar Tommaso litteratur, lever i ett kärleksförhållande med en man och har ingen längtan alls efter att ta över familjeföretaget. Hans syfte med visiten är att "komma ut" för att sedan räknas bort som potentiell arvinge, med risken att han blir förvisad från familjen helt. Men något händer (eller ja, flera saker händer) och plötsligt har inte Tommaso samma möjlighet att vara ärlig med sin familj. Istället blir han allt djupare indragen i företaget, och ses som familjens stora hopp i ännu högre grad än tidigare.

Det här är något av en ibland farsliknande italiensk komedi som innehåller allt man kan förvänta sig av den. Vi har smärre förväxlingar, intrasslande lögner, besökare från storstaden, den sexuellt svältgödda mostern som familjen förbarmat sig över, en hetsig italiensk familjefader och en i bakgrunden drömmande, trött farmor. Det är ganska högt tempo i filmen och nästan varje karaktär (även birollerna) är starka karaktärer med drag som gör dem omöjliga att inte tycka om. Det är trånande blickar och en kamp om bekräftelse i varje hörn, ända ut i birollslistan. Den är snygg, skådespelarna är snygga och den är riktigt rolig, utan att det för den delen blir så där hysteriskt som det brukar i liknande filmer. Jag kan också tänka mig att den är ganska kontroversiell i det katolska Italien, men med svenska ögon är den kanske inte så chockerande på något sätt. Hade det varit en svensk film hade jag antagligen inte höjt på ögonbrynen alls, men i det vackra, smidiga (turk-)italienska regipaketet så blir det en rätt trivsam och kul film. Och från allt det stökiga och komiska är det dock farmoderns bakgrundshistoria som jag främst bär med mig och tänker att jag borde dra lärdom av när jag lämnar salongen. Betyg: svag 4/5.

Recensioner finns här, här och här.

Film 30/10: The American

Vi börjar i Sverige, med en romantisk promenad på en frusen, snötäckt sjö. Plötsligt byts den trygga miljön mot en hotande skytt vi inte ser och filmen är igång. Att Edward (George Clooney), The American, är en jagad man (av "svenskarna") förstår vi, men riktigt varför, det får vi aldrig egentligen veta. Men han tar sin flykt till Italien där han blir uppmanad att hålla låg profil i en liten stad på landsbygden. Han får också en beställning på ett vapen han ska göra. En sista beställning, sägs det, men som tittare är man tveksam.

Samtidigt som Edward håller sig i den lilla byn och grejar med sin vapenbeställning får vi en inblick i en trött, ständigt jagad mans liv. Han tycks längta efter något men vad blir aldrig riktigt helt klart. Är det kärlek han vill ha, eller kanske bara sällskap, ett mer "normalt" liv? Han besöker en bordell och fastnar för den prosituerade Clara (Violante Placido) som i sin tur tycks längta efter det liv hon tror att Edward kan skapa för henne. Han dricker på kvällarna med den lokala prästen (Paolo Bonacelli) som utan att veta så mycket om Edward, försöker få honom att bikta sig och gå vidare.

Hela tiden finns det underliggande, något okända hotet från "svenskarna", men helt på det klara vad det egentligen innebär blir jag aldrig. Och det jag kan gissa mig till när eftertexterna rullar är inte heller särskilt spännande. Det är dock en hyfsat snygg film, mest kanske för att människorna och miljöerna är vackra, men det är också den största behållningen av filmen. Det känns hela tiden som att jag saknar information och som att regissören Anton Corbjin hade ett annat mål med filmen än vad som går fram. Betyget blir godkänt: 2/5.

Film 29/10: Greenberg

Jag hade väntat ganska länge på Noah Baumbachs Greenberg (2010) innan jag kunde se den, hoppfull efter att ha sett hans tidigare verk (där The Squid är absolut bäst även om Margot fått enligt mig oförtjänt blek kritik). Amerikansk socialrealism när den är som bäst, var förväntningarna.

Filmen inleds med att familjen Greenberg ska fara till Vietnam på semester. Huset och hunden lämnar de i händerna på familjefaderns bror Roger Greenberg (Ben Stiller). Roger har just återhämtat sig från ett nervsammanbrott, heter det, och lämnar psyket i LA för att bo i familjens hus barndomsstaden NY. Till sin hjälp har han även familjens alltiallo, Florence (Greta Gerwig).

Roger träffar sin gamla kompis Ivan (Rhys Ifans) och försöker på flera sätt återuppta livet som det var när han först lämnade NY, gissningsvis någon gång efter College, och han tycks ha svårt att inse att allt inte är på samma sätt eller att alla inte lever i det förgångna som han. Han är självupptagen och bitter i sin livskris och tar ut sin besvikelse på alla omkring. Han tvingas dock till visst ansvar när familjens hund plötsligt insjuknar. Han inleder sedermera någon form av halvhjärtad relation med Florence, som vid sidan av att vara en väldigt tillgänglig alltiallo åt familjen Greenberg har egna misslyckanden och sorger att ta hand om, något som blir mer tydligt ju längre relationen går.

Den är lite svår att beskriva på ett bra sätt den här filmen, men den har, såklart, många gemensamma drag med Baumbachs tidigare filmer. Den obekväma känslan man får av framför allt Roger Greenberg, de speciella och oglamorösa karaktärerna och så det speciella slutet förstås. Men det sätt som Baumbach tidigare lyckats få mig att ömma även för hans mindre sympatiska karaktärer infinner sig inte riktigt den här gången. Men frågan är om det måste vara en dålig sak?

Någonting är det i vart fall som får mig att inte riktigt jubla på samma sätt som med de tidigare filmerna. Jag fastnar inte på samma sätt och även om Stiller gör en duktig insats som Roger är det framför allt birollerna som imponerar på mig. Rhys Ifans och Greta Gerwig håller upp filmen även när Stiller ibland faller åt den mer komiska sidan av sitt skådespel, vilket inte riktigt funkar i den här filmen, enligt mig. En bra film, men inte det mästerverk jag (tyvärr) hade hoppats på. Betyg: 3/5.

Film 28/10: Brothers

Susanne Biers danska Bröder (2004) blev en remake i Jim Sheridans händer genom Brothers (2009). Jag brukar ju sällan hurra över remakes så kanske just den här filmen vinner på att jag inte sett originalet.

Det är 2007 och kapten Sam Cahill (Tobey McGuire) är kallad tillbaka till tjänstgöring i Afghanistan. Hemma lämnar han hustrun Grace (Nathalie Portman) och två små döttrar. Samtidigt som Sam ska lämna landet släpps hans yngre bror Tommy (Jake Gyllenhaal) ut ur fängelset där han suttit för ett bankrån. En sist gemensam middag hinns med och det är tydligt att brödernas ställning i familjen är vitt skilda, inte minst gentemot fadern Hank (Sam Shepard) som är Vietnam-veteran.

När Sams helikopter skjuts ner och han rapporteras med största sannolikhet ha dött får Tommy en an

ledning att ta ansvar och träda in som stöd i den splittrade familjen. Han släpper sitt gamla strulbeteende för att finnas till hands för Grace och barnen och inser snart att han trivs väldigt bra med det. Även relationen till fadern börjar tina upp. Samtidigt får vi se hur Sam lever som krigsfånge i Afghanistan.

Jag hade inte hört så väldigt mycket om den här filmen mer än någon trailer för länge sedan (vilket är tur för trailern avslöjar precis hela filmen, håll undan för den!) och just att det är en remake på Biers film. Så jag gick in med föreställningen om en typisk amerikansk krigshjälte-historia med någon slags kärleksknorr. Men det blev inte riktigt så och det var helt klart positivt. Samtidigt som jag gillar samtliga huvudrollsinnehavare och deras insatser så är det tyvärr ändå något som gör att historien inte alls griper tag om mig som den borde. Det tar sig skapligt mot slutet, men det blir ändå bara ett ytligt skrap på vad jag anar var den ursprungliga filmens intention; att visa upp resultatet av vad krig gör på samtliga inblandade och att det inte tar slut bara för att man kommer hem från krigsfältet.

Men jag vill inte säga att det är en dålig film, den är ganska fin mellan varven, barnskådespelarna gör ett väldigt bra jobb och framför allt Gyllenhaal är det svårt att inte tycka om (han brukar iofs göra de här halvtrasiga pojkarna och det väldigt bra). McGuire har en gigantisk uppgift att uppfylla i de olika skepnader som hans roll visar sig och kanske ger filmen honom för lite plats. Över lag annars en bra film, men efter att ha sett den måste jag såklart försöka få tag på originalet. Betyget blir ändå 3/5.

Film 27/10: The Runaways

Det är 70-tal och Joan Jett (Kristen Stewart) får höra att tjejer inte kan spela elgitarr och inte får klä sig i manliga rockkläder. Jett trotsar tiden och söker upp den sliskiga musikproducenten Kim Fowley (Michael Shannon) och säger åt honom att hjälpa henne starta ett rockband enbart bestående av tjejer.

Det är början på den verklighetsbaserade filmen The Runaways om bandet med samma namn med de utmanande frontfigurerna Joan Jett och Cherie Curry (Dakota Fanning). Filmen följer bandet från start och ca två år fram i tiden och vi får se dem slå igenom och bli makalöst stora i Japan. Droger, smuts, sex och rock'n'roll. Och en väldig massa girlpower.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till Stewart som Joan Jett, men hon överraskade verkligen. Det finns definitivt en tuff brud under den där blygsamma ytan, någonting långt mer imponerande än den flugfångemunnade Bella i Twilight-filmerna. Även i intervjuer med Stewart/Fanning har en annan, pratsammare och självsäkrare skådespelerska strålat fram i motsats till de tysta klippen där hon suttit bredvid Pattinson och pratat Twilight.

Även Fanning är riktigt bra som Cherie Curry, sångerskan med den brokiga bakgrunden som lyckas tappa bort sig lite i droger och sexuttryck i berömmelsens bakljus. Visst finns det tillfällen i filmen då skådespeleriet inte riktigt når max vare sig hos Fanning eller Stewart, men över lag tycker jag att de båda gör en mer än godkänd insats. Och Michael Shannon får mig verkligen att vilja slå honom/Fowley, trots att han visade tåga att producera ett gäng tjejer i en tid då tvivlarna var i majoritet.

Jag har som bekant en förkärlek till verklighetsbaserade filmer och den här gör mig inte besviken. Joan Jett har själv varit med och producerat och även Cherie Curry lär ha funnits med bakom kameran som stöd för att göra historien så sanningsenlig som möjligt. Både Stewart och Fanning sjunger själva och det är skrämmande likt originalen (enl skvaller så lär Jett själv inte ha kunnat skilja på sin och Stewarts inspelade röster).

Ska jag säga något negativt så hade jag nog velat se mindre av drogandet och mer av det (politiska) motståndet; de högljudda rösterna som hävdade att bandet inte dög för att de var tjejer. Joan Jett och The Runaways slog in många stängda dörrar för framtida band och lyssnar man på deras musik (som fortfarande håller klass) så kan man höra att de influerat många kvinnliga musiker från 80-talet och fram till idag. Och besöker du youtube så passa på att se några av de klipp som finns från 70-talets The Runaways; det är väldigt likt det man ser i filmen.

Betyget blir en svag 4/5. Jag gillar att bli överraskad.

Film 26/10: Vampires Suck

Jag kunde ju såklart inte låta bli. Jag såg trailern vid senaste biobesöket och ett par grejer drog jag väl på smilbanden åt då. Att det sedan skulle visa sig att trailern var bättre än filmen (mest för att den bara är nån minut lång) var kanske ingen enorm överraskning.

Jag har alltså sett Vampires Suck (Vampyrer Suger, 2010), en parodi på vampyrgenren enligt upphovsmännen. I själva verket är det ett parodiskt sammandrag av de båda första Twilight-filmerna med ett par True Blood-inslag, allt i samma stil som de andra filmerna duon Jason Friedberg och Aaron Seltzer gjort (x antal "Scary Movie", "Date Movie", "Disaster Movie" osv). Rent skräp, skulle jag vilja säga. Och extremt pinsamt att den ens går upp på bio i Sverige (även i Umeå...). Det är billig, uppenbar "humor" rakt igenom. Jag tror att det finns lokala revymakare i minibyar i Sverige med bättre humor och manustalang än Friedberg/Seltzer visar prov på. Annars kan jag tycka att det bara i Twilight-filmerna borde finnas så mycket material att parodiera och ironisera över vampyrgenren så att det faktiskt skulle kunna blivit nåt halvkul i vart fall. Nu var det så trist att jag började pyssla med annat stundvis. Betyget blir 1/5.

I övrigt rekommenderar jag Moviezines recension som kanske uttrycker samma åsikt som mig fast med mer ork. SvD ger den också bottenbetyg och inte verkar den gå hem på hemmaplan heller. Dåligt biotips, helt enkelt.

Film 25/10: Eclipse

Om första filmen (Twilight, 2008) stod för upptäckten av vampyrer och den andra (New Moon, 2009) för upptäckten av varulvar så är den tredje filmen; Eclipse (2010) den där varulvar och vampyrer tvingas strida tillsammans och då allas kärleksobjekt, Bella (Kristen Stewart), tvingas välja mellan en varm (varulv) eller kall (vampyr) pojkvän for life.

Mellan Bella och Edward (Robert Pattinson) pågår fortfarande diskussionen om när och om Bella ska omvadlas till vampyr. Bella inser så smått vilka försakningar en sådan omvandling skulle innebära för henne personligen och både Edward och Jacob (Taylor Lautner) försöker få henne att låta bli, av skilda anledningar. Edward har sedan händelserna i förra filmen hamnat lite i onåd hos Bellas pappa Charlie (Billy Burke) som hellre ser att hon umgås med Jacob. Jacob försöker i sin tur få Bella att erkänna sin kärlek för honom och hoppas att hon ska välja honom medan Edward mest försöker få Bella att acceptera hans frieri. Bella är inte så intresserad av äktenskap men desto mer intresserad av att ta ett annat steg i relationen, något som Edward anno tidigt 1900-tal inte vill höra talas om.

Samtidigt söker Victoria, den rödhåriga vampyren (nu spelad av Bryce Dallas Howard istället) fortfarande hämnd efter att hennes livskamrat James blev dödad i första filmen av medlemmar ur Cullen-klanen. Nu var det väl iofs inte Edward som dödade honom men Victorias hämnd går ändå ut på att döda Bella, den sårbara mänskliga tjejen. Med kunskap om Cullens speciella gåvor har hon delegerat ansvaret för hämden till Riley (Xavier Samuel), en speciellt för tillfället nyskapad vampyr vars uppgift är att bilda en armé av sk "newborns"; nya vampyrer är nämligen som starkast och som mest aggressiva. För att möta Victorias armé tvingas nu varulvarna och vampyrerna i Forks att samarbeta varpå Edward och Jacob får strida sida vid sida för att försvara Bellas liv.

Eclipse är på flera sätt en mognare film än de tidigare två. Jag vet inte om det beror på den påstådda romansen mellan Stewart och Pattinson irl men det slår definitivt mer gnistor om Edward och Bella i den här filmen. Framför allt Pattinson verkar mycket mer hemma i rollen som vampyr och har slopat en hel del av de skumma stirrningarna och obekvämheten som var så tydlig i de tidigare filmerna (framför allt första). Eclipse är också snyggare filmad; fler intressanta perspektiv och fler närbilder på rätt ställen. Slade har dessutom tagit med mer av bakgrunden till karaktärerna och lagt in små historiska tillbakablickar där vi får lära känna framför allt vampyrerna lite bättre. De är inte lika mycket anonyma biroller längre, vilket gör att det känns som att Slade närmar sig böckerna lite mer än tidigare regissörer valt att göra.
Kanske har jag vant mig men de i förra filmen skumt animerade varulvarna känns också de snyggare här och "den stora striden" fungerar bättre och är mindre "kvasiteatralisk" än de i de tidigare filmerna.
Rent handlingsmässigt så gillar jag också Bella klart bättre i Eclipse än tidigare. Hon är inte längre så mesig utan tar för sig och har lite mer av en egen vilja (något som jag upplevde att hon hade, om än i en mer "trots-variant" redan tidigt i böckerna). Jag himlar såklart med ögonen över "inget sex före äktenskapet"-delen och den fåniga åldersnojan hos Bella, men bägge dessa får man snarare tillskriva böckerna och dess mormon-författarinna Stephanie Meyer än filmerna. I grunden är det annars fortfarande en ungdomshistoria (som tydligen tilltalar även en äldre publik...) med en del fånerier som man får lov att svälja. Lautners skådespel imponerar väl fortfarande inte men annars tycker jag att just skådespeleriet känns tajtare än i tidigare filmer.

Kort och gott tycker jag att det här kanske är den starkaste filmen hittills, där den första hamnar precis snäppet under. Betyget blir nog en stark 3/5.

Intressanta recensioner här, här, här och här. (Där det tycks tydligt att mina åsikter om Pattinson och Lautners resp skådespeleri är precis motsatt de flesta recensenters. Där ser man.)

Film 24/10: Inception

Precis som många andra före mig kommenterat kan man hitta mycket av Christopher Nolan's tidigare filmer i Inception (2010) Det är definitivt inte en dålig sak. Hans repetoar innehåller idel toppfilmer (där kanske The Prestige (2006) är min absoluta favorit) som innehåller magi och mysterier såväl som våldsam action och intressant hjärnspökeri. Och det är nästan så att man hittar lite av allt i denna hans senaste film.

Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är en välanlitad specialist på att ta sig in i människors drömmar och stjäla deras idéer eller hemligheter på uppdrag av andra, med blandade syften. Själv drömmer han om att få möjlighet att komma hem till USA och familjen igen, då han lever på flykt undan rättvisan. Så får han ett uppdrag som kan uppfylla hans dröm och bli hans absolut sista; istället för att stjäla en idé ska han plantera en idé i en arvinges undermedvetna genom att styra hans drömmar. Till sin hjälp har han ett gäng bestående av bl.a en ung arkitekt, Ariadne (Ellen Page) vars uppgift är att bygga drömmarna i form av labyrintliknande landskap så trovärdigt som möjligt så att den som drömmer inte misstänker att något är fel.

Metoden är dock känd och arvingen (Cillian Murphy) har blivit lärd en form av försvar mot dröminkräktare, varför Cobb och hans gäng måste ner flera lager i hans drömmar, (dvs en dröm som är i en dröm som är i en...osv) och varje lager innebär en ökad risk. En riskfaktor är också Cobbs förflutna som ständigt gör sig påmint och som nästlar sig in i drömmarna i form av olika projektioner som påverkar handlingen och riskerar hela gruppens säkerhet.

Före filmen kände jag faktiskt viss oro för att jag inte skulle hänga med i svängarna (jag hade hört sådana rykten) alternativt att alla diskussioner och förvrängande av olika verkligheter skulle skapa ångest. Men faktum är att det hela gjorts på ett oerhört snyggt och smidigt sätt av Nolan att ingetdera blev något problem. Snarare kanske historien blev lite för enkel att hänga med i, jag tyckte nog att jag hade det hela väldigt klart för mig när jag gick ur biosalongen. Så samtidigt som det är en skön känsla att faktiskt hänga med och förstå filmen var det en pytteliten besvikelse att jag inte kände mig, åtminstone lite, bortkollrad någonstans.

På plussidan finns flera saker; musiken (Hans Zimmer såklart), skådespelarna (framför allt nämnda Page imponerar lite, men även de andra Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy m.fl gör bra insatser) och tempot som pendlar mellan hård pang-pang-action till existentiella samtal utan att för den delen förlora mitt intresse alls. Sen är den i vanlig Nolan-anda väldigt snyggt gjord också. Ett exempel på det är när Cobb testar Ariadnes förmåga och hon vänder uppochner på staden de går i, leker med speglar etc.

DiCaprio själv briljerar dock inte. Jag såg Shutter Island alldeles nyligen och i mångt och mycket är Cobb samma person som Teddy Daniels, bara med lite olika specialiteter. Han kör en del på rutin och verkar nästan för trygg i sin tolkning av Cobb att han stundtals tappar i trovärdighet när hans familjekänslor ska fram.

Filmen är såklart inte utan små tricks. Ariadne har självklart fått sitt namn från en historisk labyrinttjej och musiken som var gruppens "wake-up-call" (Non, je ne regrette rien) har kanske en koppling till en roll som Marion Cotillard, som spelar Cobbs fru Mal i filmen, haft tidigare? (Det sista tricket kom jag dock inte på själv utan läste mig till efteråt.) Tex.

Sammanfattningsvis är det är riktigt bra film. Inte Nolan's bästa (har han gjort någon sämsta?) men helt klart sevärd, och det gärna på bio. En något svag 4/5 blir betyget.

(Jag hade först tänkt att lägga in trailern, men jag tycker nästan att den berättar lite för mycket av filmen för att vara helt bra att se innan. Så gör det på egen risk. Läsvärda recensioner hittar du tex här, här och här.)

Film 23/10: The Bad Mother's Handbook

Det är något med filmer gjorda för tv som är charmigt. Det kan vara att den låga budgeten ofta skiner igenom i den icke-glamorösa, matta bilden eller de okryddade dialogerna. Ofta hittar jag små pärlor bland de här tv-filmerna, som inte sällan visas på nätterna, undangömda i tv-tablåerna.

Nu har jag just sett den brittiska tv-filmen The Bad Mother's Handbook (2007), baserad på en roman av Kate Long. Karen (Catherine Tate) är frånskild och bor med sin tonårsdotter Charlie (Holly Grainger) och sin mamma Nancy (Anne Reid) som har alzheimers. Karen är frustrerad över sin mammas förvirring, ältar sitt liv och återkommer hela tiden till att hon blev mamma alldeles för ung. Hon planerar att fly hela situationen och ta en semesterresa till Paris men när hon ska ansöka om pass uppdagas det att hon är adopterad. Samtidigt avslutar dottern Charlie ett dåligt förhållande med en kille från skolan varpå hon kort därefter inser att hon antagligen är gravid. Killen vill inte höra talas om graviditeten så hon lämnas åt sitt öde och inser att hon snart måste prata med sin självupptagna mamma om läget. Till sin hjälp får hon oväntat den nyinflyttade doktorssonen* som obedd ställer upp och ger goda råd och finns vid hennes sida.

Det här som sagt en oglamorös film som många gånger känns lite som ett avsnitt ur en serie i stil med Emmerdale (Hem till gården). Karaktärerna är ganska charmiga och även när de är rätt osympatiska så tycker jag om dem. Den brittiska humorn omfamnar hela filmen på ett trivsamt sätt. Överraskningarna är ganska få och sensmoralen uppenbar redan tidigt så nån höjdarfilm är det såklart inte. Den här filmen lever helt på den brittiska charmen. Betyget blir (kanske något snällt) 3/5.

*Åh, just det. Den geekiga, långhåriga och överintelligenta doktorssonen Daniel spelas visst av en viss Robert Pattinson.