Det sägs att Roman Polanski klippte färdigt The Ghost Writer från husarresten i Schweiz där han satt från september -09 till juli i år. Huruvida det påverkade hans filmskapande eller inte låter jag vara osagt, men kan konstatera att det i vart fall inte hämmat recensenterna från att hylla filmen.
Filmen inleds med en övergiven bil på en färja för att sen skifta bild till ett på land uppflutet lik. Sedan hamnar vi direkt i förhandlingarna där Ewan McGregors namnlösa karaktär mer eller mindre övertalas av sin agent att ta över spökskrivandet av den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer. Stora summor lovas mot att författaren är diskret och gör memoarerna till något annat än vad de vanliga politiska diton brukar vara. Trots sitt ointresse av politik antar han utmaningen och reser till Langs bunkerliknande boställe ute på en ö där han till sist motvilligt byter det lokala värdshuset mot sin företrädares rum i huset.
Han dras snabbt in i Langs privatliv inte minst genom en växande kontakt med hans hustru Ruth (Olivia Williams) vars bitterhet mot maken och hans inte så diskreta förhållande till den privata assistenten Amelia Bly (Kim Catrall) tycks växa för varje stund.
Vår namnlösa huvudperson börjar också så smått hitta luckor i Langs historia och börjar sedermera ana att hans företrädare kanske inte alls blev full och trillade av färjan som tidigare meddelats honom.
Jag måste erkänna att jag inte är någon kännare av Polanski och därmed inte riktigt kan se det "Polanskiska" i filmen. Däremot känner jag väl till (och gillar) McGregor och tycker nog att han är något blekare än vad jag brukar uppfatta honom. Men han gör en godkänd insats trots det. Williams och Catrall är däremot båda övertygande som "Langs kvinnor" (även om det är lite konstigt att se en så tyglad 'Samantha' från SATC).
Själva filmen är bra men inte alls så spännande som jag hade hoppats. Det finns en del logiska luckor som stör och upplösningen känns inte så överraskande som jag tror den är menad. Men den är snyggt filmad med väl vald musik. De politiska kopplingarna till Tony Blair är lätta att dra och det kanske är där som jag brister i entusiasm. Det känns helt enkelt som att verkligheten skulle kunna vara mer rafflande än dikten, i det här fallet. Inga stående ovationer från min sida; betyget blir en stark 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar