Jag läste knappt något om Somewhere innan jag visste att jag ville se den. Baserat på regissören Sofia Coppolas tidigare intryck på mig så var den en klart intressant film. Blev jag besviken?
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en uttråkad filmstjärna, vars berömdhet vi med lite tålamod under filmens gång får en något så när bild av. Han bor på det legendariska hotellet Chateau Marmont i LA, antagligen för att kunna hålla sig undan den stora uppståndelsen kring hans person. Men uttråkad är ledordet; han tycks inte roas av sin snabba bil, de ständiga festerna på hotellrummet eller de lättklädda tvilling-poledansarna han beställer upp när han brutit armen. Han träffar sin dotter Cleo (Elle Fanning) kortare stunder och det är tydligt att han inte riktigt har koll på hennes liv. Men så behöver Cleos mamma plötsligt "tid för sig själv" och lämnar av Cleo på obestämd tid hos Johnny.
Det här är ingen film i hur man blir pappa, egentligen. Inte på det sättet som det brukar vara med inledande panik, följt av misstag, konflikt och återförening. Inte alls. Det blir ingen högljudd omställning. Han skyddar henne från fest- och sexelementen i hans vanliga liv men så mycket händer inte annars egentligen. Dialogen är sparsam, de tysta scenerna med fast kamera är många, men Coppola lyckas känna av exakt hur länge man ids se en sådan scen från biostolen. Ingenting är riktigt uttalat och i vissa scener, speciellt de där Cleo roar sig med Johnnys vän Sammy (Chris Pontius) får jag nästan en dokumentär känsla, mycket tack vare Elle Fannings underbart närvarande skådespel. Hon är fantastisk och Stephen Dorff är också bra som den lagomt snygga skådespelaren som alla kvinnor tycks vilja ha för sitt kändisskaps skull. Även musikvalet faller mig väl i smaken.
Kvinnorna är väl kanske de enda delarna där det ibland inte klickar riktigt. Vissa är bra, de poledansande tvillingarna (gånger två) känns nästan på riktigt, men vissa av de trånande damerna känns lite väl klyschiga. Men vad vet jag?
Det här är en vacker film för den som uppskattar ett nedtonat foto med dokumentärkänsla, där inte allt sägs från början utan man som åskådare får finna sig i att hitta svaren i tysthet. I den mån de finns. Gillar man inte långa tysta scener där kameran är åskådare i ett begränsat bildomfång ska man nog inte se den. Men nej, jag blev definitivt inte besviken. Betyg 4/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar