Hosta och kattsaknad

Trots att M varit dålig i tre veckor så har jag lyckats undvika hans influensa, märkligt nog. Fast i söndags började jag hosta och känna av astman rätt mycket plötsligt. Och det sitter i, speciellt på kvällstid. Typiskt då att jag inte har medicin kvar, jag skulle hämtat ut ny före jul men var bara ett par dagar sen då recepten precis hunnit gå ut. Just då kändes det inte så bråttom men just nu känns det som nåt jag skulle ha tagit tag i. Förstås. Istället hostar jag mig trött periodvis under dagarna.

Jag längtar lite efter vår nu faktiskt. Speciellt då jag ser foton med vårsol och gröna gräsmattor på sociala medier från bekanta och släkten söderöver. Just nu är det packad ishalka ute, speciellt på uppfarter och cykelbanor. Det töade just så pass i helgen att det blev blött överst på snöhögarna och sen frös det igen. Katterna har börjat vilja vara ute mer igen, vilket är lite av ett vårtecken, tänker jag. De börjar bli rastlösa inne och hittar på det ena buset efter det andra, så det är bra om de kan rusa av sig lite ute. Igår satt tex Nemi på en byrå och gjorde små veck i tapeten som hon sen tog tag i med tänderna och rev loss långa bitar av. Perfekt. Och så såg hon förstås helt oförstående ut då jag sa till henne. Á la kattbeteende.

Gamm-finisarna

Fantastiska kattfamiljen till trots så drömmer jag fortfarande om våra gamm-katter. Jag kan vakna och undra vart Smilla är då jag inte känner hennes varma päls och surrande sovljud bredvid mitt huvud. Jag saknar henne så enormt mycket. Alla de äldre. De har som en särskild plats och jag vet inte om sorgen och saknaden någonsin kommer att mattas av helt.

Första riktiga snön!

Snö!

Så kom snön! Det blir genast ljusare och mysigare ute. Och lite läskigare på vägarna. Idag har rapporterna om blandade olyckor ramlat in och när det började bli dags för M (och Smilla) att köra söderut så kollade jag trafikverket och såg att det var rödmarkerade sträckor och två olyckor på vägen ner. Efter lite övertalning så fick jag med honom på att istället lämna bilen här och ta det tidiga morgontåget hem imorgon bitti. Det känns skönt. Så får jag sällskap i bilen in också på morgonen, det blir bra. Jag lär vara på jobbet vid halv sex på morgonen men då kan jag nog försöka dra mig hemåt innan rusningen börjar vid 16-tiden.

Vi har haft en mysig helg. Igår hängde vi lite på stan, åt lunch på Avion, köpte en fejkkamin som jag funderat över sedan förra vintern och trängdes med oändligt mycket människor av nån anledning. Vi köpte med lite fin-fika och for hem till svärföräldrarna och fick middag där. Det var trevligt, och ganska länge sen vi var där nu när helgerna inte varit som de brukar.

Mera snö!

Idag har svärfar varit här och hjälpt oss täcka för knutarna på huset i väntan på att brädorna ska komma upp. Det var ju inte bästa vädret för det, men det var ändå behövligt. Vi hade ut kattungarna en stund, eller i vart fall de två av tre som vågade sig ut. Det var läskigt och kallt! På sikt kan de nog bli lite mer sturska, det var ju allra första gången de träffade på snö. Mamma Alice som har några år med sig var inte lika imponerad och var bara ute en kort sväng idag. Hon och Smilla har legat på sängen tillsammans, vilket känts fint. Tror fortfarande att Smilla saknar sin Rosa-kompis.

Min fina Smilla (med dålig känsla för snö) är hemma!

Nu blir det snart en tidig kväll med nån serie i sängen och sen förhoppningsvis somna tidigt så att jag inte är alldeles mör imorgon. Det väntar spännande och långa möten på jobbet.

Hoppas ni haft en fin helg!

Påminnelse

Idag har varit en lite bättre dag. På gott och ont. Jag har tvingats fokusera på jobbet, haft medarbetarsamtal bl.a, och stundvis har därför inte huvudtanken varit på Rosa. Skönt men det har också gjort ont. Varje gång den aktiva tanken att hon inte längre finns har påmint mig har det känts som en riktigt vass tagg i hjärtat. Som att jag hunnit glömma att det är så. Det känns på så många vis som att hon är där i sängen på sin filt hos M i Sundsvall.

Samtidigt så slår hjärtat ett par slag lite hårdare varje gång jag får upp en meddelande på klockan att M har skrivit något i vår chatt. Genast tror jag att något är på tok. Det kommer nog ta en stund att bli av med den känslan.

Imorgon kommer M och Smilla hem, som det låter. Han sökte ledigt på fredag och jag har inte hört något annat än att det gick bra. Jag ska på fackligt medlemsmöte med efterföljande biobjudning efter jobbet imorgon så har jag tur kanske de till och med är hemma då jag kommer hem. Det vore ju mysigt.

Hämta igen

Jag är inte alls i fas efter helgen. Jag pendlar i huvudet hela tiden mellan dåligt samvete för allt ifrån att inte ha gjort rätt eller tillräckligt till att jag skulle ha skyndat mig ner snabbare. Sådär som det blir när någon går bort gissar jag, om än nära människa eller nära djur.

Jag stannade i Sundsvall till måndag morgon då jag tog tåget hem. Jag har tur som har ett ganska flexibelt arbete och dessutom hade jag varit förutseende och tagit med mig jobbmobilen ner. Flera kollegor (och vänner) har visat stor förståelse och sympati vilket märkligt nog förvånat mig lite. Jag vet att alla inte ser på sina (eller andras) djur som jag men de som sökt upp mig har varit hemskt fina. Det värmer. Jag biter annars ihop på jobbet men det har strilat tårar i bilen både på väg till som från jobbet. Jag som aldrig aldrig gråter i stort sett. Nu är fördämningen trasig.

Jag saknar min lilla tjej så mycket. Min bestämda, envisa dam som inte gillade kameror men som jag som tur är ändå har en massa bilder på. Min kloka och kärleksfulla vän som var noga med att man skulle säga hej och hejdå när man kom och gick. Många fina minnen finns det från våra dryga 16 år tillsammans, det värmer.

Smilla är kvar hos M och verkar absolut känna av att hennes gamla kompis är borta. Jag tror att hon förstår. När vi packade upp Rosas filt och la på sängen så gick hon till hallen och sökte henne. Hon satt sen på kanten av filten och såg lite ledsen ut. Vi kanske läser in mer än vad som är, men Smilla har alltid varit en funderande liten katt. I måndags satt hon vid ytterdörren och jamade, vilket hon aldrig gör annars tex. Men M tar väl hand om henne, hon får extra uppmärksamhet, god mat och bus i den mån hon orkar. Hon får nog bli kvar där, hon har gått upp lite i vikt igen sedan hon kom dit, vilket var förhoppningen. Där finns inga kattungar som stressar henne eller som äter upp hennes mat medan hon sitter och funderar mellan tuggorna...

I helgen kommer de hem båda två, M och Smilla. Det blir mysigt. Det är skönt att det går så bra att resa med Smilla. Då behöver hon inte vara ensam med bara kattvakt. Jag hoppas att det inte blir alldeles för rörigt för henne att fara emellan sådär. Det vore bra inför tex jul om det fungerade. Men hon brukar ju vara ganska lättsam och flexibel.

Jag är hemskt trött efter en kvalkad av dåliga nätter. Känner mig less och oinspirerad samtidigt som jag fått nån slags lust att möblera om vardagsrummet. Får väl se om det blir så till helgen kanske. Ikväll ska jag försöka köra lite motion på bandet vilket kanske bäddar för en bra natts sömn. I hope.

Rosa Luxemburg 13/6-2001 - 11/11-2017

Det blev inte bättre och det kom inga goda kattnyheter från Sundsvall. Snarare tvärtom. Nån timme efter mitt sista inlägg hörde M av sig igen och sa att något inte var som det skulle, Rosas kroppsspråk var inte som vanligt. "Kan du komma ner?" Lite lite ångrar jag det nu, men där och då sa jag att jag inte hade orken att köra ner mitt i natten men att jag skulle åka direkt på morgonen.

Jag sov inte särskilt bra, vaknade varje timme och kollade på mobilen om jag fått fler meddelanden. Vid 6-tiden steg jag upp, utfodrade katterna och satte mig i bilen. Det var en hemsk resa. Ofta halkigt eller en kombination av regn och minusgrader. Inte alls kul. Ångesten över det blandades med ångesten av att Rosa inte mådde bra och att jag skulle skynda mig. M ringde då jag var halvvägs och sa att hon verkade ha ont nu, att han inte fick se hennes ögon.

När jag kom fram och hon hörde min röst så vände hon upp huvudet mot mig och visade mig sina ögon. Båda var alldeles brunsvarta, stora och så märkliga, och det rann brunsvart klet ur dem. Hon jamade till och lutade fram pannan och jag la min mot hennes; hennes sätt att alltid hälsa på oss. Jag såg att hon hade ont. M hade ringt djursjukhuset så de väntade oss. Vi lyfte in en orolig Rosa i transportburen och då kom Smilla fram och luktade på henne genom nätet. De nospussades lite och jag sa att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Veterinären kunde inte säga vad som hänt mer än att hon hade hemskt ont, att smärtstillande inte skulle hjälpa henne. Att det kanske skulle gå att operera bort båda ögonen men att det var långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. Och att det skulle bli svårt för henne. Så vi beslutade i enlighet med hennes rekommendation.

Så fruktansvärt tufft, det finns nog inget värre som djurägare. Att behöva skriva under ett papper på "begäran om avlivning".

Som alltid tidigare kämpade hon emot det lugnande som skulle få henne att somna. Det var så jobbigt att hon gjorde det den här gången. Det skapade så mycket tvivel. M klarade inte av att vara med mer när hon väl somnat till lite men jag kunde inte lämna henne. Han pussade på henne och sen satt jag och höll på henne (hon har aldrig gillat att bli lyft) och lutade min panna mot hennes. Hon fick sprutorna som fick henne att somna för alltid. 

Kvar fanns två förkrossade människor som skulle gjort vad som helst för att ha fått tillbaka henne där och då. Jag stannade en stund till, lyfte henne i min famn och gjorde henne blöt av tårar och pussar. Jag virade in henne i filten från buren och lämnade henne på britsen. Så fruktansvärt svårt. När Mina gick bort lät vi hennes favoritfilt kremeras med henne men därmed har vi inget sånt kvar från henne. Den här gången ville M att vi skulle spara favoritfilten, så den tog vi med hem. 

Vår oändligt älskade Rosa Luxemburg, som vi saknar dig!

Fisk är ju alltid fisk

"Jag kokade fisk och så blev saker lite bättre", löd meddelandet jag fick av M för en stund sedan. Med bildbevis. Hon är fortfarande inte helt på humör men hon äter ju i vart fall och vill ligga i sängen bredvid M, så det känns lite bättre.

Jag har utfodrat kattgänget med tinat älgkött (väldigt populärt bland svansarna, inte lika älskat av undertecknad att hantera), tänt mina el-ljus (vem vågar nåt annat med tre tornados hemma?), druckit mitt te och tittat på Idol. Jag tyckte förra veckan var ett lyft i programmet och var till och med lite imponerad här och var. Idag var det kanske inte riktigt lika bra men högre klass än i de första programmen. Inte riktigt lika mycket karaoke-känsla nu. Och ett par av dem är ju bra varje vecka. Jag hoppas att någon annan än de åker ut i röstningsprogrammet om en stund. 

Det ska jag nog se i sängen. Jag är trött och hoppas på en lång natts sömn, det skulle sitta fint. Har haft svårt att somna nästan varenda kväll i veckan och inte känt mig så utvilad då jag vaknat men jag ska försöka ta igen det (i den mån det nu går att göra det) under helgen som verkar kunna bli rätt lugn. Förhoppningsvis ackompanjerad av goda kattnyheter på distans. Som jag saknar de där tre i Sundsvall!

Weird måndag

Mitt huvud tycks envist stanna kvar på "sommartid" och vakna ungefär en timme tidigare än vanligt. Idag passade det dock ganska bra då jag skulle lämna in M:s bil på service på morgonen så jag kom iväg ganska tidigt. 7.20 hade jag lämnat bilen vandrade till kontoret. Tidigare, då M och jag samåkte, brukade jag alltid vara på jobbet kanske kvart över sju och det var inte så dumt att vara där så tidigt när det är stillsamt. Kanske får återuppta den vanan.

Dagen har varit ganska upp och ner annars. Lite märkliga möten och samtal som kanske inte blev vad jag trodde, men det slutade ändå ganska bra. Tror jag. Jag gillar ju det oväntade i jobbet, vilket är märkligt att skriva för någon som annars hatar överraskningar, men i jobbet kan det ge nya vägar och lösningar så det är faktiskt rätt okej ändå. Så länge det inte handlar om att jag är dåligt förberedd bara, för sånt gillar jag inte.

Lite distraherad blev jag då M hörde av sig och tyckte att katten Rosa betedde sig "märkligt" då han var hemma vid lunchen. Jag blev lite brydd eftersom jag tyckte att hon var ganska som vanligt i helgen, bortsett den dåliga synen då. Men idag var hon hängig och ville inte nånting riktigt. Men åt, det gjorde hon. Ikväll verkar hon tydligen lite piggare igen och jag tror att det kan vara samma som jag upplevde när hon bodde här och M åkt hem efter sina hemmahelger. Då var hon aldrig särskilt nöjd, hängde med huvudet och behövde uppmuntras. Så kanske är det samma nu. Vi hoppas på det, då går det över snabbt. Det känns både fint och lite ledsamt om det är så hon ska reagera på att jag kommer ner på besök. Min fin-Fia. Oron för henne finns som ständigt på nåt vis numera och hon känns väldigt långt bort. Men jag kände mig väldigt nöjd över att hon och Smilla-polaren har det så bra hos M. Lugnt och skönt och garanterat vandalfritt. Ingen som snor maten eller de bästa sovplatserna.

Imorgon hoppas jag på en mindre märklig dag. Då väntar en springa-mellan-möten-dag och sen funderar jag på att stanna i stan för att se ett föredrag om utmattningssyndrom. Det är psykeveckan i Umeå och det är ett av föredragen som jag hoppas hinna/orka pricka in.

Sundsvallshelg

Pigg men ändå trött sitter jag i sängen med datorn i knäet omgiven av 4 katter som verkar vara glada att ha mig hemma ikväll. Jag har varit i Sundsvall hos M och gammkattorna i helgen, vilket var väldigt trevligt. Lil'sis har varit kattvakt och det verkar inte ha gått någon större nöd på dem, även om de verkade nöjd med att jag kom hem. Skönt att det funkat bra.

Vädret har varit fint i helgen, kallt men soligt. Idag var det lite sämre än igår, mer fuktigt fast varmare å andra sidan. Vi har promenerat långt både igår och idag, pratat, fikat, fönstershoppat och så fick jag en liten sightseeing på hans jobb på universitetet. Jag har varit där tidigare men det var ändå kul att vara där igen och se vart han sitter nu.

Det är ett väldigt mysigt litet campus. Det känns nästan lite folkhögskola, på nåt vis. Fina och välskötta hus med trivsamt planerade sittplatser, restauranger och små atriumgårdar inomhus. Trevlig arbetsmiljö, inte minst för studenterna.

Och så har vi sett film, ätit popcorn, pysslat lite, kelat finkattor och allmänt bara myst tillsammans. Tråkigt att fara hem, så pass att jag bytte till ett lite senare tåg än planerat, men också lite skönt att komma hem förstås. Och skönt att det inte var blixthalka ute som det varnats för. Snarare var det väldigt blött och 6-7 plusgrader. Som vanligt i november är vädret lite hit och dit. Längtar lite tills det blir snö och ljust. Och gärna konstant några minusgrader så att det inte blir så halt.

Saknad!

Jag saknar mina gammkattor! Det kommer som över mig lite nu och då att de fattas mig. Jag vet ju att de har det bra hos M, men jag känner mig lite halv. Det är förstås lättare att inte ha så många olika kattbehov under samma tak, framför allt mornarna går mycket fortare nu när jag inte behöver hålla koll på olika måltider som ska hållas separerade från andra katter och medicin som skulle ges. Så på så vis är det bra.

Men jag saknar min uppfodrande Rosa som med sina skälljud eller raspiga jamanden brukar berätta för mig hur saker ska vara (eller att det är dags att gå och lägga sig, tex, hon är bra på att hålla ordning). Och jag saknar att sova bredvid min Smilla. Att vakna och lägga handen på henne och genast få högljutt kurrande som respons.

De har det rätt bra här också :)

Jag ska hälsa på dem snart i vart fall, det ser jag fram emot. Jag hoppas att de vet att jag saknar dem och att jag inte övergett dem. 

Och jag har ju en del av kollektivet här också. Tre vilddjur och en mer försiktig Alice som jag envist försöker vinna över på min sida. Men hon är fortsatt skeptisk. Skam den som ger sig.

Kattleverans

Så var jag hemma från en korthelg i Sundsvall. Jag packade in Smilla i en kattbur, packade ner lite av hennes saker och mat och satte mig på ett tåg igår förmiddag. Vi hade bestämt oss för att ta ner henne till M och Rosa för att se om de skulle ha glädje av varann. Jag åkte mycket tåg med de båda när de var mindre, innan M fanns med i bilden, men det har inte blivit så mycket de senaste åren så jag visste inte riktigt hur det skulle gå.

Men det gick väldigt bra. Hon tog det med ro, tom bilresan till tåget gick bra. Hon pep lite i rondeller eller då jag bromsade in. På tåget hade jag henne i sin bur på sätet bredvid och hon sov mest men tittade upp ibland mot mig och liksom mimade ett pip för att se om jag var kvar och att allt var lugnt. Så det känns bra för framtiden om det skulle bli fler resor.

Rosa var väl lite skeptisk först då hon hörde/kände att Smilla dök upp i hennes nya hem. Vi gissar att hon var orolig för att alla skulle dyka upp, för efter en stund så var det lugnt igen. Idag när vi kom tillbaka till lägenheten efter att ha varit en sväng på ikea så låg de tillsammans på sängen och verkade då nöjda av varandras sällskap. Så det blir nog bra det där, även om det känns inte så lite ledsamt att plötsligt sitta i ett hem där vare sig Smilla eller Rosa finns. Det blir lite tufft ett tag, skulle jag säga. Mina gamla vapendragare. Men jag vet att de har det så bra det går hos M, det är en fin tröst. Och roligt att han slipper vara själv nu, jag förstår mer och mer hur tråkigt det måste ha varit och varför han nu gladeligen anstränger sig så pass för att de ska trivas hos honom.

Så nu är det jag, Alice (som är fortsatt hemskt ointresserad av mig sedan hennes ungar föddes i princip) och de tre vildarna. Det blir nog bra det med.

Kattpensionatet i Sundsvall

Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.

Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.

Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.

Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Snart lyfter vi väl

Sitter invirad i filt med tjocksockar på ikväll. Det blåser halv storm ute (eller ca 13m/s) och det drar allt lite i det här trähuset. I sovrummet hade ett fönster rent av gått upp en bit tidigare ikväll, trots att det från utsidan är täckt i plast i väntan på att det ska renoveras klart. Det har bara en fungerande haspel och den hade släppt så det kom kall luft in och det stackars elementets auto-termostat gjorde sitt bästa för att hänga med.

Rosa katt känns lite orolig, som hon brukar vid ljudligt väder, och håller sig i närheten av mig. Kattungarna reagerar bara då det smäller till nånstans men verkar i övrigt ha vant sig vid att vinden tar tag i huset. Smilla som inte hör så mycket var tom ute och blev lite halvskrämd av det och fick skynda sig in. Envisa Alice däremot, är ute. Hon var inte så sugen på att vara ute i morse, då vinden var mildare, utan var inne idag men sprang ut då jag kom hem. Jag har sett henne då jag varit ute och ropat, men när jag kommer nära springer hon iväg som om vi busade. Busade gjorde också kattungen Noel som tog sats och sprang ut vid ett obevakat ögonblick då jag kallade på Alice. Jag försökte få in honom förgäves tills jag kom på den briljanta idén att hämta laserpekaren. Den är ju alltid spännande. Så jag kunde fånga in honom och kände hans snabba hjärtslag då jag bar honom nära mig in igen. Lite läskigt var det nog allt ute.

Höstväder på riktigt, med andra ord. Ruskigt men lite mysigt. Längtar efter en hel mysdag i soffan under filt tillsammans med kärleken. Det hade varit supermysigt. Det kommer väl det med. Ev får vi en längre helg om ett par veckor då M ska försöka komma hem tidigt för att besöka en fest på sitt gamla jobb och jag var snabb och sökte (och fick) ledigt på fredagen direkt. Kommer han inte så kan jag roa mig ändå. Men nåt att se fram emot. 

Jag har också tagit ledigt nu på onsdag för att tillbringa en dag hemma med Lil'sis. Det var länge sen och jag kände att jag ville lägga tid på det. Förhoppningen är att hinna städa lite på förmiddagen innan hon kommer. Skojigt på ledig dag, va? Det känns bra i vart fall, det behövs verkligen.

Vem som styr den här familjen?

Det blödiga kattpersonalhjärtat blev alldeles till sig då M försökte kela med vår lilla grinch-katt Rosa i soffan och hon gick iväg, för att några sekunder senare kalla på honom i sovrummet. Hon har inte hoppat upp i sängen på åtskilliga veckor så det var som en liten seger i den här familjen. M skyndade dit, la sig under täcket med en hand på hennes mage och så sov de så i flera timmar tidigare idag. Jag kikade in på dem flera gånger och har inte känt mig så nöjd på länge. Fånigt va?

Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa

Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.

Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.

Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.

Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

Rymmare

Ja, och så var det katten Rosa som fick för sig att försvinna i 4-5 timmar under dagen idag. Hon som annars alltid numera mest sitter/ligger på bron och inte är borta från den mer än kanske 15-30 minuter åt gången. Huvudet hann snurra på rätt hårt när hon inte kom då jag ropade. Jag kollade in i flera grannars förråd men hittade henne inte. En granne hade sett henne men visste inte vart hon tagit vägen sen. En annan sa lite otaktiskt att "hon är så gammal, hon ligger säkert död nånstans". Tack för den.

Det gjorde hon inte, skönt nog, men tanken hann snurra i mitt huvud några varv. Hon dök upp just som M ringt upp efter mitt mess om att hon var borta. Han försökte lugna men jag hörde att han också tyckte det var konstigt. Och då kom hon spatserande med krok på svansen i sakta mak nedför grusvägen som går mellan vårt och några grannars tomter. Det såg ut som att hon var rätt nyäten och utvilad. Så jag undrar om hon varit förbi hos tant Annlis igen. Det har ju hänt förr. Där får hon kel och mat om hon dyker upp. Det var dock några år sen sist nu. Men med metakam i kroppen är hon ju piggare än på länge, så inget är omöjligt. Hon beklagade sig säkert över trängseln hemma, den lilla sötsaken.

Nu ligger alla de sex svansarna hemma på olika platser och sover i vart fall. Som det ska vara. Även de små vilddjuren sover där nere. Imorgon väntar nya äventyr.

Mörkrädd

Sitter vaken i sängen fortfarande trots att jag borde sova. Under tiden jag klippte gräset och pysslade i trädgården under eftermiddagen/kvällen så lyssnade jag på rättegångspodden och fastnade lite i ett fall som är allt annat är mysigt. Det följde med in en del frågor så jag googlade och läste under tiden jag åt middag och sen fortsatte det ett tag till. Tills jag insåg att jag hade trissat upp mig själv till att bli "mörkrädd". Smart. Så nu sitter jag här och känner mig lite otrygg och ensam, vilket jag annars inte brukar. Tankarna far iväg och jag funderar över människor som passerat utanför huset idag osv. Idiotiskt då jag bor i en turisttät by där folk generellt sett stirrar hyfsat ohämmat in i ens trädgård och hus. Och i helgen har det varit en väldig massa turister här.

Jag får väl se nåt lättsamt på tv en stund så att det släpper.

Bortsätt mörkerrädslan så har jag annars en rätt skön känsla i kroppen efter att ha fått en hel del gjort idag. Jag hade väldigt ont i ryggen då jag kom in och skulle börja med middagen och det lär vara en försmak till morgondagen. Gissar jag, i vart fall. Annars har jag ju varit väldigt förskonad från ryggbekymmer sedan jag tappade en del vikt. Men, det finns förstås fortfarande begränsningar för hur mycket (och hur) jag kan anstränga kroppen. Skoliosen försvinner inte med kilona...

Imorgon ska det regna så då får jag ta det lugnt. Men extra skönt att ha klippt gräset och rensat i lite rabatter då. Lite sämre tajmat att jag råkade klippa av strömkabeln till brunnspumpen med häcksaxen i min röjningsiver på uppfarten... Men så mycket vatten ska det väl inte komma.

Imorgon startar min sista fulla arbetsvecka före semestern. Jag hoppas den blir lugnare än de senaste veckorna varit och att jag hinner beta av min "före semestern"-lista och kunna känna lite lugn. Vi får väl se.

Bättre!

Lite goda nyheter då äntligen. Dock med betoning på "lite". Igår när jag kom hem tyckte jag mig se lite av Rosas riktiga iris i det dåliga ögat. Jag dubbelkollade med Lil'sis som var med hos veterinären och hon instämde i att det då inte gick att se något annat än det svart-röda. Det var inte ens möjligt att se konturerna efter pupillen, men det tyckte jag mig göra redan i onsdags.

Nope! Gillar fortfarande inte kameran!
(Se skillnaden mellan ögonen...)

Men det går ruggigt sakta. Lite oklart om det är än bättre idag eller bara samma läge. Rosa är inte heller särskilt förtjust i att jag ska kika, än mindre ta bilder. Att jag plågar henne med ögondroppar 5-7 gånger per dag är nog. Men hon är hemskt duktig på det å andra sidan. Låter mig hållas. Hon förstår kanske att hon blir bättre.

Ser ni iriskanten? Lite lite bättre!

Och det smärtstillande hon får trot jag har fört tillbaka den gamla Rosa igen. Den som inte är sur och grinig och lite småbråkig utan snarare gosig och glad och social. Hon bryr sig knappt om Alice när hon kommer nu. Fnyser lite åt henne, men inte så mycket mer. Vi har pratat redan tidigare om att hon kanske skulle behöva stå på en liten dos smärtstillande för välbefinnandet. Jag menar, hon är ju till åren och precis som människor kan katter få ålderskrämpor rent generellt. Så kanske behöver hon det, jag ska ta upp det med veterinären då jag återkopplar och ber om mer ögondroppar på måndag. Det är förvisso inte jättebra för njurar på sikt, men hellre det då och hon får vara glad och nöjd. Vi får se.

Skadat öga

Denna kattdramatik som kan uppstå... I helgen såg vi att Rosa hade som ett rödbrunt fält nertill i ena ögat, alltså i själva ögat/iris. Hon verkade inte besvärad, det rann inte och google sa inte mycket så vi bestämde att inte göra nån grej av det. På söndagskvällen tyckte jag mig se en liknande fläck upptill i samma öga också.

Söndag kväll

Så igår när jag vaknade så låg Rosa som nästan stel i sängen men ansiktet vänt bort. Ville inte komma för mat, vilket är ovanligt för henne och spann inte då jag tog i henne. Då såg jag att hela ögat var täckt i det där brunröda, jag såg inte ens pupillen. Panik i hjärtat på en gång.

Ringde veterinären som tyckte vi skulle komma in och kolla, även om de sa sig inte ha så mycket maskiner för just ögon. Jag hann fara till jobbet en sväng och ta itu med ett par möten jag inte riktigt kunde flytta och sen plockade jag upp Lil'sis och for hem efter damen. Vi hann precis till veterinären och hon undersökte det hon kunde. Ringde till sist en privatpraktiserande specialist i Skellefteå men fick inget svar, så hon skickade ett mejl och behandlade som hon trodde. Färgtest visade inte på någon ytlig skada och tårkanalerna fungerade vid test också.

Så recept på ögondroppar för smärta, ögondroppar med cortison och smärtstillande oral vätska for vi hem med. Och en mycket ledsen katt. Hon ville inte se på mig när jag kom tillbaka hem med medicinerna och hjärtat gick nästan sönder av oro. M likaså och han provade tom att facetimea med henne... Det funkade faktiskt lite. Hon blev då nyfiken i vart fall. Veterinären ringde och hade fått svar av specialisten som inte tyckte vi skulle köra upp utan var överens med veterinären vi besökt om behandlingen, men med lite mer intensiv behandling med cortison, åtminstone de första dagarna.

Ledsen liten stjärna, tydlig som alltid i sitt kroppsspråk

Det var svårt att ge ögondroppar men då hon fått de smärtstillande så tror jag hon förstod att det var nåt bra. Då mjuknade hon igen och framåt natten vaknade jag (som somnat med en hand på henne) av att hon reste sig för att äta ur skålen jag ställt i sängen. Sen kurrade hon när hon la sig tillbaka. Oerhört skön känsla!

I morse åt hon också och det gick lättare med dropparna. Hon ska ha smärtstillande två gånger och utöver det cortison 5-6 ggr/dag, och inga droppar får tas med mindre än 30 minuter från varann. Lite svårt att hinna få till då jag måste vara på jobbet också. I morse steg jag upp så hon fick den första före klockan 6 och hann totalt med tre innan jag for. Lite stressande, men jag hoppas att vi ska se nåt resultat snart. Tyckte mig se lite mer av iris i ena kanten ikväll men kan vara inbillning. Vi får väl se, det måste bli bättre i vart fall. Jag hoppas att diagnosen sprucket blodkärl är korrekt så att det inte gömmer sig något värre och att hon förlorar ögat. Hon är ledsen som det är över att inget se på det nu ändå. Min lilla stjärna.