Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa

Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.

Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.

Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.

Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!