Lite i bakvattnet av allt drama som sker i huset just nu med ögonskadad katt, tre kattungar som löper amok och använder mig som en levande klätterställning så fort chansen finns samt en kattmamma som lyckades rymma ut en timme idag innan hon till sist kom in (förhoppningsvis inte dräktig igen...), så har vi min lilla sköning Smilla.
Smilla fyllde 17 år igår men tog det hela med ro. När Rosa var tillbaka från veterinären låg hon bredvid henne hela kvällen, utsträckt som om det inte fanns minsta bekymmer i världen. Sådär som bara hon kan. Säkert väldigt lugnande för den skraja kompisen med skadat öga.
Min finaste lilla Smilla, min längst varande livskamrat. Som jag inte kan förstå hur jag ska klara mig utan en dag. Det kan jag inte med någon av svansarna förstås, speciellt inte de långvariga, men Smilla har kanske samma lite lite speciella plats i mitt hjärta som Rosa har i sin husses. Utan att egentligen rangordna någon.
Smilla är den stabila nu när de andra svajar runt lite. Som på lite håll tittar nyfiket på när kattungarna lever om i köket. Som låter Alice vara i hela huset utan att protestera särskilt, bara iaktta. Som tar sin plats bredvid mig i sängen för given varje kväll med rätta, hur det än är i övrigt, men som ändå lät Rosa få ligga närmast igår när hon inte mådde bra. Smilla som antagligen inte hör så bra längre men som ändå mest är orienterad kring lukter och som alltid vill lukta en i ansiktet när man kommer hem, innan man får röra henne. Som drömmer vilda (mar-?) drömmar nästan dagligen och vaknar med ett yrvaket tokjamande, som älskar att hålla tass och som spinner som om det inte fanns någon morgondag när det finns tid för kel. Älskade Smilla Smillsson. Kapten Smilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar