Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..