Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...

Vi busar bara lite

Tvättställning = kattklätterställning

Busa eller sova, knappt några mellanlägen

Önskar er en trevlig vecka!

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

Rapport från kattkuvösen

Jag har väl mest egentligen antagit att de två fläckiga kattungarna var honor och att den tredje var en hane. Men det enda jag egentligen var klar över då de var riktigt små var att de inte var av samma kön i vart fall. Nu tänkte vi i helgen som gick att vi kanske skulle ta reda på det lite mer säkert. Skum bildgoogling, kan jag lova. Men det gav oss info om att läget nog allra mest troligt är det motsatta; det vill säga den lilla grå saken är honan och de andra två, möjligen tvillingar, är hanar.

Fisk!

Det just som M kommit på att den gråa nog är en Nemo med tanke på att det enda han äter, förutom att dia, är kokt fisk. Vi har trugat och försökt med allt annat men bara fisk duger. "Självklart sjökapten!", tyckte M stolt. Hona eller hane, det kan nog bli Nemo hursom. Även om M klurar över om inte Nemi också är bra, med hänvisning till den rätt kuliga seriefiguren då. M har fått i uppgift sedan länge att vara den som namnger iallafall, så det han bestämmer blir det. Även om jag redan nu kallar gråtassen för Nemo mest.

Nemo/Nemi

Det oroar lite att hon bara äter fisk. Hur länge ska det hålla? Hon är mindre än de andra två men med minst lika mycket energi. Då måste man ju äta också. Ikväll har jag kokat ett helt lass med fisk och min plan är att försöka blanda ut den med nåt annat för att lirka in henne på det. Klurigt tips jag fick av min kära kollega (och levande master på att lirka till sina barn, skulle jag säga).

Standard 15 sekunder efter att jag kommit in och tagit av
mig sockarna. En katt på varje fot. Med vassa tänder och klor.

Annars klättrar de just nu mer än tidigare. Allt går att klättra på. Den lindade ikeapallen jag skrev om sist har fått hamparep även på sitsen så nu tar de sig ända upp dit utan problem. Igår kväll låg de tom och sov i en lite myshög på den. Nemo klättrar även gärna längs med mitt ben och hon skulle jag nog säga är den mest sociala av dem tre. Så bra då att hon ska stanna hos oss själv medan de andra två mest troligt får följas till en av mina kollegor.

Möttes av detta i lördags morse...

Ingen klättermatch!

Klättrandet är dock lite bekymmersamt när det kommer till att hålla dem innanför gallret så att de inte tar sig till trappen. Kompostgaller var ju ingen match att klättra på och presentpapper var lätt att ta sönder, visade det sig. Nu sitter det kartong fastspänt med buntband på gallret. De har klurat ut att buntbanden har en nyckelroll och de har försökt bita av dem, men ännu inte lyckats. Vi får väl se hur länge det tar innan deras små sylvassa klor är starka nog att klättra även på kartong...

Mysöronen!

Söta är de, busiga som få och Alice har fullt upp att hålla koll. Sen tjoar hon fortfarande mest på mig/oss om det är nåt, hon bär fortfarande inte iväg dem om de går för långt eller hamnar fel. Märkligt, men det kanske inte är något som alla kattmammor har med sig?

Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"

Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.

Uppdatering från kattkuvösen

Kollektivet har väl aldrig känts så stort som nu. Det är katter överallt! De häll sig i sin låda länge, men när första steget utanför lådan väl var taget så var det full fart. En liten dam var lite fegare än de övriga, men inte så väldigt långt efter.

Ikväll var jag redo att överge de små sötmaskinerna och lägga mig, gick ner och gjorde mig i ordning och kom upp igen just som två små lurvtussar rusade förbi och in i sovrummet. På sängen satt en storögd Rosa som undrade vad som var på gång och själv var jag bara glad att de svängt av och inte sprungit på rakt fram ut över trappen... Kollade att nr 3 var kvar innanför avspärrningen (han som egentligen har minst huvud försökte klura ut hur systrarna lyckats pressa sina igenom kompostgallret, men han tordes inte riktigt "go for it").

Lyfte tillbaka dem till den oroliga mamman Alice men de var snart ute igen. Stressen började komma när jag funderade över hur jag skulle göra. Flytta ner dem? Nja, där finns ju källartrappen. Så vad? Presentpapper!

Jag hoppas det ska hålla tills jag kommit på något bättre. De har inspekterat och försökt ta sig ut utan att lyckas, men det är säkert bara en tidsfråga innan de hittar några verktyg eller så... 

Ja, huset är verkligen tjusigt med kompostgaller inklätt i presentpapper som delar av halva vardagsrummet. De två gamlingarna tycker att det mesta är konstigt nu, Rosa surar lite mer än vanligt, medan Smilla försöker hoppa över ändå och komma och lägga sig i soffan hos mig på kvällen. Hon låg för övrigt och spanade in hela rymningsdramat med stort intresse ikväll. Hon är nog lite fascinerad av de små trots allt.

De växer så det knakar alltså och jag antar att det snart är dags att introducera lite vanlig kattmat. En var och halvdoppade huvudet i vattenskålen ikväll (medan en annan gick och ställde sig i Alices skål med fisk...) så jag kanske är det på gång med. Vad vet jag? Måste erkänna att jag inte har mycket koll på sånt här. Vilket känns ovanligt och läskigt. Jag har förstås en veterinärsida som jag följer vecka för vecka, men det är ändå en känsla av djupare vatten ju mer aktiva de blir.

Men visst är de bedårande söta?

Rapport från kollektivet

Och den yngre delen av kattkollektivet växer så det knakar. Igår blev de en vecka gamla. Jag väntar ivrigt på att de ska börja öppna ögonen och kanske kravla runt lite mer än vad de gör idag, bli lite mer än sovande/ätande små minibjörnar. Men det lär väl komma snart, kanske redan under den här veckan, om jag förstått det rätt.

Inte siamesiska, men ibland kan man tro det :)

Riktiga livsnjutare!

Jag missade att väga dem när de var nyfödda så jag vet inte vad de började på, men då jag insåg att jag annars inte skulle ha koll på om de faktiskt fick i sig bra med mat så plockade jag upp köksvågen en kväll och började notera. Inte helt enkelt då två av dem är ganska svåra att se skillnad för, men tur då att en utav dem har en ganska tydlig mage... 

Vikten är i gram förstås så det är ju inte så mycket vikt att prata om, men nog syns det att de växer i vart fall. Namnen är väldigt temporära (man får ju inte kalla en kattunge tjockis som namn heller, oavsett hur mycket kärlek man gör det med) och jag är inte ens säker på om jag gissat könen rätt. Det lär väl framgå med tiden. Jag läste att deras vikt ska dubbleras första veckan och även om jag inte har startvikten så ser det ju ut som att de skulle ha lyckats med det faktiskt. De små matvraken. Inte undra på att Alice är så trött.

Fina mamma Alice

Och de två mostrarna känns lite mindre upprörda nu. Smilla har väl i och för sig aldrig varit så väldigt uppjagad över den nya familjekonstellationen, hon ser lite smått oroligt mest på Alice och verkar lite nyfiken på ungarna när hon kikar då jag sitter i inhägnaden och kelar med dem. 

Mina sängkompisar, the oldies :)

Rosa däremot fräser fortfarande då och då och liksom "skäller" (lite som mot fåglarna) mot Alice då hon ser henne. Jag hoppas innerligt att det ska ge med sig, att de ska kunna vara det gemensamma kollektiv som jag enväldigt utan samtycke skapat här hemma. Hon har ju rätt till sin lugna pensionärstid hon med förstås. Jag vill inte att hon ska känna sig trängd eller ledsen. Så vi får hoppas att det löser sig.

Svinalängorna

Jag har börjat läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski, som jag tidigare skrivit om, som Anna så varmt rekommenderat och vänligt donerat till mig. Jag har kommit knappt halvvägs och kan säga att boken är full av detaljer som gör att jag hela tiden får barndomsflashbacks. I och för sig inte bara av saker utan även annat, men det är som lite spännande och man känner sig ganska delaktig på nåt sätt.
Början var dock ganska hemsk, och hade det inte varit för att Anna rekommenderat den så varmt hade jag nog lagt ifrån mig den för gott. Anna borde ha varnat mig. Så om ni liksom jag inte uppskattar att läsa ett helt kapitel som beskriver sprattlande kattungar som dränks i en hink med ljummet vatten och hur detta upprepas år efter år, så kan jag i alla fall vara så snäll att tipsa er om att skumma igenom det första korta kapitlet, alt inte läsa det alls. Tack för den, Anna, I owe you one... ;)