Blandade vårtecken

Det är vår på gång ute. Vattenfyllda diken och snödrivor som minskar i storlek i hög fart just nu. I morse när jag var i källaren och sökte efter min säck med undanlagda ytterkläder (i jakt på en ev vårjacka för att slippa handla en, eftersom det verkar smått omöjligt) så hörde jag ett "vattenljud" och såg att en stora golvbrunnen var översvämmad, bara några millimeter från att rinna ut och över hela källargolvet. Dräneringsbrunnen var full av vatten så vi satte kopplade in pumpen som forslade ut flera kubikmeter med smältvatten ut över tomten. Väldig tur att jag upptäckte det då jag gjorde.

Det märks också på all päls som plötsligt sprids över huset. Med fyra katter är det förstås alltid päls spår av päls i vårt hem, men nu är det mer som en tunn matta över en massa saker. Jag och Alice har fått rutin på att borsta henne varje kväll så nu kommer hon upp i sängen så snart hon hör ljudet av att jag tar fram borsten.  

M påminde mig häromkvällen om hur det var för bara ett år sen då hon i princip aldrig hoppade upp i sängen om vi var där utan alltid hade lite av ett avstånd till oss, skeptisk till vad som skulle kunna ske. Det tog verkligen lång tid för henne att lita på oss. Hon har fortfarande oro i sig och backar så fort man gör en snabb rörelse eller då något låter plötsligt. Väldigt sorgligt. Men vi försöker fokusera på framgångarna. Att hon frivilligt kommer upp i sängen och efter en stund tom lägger sig på rygg och låter mig borsta hennes lurviga mage är ju ett riktigt gott betyg ändå. 

Nu i april har vi haft den äran att vara hennes personal i två års tid!

Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.

Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.

Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

1 år!

Tänk att det gått ett helt år sedan vi fick våra tre senaste familjemedlemmar! Våra busiga, påhittiga, bångstyriga små knastroll som inte längre kan omtalas som "kattungarna", de är väl snarare nån form av äldre tonåringar. Fortfarande full fart eller djup sömn, inte många mellanlägen.

Fatta att de varit sådär små? Helt otroligt. Jag såg det inte då förstås, men nu när jag ser de här gamla bilderna så tycker jag mig ana deras små personligheter som successivt växt fram. Våra små troll. Vår äventyrslystna och galet orädda Nemi-tjej, tuffa Noel som hänger på syrran och som vet hur man tar plats och så den fundersamma, lite oroligt lagda amma-pojken Charlie, som vi precis fått att börja följa med de andra, om än försiktigt. Den bästa trion. Även om de är oändligt många hemma nu så är jag glad att jag inte sålde bort pojkarna. Hur hade det gått?

Jag vet inte vad Mamma Alice egentligen tycker om att hennes ungar fortfarande bor hemma, kanske är det därför hon är så avståndstagande mot mig. Eller det tror jag väl inte egentligen, jag vet bara inte vad det är. Hon var så tillgiven och mysig då hon var dräktig men nu är hon alltid som på sin vakt och går ofta undan då jag kommer. Ibland får jag ta upp henne och mysa och ibland kommer hon till soffan och vill kela, men oftare det motsatta. Med M går det mycket bättre, av någon anledning. Han som knappt varit här. Orättvist. Men jag jobbar på det.

Hon verkar då inte vantrivas i alla fall. Hon kommer ju in om kvällarna, vet att hon bor här och har sina rutiner även om hon inte är den mest tillgivna eller tillitsfulla. Hon får den bästa maten, har alltid tak över huvudet och kärlek då hon vill. Det andra får vi väl jobba lite extra på bara.

Första riktiga snön!

Snö!

Så kom snön! Det blir genast ljusare och mysigare ute. Och lite läskigare på vägarna. Idag har rapporterna om blandade olyckor ramlat in och när det började bli dags för M (och Smilla) att köra söderut så kollade jag trafikverket och såg att det var rödmarkerade sträckor och två olyckor på vägen ner. Efter lite övertalning så fick jag med honom på att istället lämna bilen här och ta det tidiga morgontåget hem imorgon bitti. Det känns skönt. Så får jag sällskap i bilen in också på morgonen, det blir bra. Jag lär vara på jobbet vid halv sex på morgonen men då kan jag nog försöka dra mig hemåt innan rusningen börjar vid 16-tiden.

Vi har haft en mysig helg. Igår hängde vi lite på stan, åt lunch på Avion, köpte en fejkkamin som jag funderat över sedan förra vintern och trängdes med oändligt mycket människor av nån anledning. Vi köpte med lite fin-fika och for hem till svärföräldrarna och fick middag där. Det var trevligt, och ganska länge sen vi var där nu när helgerna inte varit som de brukar.

Mera snö!

Idag har svärfar varit här och hjälpt oss täcka för knutarna på huset i väntan på att brädorna ska komma upp. Det var ju inte bästa vädret för det, men det var ändå behövligt. Vi hade ut kattungarna en stund, eller i vart fall de två av tre som vågade sig ut. Det var läskigt och kallt! På sikt kan de nog bli lite mer sturska, det var ju allra första gången de träffade på snö. Mamma Alice som har några år med sig var inte lika imponerad och var bara ute en kort sväng idag. Hon och Smilla har legat på sängen tillsammans, vilket känts fint. Tror fortfarande att Smilla saknar sin Rosa-kompis.

Min fina Smilla (med dålig känsla för snö) är hemma!

Nu blir det snart en tidig kväll med nån serie i sängen och sen förhoppningsvis somna tidigt så att jag inte är alldeles mör imorgon. Det väntar spännande och långa möten på jobbet.

Hoppas ni haft en fin helg!

Svårflirtad

Snöovädret som var utlovat blev kanske inte riktigt av idag. Det har varit storm, förvisso, så pass att det gått vita gäss på havet inomskärs. Så ingen trädgårdstid idag. Nu ikväll har det regnat en del men jag har förstått av lokalnyheterna att det har kommit snö åt stan till. Det är väl fortfarande lite varmare här ute vid havet. Men det kan ju då innebära att det blir snöelände imorgon istället och då ska jag ju jobba i stan igen. Känner mig nästan nervös för det, avskyr halka.

Alice har varit klok och stannat inne idag, vilket varit mysigt. Hon är fortfarande undvikande och försiktig, men jag får hålla henne och hon stannar om jag kommer och kelar. Men hon spinner inte. Jag undrar om hon otrivs här? Jag tänkte att det skulle bli bättre då gammtanterna flyttat ut men det kanske bara gjorde henne än mer osäker? Hon spinner då hon tvättar och kelar med ungarna (de går fortfarande och lägger sig hos henne ibland om kvällarna), men aldrig annars. Det får mig att känna mig som en dålig matte. Underkänd. Hon spann ju och sökte upp mig då hon var dräktig? Jag får jobba på det på nåt vis.

Fin-Alice, klok men avvaktande

Det var skönt att jobba hemma idag i vart fall. Lite lugn och ro och jag har skissat på lite ny struktur för att hålla koll på saker i mina arbetsgrupper. Det känns som att jag är på väg in en period av glömska igen och det vill jag inte. Så jag ska förekomma med lite bra (förhoppningsvis) struktur. Digital sådan dessutom, även om jag inte helt kommer att överge mina handskrivna och färgkodade "att göra-listor".

Ikväll har jag sett på senaste "british bake off", tagit en snabb promenad på bandet, duschat och bäddat i helt nya sängkläder så jag har förutsättningarna för en god nattsömn.

Kattleverans

Så var jag hemma från en korthelg i Sundsvall. Jag packade in Smilla i en kattbur, packade ner lite av hennes saker och mat och satte mig på ett tåg igår förmiddag. Vi hade bestämt oss för att ta ner henne till M och Rosa för att se om de skulle ha glädje av varann. Jag åkte mycket tåg med de båda när de var mindre, innan M fanns med i bilden, men det har inte blivit så mycket de senaste åren så jag visste inte riktigt hur det skulle gå.

Men det gick väldigt bra. Hon tog det med ro, tom bilresan till tåget gick bra. Hon pep lite i rondeller eller då jag bromsade in. På tåget hade jag henne i sin bur på sätet bredvid och hon sov mest men tittade upp ibland mot mig och liksom mimade ett pip för att se om jag var kvar och att allt var lugnt. Så det känns bra för framtiden om det skulle bli fler resor.

Rosa var väl lite skeptisk först då hon hörde/kände att Smilla dök upp i hennes nya hem. Vi gissar att hon var orolig för att alla skulle dyka upp, för efter en stund så var det lugnt igen. Idag när vi kom tillbaka till lägenheten efter att ha varit en sväng på ikea så låg de tillsammans på sängen och verkade då nöjda av varandras sällskap. Så det blir nog bra det där, även om det känns inte så lite ledsamt att plötsligt sitta i ett hem där vare sig Smilla eller Rosa finns. Det blir lite tufft ett tag, skulle jag säga. Mina gamla vapendragare. Men jag vet att de har det så bra det går hos M, det är en fin tröst. Och roligt att han slipper vara själv nu, jag förstår mer och mer hur tråkigt det måste ha varit och varför han nu gladeligen anstränger sig så pass för att de ska trivas hos honom.

Så nu är det jag, Alice (som är fortsatt hemskt ointresserad av mig sedan hennes ungar föddes i princip) och de tre vildarna. Det blir nog bra det med.

Tick tack

Jag lyckades försova mig i morse. Jag kan inte ens minnas när det hände sist. Visst händer det oftare nu (mot typ aldrig förut) att jag snoozar på mornarna, men inte mer än att jag vet att jag kommer i tid till jobbet. Men inte idag.

Alice ville inte komma in igår kväll och jag var lite bekymrad över det (förstås). Samtidigt höll jag på att ugnsbaka en hel rotselleri i ugnen (så tacksam för att vi har timer på ugnen) och även om jag var trött så hade jag väl inte riktigt tänkt att jag skulle somna så snart jag la mig i sängen framför tv:n. Men det måste jag ha gjort. Vaknade 7:40 i morse och fattade inte hur jag inte vaknat av alarmet. Enkelt; mobilen hade laddat ur (jag brukar ladda den de kvällar det behövs och hade ju tänkt göra det igår).

På nåt vis hann jag utfodra katterna, dra på mig kläder, borsta tänderna, platta ner Tommy-Nilsson-frisyren, sminka mig och köra de 4,5 milen till jobbet och hinna i tid till mitt 8:30-möte. Vet inte hur riktigt, men jag är visst effektiv när det gäller...

Jag tror att det var en liten reaktion på dålig sömn och mycket oro som präglat mig de senaste dagarna så idag packade jag ihop ganska tidigt på jobbet (när mitt em-möte blev inställt) och for hem för att bara vara en liten stund. Jag har svarat på sms och mejl en stund ikväll ändå, men det var skönt att komma hem tidigt och bara andas en liten stund.

Och Alice väntade då jag kom hem, tillsammans med grannkatten Marx. Busfröken. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att hon är borta sådär ibland.

Finaste busfröken Alice när hon var liten (hon ser
nästan lika liten ut idag)

Vardagsspänning!

Sicken dag! Helt färdig ikväll. Det blåste ju så väldigt mycket hela natten att jag inte sov riktigt bra. Det plus att jag oroade mig för Alice som inte kom in. Jag var uppe och ute ett par gånger inatt och ropade efter henne, men ingen Alice. Inte på morgonen heller.

På morgonsidan regnade det dessutom och blåste så kraftigt att jag knappt fick upp ytterdörren. Allt löst bara for omkring. På väg till jobbet kom jag på att jag skulle kika förbi båten nere i hamnen, bara för att. Och det var väl tur. Fendrarna hade som hamnat lite under relingen och båten knuffades in i kajväggen. Nu stoppade de lite, men inte alls som de borde. Jag ringde M och berättade, lite för att nån skulle vänta på att jag hörde av mig (dvs sakna mig om jag trillat i och inte ringde tillbaka) sen la jag mig platt på mage på kanten för att minska risken för att bli en vindflöjel och försökte putta till båten (grymt misslyckat) men fick helt enkelt vänta mellan knuffarna på att försöka få till fendrarna. Allt annat än enkelt, kan jag meddela. Och helt fel klädd för tillfället; i strumpbyxor, klänning och tunn kappa. Men det var bara att köra. Och jag lyckades få till det till sist.

Hjälpligt tillfixat i vart fall

Märkligt nog avtog vindarna ordentligt redan vid nästa by några kilometer inåt landet. Betydlig skillnad när jag väl kom till stan.

Eftersom jag inte hittade igen Alice och jag dessutom hade ett inställt möte på eftermiddagen så planerade jag att försöka åka hem tidigt. Det blev lite tvärtom. Men saker tog längre tid än beräknat. Jag har ju en praktikant från socionomprogrammet med mig och jag ville ju låta henne göra det rätt viktiga steg i administrationen som stod på schemat idag. Att titta på mig ger ju inte så mycket. Så jag ville låta det ta sin tid (som det gör i början). Jag kunde ju småpyssla med annat under tiden när hon var igång, så länge jag var inom rophåll, så jag gick säkert plus med tiden i slutet ändå. Men det tog hela dagen, plus en timme extra då jag fick greja till slutet, istället för några timmar på förmiddagen. Men det var det nog värt.

Hungrig bus-Alice

Och Alice kom till sist. Men inte direkt då jag kom hem. Eller när jag var ute och ropade de två första gångerna. Och jag hann sms:a grannen som inte heller sett henne. Efter ytterligare en tur ute, med en dålig ficklampa nervöst sökande i dikena längs med byvägen, så mötte jag henne på uppfarten. Med kroksvans och gladare än jag sett henne på ett tag. Jag undrar om hon inte blivit skrämd av vädret och gömt sig i nåt uthus hos nån granne ändå. Hon hörde mig nog när jag vände och valde att gå norrut sista svängen. Bråk-Alice. Alldeles blöt och lite tufsad i pälsen. Nu har hon ätit gott, blivit tvättad av alla kattungarna och ligger och sover gott på sängen.

Det ska jag med försöka göra strax. Imorgon är jag ledig! Då ska jag försöka kurera min förkylning som jag dragit på mig och som inte blev bättre av dagens strapatser i rusket.

Snart lyfter vi väl

Sitter invirad i filt med tjocksockar på ikväll. Det blåser halv storm ute (eller ca 13m/s) och det drar allt lite i det här trähuset. I sovrummet hade ett fönster rent av gått upp en bit tidigare ikväll, trots att det från utsidan är täckt i plast i väntan på att det ska renoveras klart. Det har bara en fungerande haspel och den hade släppt så det kom kall luft in och det stackars elementets auto-termostat gjorde sitt bästa för att hänga med.

Rosa katt känns lite orolig, som hon brukar vid ljudligt väder, och håller sig i närheten av mig. Kattungarna reagerar bara då det smäller till nånstans men verkar i övrigt ha vant sig vid att vinden tar tag i huset. Smilla som inte hör så mycket var tom ute och blev lite halvskrämd av det och fick skynda sig in. Envisa Alice däremot, är ute. Hon var inte så sugen på att vara ute i morse, då vinden var mildare, utan var inne idag men sprang ut då jag kom hem. Jag har sett henne då jag varit ute och ropat, men när jag kommer nära springer hon iväg som om vi busade. Busade gjorde också kattungen Noel som tog sats och sprang ut vid ett obevakat ögonblick då jag kallade på Alice. Jag försökte få in honom förgäves tills jag kom på den briljanta idén att hämta laserpekaren. Den är ju alltid spännande. Så jag kunde fånga in honom och kände hans snabba hjärtslag då jag bar honom nära mig in igen. Lite läskigt var det nog allt ute.

Höstväder på riktigt, med andra ord. Ruskigt men lite mysigt. Längtar efter en hel mysdag i soffan under filt tillsammans med kärleken. Det hade varit supermysigt. Det kommer väl det med. Ev får vi en längre helg om ett par veckor då M ska försöka komma hem tidigt för att besöka en fest på sitt gamla jobb och jag var snabb och sökte (och fick) ledigt på fredagen direkt. Kommer han inte så kan jag roa mig ändå. Men nåt att se fram emot. 

Jag har också tagit ledigt nu på onsdag för att tillbringa en dag hemma med Lil'sis. Det var länge sen och jag kände att jag ville lägga tid på det. Förhoppningen är att hinna städa lite på förmiddagen innan hon kommer. Skojigt på ledig dag, va? Det känns bra i vart fall, det behövs verkligen.

Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...

Vi busar bara lite

Tvättställning = kattklätterställning

Busa eller sova, knappt några mellanlägen

Önskar er en trevlig vecka!

Nemi

Och precis som jag tryckt på "publicera" larmade Alice om att något var fel. Hittade förstås Nemi i källartrappen. Oklart om hon trillat ner mellan trappstegen (jag borde hört det?) eller om hon hoppade/lirkade sig över grinden som jag försökt barrikadera. Hon verkade lite förvånad så helt dramafritt hade det nog inte varit. Men hon verkade okej.

Min bus-dam... Gissar att det här bara är början.

Frihet!

I torsdags fick Alice sitt första p-piller. Jag har varit lite osäker på hur det där fungerar men när hon surade till på riktigt (kissade i vår säng) då hon nekades utgång i veckan så blev det angeläget, om man säger så. Jag och M trodde det kunde vara farligt för kattbebisarna att ge henne dem så länge hon fortfarande diar (vilket sker väldigt sporadiskt mest som mys, skulle jag tro, numera), men det verkar inte vara så. Istället handlar rekommendationerna att inte ge diande kattmammor p-piller att mjölken sinar. Så nu vet jag det.

Så med start i torsdags kväll så kör vi alltså på piller. Vissa rekommendationer säger att man ska hålla henne inne tom nästa piller också för att vara säker, men det går bara inte (läs orsak ovan). Första gången jag öppnade dörren och visade att hon fick gå ut såg hon mycket fundersam ut och sprang sen som om hon smet ut. Jag blev orolig för att hon inte skulle komma igen, men dörren fick vara öppen och en halvtimma senare studsade hon in till ungarna i köket igen. Och nu går det bara bra. Hon är förvisso snabb ut, men mest för att skynda förbi Rosa, som för det mesta är först ut men för det mesta stannar på bron.

Och Alice är en behagligare kattjej nu. Det skiner som om henne att hon inte längre är tvingad och instängd. Det är frihet i ett ansiktsuttryck. Inget gnällande i köket, inget surande i sängen, en mycket mer tillfreds Alice. Mer tillgiven och nöjd.

Sen vet jag inte hur mycket ute-förnuft hon har. Hon var ju utekatt inne på orten förut och där finns ju en massa faror. Här är det mest byavägen och besökande katter som är hotet. Mina gamlingar är vällärda att man inte får vara på vägen och det vet jag inte om jag kommer kunna lära en 3-årig bestämd kattdam riktigt. Jag hade också gärna sett att hon kom då jag kallar men det tror jag vi kan få till.

Så ja, vi firar de här framstegen idag med förmiddagsteet på bron! Rosa i skuggan bredvid mig, Smilla liggandes i skuggan under bron och Alice ser jag studsa förbi lite nu och då i sitt utforskande av reviret och glädje över friheten. Hur bra som helst! Att kunna ha dörren öppen känns bra för oss alla, tror jag. Nästa steg blir att de ska kunna komma och gå i kattluckan men än är kattungarna i köket där luckan sitter så det blir en fråga för sensommaren snarare det.

Rapport från kattkuvösen

Jag har väl mest egentligen antagit att de två fläckiga kattungarna var honor och att den tredje var en hane. Men det enda jag egentligen var klar över då de var riktigt små var att de inte var av samma kön i vart fall. Nu tänkte vi i helgen som gick att vi kanske skulle ta reda på det lite mer säkert. Skum bildgoogling, kan jag lova. Men det gav oss info om att läget nog allra mest troligt är det motsatta; det vill säga den lilla grå saken är honan och de andra två, möjligen tvillingar, är hanar.

Fisk!

Det just som M kommit på att den gråa nog är en Nemo med tanke på att det enda han äter, förutom att dia, är kokt fisk. Vi har trugat och försökt med allt annat men bara fisk duger. "Självklart sjökapten!", tyckte M stolt. Hona eller hane, det kan nog bli Nemo hursom. Även om M klurar över om inte Nemi också är bra, med hänvisning till den rätt kuliga seriefiguren då. M har fått i uppgift sedan länge att vara den som namnger iallafall, så det han bestämmer blir det. Även om jag redan nu kallar gråtassen för Nemo mest.

Nemo/Nemi

Det oroar lite att hon bara äter fisk. Hur länge ska det hålla? Hon är mindre än de andra två men med minst lika mycket energi. Då måste man ju äta också. Ikväll har jag kokat ett helt lass med fisk och min plan är att försöka blanda ut den med nåt annat för att lirka in henne på det. Klurigt tips jag fick av min kära kollega (och levande master på att lirka till sina barn, skulle jag säga).

Standard 15 sekunder efter att jag kommit in och tagit av
mig sockarna. En katt på varje fot. Med vassa tänder och klor.

Annars klättrar de just nu mer än tidigare. Allt går att klättra på. Den lindade ikeapallen jag skrev om sist har fått hamparep även på sitsen så nu tar de sig ända upp dit utan problem. Igår kväll låg de tom och sov i en lite myshög på den. Nemo klättrar även gärna längs med mitt ben och hon skulle jag nog säga är den mest sociala av dem tre. Så bra då att hon ska stanna hos oss själv medan de andra två mest troligt får följas till en av mina kollegor.

Möttes av detta i lördags morse...

Ingen klättermatch!

Klättrandet är dock lite bekymmersamt när det kommer till att hålla dem innanför gallret så att de inte tar sig till trappen. Kompostgaller var ju ingen match att klättra på och presentpapper var lätt att ta sönder, visade det sig. Nu sitter det kartong fastspänt med buntband på gallret. De har klurat ut att buntbanden har en nyckelroll och de har försökt bita av dem, men ännu inte lyckats. Vi får väl se hur länge det tar innan deras små sylvassa klor är starka nog att klättra även på kartong...

Mysöronen!

Söta är de, busiga som få och Alice har fullt upp att hålla koll. Sen tjoar hon fortfarande mest på mig/oss om det är nåt, hon bär fortfarande inte iväg dem om de går för långt eller hamnar fel. Märkligt, men det kanske inte är något som alla kattmammor har med sig?

Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"

Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.

Uppdatering från kattkuvösen

Kollektivet har väl aldrig känts så stort som nu. Det är katter överallt! De häll sig i sin låda länge, men när första steget utanför lådan väl var taget så var det full fart. En liten dam var lite fegare än de övriga, men inte så väldigt långt efter.

Ikväll var jag redo att överge de små sötmaskinerna och lägga mig, gick ner och gjorde mig i ordning och kom upp igen just som två små lurvtussar rusade förbi och in i sovrummet. På sängen satt en storögd Rosa som undrade vad som var på gång och själv var jag bara glad att de svängt av och inte sprungit på rakt fram ut över trappen... Kollade att nr 3 var kvar innanför avspärrningen (han som egentligen har minst huvud försökte klura ut hur systrarna lyckats pressa sina igenom kompostgallret, men han tordes inte riktigt "go for it").

Lyfte tillbaka dem till den oroliga mamman Alice men de var snart ute igen. Stressen började komma när jag funderade över hur jag skulle göra. Flytta ner dem? Nja, där finns ju källartrappen. Så vad? Presentpapper!

Jag hoppas det ska hålla tills jag kommit på något bättre. De har inspekterat och försökt ta sig ut utan att lyckas, men det är säkert bara en tidsfråga innan de hittar några verktyg eller så... 

Ja, huset är verkligen tjusigt med kompostgaller inklätt i presentpapper som delar av halva vardagsrummet. De två gamlingarna tycker att det mesta är konstigt nu, Rosa surar lite mer än vanligt, medan Smilla försöker hoppa över ändå och komma och lägga sig i soffan hos mig på kvällen. Hon låg för övrigt och spanade in hela rymningsdramat med stort intresse ikväll. Hon är nog lite fascinerad av de små trots allt.

De växer så det knakar alltså och jag antar att det snart är dags att introducera lite vanlig kattmat. En var och halvdoppade huvudet i vattenskålen ikväll (medan en annan gick och ställde sig i Alices skål med fisk...) så jag kanske är det på gång med. Vad vet jag? Måste erkänna att jag inte har mycket koll på sånt här. Vilket känns ovanligt och läskigt. Jag har förstås en veterinärsida som jag följer vecka för vecka, men det är ändå en känsla av djupare vatten ju mer aktiva de blir.

Men visst är de bedårande söta?

Rapport från kollektivet, del 2

En dag som denna bjuder jag på en rapport från tillväxtlådan istället för att skriva det som redan skrivits så många gånger om eländigt förskräckliga dåd som det i Manchester.

Mamma Alice blir lite trött på allt klättrande ibland...

När jag vägt de små yrbollarna idag (samtliga går upp 20-30g varje period av två dagar) så såg jag när jag lagt tillbaka den sista i lådan att de faktiskt börjat kika lite. De ser inte riktigt helt "seende" ut men de försöker definitivt. Dessutom börjar de bli ganska så på väg att stabilisera sig på tassarna, åtminstone en av dem (den ständigt lite mer vilda) så jag gissar att de kommer att ta sig över kanten på lådan innan den kommande helgen är över.

Hon är hemskt duktig Alice som inte bara har god hand om tre illbattingar utan även gör sitt bästa för att åter blidka de lite surlagda mostrarna. Hon var ju på god väg innan hon födde och därefter inträffade en viss backlash. Men nu är hon på gång igen. Idag råkade Smilla nästan springa på henne när jag släppte in henne utifrån. Men istället för "big clash" så nosade de varann i ansiktet och sen sprang Smilla förbi och upp. Så jag hoppas på framsteg på den fronten också till helgen. Och att det inte ska bli något otäckt bråkande när småpiparna börjar spatsera runt...

Rapport från kollektivet

Och den yngre delen av kattkollektivet växer så det knakar. Igår blev de en vecka gamla. Jag väntar ivrigt på att de ska börja öppna ögonen och kanske kravla runt lite mer än vad de gör idag, bli lite mer än sovande/ätande små minibjörnar. Men det lär väl komma snart, kanske redan under den här veckan, om jag förstått det rätt.

Inte siamesiska, men ibland kan man tro det :)

Riktiga livsnjutare!

Jag missade att väga dem när de var nyfödda så jag vet inte vad de började på, men då jag insåg att jag annars inte skulle ha koll på om de faktiskt fick i sig bra med mat så plockade jag upp köksvågen en kväll och började notera. Inte helt enkelt då två av dem är ganska svåra att se skillnad för, men tur då att en utav dem har en ganska tydlig mage... 

Vikten är i gram förstås så det är ju inte så mycket vikt att prata om, men nog syns det att de växer i vart fall. Namnen är väldigt temporära (man får ju inte kalla en kattunge tjockis som namn heller, oavsett hur mycket kärlek man gör det med) och jag är inte ens säker på om jag gissat könen rätt. Det lär väl framgå med tiden. Jag läste att deras vikt ska dubbleras första veckan och även om jag inte har startvikten så ser det ju ut som att de skulle ha lyckats med det faktiskt. De små matvraken. Inte undra på att Alice är så trött.

Fina mamma Alice

Och de två mostrarna känns lite mindre upprörda nu. Smilla har väl i och för sig aldrig varit så väldigt uppjagad över den nya familjekonstellationen, hon ser lite smått oroligt mest på Alice och verkar lite nyfiken på ungarna när hon kikar då jag sitter i inhägnaden och kelar med dem. 

Mina sängkompisar, the oldies :)

Rosa däremot fräser fortfarande då och då och liksom "skäller" (lite som mot fåglarna) mot Alice då hon ser henne. Jag hoppas innerligt att det ska ge med sig, att de ska kunna vara det gemensamma kollektiv som jag enväldigt utan samtycke skapat här hemma. Hon har ju rätt till sin lugna pensionärstid hon med förstås. Jag vill inte att hon ska känna sig trängd eller ledsen. Så vi får hoppas att det löser sig.

2 blev 3 blev 6!

Ibland händer saker lite snabbare än man tänker sig. I går när jag skulle fara till jobbet var Alice pipig och lite som mån om att jag skulle se henne. När jag följde efter henne gick hon och la sig i lådan hon valt ut. Jag tänkte att det kanske var dags för ungar under helgen eller möjligen redan under fredagskvällen. När jag ändå tog på mig skorna för att åka till jobbet satt hon i trappen och tittade som lite smått oroligt på mig. "Jag kommer hem tidigt idag", sa jag innan jag gick. 

Jag hade ju läst att det skulle ta tid. Flera timmar mellan varje unge ibland tex och det verkade ju inte som att hon var i värkar på något vis. Inte som jag läst om. Så jag slutade vid lunch, åt med M, Lil'sis och Joel och for sen hem, bara för att hitta lilla fina Alice i sin låda med tre diande fina små kattungar hos sig. Sicket dåligt samvete jag fick! Jag skulle ju stannat och struntat i mötet jag hade hade på jobbet. Eller åtminstone skyndat hem när jag kunde gå. Sicken korkad personal...

Max några timmar gamla!

Duktiga lilla Alice som fått två kullar tidigare hade förstås rutin på det där, men jag hade ändå velat vara där, få en henne att känna att hon kunde lita på mig som stöd. Totalt misslyckat från min sida. Men, allt gick ju bra och tre små alldeles välskapta små katter fick hon, men små nakna tassar, öron små som musöron och alldeles fantastiskt len päls. Mörka är de allihop, men svart som betonande färg. En är även brun och gråaktig (gissar att det är en hona), en annan brun och svart (hane?) och den tredje grå och svart (också hane?). De bråkar redan med varandra och gör inte mycket annat än äter och sover.

Har ni sett något så fint? De små superrosa nosarna. Sötast i världen!

Alice går nu iväg ibland en sväng när de sover. Hon äter och lämnar det "inhägnade området" vi skapat med kompostgaller för att låta familjen vara i fred lite, för att vara med oss eller spana in vad "mostrarna" har för godsaker i sina skålar. Hon äter fortfarande en väldig massa och jag har köpt hem kattungemat som jag läste ska vara bra för diande honor. Hon äter torrfodret men inte blötfodret så det får jag väl spara till småfjantarna när de kan äta det. Istället vill hon ha vanligt blötfoder och kokt torsk (vilket alla fick idag för att fira nykomlingarna, alternativt för att det är lördag....).

Stolt som en tupp är jag över vår fina Alice som lyckades så bra själv. Hon är väldigt duktig och ser efter dem på ett säkert sätt. De två mostrarna har förstås varit framme och undrat vad som stått på. Smilla tog det bra och fick komma fram och nosa lite. Rosa fräste dock när hon kom bara inom några meter, därav kompostgallret som stänger av vardagsrummet. Jag for och fixade det direkt igår kväll så att vi skulle kunna sova lugnt och inte oroa oss för att någon skulle göra något dumt (vilket jag inte fått nån google-bekräftelse på att det faktiskt ens kan hända, men man vet ju aldrig).

Så plötsligt från att ha haft två stillsamma kattpensionärer är vi nu crazy cat people på riktigt med inte mindre än sex stycken katter. Hur gick det till? 

Viss varning utfärdas härmed för många kommande bilder och videor på söta små kattbebistrynen...

Små, små rörliga överraskningar!

Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.

Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!

Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?

Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.

På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.

Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.

Plötsligt händer det!

Jag har en kväll framför datorn i vardagsrummet och sitter i godan ro och surfar efter bra reseguider till sommarens äventyr med tv:n på i bakgrunden då jag plötsligt får en känsla av att något är konstigt. Vänta nu.....

En...

Två...

Tre!!!

Ser ni? Tre kattor inom 1,5 meters håll på tre olika håll! Jag vågade nästan inte ta bilderna av rädsla att "jinxa" läget. Lillpipen måste ha ninjat sig hit (hon är en ninja, jag är säker sedan tidigare) och bara slagit sig ner en knapp meter ifrån mig på samma bord som datorn alltså står... Impressive!

Nu har de rört sig lite, åtmonstone Alice och Smilla, men det är fortfarande lugnt. Ingen morrar eller låter. Smilla gnydde lite innan hon hoppade ner från soffan och gick bort mot skrivbordet istället. Rosa har full koll på Alice som nu ligger på ett armstöd (precis som Rosa fast på andra soffan), men hon säger inget.

Jag pressar ner glädjeyttringarna av rädsla för att det bara är tillfälligt. Att det snart brakar loss nåt elände. Men det ser ju onekligen lovande ut?