Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.
Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!
Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?
Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.
På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.
Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar