Motvilligt jubileum

Utöver det så måste jag lägga lite tid på städning. Det vankas ju läskig födelsedag till helgen och M och Lil'sis har nåt planerat som jag hemskt nog inte har en aning om. Försökte fråga M igår om det krävs storstädning av huset inför helgen och han svarade bara "Det är väl aldrig en dålig sak oavsett, om vi har tid?" Inte mycket till hjälp alltså.

Jag är inget bra på överraskningar och försöker att inte tänka på det så mycket. Men städa kommer jag nog försöka hinna göra oavsett. Dels för att det behövs (big time) och dels för att det då kommer att kännas som att jag förberett mig inför helgen på något sätt iallafall.

Jag trodde faktiskt inte att de skulle ordna något, det är ju annars jag som är fixaren i familjen. Men då Lil'sis reagerade väldigt mycket och irriterat då jag berättade för nån vecka sen att mamma skulle komma upp till min födelsedag så då förstod jag att det var nåt. "Men det funkar ju inte, nej det går inte!!", och sen fick jag ett meddelande från mamma att hon bokat om till en vecka senare "så det inte blir så stressigt för dig din första semestervecka"... Hur det än är så hoppas jag på nåt trevligt och ofarligt, det är väl mina enda förhoppningar.

Små, små rörliga överraskningar!

Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.

Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!

Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?

Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.

På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.

Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.

Plötsligt händer det!

Jag har en kväll framför datorn i vardagsrummet och sitter i godan ro och surfar efter bra reseguider till sommarens äventyr med tv:n på i bakgrunden då jag plötsligt får en känsla av att något är konstigt. Vänta nu.....

En...

Två...

Tre!!!

Ser ni? Tre kattor inom 1,5 meters håll på tre olika håll! Jag vågade nästan inte ta bilderna av rädsla att "jinxa" läget. Lillpipen måste ha ninjat sig hit (hon är en ninja, jag är säker sedan tidigare) och bara slagit sig ner en knapp meter ifrån mig på samma bord som datorn alltså står... Impressive!

Nu har de rört sig lite, åtmonstone Alice och Smilla, men det är fortfarande lugnt. Ingen morrar eller låter. Smilla gnydde lite innan hon hoppade ner från soffan och gick bort mot skrivbordet istället. Rosa har full koll på Alice som nu ligger på ett armstöd (precis som Rosa fast på andra soffan), men hon säger inget.

Jag pressar ner glädjeyttringarna av rädsla för att det bara är tillfälligt. Att det snart brakar loss nåt elände. Men det ser ju onekligen lovande ut?

Årets prövning?

Mitt i veckan slog tröttheten till med bestämdhet, igår alltså, och den envisas med att dröja sig kvar. Ni vet sån där trötthet som gör att man överväger att strunta i middag och gå raka vägen och lägga sig efter jobbet. Och jag tycks inte vara ensam. Mer än en person satt och dumstirrade rakt fram med blek blick i lunchrummet på jobbet idag. Det måste vara nåt i luften...

Annars är läget bra. Jag filar på en överraskning som jag inte vet om den kommer slå ut väl eller om det blir magplask. Det tar den mesta av min utanför-jobbet-energi just nu men eftersom jag snart måste avslöja den, av praktiska skäl, för övrig inblandad får jag väl snart bestämma mig och vara i hamn. Det är lite dumt/opraktiskt att vara kontrollfreak, snudd på perfektionist (inom utvalda områden) samt lida av kronisk beslutsångest när man gör sånt här. Jag borde kanske lejt bort det, på riktigt.

I will tell you soon.

Och solen skiner!

Jag önskar att jag vaknade med huvudet mer på skaft. I så fall hade jag fotat den superfina frukostbrickan jag väcktes med imorse av Mattias. Rostat bröd, te, juice, jordgubbar från hans land och så en nyplockad ros som var alldeles daggfuktig. Och ett födelsedagskort. Jag blev otroligt glad och överraskad! En väldigt bra start på dagen!

En kortsemester senare

Jag har varit på semester med Anna! Snabb-semester; vi åkte igår morse och kom hem nu ikväll. Det hela föregicks av lite hemlighetsmakeri eftersom syftet var att överraska vår vän Fanny som hade konstutställning på Ulvön. Hur det gick med själva överraskandet och resten av semestrandet får ni veta imorgon. Jag är trött som en gnu och har solbränt mig som en idiot.

Idiot in deed, jag känner mig urdum som lyckats igen. Men aj vad ont det gör. Några tips på hur jag ska få sova hyfsat smärtfritt?

Åh, vilket party!

Ja, jag tror att vi såhär dagen efter kan säga att det blev en lyckad 40-årsfest. Jubilaren herself har iaf antytt så i sms idag, och det är ju viktigast vad hon tycker. Och jag tror och hoppas att samtliga hade kul igår.

Överraskningsmomentet (nr1) var egentligen lite lamt, men det verkade ändå ha funkat. Grejen var att vi sent omsider bestämde oss för att vara hemma i Annas egen lägenhet och ha fest. Det fanns lite alternativ innan dess, men till slut tyckte vi att det var det fiffigaste. Så maken fick sätta bindel på Anna och köra iväg med henne på alla möjliga vägar medan vi smet in och iordningsställde själva festen. Ett lite förvirrat, väldigt hastigt arbete; vet ni hur svårt det är att hitta i någon annans kök? Jag vet.

När så väl Anna skulle komma var vi nog ganska övertygade om att hon skulle känna igen sig, vilket hon själv hävdade efteråt att hon inte gjorde. Iofs så körde maken runt henne i nära en timme tror jag, och var stundtals mil utanför stan så kanske längden på färden avgjorde förvirringen. Hon verkade då överraskad iaf.

Sen blev det trerätters som Mattias och jag tillagat under i stort sett hela dagen (och lite under fredagseftermiddagen). Räk- och avokadosoppa med grillad baguette till förrätt, ungsbakad lax på spenatbädd med parmesanost och grädde samt ugnsstekt potatis med honung som huvudrätt (samt två grymma pestovarianter som Mattias gjort och varma baguetter) och så hjortronpannacotta med hjortronsylt och knäckflarn till efterrätt. Soppan blev hyfsad efter lite experimenterande utanför receptet men det övriga får jag nog säga att vi kan känna oss nöjda med. Farligt att göra otestad mat till fest kanske, men lite utmaning ska det ju vara.

Sen blev det kaffedrinkar á la Fanny (med superdyrt kaffe hon köpt i Vietnam som nåt djur ätit och bajsat ut, kanske att det var Kopi Luwak, men jag har för mig att hon kallade det nåt annat), mer vin och öl och sen gin och tonic och Bailey's hela kvällen och natten. Överraskning nr 2 var singstar, som vi lyckats jaga rätt på efter mycket om och men. Anna skulle sjunga för oss. Måste säga att hon tog det väldigt bra och genomförde uppgiften utan större protester. Mucho impressive! Jag hade nog knappast gjort det. Men ganska snart hade alla utom Hindrik och Mattias varit på de där mickarna och sjungit, så det var nog ett lyckat festgrepp.

Och vips hade klockan gått från 18-19 till 4 på natten! Vad som hände där mellan ett och fyra vet jag inte, för tiden gick då rasande fort. Men kul hade vi. Sen blev det taxi hem. Och det är ju också alltid en sak för sig, speciellt om man åker med Mattias (i framsätet) och Ulrika. Ulrika noterade taxichaufförens (en glad kille i vår ålder som såg ut som en musiker...) efternamn och började på om att "med ett sånt namn behöver man inget pornstar-namn" vilket via nån konstig sväng om finlandssvenskar (och svenskfinnar?) till slut föranledde Mattias att prata om att han var inavlad västerbottning ("varför gå nästgårds när man har vad man behöver inomgårds"). Ja herregud. Det var en ganska rolig resa. Vad man måste höra som taxichaufför trots allt.

Förberedelserna i full gång

Vad kul det hade varit att få skriva om vad jag gjort idag! Men det går ju inte. Ska det vara lite överraskning så ska det. =)

Oväntat besök

En överraskning dök upp idag också. När jag var på väg på middagen ikväll ringde lillebror den yngre och sa att han kommit till stan och stannar till lördag fm. Bara sådär. Han gillar att överraska, men han vet lika väl att jag faktiskt inte uppskattar överraskningar alldeles tokmycket. Visst, det är väldigt kul att han kom, men det ställer all planering jag hade helt tokigt till. Tex har jag ju redan besök, och det blir ju lite knepigt. Sen hade jag nästan helt planerat in min födelsedag; Mattias och jag skulle fara iväg över dagen, äta mysig middag osv, men det blir kanske lite konstigt med lillebror med. Så, ja. Jag vet inte om det är schysst att bara dyka upp sådär, men det är såklart kul att han vill komma. Lite omkullkastat blir det, jag får inte bestämma själv över min ångestdag och så hinner jag inte pusta lite mellan besöken. Jag skulle behövt en kväll med lite glo-in-i-väggen. Men, det blir nog bra bara jag får sova lite.