Jaha, hur ska jag summera den här lite udda påskhelgen då? Det har i vart fall inte varit så mycket påsk i fokus. Istället har fokus varit denna dam:
Möt Alice, drygt 3 år gammal men liten som en kattunge. Hon behövde akut ett nytt hem då hon stod under hot om avlivning (för ingen god orsak alls) och då vi inte lyckades hitta ett nytt hem åt henne så beslutade vi oss för att ta hem henne själva och försöka få in henne i vårt kattkollektiv. Vi var dock skeptiska till hur tanterna skulle ta emot henne. Och det gick lite blandat:
Vår vackra lilla Rosa-dam har kort sagt inte tagit vårt initiativ särskilt positivt. Hon uppträder sårat, argt, oroligt och allt annat man kan tänka sig. Hon slåss inte med den lilla damen, vilket är tacksamt, men hon använder ett annat effektivt stridsmedel; hon kissar på saker. Och med saker menar jag tex sängen, mina träningsskor, Smillas leksaker, ett par klösbrädor etc. Hon kissade i sängen vid två tillfällen varav M befann sig under täcket vid båda tillfällena. Som tur var "bara" på täcket och filten men alla som har ett dubbelsängstäcke vet hur eländigt det är att få in ett sånt i en tvättmaskin.
Som det är nu så befinner sig de "gamla" damerna på övervåningen, nästan enbart med undantag för besök på lådan i badrummet där nere, medan nykomlingen mest huserar i köket. Hon har dock smugit sig upp ett par gånger och jag tror att det bl.a varit orsak till straffkissandet. I morse kom hon tex ut från under vår säng just som jag upptäckt att mina skor var nykissade på.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Smilla verkar ta det med ro så länge hon inte hamnar just alldeles intill Alice, då har hon fräst lite. Alice blir också allt mer till freds och är nu ganska bekväm med oss. Gömmer sig inte längre då man kommer och känns ganska lättsam. Men Rosa ser alltså precis så kränkt ut som man kan. Ledsen och missnöjd. Och det gör ont i hjärtat att se. Speciellt på hennes favoritpersonal M.
Vår teori är väl lite att huset varit en viktig trygghet för henne efter det turbulenta år hon haft med slagsmål med dumkatten utomhus och idel veterinärbesök, tandproblematik etc. Hon har haft ett skitår, minst sagt. Och vi tror att hon fortfarande saknar sin gamla vapendragare Viggo som flyttade för snart 2 år sedan. Att vi då drar in en "fiende", en otrygg figur som kan både konkurrera och utmana och som är ung och pigg, det har nog inte varit helt enkelt.
Jag har läst på en massa och det verkar ju som att det skulle kunna förväntas dröja innan det blir bra och lättsamt igen. Och det är inte ens säkert att det nånsin blir det. Frågan är väl vad och hur mycket vi vill utsätta vår finsvans för? Hon är gammal och har haft det jobbigt och förtjänar en lugn pensionstid med ett tryggt hem. Ska vi backa och försöka ta hjälp av djurskyddet för att hitta ett nytt hem åt Alice? Eller tror vi att det ska lösa sig med tiden? Ingen aning, faktiskt.
Jag har aldrig önskat så mycket att jag kunde prata med henne.
