7 april

Den här helgen är vi väl många som kommer att minnas ett tag. Vissa säkert mer än andra. Själv var jag i centrala Sundsvall och inväntade att M skulle sluta jobba när det började dyka upp flash-nyheter på mobilen som snabbt tydde på att något ordentligt eländigt hade hänt i Stockholm. En stund senare får jag sms med frågan om jag är i Stockholm och min ena lillebror ringer dessutom för att kolla. Tidigare under dagen hade jag lagt ut en bild från tåget så det var lite oklart var jag befann mig. M kom och mötte upp och vi pratade om det direkt och samtidigt blev plötsligt polisnärvaron väldigt påtaglig då flera bilar dök upp.

En kollega till mig befann sig på Åhlens i Stockholm då det hände och en gammal studiekompis sambo hann just precis undan in på tvärgatan men kunde nästan ta på gnistorna från då lastbilen slickade husväggen bredvid henne. Båda sprang för livet och klarade sig. Chockade förstås, deras berättelser senare på facebook kändes som fiktion. Plötsligt kom det hela så väldigt nära. Fyra personer, varav ett barn, fick sätta livet till och flera finns svårt skadade på sjukhus. Jag läste en vittnesberättelse om hur en familj med barnvagn och två barn blev påkörda men (antagligen iaf) klarade sig undan med okända skador. Precis som när Breivik siktade och sköt mot barn på Utöya så står det mig precis lika främmande hur någon med vilja kan försöka köra över barn med en kapad lastbil.

Ja, fruktansvärt räcker ju nästan inte som beskrivning. Efterspelet har dock skötts ovanligt snyggt. Nog har jag läst idiotiska kommentarer av både kända och okända (mindre av det förstnämnda än väntat) men över lag är det som att stora delar av det Sverige jag känner har slutit upp och stått upp mot det hat som kommer i bakvattnet av en sån här sak. Och polisens alla delar tycks ha varit ovanligt väl förberedda och inövade och hanterade det hela med den äran, skulle jag vilja påstå. Så bland sorgen över de som fått sätta livet till eller som fick vara med om det traumatiska på något vis känner jag faktiskt också en viss stolthet och lättnad över att det inte mynnade ut i hatiska kravaller och lynchstämning. Trots att media länge gjorde sitt bästa för att hitta det mest snaskiga de kunde och sätta mikrofoner under näsan på chockade människor, så har vi som land hanterat det här på det bästa sätt som går. Jag önskar bara att vi aldrig hade behövt visa den sidan.

Att begränsas av rädsla

Läser att kvinnorna i Örnsköldsvik nu varnas för att vistas ute ensamma om kvällar och nätter. Jag har lite svårt för sådana där varningar. Jag vet att de är vänligt menade och jag förstår visst varför man säger så, men samtidigt är det oerhört begränsande att sprida rädsla på det viset. Det går liksom inte riktigt att leva så, inte i längden. Jag minns vad det gjorde med oss unga kvinnor när jag själv bodde i Örebro under en sådan tid, samt hur påtaglig rädslan var här i Umeå när jag flyttade hit mitt under Haga-mannen-eran. Jag hade själv ett larm när jag bodde i Örebro som ung student, men till sist kastade jag det. Det skrämde upp mig att krampaktigt hålla i det på vägen hem och jag började se faror med varenda man jag mötte. Det gjorde mig inte friare eller tryggare på något vis. Till sist blev jag förbannad över att jag skulle behöva gå runt och vara rädd. Så då slängde jag bort det.*

Unga män lever som farligast efter varje utekväll just vid stängning i anslutning till krogen eller under vägen hem. Varje helg blir män misshandlade. Hur ofta kommer varningarna där?

*Jag säger inte att alla funkar som jag och inte heller att man inte ska vara försiktig och rädd om sig. Om nu någon tror det.

Melancholia eller inte?

Jag måste först erkänna att jag inte sett Antichrist (2009). Jag fegade ur, helt enkelt, men den finns kvar på 'borde se'-listan. Nu när Melancholia kom återkom den ambivalenta känslan igen, fast med ökad kraft. Är det vettigt för en knasbrud med dödsångest att gå och se en film av von Trier om jordens undergång? Kanske inte. Men jag vill. Lite. Fel tillfälle att utmana rädslan eller inte?

Alla lekkamrater är inte välkomna

Katten Rosa kom in med en svanslös ödla förut. Hon tyckte tydligen att den skulle flytta in här och vara hennes lekkamrat. Det tyckte inte riktigt jag så M fick rycka ut på räddningsuppdrag. Nu bor ödlan i vedboden.

Mössen fixar jag, både levande och döda. De har jag inga problem att bära ut igen, men ödlor ligger lite för nära de där läskiga ormarna som jag inte ens kan se på tv. Ett projekt jag säkerligen borde ta tag i nån gång. Jag har en ständig oro över att stöta ihop med en läskig orm vare sig jag är i trädgården här eller promenerar i skogen. Det sistnämnda gör jag nästan inte alls längre just av den anledningen och efter ett möte med en död snok på vägen för ett par somrar sedan så är det inte helt avslappnat jag tar promenader där heller. Dumt, onödigt och väldigt irrationellt, men jag kan inte riktigt styra det.

Och nu när jag skriver om det känns det som att det kryper på ryggen... Uhäää.

Växeln, hallå?

Jag vill minnas att Quentin Tarantino brukar säga att en av hans största rädslor är att bli levande begravd, något som fler än en gång avspeglats i hans filmade verk. Det här kanske är en lösning tillägnad honom? Även om jag antar att man de gånger man blir levande begravd knappast får välja kista innan...

Barnätande vargar i media

Och så vargdebatten. Den sinar aldrig. I riksdagen har man röstat för licensjakt och för en begränsning (samtidigt som man vill importa varg från Ryssland) och i media sprids skräckhistorier som inte analyseras alls utifrån vettiga argument.

I Möklinta låter man alltså inte längre barnen gå ut själva för rädslan av varg. När tog en varg (och i det här fallet troligen en ungvarg) ett barn i Sverige sist? På cykel dessutom? Det låter så hemskt när det står att vargen tog "barnens hund" men läser man hur det gick till så visar det sig att det var en jakthund in action som det var tal om. Jakthundar löper alltid risk att skadas av de djur som de ska driva på utom synhåll inne i skogen, lär man sig inte det när man läser sin jägarexamen? Det borde om inte annat säga sig självt.

Och pappa Skoog tycker att man borde få skjuta vargen eftersom den inte verkar vara rädd för människor. Inte det? Det finns enligt artikeln en enda person som alls sett vargen, det låter inte direkt som att den stryker runt i trädgårdarna sökandes efter välgödda barn att kalasa på.

Media borde skämmas som sprider sån här dynga där rubrikerna och underrubrikerna skriker ut panik och fara, medan de mer sansade åsikterna från rovdjursexperterna får en liten ruta i kanten. Helt befängt.

Den (o)rationella rädslan

Lite bedrövad blir jag också av att läsa alla kommentarer och bloggar som säger att de då levde i skräck och inte vågade gå ut. Underförstått att nu är det bra. Våldtäktsproblematiken lever hela tiden, inte bara när en serievåldtäktsman är lös. Jag vill hävda att det inte var farligare då än nu, samtidigt som jag vet att rädsla inte är rationellt. Och med det menar jag såklart inte att vi ska gå runt med ständig skräck, snarare tvärtom.

Själv har jag ända sedan nyheten om överfallet på Umedalen, ett stenkast från där jag går av bussen (då jag åker buss) för att sen gå genom gamla mentalsjukhusområdet till jobbet, försökt att inte påverkas av rädslan. Men det är svårt ibland. Jag vill inte inskränka mitt liv. Jag vill inte gå rädd med avstängd mp3, nycklarna i ena handen och mobilen i den andra. Hur många stannar hemma på helgerna för att det stått om misshandel utanför nån krog i stan liksom?

Det är troligare att nån grannkvinna blir påpucklad hemma i sin lägenhet än att jag blir överfallen på väg till jobbet. Men det rationella gäller inte.

Trastmobbing

Lyckades just få med mig fegkissen ut i trädgården. Hon gick nöjt bredvid mig med svansen i topp när en trast upptäckte henne. Den flög från elledningen och formligen dök rakt ner mot henne (kanske en dm ovanför hennes huvud) och sen upp igen varpå kissen skrämt tog till flykten i en rasande fart in i köket igen.

Inte lätt att plötsligt vara ensam katt på sommarkollo på landet.

Den årliga skräcken kom oväntat 10 dagar tidigt

För en stund sen när Joakim och jag var i hans kök och lagade mat hörde vi plötsligt ett sådär riktigt panikartat ångestfyllt barnskrik (ni vet, som på film, fast nästan värre). Vi stannade båda till och hörde sen hur lägenhetsdörren mittemot slog igen och skriket blev dämpat och liksom fortsatte längre in i lägenheten. Man struntar ju i en del skrik och ljud i trapphus (tyvärr), men nu vände jag mig mot Joakim och sa att det där måste vi nog kolla upp.

Joakim gick till sin dörr och tittade ut genom titthålet och började snart småskratta. "Kom och titta", sa han. Jag tittade ut och såg en vuxen person utklädd till tomte som stod och försökte säga något in i lägenheten mittemot genom brevinkastet.

Jag har nog aldrig hört ett barn bli så panikrädd förut. Kan inte låta bli att undra vad i tomten som var så skrämmande? Eller om det kanske var överraskningsmomentet i sig som var skrämmande. Tomten fick iaf se sig besegrad efter en stund och ta hissen ner.