Att begränsas av rädsla

Läser att kvinnorna i Örnsköldsvik nu varnas för att vistas ute ensamma om kvällar och nätter. Jag har lite svårt för sådana där varningar. Jag vet att de är vänligt menade och jag förstår visst varför man säger så, men samtidigt är det oerhört begränsande att sprida rädsla på det viset. Det går liksom inte riktigt att leva så, inte i längden. Jag minns vad det gjorde med oss unga kvinnor när jag själv bodde i Örebro under en sådan tid, samt hur påtaglig rädslan var här i Umeå när jag flyttade hit mitt under Haga-mannen-eran. Jag hade själv ett larm när jag bodde i Örebro som ung student, men till sist kastade jag det. Det skrämde upp mig att krampaktigt hålla i det på vägen hem och jag började se faror med varenda man jag mötte. Det gjorde mig inte friare eller tryggare på något vis. Till sist blev jag förbannad över att jag skulle behöva gå runt och vara rädd. Så då slängde jag bort det.*

Unga män lever som farligast efter varje utekväll just vid stängning i anslutning till krogen eller under vägen hem. Varje helg blir män misshandlade. Hur ofta kommer varningarna där?

*Jag säger inte att alla funkar som jag och inte heller att man inte ska vara försiktig och rädd om sig. Om nu någon tror det.

Svårt att släppa verkligheten idag

Jag läser och läser men inte förstår jag mer för det. Och det visste jag redan innan. Det är alltid så. Jag tror att fler än jag tänker så. Att om jag bara fortsätter läsa om gärningsmannen, hans dagbok, berättelser från överlevande, från boende som hjälpte till att rädda ungdomar trots att kulorna ven omkring dem, ja då kommer jag förstå. Men det gör jag aldrig. För det går inte.

Jag har just stängt ner Verldens Gang och inte känner jag mig klokare. Bara ledsnare. Och förtvivlad över människans spridda natur. Jag såg klippet där polisen räddade killen som gömt sig i en bergskreva på klippväggen, jag läste berättelsen om ungdomarna som barrikaderat sig och gömt sig under en säng och som kissade på sig av skräck och tårarna bara rann. Jag tänker på lillasyster som var på liknande läger tidigare i år och allt känns så nära.

Jag är imponerad av Norges sätt att hantera krisen. De har en vältalig statsminister som inte med ett ord talat om att inskränka medborgares rättigheter för att skydda desamma utan snarare talar om utökad demokrati och gemenskap. Och det gläder mig. Vi kan som sagt aldrig skydda oss mot galningar utan att måla in oss själva i ett ofritt hörn. Och sån makt kan vi inte ge dem. Det är skrämmande att tänka att vi inte kan skydda oss men det är priset för ett fritt samhälle.

Nu måste jag försöka göra något annat. Fly in i fiktionens värld, tror jag först och främst. Och se till att få hem lillasyster och krama henne hårt. Tvångsgosa en regnblöt katt. Pussa på en trött man.

Jag vill inte

Och jag som trodde/hoppades att vittnesuppgiften de talade om på ekot i bilen på väg hem inatt som sa att 35 kunde vara döda på ungdomslägret var en överdrift. Det brukar ju som tur är vara det när det gäller just vittnen. Och så vaknar jag till en siffra som överstigit 80 och som inte tycks vara färdigräknad än. Helt bisarrt och overkligt.

Hat föder hat, så också idag. Jag försöker verkligen att inte följa med strömmen. Men det är verkligt svårt att inte glida med och hålla med de som idag tar 'politiska poänger' från alla de som skrek "islamist" för tidigt, alla de som krävde svar av muslimska ledare efter det misslyckade dådet i Sthlm osv. Jag vill inte vara en del av det bittra, men jag erkänner att det finns där. Högst motvilligt.

Idag väntar sista dagen av Trästock och jag måste säga att motivationen känns lite sådär. Känner mig för engagerad på annat håll egentligen. Idag tänker jag verkligen på de drabbade, de som överlevde, de som kom för att hjälpa och de som fortfarande saknar anhöriga. Ohyggligt.

Mad world

Just hemkommen från Skellefteå och Trästockfestivalen, trött och nöjd över dagen. Kan ändå inte riktigt sova. Har just läst ikapp lite om händelserna i Oslo, händelser som diskuterats hela dagen och som vi bara kunnat läsa lite om via nyheter på mobilen. Helt ofattbart otäckt. Att spränga en regeringsbyggnad är en sak men att under förhållandevis lång tid sikta på och skjuta ihjäl ungdomar, kanske rent av barn, det är för mig totalt obegripligt.

Och Magnus Ranstorp tillfrågas i vanlig ordning. När ska media sluta med det? Den här fick han dock inte skrika islamistiska grupper, något han förvisso lär ha gjort ändå till en början hörde jag, men sen fått ta tillbaka när det visat sig annorlunda.

Vi kan aldrig skydda oss till 100% mot galna människor, så är det bara. Men trots det förfasas jag när det sker saker som detta. Jag har vänner och bekanta i Oslo och hur tokigt det än låter så hoppas jag att de inte finns bland de direkt drabbade (jag menar, man önskar ju ingen vara drabbad, okänd som känd).

Det är en galen värld vi lever i ibland. Verkligen galen. Godnatt.

Att bryta mot blogglagen

Det är sällan jag bryter de oskrivna blogglagarna och raderar ett inlägg, men alldeles nyss gjorde jag faktiskt det. Det handlade om våld på jobbet och hade en koppling till den här artikeln. Jag kan inte säga fullt ut varför jag fegade men delvis berodde det nog på att jag sedan läste kommentarerna under artikeln.

Oavsett är det ett intressant område och mina huvudsakliga poänger var dels att man inte ska underskatta de "kulturer" som uppstår på arbetsplatser där man arbetar med komplicerade saker; det är lätt att det blir något av ett martyrläge där man bara ska stå ut för att andra gör det (alt att man känner att rapportering eller tillbudsrapporter bara är tidskrävande och ändå inte leder till något synbart).

Min andra poäng var också att man borde göra en översyn inom socialtjänsten lönemässigt för att anpassa lönenivåerna utefter det arbete men gör och vilka risker och påfrestningar det faktiskt innebär. Det är lite märkligt i mina ögon att jag som arbetar med våld och hot som vardag på jobbet tjänar lika mycket (eller tom mindre) som de som nästan aldrig stöter på något liknande eller där det tom inofficiellt är okej att man sover på sitt nattarbetspass. Det är trots allt samma arbetsbeskrivning och samma arbetsgivare.

Hårdhudad

Hade en sådär lagomt stökig natt på jobbet. Det går faktiskt fortare när det händer lite, så länge inte allt händer på en gång. Och inatt rullade det på lagomt. Har dock ett nytt blåmärke på utsidan av samma arm som jag fick blåmärken på (fast då på undersidan efter ett rejält hårdhänt nyp där vilket gjorde ont som satan) i helgen. Det är en sån period igen på jobbet nu och det lär nog bli värre vad jag förstår. Ibland skulle man behöva hockeymundering när man går på jobbet. Som tur är har jag svårt att få blåmärken, det ska liksom mycket till av nån anledning. Men öm blir jag oavsett.

Hörde att det tydligen på andra boenden ibland sägs att man på mitt jobb "får extra betalt för att bli slagen", vilket jag kan dementera direkt. Vi har samma lön som alla andra, det här med risktillägg tror jag inte finns längre. Iaf har vi inte haft det hos oss sen jag började. Men visst skulle det kännas okej med en liten extra uppmuntran för de risker vi utsätter oss för. Som det ser ut nu ska vi dock "vara glada för" att de inte drar ner fler tjänster än vad de redan gjort hos oss. Nu går vi på minimibemanning och det märks sannerligen.

Det är nåt rofyllt i att köra hem en kall vintermorgon på bilfria gator och sovande hus

Nyligt hemkommen från jobbet. Ganska tidigt faktiskt, men jag gick hem utan dåligt samvete när rapporten var avklarad nästan en kvart före min sluttid. Dagskiftet får stämpla in och ut och därmed betalt för varje minut; det får inte natten så jag kan lugnt säga att jag skänkt den där kvarten (och många fler därtill) genom att alltid vara några minuter före på kvällarna. Sådetså.

Jag är inte så trött som jag önskade att jag var. Huvudet går ständigt på helvarv just nu. Har dessutom som väntat inte varit en helt lugn natt på jobbet. Överrumplades av en oväntad attack som resulterade i knytnävsslag på armen och ett stryptagsförsök, som jag dock lyckades avvärja skapligt. Man borde få lära sig en teknik i avvärjning där man samtidigt kan se till att den andra inte gör sig illa. Ofta tappar de balansen, så också inatt, och det är inte helt enkelt att både undvika att få ett tag om sin egen hals och se till att en i övrigt stark person på över hundra kilo inte trillar och slår sig. Tricky indeed.

Har lite ont i armen, men då jag aldrig i stort sett får blåmärken syns det inget. Men det känns. Och så har jag en osnygg reva från halsen och en bit ner mot bröstet. Jag var svullen och röd ett tag men det tycks ha dämpat sig lite. När jag väl vaknar i eftermiddag är jag som ny igen. I love my work.

Om allting vore så enkelt..

För att fortsätta på temat om barn som kränks är detta en tänkvärd kolumn i SvD. Samma resonemang, att "nu är det tryggt och lugnt eftersom Anders Eklund är fast" har vi Umeå kunnat se och höra här och var efter Hagamannens gripande. Man tror att nu är det lugnt, han är fast. När det skrivits om andra utomhusvåldtäkter i lokalmedia har jag flera gånger läst kommentarer som "jag trodde det var över" som om Niklas Lindgren vore den enda i sitt slag. Och då glömmer man, precis som med kränkta barn, de som inte syns i media, det som inte sker i ljuset av främmande människor.

Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd för att bli överfallen eller för att ens barn ska bli mördade när de är ute och leker. Rädsla är kontrollerande, och istället borde vi försöka ta makten över rädslan. Jag menar att vi måste se detta våld i ett struktursammanhang och inte heller blunda för det som sker med barn och kvinnor bakom fördragna gardiner. Det är sagt så många gånger, men det tycks inte hjälpa. Kanske skulle det vara för tungt att inse att det som vi ser som den tryggaste institutionen i hela samhället; familjen, inte är så trygg och säker som vi önskar. Inte för alla. Jag hörde att i så få fall som 1 procent av alla barnamord, är gärningsmannen okänd för barnet. Det tål att tänkas på.

För att säga något positivt i sammanhanget så tycker jag mig ha kunnat urskildra en viss ökning den senare tiden i vår lokala press av små notiser om våldsbrott som skett dolt av en lägenhets- eller husdörr, och det är bra. Det medverkar till att synliggöra problemet.

Överfallet igen

Det känns verkligen ledsamt att läsa att det inte gått så bra för lärarens som blev nedstucken i Örebro. Trodde inte att det fortfarande var livshotande idag, men tydligen var det så. Verkligen tragiskt. Jag hade honom i en kurs, och han inspirerade mig verkligen. En av de bästa jag hade där, en otroligt karismatisk och kompetent person, med en lika karismatisk och kompetent fru. Det känns verkligen jättetråkigt, overkligt. Meningslöst, jag vet inte hur många sådana där överfall som ska komma innan man gör något drastiskt. Och ja, nu utgår jag helt utan att ha på fötterna egentligen, att det var ett dåd utfört av en psykiskt instabil person. Tillvägagångssättet tyder på det helt klart.
Ja, jag vet inte vad jag ska säga..känns bara overkligt och meningslöst.

Risker med öppna universitet?

Usch, läste igår när jag kom hem att en lärare på sam på Örebro universitet blivit knivskuren i nacken och att det hela var väldigt kritiskt. Mycket läskigt!
Idag står det på flera ställen att det kan vara resultatet av den öppna miljö som är och ska vara på universiteteten, men jag är inte så säker på att det tvunget måste vara någon utifrån. Det första jag tänkte på var snarare om de väldigt obalanserade psykiskt sjuka personerna som fanns där som inskrivna studenter när jag var där, finns kvar. Det troliga är dessutom att det finns nya, fler. Jag hade att göra med i vart fall två, vilket till sist gjorde att vi faktiskt stängde till kårens kontor lite mer, och hade en del säkerhetsrutiner, som att inte sitta ensam på kvällarna och jobba, på grund av den ibland hotfulla stämning som kunde uppkomma.
Det var naturligtvis inga onda människor, det vill jag inte säga. Utan personer som kanske skulle ha behövt en annan form av stöd från samhället än att vara på universiteten. Människor som levde med en annan verklighetsbild än många andra.

Därmed inte sagt att jag tror att det måste vara en psykiskt sjuk person som gjort detta. Även om jag någonstans nog tycker att man bör vara det om man gör en sådan sak. Men, det finns en massa skumma människor som kan tänkas ha alla möjliga motiv för en sådan sak. Det finns andra orsaker som snurrar i mitt huvud, men jag hoppas bara att allt ska gå bra till slut, oavsett motiv och gärningsman.

Dagens tidning

En ovanligt intressant VK idag. Ganska mycket fokus på jämställdhet. Birgitta Ohlsson gästar tydligen Umeå idag för en föreläsning och en manifestation på torget. 118 ljus ska Folkpartiet tända på Rådhustorget, varje ljus representerar en anmäld våldtäkt i Västerbotten 2006. Fruktansvärd siffra, och inte blir det bättre när jag tänker på mörkertalet. I samband med detta publiceras en debattartikel i ämnet. Även en artikel kring ämnet behandling av våldsamma män, skriven av Kd:s Birgitta Nordvall publiceras på debattsidan.

Inne i tidningen berättas det att en man anmält att en för honom okänd kvinna blivit utsatt för ett våldtäktsförsök i centrala Umeå natten till i lördags. Han överraskade två män som till synes var i färd att våldta kvinnan, som skrek för sitt liv, som det verkar. När han satt henne i taxi hem försvann hon dock och polisen vet inte vem hon är. Fruktansvärt.
Jag hoppas att politikerna i Umeå inte försitter möjligheterna att visa att man vill skapa en trygg samhällsbyggnad i Umeå och bredvid arbetet mot våld och överfall kan börja inse vikten av att bygga så att kvinnor inte behöver känna sig onödigt otrygga på gatorna i stan. Jag tänker självklart på planerna att göra tunnel istället för övergång vid den kommande tågstationen vid sjukhuset. Jag hoppas också att människor nu inser att Haga-mannen inte var den enda våldtäktsmannen i Västerbotten, en åsikt som annars verkar vara vanlig av döma av kommentarer på artiklar med liknande innehåll som ovan nämnda.

VK berättar också att länets tre (vet inte om det finns fler?) kvinnojourer är överbelastade och att det nu snart inte finns fler skyddade boendemöjligheter för kvinnor som söker skydd hos dem. Det är ett akut problem som måste ordnas omgående, och jag tycker verkligen att det är kommunernas ansvar att se till att detta ordnas.

Slutligen finns ett uppslag som fokuserar på arbetsfördelningen i hemmen (ingen länk dock), och nya böcker i ämnet. Viktig fråga tycker jag. För visst är det skitsvårt att bryta gamla mönster, och kanske allra mest svårt är det hemma. Få goda förebilder finns och jag tror att här är vanans makt ofantlig. Jag tycker själv att det är svårt och är inte på något sätt immun mot snedfördelning hemma bara för att jag är aktiv feminist. Läste nån familjeantologi (Uppdrag Familj, tror jag) där någon berättade att de gjort upp schema en ganska lång period för att undvika att falla tillbaka i gamla mönster, speciellt efter det att familjen blivit med barn. Kanske är det den vägen man måste gå för att på riktigt få in nya vanor, jag vet faktiskt inte. Kommunikation är väl annars mitt svar, något som inte heller är det enklaste alla gånger.

Det verkar alltså vara nån slags jämställdhetsdag i VK idag. Jag vet inte om jag missat något, ett speciellt datum eller dag eller så, men jag välkomnar det verkligen. Mer sånt.

7 timmar senare...

Känner mig lite bättre efter några timmars sömn. Men gosh vilken natt. Ett tag mitt i eländet när det var tillfälligt lugnt, började jag och mina två kollegor som jag fick hjälp av att tokskratta. Vi var så illa tvugna för att inte bli tokiga tror jag. Hela situationen på jobbet förefaller absurd ibland. Sötast var farbrorn som efter att ha stått bredvid och sett hur jag blev upptryckt mot väggen, fasthållen och nypt sa när jag kommit loss: "jag väntade bara på att du skulle be mig ingripa". Hehe.. Ja, men det är svårt. De kan vara ganska starka och även om jag skulle kunna komma loss så finns alltid risken att jag gör dem illa, och jag vill verkligen undvika det.. Även om jag ibland får bita mig i läppen för att tränga undan de inte så etiska tankarna som trillar fram. Men så är det för alla, har jag förstått. Det tog bara ett tag innan någon vågade nämna det och då visade det sig att alla känner lite så. Vilken blev en lättnad på jobbet, tror jag. Men det är svårt att le och inte bli förbannad när man blir nypt hårt i överarmsfettet, kan jag lova. Det gör ont som satan.

Jaja, nu är jag i vart fall ledig till söndag så jag ska väl hinna vila upp mig och skaka av mig den här natten med. Min lillasyster är på besök hos en kompis i Robertsfors, vi träffade henne igår kväll en stund och åt underbar indisk mat på en restaurang där. Ikväll ville hon och hennes kompis att Mattias och jag skulle ta med dem till stan och bowla och se på bio. Så det ska vi göra. Jag vet att han inte älskar att bowla, men han är snäll som ställer upp. Tjejerna är lite Harry Potter-tokiga så det är den vi ska se. Själv har jag vare sig sett någon film eller läst någon bok så jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Men hoppas att det ska gå bra att se film fyra (?) ändå. Jag har inte lyckats drabbas av Harry-febern, men har tänkt ge mig på böckerna någon gång då jag får tid och ork. Men det ska bli trevligt att umgås med dem iaf. Även om jag är lite trött och sliten.

Ett ånglok senare..

Oj, mör och sliten blev man på en enda gång. Två nätter avklarade, nu har jag som tur är en ledig helg. Hade en rasande man vaken hela efternatten som verkligen skrek högt och gick an på allt och alla som kom i hans väg. Jag var dum nog att vända ryggen mot honom vid ett oövervakat tillfälle så han gjorde ett utfall och slängde sig över mig. Fick en knytnäve i huvudet och en på axeln som inte var alltför sköna. Som tur var hade jag en kollega bredvid mig som kunde parera lite. Han fick dock ändå då tag i min vänstra underarm och höll så hårt att jag lovar att jag lyssnade efter knakljudet då min arm skulle gå av. Kollegan gjorde vad hon kunde för att få loss honom. Är lite öm idag. Fan vilket jävla jobb man har.
När han sen efter nästan tre timmar ständigt raseri (jag var en jävla hora och tjyvkärring hela den tiden..) blev grå och fick bröstsmärtor ringde jag efter ssk-jouren som fick komma. När hon väl kom så var han såklart ganska mör han med, och väldigt gråtmild kunde han berätta hur hemska vi hade varit mot honom. Så hon fick såklart i medicin och honom i sängen igen. Och tyckte dessutom inte alls att han verkade ha ont någonstans... Kan inte låta bli att känna mig så misslyckad. Man kämpar i timmar och så kommer någon och swosh så är det lugnt. Hur inkompetent kan man känna sig? Ja, jag vet att det troligen beror på att han fick ett nytt ansikte, någon att reagera på ett annat sätt med, men ändå. Jag tar ibland mitt jobb far too personal. Iaf är jag nyuppstigen nu och känner mig som om jag hade jobbat en vecka i sträck. 52 veckor kvar till nästa semester...

Min arbetskamrat kunde också berätta att hon fick jobbet på volvo. Som jag tipsade henne om. Sådär bara. Jo, jag är verkligen jätteglad för hennes skull, jag unnar henne att få komma iväg, jag unnar henne 4000 mer i lön efter skatt (!!), lediga helgen, bättre friskvårdsavtal och ett jobb där du slipper få stryk, men jag kan inte låta bli att känna ett uns av avundsjuka också. Och då får jag självklart nästa sekund dåligt samvete...

Nä, jag måste få göra något kul och socialt i helgen, känner jag. Får se om jag orkar dra iväg till Ske-å ikväll för att se Svenska Akademien. Mattias har lovat att följa med om jag ville åka så jag slipper att fara alldeles själv. Måste bara dricka te och stirra in i väggen en stund först innan jag känenr efter.