Oj, mör och sliten blev man på en enda gång. Två nätter avklarade, nu har jag som tur är en ledig helg. Hade en rasande man vaken hela efternatten som verkligen skrek högt och gick an på allt och alla som kom i hans väg. Jag var dum nog att vända ryggen mot honom vid ett oövervakat tillfälle så han gjorde ett utfall och slängde sig över mig. Fick en knytnäve i huvudet och en på axeln som inte var alltför sköna. Som tur var hade jag en kollega bredvid mig som kunde parera lite. Han fick dock ändå då tag i min vänstra underarm och höll så hårt att jag lovar att jag lyssnade efter knakljudet då min arm skulle gå av. Kollegan gjorde vad hon kunde för att få loss honom. Är lite öm idag. Fan vilket jävla jobb man har.
När han sen efter nästan tre timmar ständigt raseri (jag var en jävla hora och tjyvkärring hela den tiden..) blev grå och fick bröstsmärtor ringde jag efter ssk-jouren som fick komma. När hon väl kom så var han såklart ganska mör han med, och väldigt gråtmild kunde han berätta hur hemska vi hade varit mot honom. Så hon fick såklart i medicin och honom i sängen igen. Och tyckte dessutom inte alls att han verkade ha ont någonstans... Kan inte låta bli att känna mig så misslyckad. Man kämpar i timmar och så kommer någon och swosh så är det lugnt. Hur inkompetent kan man känna sig? Ja, jag vet att det troligen beror på att han fick ett nytt ansikte, någon att reagera på ett annat sätt med, men ändå. Jag tar ibland mitt jobb far too personal. Iaf är jag nyuppstigen nu och känner mig som om jag hade jobbat en vecka i sträck. 52 veckor kvar till nästa semester...
Min arbetskamrat kunde också berätta att hon fick jobbet på volvo. Som jag tipsade henne om. Sådär bara. Jo, jag är verkligen jätteglad för hennes skull, jag unnar henne att få komma iväg, jag unnar henne 4000 mer i lön efter skatt (!!), lediga helgen, bättre friskvårdsavtal och ett jobb där du slipper få stryk, men jag kan inte låta bli att känna ett uns av avundsjuka också. Och då får jag självklart nästa sekund dåligt samvete...
Nä, jag måste få göra något kul och socialt i helgen, känner jag. Får se om jag orkar dra iväg till Ske-å ikväll för att se Svenska Akademien. Mattias har lovat att följa med om jag ville åka så jag slipper att fara alldeles själv. Måste bara dricka te och stirra in i väggen en stund först innan jag känenr efter.
När han sen efter nästan tre timmar ständigt raseri (jag var en jävla hora och tjyvkärring hela den tiden..) blev grå och fick bröstsmärtor ringde jag efter ssk-jouren som fick komma. När hon väl kom så var han såklart ganska mör han med, och väldigt gråtmild kunde han berätta hur hemska vi hade varit mot honom. Så hon fick såklart i medicin och honom i sängen igen. Och tyckte dessutom inte alls att han verkade ha ont någonstans... Kan inte låta bli att känna mig så misslyckad. Man kämpar i timmar och så kommer någon och swosh så är det lugnt. Hur inkompetent kan man känna sig? Ja, jag vet att det troligen beror på att han fick ett nytt ansikte, någon att reagera på ett annat sätt med, men ändå. Jag tar ibland mitt jobb far too personal. Iaf är jag nyuppstigen nu och känner mig som om jag hade jobbat en vecka i sträck. 52 veckor kvar till nästa semester...
Min arbetskamrat kunde också berätta att hon fick jobbet på volvo. Som jag tipsade henne om. Sådär bara. Jo, jag är verkligen jätteglad för hennes skull, jag unnar henne att få komma iväg, jag unnar henne 4000 mer i lön efter skatt (!!), lediga helgen, bättre friskvårdsavtal och ett jobb där du slipper få stryk, men jag kan inte låta bli att känna ett uns av avundsjuka också. Och då får jag självklart nästa sekund dåligt samvete...
Nä, jag måste få göra något kul och socialt i helgen, känner jag. Får se om jag orkar dra iväg till Ske-å ikväll för att se Svenska Akademien. Mattias har lovat att följa med om jag ville åka så jag slipper att fara alldeles själv. Måste bara dricka te och stirra in i väggen en stund först innan jag känenr efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar