Jag vet inte riktigt vad jag gör uppe såhär tidigt. Speciellt inte eftersom jag ska jobba ikväll... Men jag får väl sova en stund sen. Vaknade när Mattias gjorde det och gick upp och gjorde honom sällskap vid frukostbordet. Äter gröt och nyplockade blåbär as we speak.
Helgen har som vanligt gått fort. I lördags kom Mattias föräldrar plötsligt på besök vattenvägen. De hade tagit sin båt och kört från sitt hus/stuga och hit. Och det gick ju bra, värre var det när de skulle hem. Utomskärs hann det blåsa upp när de var i hamn så att vågorna stod ganska högt och de har en båt som är ganska platt under och som inte går så bra i sånt vatten. Så efter en stunds flygande på vågorna i max 3 knop bestämde de sig som bra var att vända och ge sig tillbaka. Det var nog inte så skönt att fara på det sättet på vågorna, och då det är 15 sjömil skulle det ha tagit en stund i den hastigheten. Så istället fick vi hämta båtvagn och plocka upp båten och köra vanliga bilvägen hem med dem istället. Då kom i vart fall alla hem i gott skick. Lite förvånad var jag över att de gav upp; de brukar vara hemskt envisa.
Och igår morse steg vi upp tidigt och åkte med Mattias pappa ut i skogen på jakt efter hjortron. Men det är ett väldigt dåligt år för det i år tydligen. När vi var ute för två år sedan (förra året hanns som bekant ingenting sådant med eftersom det var valrörelse, så då fick vi hjorton till skänks istället) hade vi inga problem att på några timmar få ihop iaf 15-20 liter. I år fick vi inte ens en liter efter kanske 3-4 timmar i skogen. Hans föräldrar var ute någon dag tidigare, och de är som lite experter på sånt och fick ändå inte ihop mer än 6 liter. Vanligen plockar de minst 20-30.
Men, vi fick en väldigt skön skogspromenad iaf. Lite jobbig kanske, eftersom man pulsar på på myrar som suger fast dina stövlar om du inte är i rörelse mest hela tiden, men det var god motion. Det var alldeles lugnt och tyst i skogen och det gjorde gott. Mysigt att fika på en stubbe på nåt kalhygge... Man borde vara ute så mer. Men det blir ju aldrig av direkt.
Det är lite skojigt det här med hjortron här uppe förresten. De flesta som plockar har sina ställen de alltid återvänder till varje år. Vissa, som Mattias pappa, har tom tagit ut kordinater på gps för exakt var just "deras" ställen är, och har man ett bra ställe är det hemligare än hemligast. Är du en god dotter/son kan du kanske få ärva kordinaterna, men de släpps inte hur som helst. Och man har full koll på andra plockare, om de har börjat bli gamla och kanske inte orkar sina marker längre, om det finns någon arvtagare till platsen eller inte. För känner du någon, om än bara ytligt, och råkar veta/ha sett ungefär var de plockar, då får du inte gå dit och snylta. Nej, här gäller inte allemansrätten. Du måste hitta dina egna platser och hålla dig till dem. Och möter du en annan plockare i skogen, då ska du gå undan så att denne inte ser hur mycket du har i hinken... Humor, tycker jag. Och ganska mysigt. Får väl se om Mattias någon gång får tillgång till hans föräldrars allra bästa hjortronkordinater eller inte...
Helgen har som vanligt gått fort. I lördags kom Mattias föräldrar plötsligt på besök vattenvägen. De hade tagit sin båt och kört från sitt hus/stuga och hit. Och det gick ju bra, värre var det när de skulle hem. Utomskärs hann det blåsa upp när de var i hamn så att vågorna stod ganska högt och de har en båt som är ganska platt under och som inte går så bra i sånt vatten. Så efter en stunds flygande på vågorna i max 3 knop bestämde de sig som bra var att vända och ge sig tillbaka. Det var nog inte så skönt att fara på det sättet på vågorna, och då det är 15 sjömil skulle det ha tagit en stund i den hastigheten. Så istället fick vi hämta båtvagn och plocka upp båten och köra vanliga bilvägen hem med dem istället. Då kom i vart fall alla hem i gott skick. Lite förvånad var jag över att de gav upp; de brukar vara hemskt envisa.
Och igår morse steg vi upp tidigt och åkte med Mattias pappa ut i skogen på jakt efter hjortron. Men det är ett väldigt dåligt år för det i år tydligen. När vi var ute för två år sedan (förra året hanns som bekant ingenting sådant med eftersom det var valrörelse, så då fick vi hjorton till skänks istället) hade vi inga problem att på några timmar få ihop iaf 15-20 liter. I år fick vi inte ens en liter efter kanske 3-4 timmar i skogen. Hans föräldrar var ute någon dag tidigare, och de är som lite experter på sånt och fick ändå inte ihop mer än 6 liter. Vanligen plockar de minst 20-30.
Men, vi fick en väldigt skön skogspromenad iaf. Lite jobbig kanske, eftersom man pulsar på på myrar som suger fast dina stövlar om du inte är i rörelse mest hela tiden, men det var god motion. Det var alldeles lugnt och tyst i skogen och det gjorde gott. Mysigt att fika på en stubbe på nåt kalhygge... Man borde vara ute så mer. Men det blir ju aldrig av direkt.
Det är lite skojigt det här med hjortron här uppe förresten. De flesta som plockar har sina ställen de alltid återvänder till varje år. Vissa, som Mattias pappa, har tom tagit ut kordinater på gps för exakt var just "deras" ställen är, och har man ett bra ställe är det hemligare än hemligast. Är du en god dotter/son kan du kanske få ärva kordinaterna, men de släpps inte hur som helst. Och man har full koll på andra plockare, om de har börjat bli gamla och kanske inte orkar sina marker längre, om det finns någon arvtagare till platsen eller inte. För känner du någon, om än bara ytligt, och råkar veta/ha sett ungefär var de plockar, då får du inte gå dit och snylta. Nej, här gäller inte allemansrätten. Du måste hitta dina egna platser och hålla dig till dem. Och möter du en annan plockare i skogen, då ska du gå undan så att denne inte ser hur mycket du har i hinken... Humor, tycker jag. Och ganska mysigt. Får väl se om Mattias någon gång får tillgång till hans föräldrars allra bästa hjortronkordinater eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar