"Men hur var Oscargalan då?"

Den frågan har jag fått ett antal gånger den här veckan. Jo, den var bra, har väl varit mitt standardsvar. Förutom det otroligt klumpiga och pinsamma misstaget då det sista och "största" priset, Bästa film, skulle delas ut och nån flummig revisor tappade bort sig och gav stackars Warren Beatty fel kuvert, så var det väl inga jätteöverraskning vad gäller själva galan. 

Jimmy Kimmel och Warren Beatty

Jimmy Kimmel skötte sig bra som väntat, jag älskade hans "feud" med Matt Damon, vilken han återkom till under hela galan. Deras låtsashat har pågått i ett antal år nu och är verkligen stor humor, om du frågar mig. Bäst var kanske när Damon och Ben Affleck skulle dela ut pris och de först presenterades som "Ben Affleck and guest" och när sen Damon skulle dra sina repliker så drog Kimmel på orkestern som om Damon vore en långrandig tacktalare som skulle bli "played out". Väldigt kul.

Kimmel hade också förberett så att en guidad turistbuss skulle göra ett stopp och komma in mitt under galan, med ett litet gäng minst sagt förvånade turister som först efter några sekunder uppfattade att de kommit rakt in i den största filmgalan i världen. Det var roligt men blev kanske lite långt. Men en spännande krock mellan celebriteterna och turisterna blev det och åter igen så gav Ryan Gosling prov på hur artig och ödmjuk han är trots sitt enorma kändispatos. Han reste sig och tog i hand med alla.

Utan pris men glad ändå

Hans film, La La Land, tog inte storslam men kammade ändå hem en hel del priser, inte minst för regi och kvinnliga huvudroll. Välförtjänt, skulle jag säga. Moonlight knep bästa film (när det väl var rätt kuvert framme), bästa manus efter förlaga och bästa manliga biroll. Manchester by the Sea fick för bästa originalmanus och Casey Affleck fick en guldgubbe för bästa manliga huvudroll. Ett pris som var och fortfarande är omdiskuterat med anledning av de anklagelser som riktades mot honom av några kollegor för ca 6-7 år sedan som han sedan förlikades med utanför domstol. Inte dömd för trakasserier alltså, men ändå ute i kylan. Och även om priset kanske fick honom att känna sig åtminstone tillfälligt varmare så har diskussionen efteråt nog kylt ner stämningen lite igen.

Det är väl ett annat inlägg, det om huruvida man bör göra skillnad på yrkesmässiga framgångar och skicklighet med de fel och brister man har som person.

Mahersala Ali, Emma Stone, Viola Davis och Casey Affleck;
prisade för huvud- resp biroller

Jag kammade hem 15 rätt i år och grämde mig lite som kanske hade hoppats att juryn skulle tänka lite annorlunda. Utöver Moonlight som bästa film och möjligen Afflecks utnämning, så togs de flesta priserna hem av förhandsfavoriterna. Lite småtrist, men jag skulle inte säga att någon gick hem med en Oscar utan att ha förtjänat den. Svenska Linus Sandgren tog hem en Oscar för bästa foto vilket var riktigt roligt.

Linus Sandgren

Det var en ganska politisk gala men det blev aldrig sådär tungt som det kan bli ibland. Det kändes mer som att galan var enig och lyckades vara ganska kortfattade men tydliga i de budskap som kom.

Många snygga klänningar var där förstås och en och annan man hade tagit på sig något som stack ut lite i mängden också. Men snyggast i håret var kanske ändå Scarlett Johansson (som dock inte fick kritikerna med sig vad gällde klänningsvalet, läste jag).

M höll ut nästan hela galan vilket var imponerande. Han somnade förvisso under röda mattan men jag väckte till honom inför Kimmels öppning och sen höll han sig i stort sett vaken fram tills de sista stora priserna, dvs de för bästa huvudroller och bästa film. Då orkade han inte längre. Så han missade hela spektaklet kring fel film osv. Men det var väldigt trevligt och mysigt med sällskap, jag hoppas få det även nästa år.

Oscargalan 2012 -summering

Sådär, då var det över för i år. Tror inte att Oscargalan någonsin känts så kort som i år. Det kan inte ha berott på att man för första gången (?) valde att inte spela upp musiken som var nominerad. Nånting gjorde den i vart fall kort.

En kort summering då kanske? 

• Först; Fredrik & Filip skötte sig faktiskt helt okej i år. Med undantag ett par timmar in i galan då de plötsligt fick för sig att börja snacka under presentationer (men då twitter gick nuts på dem, vilket kanske bidrog till att de skärpte till sig igen). Och så var det ett himla tjat om att Filip bor i Los Angeles samt en massa tjafs om vem som går på vilken drog. Men även om de fortfarande inte kan så mycket film så var deras insats i stort betydligt bättre än förra året och jag kunde stanna framför tv:n istället för att vända mig till streaming.
• Tjockisskämten var lika skittråkiga som återkommande. Bäst var när Jonah Hill så uppenbart visade att han inte tyckte att det var kul när galans värd Billy Crystal skämtade om hans omskrivna viktnedgång.
• Lika trist förstås med twittermobben över Angelina Jolies uppenbart ofriska smalhet.
• På den manliga sidan av kändiseliten tycktes den så kallade "porrfilmsmustachen" trenda. Obegripligt missklädsamt på de flesta, skulle jag vilja påstå. Huga.
• Billy Crystal var riktig mellanmjölk som värd. Inte tråkig men inte heller särskilt rolig. Han var som bäst i början och sen blev det blaskigt. Jag hade nog hellre sett den först tänkta Eddie Murphy. Nästa år ser jag dock gärna en kul kvinna som värd. Det är inte så svårt som ni tror, The Academy!

Och så några vinnare och förlorare:

• Jag tippade riktigt illa i år. Bara 13 av 24 rätt. Men jag hävdar fortfarande att det var ett svårtippat år. Jag fick dock rätt på 7 av de 10 'tyngsta' priserna.
• Absolut roligaste vinsten stod Octavia Spencer för. Underbart tacktal dessutom. Christopher Plummers vinst kommer tvåa. Birollernas kväll helt klart!
• Hugo fick fem priser precis som The Artist. Men med tanke på vilka priser de tog hem får vi nog enas om att The Artist var galans stora vinnare. Och det välförtjänt. Även om jag inte tyckte att det var en fullpott-film så känns det så.
• War Horse, som jag hann se just i sista minuten tog inte hem en enda av sina sex nomineringar, precis som jag förutspådde. Snopet kanske, men helt korrekt enligt mig.
• Meryl Streep och inte den av mig tippade Viola Davis? Ja, det är svårt att tycka att Streep felaktigt vann även om jag faktiskt inte sett The Iron Lady. Streep är alltid bra och har varit nominerad hela 17 gånger. Med tanke på att det nästan är 30 år sedan hon vann senast (för Sophie's Choice, 1983) så är det rätt. Men lite synd på Davis.
• Manuspriserna till The Descendants (efter förlaga) och Midnight in Paris (originalmanus) kändes inte rätt något av dem. Båda är väldigt bleka vinnare.

Tja, det var väl det. Jag kommer säkert ha fler tankar när jag fått sova lite. Ärligt talat så känner sig den här nattuggleveteranen inte särskilt trött. Men snart blir det väl ett försök att sova några timmar. Får se om jag ids vända dygnet, på onsdag är det dags för nattpass igen.

Och jo, snyggaste klänningen, av de jag såg, bar helt klart Jessica Chastain (google it!). Som jag skrev på facebook; jag hade lätt kunnat gifta mig i den. Om jag såg ut som hon. Och skulle gifta mig.

No more Whitney Houston

Ja det var ju tragiskt med Whitney Houston. Inte särdeles chockande kanske, men ändock tragiskt. Nu trodde jag faktiskt att hon var äldre än sina 48 år, men på tok för tidigt var det i vilket fall. Eländigt. Jag har väl aldrig varit ett stort fan till WH men lyssnat har jag allt gjort. Det här är nog en av mina favoriter:

Den svenska glamouren

Just hemkommen från jobbet satt jag just och slöbläddrade igenom Röda Mattan-bilder från den svenska galapremiären av The Girl With the Dragon Tattoo som ägde rum i Stockholm igår. Nu är ju inte jag direkt nån glam- och modemänniska sådär men jag kan ändå tycka att det är rätt kul att se på Röda Mattan-bilder från galapremiärer utomlands. I jämförelse är de svenska dock väldigt...tråkiga.

Visst kan det kännas avslappnat och vettigt att det inte är samma "who are you wearing"-uppvisning här*, men då jag just suttit och kollat igenom ett antal bilder på kända och okända, rödnästa i typ täckjackor (gärna med tillhörande reflexsnören uppstickande ur fickorna**) och mössa så känns det väl lite som att all befintlig glam for ut genom fönstret. Inte så mycket 'gala' kanske. Kan de inte åtminstone få hänga av sig ytterkläderna först?

Är jag lite gnällig nu igen?

**Tänk att hamna bakom en Lady Gaga-hatt och hur sitter man egentligen bekvämt på en biovisning i en slimmad klänning med släp?

*Man ska såklart ha reflex

Just när jag ska till att lägga mig ser jag att jag fått ett sms från en vän som berättar att hennes man sett Belinda Olsson på tv ikväll och tyckt att jag var lik henne. Det var tamigtusan den finaste komplimang jag fått på länge!! Även om det inte känns särskilt sant så suger jag åt mig och går och lägger mig med finkänsla ikväll.

Det finns alltid någon som har det värre

Jag gillar Katta Kvack. Idag gillar jag Katta Kvack extra mycket när hon skriver i stort sett exakt just det jag tänkte när jag läste Åsa Erlandssons krönika om Gwyneth Paltrows offentliga dagboksskrivande. Våra verkligheter är olika. Jag gissar att vi tex inte skulle riskera att få läsa om Erlandssons kroppsdofter om de blev offentliga på en klädutprovning, vilket säkerligen är en risk som Paltrow står inför. Kanske inte hela världen, men vem skulle vilja?

Och visst skulle Paltrow säkert kunna anställa halva England till att ställa upp för henne så att hon inte ens behöver trycka på rätt knapp på den exklusiva kaffemaskinen på morgonen, men varför skulle hon? För att hon har råd? Blir det roligare då? Vill man verkligen automatiskt leja bort all vardag för att man kan?

Dessutom är många äkta/oäkta hälfter osynliga i bloggar, många gånger för att de själva valt det.

Om vi skulle gå på Erlandssons kriterier skulle knappt någon blogg finnas, för som hon själv säger; den som har fullt upp med att få det att gå ihop ekonomiskt och tidsmässigt har inte tid att blogga. Måste alla andra avstå i sympati då?

Andras framgångar

Linna Johansson säger det jag tänkte säga med anledning av bl.a det här. Så då behöver jag ju bara länka och säga att jag instämmer. Sluta gnäll över soon-to-be-ex-hustruns framgångar och fokusera på din egen.*

*Med viss reservation för att det är media som 'lägger orden i munnen' på honom, men då har de gjort det några gånger nu, tror jag.

Nästan som magi

Och på tal om ytligheter så var det här en rätt bra sak att läsa till morgonteet. Hon ser verkligen ut som vilken trebarnsmorsa som helst innan "ytan korrigeras". Undrar hur man själv skulle se ut efter en sån behandling? Hm...

Vad döljer sig under skägget?

Jag har skrivit om det förut, Joaquin Phoenix' skumma totalvändning från att ha varit en mycket lovande och imponerande skådespelare till nån slags halvpsykotisk skäggapa med misslyckade hiphop-ambitioner som var less på Hollywood. Nu närmar det sig nån form av upplösning som det ser ut då dokumentären om förändringen (?) har premiär i september.

Säga vad man vill men de, Phoenix och Casey Affleck, har då sannerligen lyckats jobba upp förväntningar såväl som konspirationsteorier hos oss som står utanför och bara väntar på att förstå något. Jag vet att media den sista tiden har försökt låtsas som att de inte riktigt bryr sig, men visst är det tydligt att varenda nöjesjournalist vill veta vad som är vad lika gärna som jag.

Är det en dokumentär eller en mockumentär? Var den galna övergången på riktigt? Är det "den sanna Phoenix" vi ser nu som kommit fram efter år av Hollywoodsk underkastelse? Och viktigast av allt; kommer vi nånsin få se Phoenix i en seriös film igen? Personligen hoppas jag att det här är nån grej han gör för att driva med den pretentiösa filmbranchen men att han sen återgår till att göra bra film igen.

Jag skulle vilja se de rosodlingarna...

Det finns få saker i svenska texter som retar mig så mycket som dumma särskrivningar. Jag har inte ett perfekt skriftligt språk heller alltid, men det är något mer särskrivningar som gör mig allergisk. Och ibland innebär det dessutom en lite annan innebörd. Saxat ur dagens Aftonbladet (Elton Johns krav inför spelningar):

"112 meter långa röda och vita rosor i separata vaser". Det är rätt långa rosor det....jag skulle vilja se vaserna.

För övrigt gillar jag Lemmys krav allra bäst: "Kinderägg, paketerade ett och ett för att minimera risken att de innehåller samma byggsats". Nu snackar vi rock'roll!

Mina lördagsgodispengar går till...

Just när jag kände att enbart en gigantisk godispåse skulle få mig glad igen denna ryggvärkande lördag, snubblade jag in på Onyanserat och läste den galna historien om "Restore Stephen Baldwin". Det är förvisso ingen rolig historia på så vis, men jag blir ändå glad över upptäckten att jag faktiskt är ganska "sane" i jämförelse.

Historien i kort; det har inte gått så bra för Baldwin-brodern Stephen. Han har helt enkelt blivit pank. Och frälst. Detta har i sin tur lett till en insamling; "The Restoration of Stephen Baldwin", som uppenbarligen inte enbart syftar till att ta Stephen upp från avgrunden (om han nu är där) utan också ge honom en schysst förmögenhet att stoltsera med under parollen "Together, let's restore a man of God". Anledningen? "Stephen’s influence is in Hollywood. Hollywood worships money and without it you are seen as a loser and cannot be an effective influence to this group.", enligt hemsidan. Det kostar att predika Guds ord alltså. Man tycks nämligen veta att det är bristen på förmögenhet som gör att "människor världen över häcklar honom". (Japp, så är det naturligtvis. Det har inget med hans reality-"karriär" eller dåliga filminsatser att göra alls.)

Jeez. Glöm medmänsklighet, let's make Stephen Baldwin filthy rich! Vem behöver tvivlare med såna kristna?

(Det hela kan såklart vara ett knepigt skämt, men sidan ser hyfsat äkta ut så långt jag har orkat läsa.)

Vad är väl en gala på Kodak theater?

Och här är visst svaret på min andra frånvaro-fråga i Oscarinlägget nedan. Good call, skulle jag säga. Och jag tror inte att de ångrar sig ens efter att ha sett den faktiskt ganska trista galan.

Golden Globe

Konstigt trött-pigg, just hemkommen från jobbet. Inatt gick passande nog (eller inte) Golden Globe-galan i USA och kanal 9 hade den äran att visa galan direkt. En del lyckades jag faktiskt se och den var lite småkul. Trist att så många filmer och serier inte kommit till Sverige än bara.

Absolut roligast var det att jag fick se Christoph Waltz vinna bästa manliga biroll för sin underbara roll i Inglorious Basterds. Så otroligt välförtjänt och jag hoppas få se en repris på Oscar-galan nästa månad.

Galans tal präglades en del av katastrofen på Haiti, bl.a framkom det att George Clooney anordnat en insamlingsgala senare i veckan. Inte mer än rätt. Men mycket "skuld" över att klä upp sig och gå på gala samtidigt som katastrofen är ett faktum var återkommande kommentarer. Annars kändes "verkligheten" kanske mest närvarande när Dexter aka Michael C. Hall tog emot pris iklädd mössa, pga den cancerbehandling som han tidigare i veckan avslöjade att han genomgår.

Roligast tal höll dock min absoluta favorit bland "bad boysen" (som annars faktiskt inte lockar mig särskilt) Robert Downey Jr som inledde sitt tal med att tacka "Susan Downey* for telling me Matt Damon was going to win so 'don't bother writing a speach'". Sen radade han upp ett gäng han inte borde tacka och ja, det blev ganska kul och lättsamt. Dyker säkert upp på youtube vad det lider.

Annars är det skön blandning på Globe-galan med både tv och film samtidigt. Mer lättsamt än Oscars. Snart borde nomineringarna till den galan dock komma och jag ska även i år göra mitt yttersta för att hinna se majoriteten av de nominerade filmerna.

Mer om galan hittar ni här.

*Hustru tillika producent av RDJ:s senaste film, Sherlock Holmes

För tidigt, som alltid

Jag måste säga att jag blev lite ledsen av nyheten om Brittany Murphys död. Jag har nog alltid sett henne som en sprudlande tjej nära till skratt i alla intervjuer. Även om hon är välkänd så fick hon väl aldrig riktigt de där jätterollerna, vilket var lite synd. En underskattad skådespelerska, skulle jag säga.

Jag har sett henne i två typer av filmer; romantiska komedier och i dramafilmer där hon spelar problemfyllda, trasiga tjejer. Och hon gjorde båda bra. För ett par veckor sedan såg jag Uptown Girls, som är en ganska standardfilm, men Murphy lyste ändå upp den lite. Och jag måste erkänna att Just Married (Smekmånaden) med Ashton Kutcher är lite smårolig. Love and Other Disasters är också en helt okej film i samma genre som jag kan rekommendera.

Men mitt starkaste tips till den som vill se en bra Brittany Murphy-film är The Dead Girl. Illasittande titel just nu, jag vet, men en riktigt bra film där hennes potential helt klart lyste igenom.

Man är sig själv närmast, vissa mer än andra

Åh, ett blogginlägg som säger precis det jag tänkte igår efter att ha läst Calle Schulmans krönika. Hur mycket sympati hade någon av Schulmanbröderna för vare sig missfall eller småbarn och dess föräldrar för två år sedan? Det är som att genom ett skyltfönster åskåda några eftersläntrare som äntligen växer upp, och jag är glad att jag tittar in i det där skyltfönstret så sällan som jag gör. Allt annat måste vara frustrerande. Undrar när de kommer att inse att livsavgörande saker faktiskt inträffar i andra människors liv före dess att det sker i någon av Schulman-klanens? Det där med medkänsla utan att själv måst ha upplevt detsamma är tydligen ett svårt fenomen som jag dessvärre tycker mig se allt mer sällan.

Världen sörjer Michael Jackson

Läste igår kväll innan jag la mig att Michael Jackson förts till sjukhus med hjärtstillestånd. Av nån anledning blev jag konstigt orolig och kunde inte somna förrän jag följt historien vidare och inväntade ett bekräftat besked på att han faktiskt avlidit.

Det är oväntat på ett sätt, men på ett annat inte. Inte med tanke på vilket liv han levt och verkade leva nu. Hans annonserade comeback kändes märklig hela vägen och jag trodde väl kanske inte riktigt på den, men att det skulle vara ett dödsfall som kom i vägen gissade jag inte.

Jag har nog aldrig varit ett jättestort fan, men när min sex år äldre storebror hade sin Jackson-period så fanns jag med. Han spelade musik, berättade om allt magiskt omkring Jackson och Neverland och visade musikvideor på VHS och berättade historien bakom dem. Och jag förstod att han var nån stor.

Jag läser Anton Glanzelius fina historia och tänker att han nog var en man som inte riktigt passade in i den här världen. En man med gigantisk dödsångest, tror jag, och med stor bristande tillit till vuxna människor. Och inget av det är egentligen konstigt eller svårt att sympatisera med. I en ganska sjuk värld kanske Jackson var mer frisk än han gavs cred för.

Nu hoppas jag mest att han hade ett vattentätt testamente så att vi slipper se långdragna domstolsprocesser om framför allt barnen á la Anna Nicole Smith. Att de hamnar på ett bra ställe och att de lämnas ifred.

Att fastna på IMDB

Jag kan i stort sett aldrig låta bli att klicka på aftonbladets "hur ser kändisen från förr ut idag"-artiklar. Idag hittade jag en om Ingalls-döttrarna drygt 25 år efter att Lilla Huset på Prärien slutat sändas. Kunde inte låta bli att läsa vidare på IMDB(guldställe) om dem.

Melissa Sue Anderson (aka Mary) har väl levt ett ganska stillsamt liv eg efter serien. Melissa Gilbert har vi däremot kunnat se i ett antal b-filmer och serier. Inga jätteimponerande kanske, men ändå håller hon sig kvar. Hon har dessutom varit ordförande för skådisfacket Screen Actor's Guild.

Men det (iaf lite) skojiga finns i biografin. Hon är sedan -95 gift med ingen mindre än Bruce Boxleitner, kanske mest känd som "snyggingen" Luke i Macahan. Han i sin tur var tidigare gift med sin motspelerska i Macahan; Katryn Holcomb som spelade den väna Laura. 80-talets western-serier unite, alltså!

Se så spännande man kan ha en bakisdag som denna!

Att hålla bacillerna långt borta

Jag sitter här med min tekopp och känner mig konstig i kroppen. Som att jag är mer sliten än jag borde vara. Och snuvig. Känns lite som att jag håller på att bli sjuk, något Mattias också nämnde om sig själv igår kväll. Kanske vi inte slipper undan influensan trots allt? Får försöka preparera mig med vitaminer och annat, om inte så för placeboeffektens skull. Har inte riktigt tid att vara sjuk nu. Jobbar i veckan och sen är det planerat biopremiär på fredag och utgång på lördag. Vill inte missa något av det frivilligt.

Är fortfarande lite glad efter nattens Oscargala. Kool gala. Har ägnat en stund åt att se bilder från röda mattan med de obligatoriska omdömena, vilket väl känns lite ytligt egentligen. Måste vara som att vandra igenom ett offentligt tittskåp. Läskigt.

Papa Dee utsatt för tortyr?

Inte helt oväntat har Papa Dee "talat ut". Utan att på något sätt lägga mig i skuldbördan så reagerar jag ändå över hans ordval i de intervjuer jag läst. I den ena beskriver han sin cell på häktet som sin "Guantanamo-cell" och i en annan säger han att han nu förstår varför organisationer som Amnesty finns. Självklart är man sig själv närmast och det har nog inte varit en dans på rosor, men lite perspektiv kanske inte är fel trots allt? Ungefär som fru Beltran som verkar tro att häktet fungerar som en sleepover.

Söndag i korthet

Många "kändisar" i blåsväder efter inatt tydligen. Och nu går forumen varma. Tragiskt, är väl allt det är. Än mer tragiskt är det när det görs försök till att få det till en fråga om ras, så jäkla magiskt dumt. Det är klart, saknar man intellekt får man ta till det man kan...

Själv har jag faktiskt istället ägnat alldeles för mycket tid åt att spela WoW idag. Men det kanske man får lov en söndag som denna? Mat har dock blivit lite försakat så jag får ta mig till affären i brist på annat ganska snart. Gårdagens överblivna kladdkaka lär ju inte kvala in som god näring.

En snabb titt på tv-sidan ger oss att söndagsens tv-tablå är lika ointressant som vanligt. Vad ni än gör, se inte Bridget Jones, the edge of reason (uppföljaren alltså) som går på trean ikväll. Den är knappt värd ansträngningen, inte ens underhållsmässigt. Besök videobutiken (eller vad du nu föredrar) istället.