Man är sig själv närmast, vissa mer än andra

Åh, ett blogginlägg som säger precis det jag tänkte igår efter att ha läst Calle Schulmans krönika. Hur mycket sympati hade någon av Schulmanbröderna för vare sig missfall eller småbarn och dess föräldrar för två år sedan? Det är som att genom ett skyltfönster åskåda några eftersläntrare som äntligen växer upp, och jag är glad att jag tittar in i det där skyltfönstret så sällan som jag gör. Allt annat måste vara frustrerande. Undrar när de kommer att inse att livsavgörande saker faktiskt inträffar i andra människors liv före dess att det sker i någon av Schulman-klanens? Det där med medkänsla utan att själv måst ha upplevt detsamma är tydligen ett svårt fenomen som jag dessvärre tycker mig se allt mer sällan.

Mansons självbiografi och grymt prickskytte

Har just börjat läsa Marilyn Mansons självbiografi (skriven tillsammans med en journalist, Neil Strauss). Har förvisso bara läst 50 av de ca 300 sidorna men hittills kan jag inte påstå att han förefaller ha varit så väldigt mycket mer sympatisk som ung än vad han verkar nu. Fast ja, kanske inte så väldigt udda heller. Hittills är argumentet (om han nu behöver ett sådant) för hans "figur" den påtvingade kristna privatskolan han gick i. Jag vet inte om det håller riktigt.

Det slog mig i vart fall att jag åter läser en bok om en amerikansk ung pojke som tycks ha fördrivit tiden med att skjuta prick på allehanda smådjur. Det är inte första gången jag läser det och jag börjar så smått undra om det är en lika naturlig del av uppväxten som actiondockan (eller kvasi-Barbien) Big Jim var för tex min storebror på 80-talet? Och det görs nästan alltid med de vuxnas goda minne och inte sällan är det därifrån både vapen och bristen på sympatier med djur nedärvs. (Och inte bara i arbetarklass, Manson tycks vara hyfsat uppväxt rent ekonomiskt.) Det förfasar mig faktiskt mycket. Det kan inte bara ha att göra med vapenlagarna i USA. Vi sköt med luftgevär med pappa som små också, men fick lära oss från början att aldrig sikta eller skjuta mot något levande whatsoever.

Iaf så mår jag illa av att läsa sånt. Jag kan inte riktigt hantera de ingående beskrivningarna om plågade smådjur (och ibland egna/andras husdjur). Nu har jag dessutom kommit till övre tonår då "offrade" djur börjar dyka upp lite här och var. Vi får väl se om jag tar mig igenom den här boken.