Åh, ett blogginlägg som säger precis det jag tänkte igår efter att ha läst Calle Schulmans krönika. Hur mycket sympati hade någon av Schulmanbröderna för vare sig missfall eller småbarn och dess föräldrar för två år sedan? Det är som att genom ett skyltfönster åskåda några eftersläntrare som äntligen växer upp, och jag är glad att jag tittar in i det där skyltfönstret så sällan som jag gör. Allt annat måste vara frustrerande. Undrar när de kommer att inse att livsavgörande saker faktiskt inträffar i andra människors liv före dess att det sker i någon av Schulman-klanens? Det där med medkänsla utan att själv måst ha upplevt detsamma är tydligen ett svårt fenomen som jag dessvärre tycker mig se allt mer sällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar