Regnfilosofi

Imorse när jag promenerade från stadshuset, över den gamla träbron och hem till min lägenhet med utsikt över gamla Scan småregnade det. Och av någon anledning tyckte jag att det var både skönt och uppfriskande att promenera genom det plusgradiga Umeå med min ullhuva uppfälld. Kanske för att jag varit instängd i ett ventilationsfritt betonghus med ingredienser som inte alltid är så välluktande, i drygt tio timmar. Det första andetaget på trappen efter en jobbnatt är alltid så befriande. Och när jag klev av den trånga bussen vid stadshuset kom den känslan i repris.

Nu var jag just ute med soporna och plötsligt kändes inte duggregnet alls lika befriande längre. Mest påträngade och trist. Så olika det kan vara.