Att släppa jobbet efter nattens slut

Ikväll är jag något så fantastiskt trött. Hela kroppen protesterar och då halvligger jag ändå i sängen med datorn i knäet. Jag kan ju bara inte låta ögonlocken slå igen redan.

Det blev en halvtuff natt med ambulanstillkallning. Igen. Den andra på mina pass på en vecka. Det säger ganska mycket om hur läget är på avdelningen just nu. Om vi då bara kunde få det nya larmsystemet som var utlovat till början av september så kanske det kunde bli lite mindre av sånt här. Men det är mycket som segar just nu.

Åter igen så stod jag i dörren med ett litet jack i hjärtat över att behöva skicka iväg en av de boende i ambulans. Ensam dessutom, eftersom jag inte kan lämna avdelningen för att följa med som stöd. Vet inte varför det alltid känns så, men även om jag vet att jag inte kunde förhindra något känns det så personligt när det sker då jag har ansvaret för avdelningen. Men, han blev väl omhändertagen av sjukvårdarna.

Kunde inte heller låta bli att intresserat titta på när de grejade på. Det verkar ganska spännande att jobba på ambulansen. De har väskor som innehåller ett mindre sjukhus i material och mediciner, bara en sån sak. Ja, jag hoppas iaf att allt gick bra och att det inte var så illa som befarat. Jag tror att jag måste ringa jobbet för att kolla faktiskt. Jag har lite svårt att bara släppa det ända till söndag då jag jobbar härnäst.