Ett utlåtande om Flickan som lekte med elden då kanske? Som jag skrev igår så tycker jag nog att den förra var bättre, men det betyder inte att det är en dålig film. Men visst känns det att det från början var tänkt som en tv-serie. Trots det tycker jag att Alfredsson gjort ett bra jobb med att få ihop den till en biofilm.Nackdelarna med filmen är helt klart att många av birollerna görs av inte så skickliga skådespelare. Fler än en gång kröp jag långt ner i stolen i nån slags kollektiv skam över att höra en dialog som kändes mer som högläsning ur manus än något annat. Engagemanget i rollerna saknas också på sina håll. Historien som känns så engagerande i bokformat blir dessutom något platt på film. Kanske för att hela trafficking-grejen kommer så i skymundan för andra saker. Det blir mer av personlig vendetta än att sätta åt unkna torskar. I boken balanserades det mycket bättre, som jag minns det.
På plussidan finns såklart Naomi Rapaces insats som Salander. Hon är om möjligt ännu vassare än i första filmen, och Salanders äventyr blir här mer fartfyllt med alla förklädnader och gömslen undan rättsväsendet. Jag kände mig också mer accepterande av Nyqvists Blomkvist, även om jag fortfarande tycker att man gjort honom alltför tafatt och ur form på film.Överraskande nog tycker jag dessutom att Paolo Roberto gjorde en ganska hyfsad insats, visserligen som sig själv, men ändå. Men mest berörd blev jag kanske av Per Oscarssons gestaltning av Palmgren, som kändes äkta.
Så totalbetyget blir något lägre än för förra; 6/10. Det är helt klart en sevärd film även om det inte känns som att man sett något unikt när man lämnar biosalongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar