Film 44/09: Luftslottet som sprängdes

Efter att ha läst blandade recensioner av Luftslottet som sprängdes var det med låga förväntningar jag promenerade in i biosalongen igår kväll. Två och en halv timme senare promenerade vi ut, en med lästa bäcker i bagaget, en utan. Och vi var nog lite olika nöjda.

Luftslottet tar vid exakt där förra filmen slutade, då Lisbeth Salander och hennes far Zalachenko förs till sjukhus efter den vilda fejden i Gosseberga. Genast börjar Blomkvist styra upp försvaret för Salander som står åtalad för mordförsök på sin far, parallellt med att Millennium-redaktionen försöker få till ett specialnummer om en stor rättsröta med statlig inblandning, dolda "sektioner" inom SÄPO osv, där Salander finns som huvudoffer.

Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad utifrån mina låga förväntningar. Den här filmen, trots sin långa speltid, kändes tajtare och hade nästan inga plågsamt stakande birollsfigurer som film nr 2 hade. Snarare fanns det här biroller som riktigt imponerade på mig. Det förekommer fortfarande scener som haltar, främst "bråkscenen" på Millennium-redaktionen som är så opåkallad och pinsamt konstlad att vi inte kunde se hur den sluppit igenom klippningen. Magiskt dåligt. Och fortfarande känns Erika Berger (Lena Endre) oäkta och märklig.
På den bra sidan spelar Rapaces Salander såklart fortfarande byxorna av resten men jag fängslades stundvis även av Christer Malm (Jacob Ericksson) och Annika Giannini (Annika Hallin). Och jag ömmar för datanerden Plague (Tomas Köhler) som är underbart castad. Jag är också mer förlåtande för att de tidigare mesat till Blomkvist (Michael Nyqvist) när han i denna filmen återfår lite pondus och attraktionskraft igen.

För att också kunna förlåta historiens lite haltande logik stundvis krävs det nog att man har läst böckerna och känner karaktärerna på djupet. Jag förstod det så när vi pratade om filmen efteråt. Det blir svårt att se varför Niedermann dröjer sig kvar, varför Erika Berger backar så kraftigt för hotelser osv. Naturligtvis har litterära karaktärer mer djup, men kanske saknas en del av kontexten i filmerna. Som jag tidigare sagt; böcker har lägre krav på realism än filmer (framför allt kanske svenska filmer), och det lider de här filmerna av en hel del.

Både när man läste boken och nu ser filmen förvånas man av att man väljer att placera offer och gärningsman, Salander och Zalachenko, på samma sjukhus, men i filmen utnyttjas det mycket mer än vad filmen förmår att göra, och det saknade jag. Den spämda stämning som detta medför och den jakt på varandra som jag minns från boken är helt borta. Jag saknar också slutet av boken (som jag minns det, måste kolla igen) även om jag kan förstå att man vill ha så lite cliffhangerkänsla som möjligt när en fortsättning inte står för dörren. En scen jag däremot roades av var när de osociala, halvstumma halvsyskonen till sist möts i något som helt saknar traditionella action-attribut som spännande musik, märkliga läten eller grymtanden.

Över lag är det ändå en hyfsad film. Bättre än 2:an men sämre än 1:an, skulle jag vilja säga. Betygsättningen är svår, jag gav ettan en 7:a och tvåan en 6:a. Jag tror att jag helt enkelt får sänka betyget på förra filmen (som ju faktiskt inte var bra, även om jag så hade önskat) och ge den här en ganska stark 6/10 i betyg.

Och frågan om huruvida det var ett bra grepp att alls filmatisera så magiska böcker kvarstår.

Det går utför för Salander

Första filmen var kanske ingen toppfilm men klart godkänd. Andra filmen något sämre men fortfarande okej. Recensionerna för den tredje och sista filmen, som har premiär ikväll, tycks vittna om en ännu lite svagare filmprestation, vilket är väldigt synd.

Någonstans får det mig att tänka att man kanske aldrig skulle gjort film av Millenniumtriologin? Alt låtit Niels Arden Oplev göra alla tre. Även om jag älskade böckerna så hade jag en föraning om att det inte skulle bli så lätt att göra trovärdiga filmer av dem. Jag tror helt enkelt att kravet på realism är större när det kommer till de rörliga bilderna. Dessutom är Sveriges skådespelarfack uppenbarligen alldeles nedlusat med folk som inte kan leverera repliker utan att låta som om de läste högt ur en bokrecension i ett klassrum på en mellanstadieskola. Något jag retade mig på en hel del när jag såg film nummer två.

Trots det hörde jag på radion igår att fler än 11 miljoner människor sett de två första filmerna på bio, världen över. Av dem var drygt 2 miljoner svenska besökare. Och visst kommer jag att gå och se film nummer tre på bio. För sakens skull. Men ska jag rekommendera någon det ena eller det andra så tycker jag definitivt att man ska satsa på att läsa böckerna istället.

Film 42/09: Flickan som lekte med elden

Ett utlåtande om Flickan som lekte med elden då kanske? Som jag skrev igår så tycker jag nog att den förra var bättre, men det betyder inte att det är en dålig film. Men visst känns det att det från början var tänkt som en tv-serie. Trots det tycker jag att Alfredsson gjort ett bra jobb med att få ihop den till en biofilm.

Nackdelarna med filmen är helt klart att många av birollerna görs av inte så skickliga skådespelare. Fler än en gång kröp jag långt ner i stolen i nån slags kollektiv skam över att höra en dialog som kändes mer som högläsning ur manus än något annat. Engagemanget i rollerna saknas också på sina håll. Historien som känns så engagerande i bokformat blir dessutom något platt på film. Kanske för att hela trafficking-grejen kommer så i skymundan för andra saker. Det blir mer av personlig vendetta än att sätta åt unkna torskar. I boken balanserades det mycket bättre, som jag minns det.

På plussidan finns såklart Naomi Rapaces insats som Salander. Hon är om möjligt ännu vassare än i första filmen, och Salanders äventyr blir här mer fartfyllt med alla förklädnader och gömslen undan rättsväsendet. Jag kände mig också mer accepterande av Nyqvists Blomkvist, även om jag fortfarande tycker att man gjort honom alltför tafatt och ur form på film.
Överraskande nog tycker jag dessutom att Paolo Roberto gjorde en ganska hyfsad insats, visserligen som sig själv, men ändå. Men mest berörd blev jag kanske av Per Oscarssons gestaltning av Palmgren, som kändes äkta.

Så totalbetyget blir något lägre än för förra; 6/10. Det är helt klart en sevärd film även om det inte känns som att man sett något unikt när man lämnar biosalongen.

Lika som bär?

Stieg Larsson

John Hughes (Breakfast Club m.m)

Salander i USA

Måste säga att det kändes lite fräckt att min favorit nerd-girl Felicia Day läser Stieg Larssons Salander-böcker. Spridningen på dem måste vara enorm. Kunde inte låta bli att kommentera det.

Fler Salander-recensioner

Nu har även DN släppt sin recension av Flickan som lekte med elden, signerad Fredrik Strage. Vi drar inte alltid jämt åsiktsmässigt, herr Strage och jag och just idag vet jag inte hur jag ska tolka hans text.

Han ger filmen 2/5 i betyg vilket är lägre än de flesta andra jag sett. Problemet är att han kritiserar saker som "gangstern" utan känsla för smärta, att Paolo Roberto är med i filmen osv. Alltså saker som finns i boken och som skulle varit märkligt att utelämna. Samtidigt är jag rädd att han kan ha rätt; kanske det inte platsar lika bra i film som det gjorde i boken (fast jag gissar att Strage inte läst bäckerna, alt i så fall inte gillade dem). Kanske blir det plastig svensk polisfilm av det hela.

Jag kan iaf inte vänta tills jag får se den, tisdag hoppas jag på att kunna komma iväg.

Efterlängtad biopremiär jag missar

Imorgon har Flickan som lekte med elden, del två i Millenniumtriologin, premiär på svensk bio. Självklart jobbar jag hela helgen och har inte möjlighet att gå, hur gärna jag än skulle vilja.

Ögnar dock igenom recensionshögen och det ser lite blandat ut, med en betoning på medelbetyg. Ungefär som väntat, skulle jag vilja säga. För även om man vill så var ju inte heller ettan en toppfilm. Att de två som nu kommer dessutom från början var tänkta som tv-serier sätter säkerligen sina spår i produktionen, tänker jag. Men det ska bli spännande att se hur regin skiljer sig nu när det är Daniel Alfredsson som står för den (den första gjordes av dansken Niels Arden Oplev).

SvD ger den 3/6 medan aftonbladet sträcker sig till 4/5. Återstår att se vad jag kommer att tycka. Läser man recensionerna verkar det dock som att det jag inte riktigt gillade med ettan fortfarande finns kvar; Mikael Blomqvist är fortfarande mer av en mes än han är i böckerna och hans profil som kvinnokarl och charmör verkar inte ha förstärkts så väldigt mycket (även om det verkar som att hans affär med Erika nu blir mer tydlig). Synd. Det verkar också som att man gjort Salanders bakgrund mer dramatisk och mer "Hollywood" än vad den är i böckerna, vilket kan bli ganska plastigt.

På plussidan får man väl säga att man kanske slipper Beck-känslan när Peter Habers karaktär inte längre finns med i denna, på minussidan vad gäller rollistan är jag fortfarande skeptisk mot Lena Endre som Erika. Perfekta förväntningar alltså för att bli överraskad när jag väl få komma iväg.

Stieg Larssons böcker blir film i Hollywood?

Och tydligen är det någon/några som fått vittring på framgångarna med filmatiseringen av Millenniumtrilogin. Nu verkar det som att man gör sitt bästa för att skapa alla möjliga konstiga rykten där namn som Brad Pitt, Quentin Tarantino och Martin Scorsese nämns. Det hela verkar dock bara vara just rykten, oklart varifrån. Men vem vet vad rykten kan dra igång? Jag förhåller mig dock svagt skeptisk.

Millennium blir bio trots allt!

Se där, efter en påstådd vädjan från Filminstituet kommer hela Millennium-serien att gå upp på bio till hösten. Ett bra och kul beslut, tror jag. Min enda tveksamhet är hur man ska få till bra biofilmer av en tv-serie. Det är ju som två olika saker och jag tror inte att man alldeles enkelt klipper om en tv-serie till en film bara sådär.

Men, det blir nog bra. Om inte annat så kommer tv-serien att bli något av "directors cut", vilket kan bli bra. Det var ju såhär det skulle ha varit. Synd bara att det ska till vittring om ett rejält klirr i kassan på Svt och SF för att man ska vilja gå läsarna och biopubliken till mötes.

Män som hatar kvinnor

Fler än jag som ser fram emot Män som Hatar Kvinnor med viss ångestfull skepsis? Jag hoppas och vill att det ska vara bra, men hittills har de få recensioner jag läst mest pekat mot att man gjort en något bättre form av Beck-film.

Jag har inte heller helt greppat varför bara en bok blir film? I de länkade artiklarna låter det som nån rättighetsfråga mellan SF och svt eller nåt, och det känns ju väldigt trist. Lite som att man redan innan bestämt sig för att filmen/filmerna inte skulle lyckas.

Men jag tror att det ändå blir ett biobesök för min del.

Hur är det med tillväxten på svenska skådisar?

Måste erkänna att jag inte är helt nöjd med den offentliggjorda rollistan inför filmatiseringen av "Män som hatar kvinnor". Michael Nyqvist, Lena Endre, Peter Haber, Ingvar Hirdwall, Marika Lagercrantz...känns det inte som i stort sett alla större svenska filmer? Jag vill inte att Martin Vanger i boken ska bli en Martin Beck på film. För att inte tala om rollen som Henrik Vanger som tilldelats Sven-Bertil Taube som inte inger mig några större positiva känslor... Känns långt från den Henrik Vanger jag föreställde mig när jag läste boken. Men, ja alla har vi väl olika bilder, det är just nackdelen med att filmatisera en bok. Jag hade bara önskat att man provat fler nya namn. Ett av problemen med svensk film är väl just att det ibland känns som att karbonpappret bara går runt?

Att förutse sitt öde?

Jo, som jag skrev tidigare i veckan så var det ett speciellt ställe i tredje Milenniumboken som gav mig gåshud. jag tänkte ta mig friheten att citera lite här.

Ni har säkert koll på att Stieg Larsson dog i en hjärtinfarkt på sin redaktion på Expo 2004 (även om några av Flashbacks, antagligen anti-Expo-, forumdeltagare i panik försöker få det till att han kanske kanske tog livet av sig iaf, för att få det till något skandalliknande). I boken dör en redaktör (oviktig för boken, ingen spoiler alltså) på ett nästan identiskt sätt. Larsson skriver om det såhär:

"Att människor dör på sin arbetsplats är ovanligt - till och med sällsynt. Människor ska ha godheten att dra sig tillbaka för att dö. De ska försvinna in i pension eller sjukvården och plötsligt bli föremål för samtal i lunchrummet någon dag. Hörde du förresten att gamle Karlsson dog i fredags. Jo, det var hjärtat. Facket ska skicka blommor på begravningen. Att dö mitt på sin arbetsplats och inför medarbetarnas ögon var påträngande på ett helt annat sätt."

Läskigt, tycker jag...

Tröttdag

Idag har jag mest varit trött. Det blev ju inte så mycket sova igår på dagen eftersom det kalasades och så. Fyra timmars sömn är inte tillräckligt mellan två 10-timmars nattpass, kan jag konstatera. ändes verkligen imorse när jag skulle köra 5 mil hem på en ganska tom E4. Så idag har jag tillåtit mig att sova. Väldigt skönt, men jag är fortfarande seg och trött.

Har trots det varit på styrelsemöte ikväll. Hos grannen, hur skönt är inte det? Slippa köra till stan. Det var styrelsen i byalaget som har haft möte och bl.a planerat midsommarfirandet i byn. Trivsamt och på en annan nivå än vad jag är van vid.

Jag läste färdigt Stieg Larsson-boken inatt. Lite dubbla känslor att läsa sista sidan. Ska recensera den mer ingående senare.

Och imorgon efter 16 kan jag hämta ut min dator! Weeee!

Eddie, Stieg och datorlängtan

Idag kom de två dvd:erna jag beställde igår (!) på Ginza. Det är två av Eddie Izzard shower, Sexie och Dressed to kill. Ska bli kul. Har ju sett det mesta på youtube, men det var en hel del extramaterial på dem som jag ser fram emot. Kul när saker kommer snabbt...önskar att jag kunde säga samma sak om min dator. Men nu när jag kollade var den i vart fall inte restnoterad längre, så kanske kanske är den på väg...

Har nu också, trots försök till motsatsen, totalt fastnat i del tre i Stieg Larssons Milenniumserie. Läste den nästan varje ledig stund idag. Försöker lägga den ifrån mig ibland för att dra ut på det, men det är inte enkelt... Ett stycke jag läste idag gav mig gåshud. Men det orkar jag inte skriva om nu, så det kanske får bli morgonsagens bloggämne.

Sol, Stieg Larsson och svensexa

Vaknade tidigt imorse av att regnet öste ner. Tänkte för en sekund att det var synd på den svensexa som Mattias är med och arrangerar idag och som till stor del skulle äga rum ute. Men när det var dags att vakna så sken solen försiktigt och under dagen har det varit riktig sommarvärme. Ganska skönt. Nu bränner det lite om kinderna. Jag promenerade en timme mitt på eftermiddagen idag när jag skulle ta mig till E4:an och åka buss till stan.

Var inne och hämtade bilen. Ska hämta hem Mattias inatt från festligheterna och då kan det ju vara bra att ha bil... Passade på att kika lite på den alldeles för folktäta marknad som äger rum i Umeå just nu, men konstaterade snart att det mest var samma sak överallt, och väldigt lite av intresse. Gick till Åhléns istället och köpte bok tre av Stieg Larssons Milennium-serie. Spännande! Vill egentligen inte börja läsa för att jag inte vill att den ska ta slut. Det är ledsamt att läsa att Stieg Larsson hade planerat totalt tio böcker i serien och inte riktigt egentligen hann avsluta den tredje. Men det sägs iaf att det finns ett utkast till bok fyra och att sambon skulle kunna slutföra den om bara striden om rättigheterna upphör. Mycket ledsamt.

Har lite ont i huvudet. Borde kanske lägga mig en stund innan jag ska hämta hem mannen från stan. Imorgon är det flyer-utdelning på stan för Fi:s räkning och sen fikaträff. Ser mest fram emot det senare såklart... Är inget fan av flyerdelning alls.

Nä, tedrickning på altantrappen nu! Det är en väldigt skön kväll.

Smuts

Jag har precis läst ut Katarina Wennstams romandebut Smuts. Fick låna den av Anna, (som tycks ha blivit min guru vad gäller böcker numera, vilket är trivsamt) och läste den i glappet mellan Stieg Larssons andra bok, och väntan på att nummer tre ska komma ut.

Smuts handlar om en välbeställd familj, familjen perfekt utåt, kanske inte så perfekt inåt. Den handlar framför allt om sexhandel, trafickingoffer, prostituerade och torskar. Pappa Perfekt är torsken torsk.

Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag vill älska den, men gör det inte. Den kommer som aldrig riktigt nära mig på något sätt. Jag förstår nog inte alla outtalade problem som tycks finnas i familjen, samtidigt som jag upplever att alltför mycket annat är för tydligt uttalat. Det politiska är väldigt synligt, i mångt och mycket känns boken som en debattartikel full med argument, som inte är särskilt okända för min del. Och kanske är det just det. Jag kanske inte är målgruppen. Boken ger mig inget nytt, förvånar inte, överraskar inte alls någon gång. Allt står klart från första kapitlet, sedan får man följa med på en resa som känns väldigt förutsägbar. Även slutet är väldigt förutsägbart, även om jag kanske gillar sista sidorna bäst av allt.

Miljöerna känns också lite för fiktiva (finns det ett stadshotell i Umeå?). Och jag har aldrig träffat en levande människa som faktiskt säger "-Nå?" på fullaste allvar. Men jag gillar blandadet av tillbakablickarna och nutidsperspektiv. Jag gillar frågorna hon lämnar öppna här och var, men de är inte nya för mig.

Nja, jag vet inte. Det är verkligen ingen dålig bok, vill jag ändå säga, den är läsvärd. En viktig bok, visst. Och säkert nyttig och väckande för många. Men för min del kändes den tyvärr mest som en transportsträcka...i väntan på Stieg Larsson nr3.

Osnäll recension, känner jag. Men ärlig. Önskar jag kunde säga annat om den. Kanske Anna, som jag tror gillade den betydligt mer, kan ge sin bild av boken? Hint, hint =)