Visar inlägg med etikett bokrecension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bokrecension. Visa alla inlägg

fredag, augusti 22, 2008

Den 777:e mannen

Jo, jag måste berätta om boken jag läst ut. Inte historiens mest välskrivna, men ämnet var intressant nog för att jag mer eller mindre skulle sträckläsa den. Lite kul att faktiskt få sträckläsa, jag brukar ha svårt för det då jag oftast måste läsa om en massa eftersom jag på nåt sätt har en inbygd tappa-tråden-funktion i min hjärna. Men är det luftig text, enkelt skrivet och inte så mycket omständigheter att hålla reda på, då funkar det till och med för en sån som mig.

Jag har iaf läst Den 777:e mannen, en av de böcker som skrivits om den så kallade Hagamannen som våldförde sig på kvinnor mellan 98-05 i Umeå.

Det är som sagt en enkelt skriven bok, lite av reportageform. På många ställen känns det lite som att jag läser en halvbillig kvällspressartikel och känslorna författarna vill förmedla är stundtals nästan skrivna på näsan på läsaren. Lite trist, tycker jag nog. På flera ställen var det väldigt tydligt hur man på kvällspressmanér presenterade stämningen i omgivningen. När de första skospåren hade säkrats och man hade konstaterat att våldtäktsmannen hade ovanligt små fötter så beskriver tex författarna detta som ett stort genombrott för polisen. De berättar att polisen tom uppmanar skoaffärerna att vara uppmärksamma på män med små fötter, lite för att visa att man gjorde allt man kunde.
Lite senare i boken beskriver de istället hur Umeå till viss del blev ett angiverisamhälle (inte riktigt, men ni förstår) där polisen fick in mängder med tips på namngivna män från allmänheten. De skriver att kunder i skoaffärer ringer in om misstänkta medkunder med små skor. "Andra gånger är det till och med expediten som hör av sig". Ja men var det inte det som polisen bett om för 20 sidor sedan?

Liknande inslag i boken gör att den känns lite billig. Som att man gripit tillfället att få ihop en bok som många skulle läsa pga dess högaktuella ämne. När epilogen skrivs är inte ens domslutet i hovrätten klart.

Men, även om boken försöker skapa en stämning när det egentligen inte behövs, så är den intressant. Den ger väl svar på en del frågor, men långt ifrån alla. Snarare känner jag att den skapat fler hos mig. Inslagen av citat från förhören är intressanta, och det enda som egentligen skapar någon som helst bild av mannen i den obehagliga huvudrollen. Man aktar sig också från att använda pekpinnar, nästan lite för mycket. Jag får känslan av att man inte vågar kritisera åt något håll.

Otäckast är beskrivningarna av överfallen. De känns råa och blev som bekant allt råare med tiden. Annars är det en iaf halvdan beskrivning över det polisiära läget (även andra brottsutredningar än den kring Hagamannen nämns) i Umeå under de 8 år som överfallen skedde. Läsvärd för ämnet som sagt.

söndag, maj 13, 2007

Smuts

Jag har precis läst ut Katarina Wennstams romandebut Smuts. Fick låna den av Anna, (som tycks ha blivit min guru vad gäller böcker numera, vilket är trivsamt) och läste den i glappet mellan Stieg Larssons andra bok, och väntan på att nummer tre ska komma ut.

Smuts handlar om en välbeställd familj, familjen perfekt utåt, kanske inte så perfekt inåt. Den handlar framför allt om sexhandel, trafickingoffer, prostituerade och torskar. Pappa Perfekt är torsken torsk.

Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag vill älska den, men gör det inte. Den kommer som aldrig riktigt nära mig på något sätt. Jag förstår nog inte alla outtalade problem som tycks finnas i familjen, samtidigt som jag upplever att alltför mycket annat är för tydligt uttalat. Det politiska är väldigt synligt, i mångt och mycket känns boken som en debattartikel full med argument, som inte är särskilt okända för min del. Och kanske är det just det. Jag kanske inte är målgruppen. Boken ger mig inget nytt, förvånar inte, överraskar inte alls någon gång. Allt står klart från första kapitlet, sedan får man följa med på en resa som känns väldigt förutsägbar. Även slutet är väldigt förutsägbart, även om jag kanske gillar sista sidorna bäst av allt.

Miljöerna känns också lite för fiktiva (finns det ett stadshotell i Umeå?). Och jag har aldrig träffat en levande människa som faktiskt säger "-Nå?" på fullaste allvar. Men jag gillar blandadet av tillbakablickarna och nutidsperspektiv. Jag gillar frågorna hon lämnar öppna här och var, men de är inte nya för mig.

Nja, jag vet inte. Det är verkligen ingen dålig bok, vill jag ändå säga, den är läsvärd. En viktig bok, visst. Och säkert nyttig och väckande för många. Men för min del kändes den tyvärr mest som en transportsträcka...i väntan på Stieg Larsson nr3.

Osnäll recension, känner jag. Men ärlig. Önskar jag kunde säga annat om den. Kanske Anna, som jag tror gillade den betydligt mer, kan ge sin bild av boken? Hint, hint =)